”Tidernas sämsta guldstrid”

Så beskriver Fredrik Lindstrand, en av Sydsvenskan många fotbollskrönikörer, den ovissa och spännande jakten på det allsvenska guldet.

Vad han menar begriper jag inte riktigt, men jag tror att han syftar på att ledande Malmö FF i nuläget bara har ett poängsnitt på 1,96. Men både MFF och Djurgården har en möjlighet att komma upp 2,0, som tydligen är ”skamgränsen” för krönikören. Det har faktiskt förekommit att ett lag, Elfsborg 2012, blivit svenska mästare på under 60 poäng. Några säsonger har bara ett enda lag ett snitt på över 2,0, MFF så sent som i fjor. Man kan också peka på år med fyra lag över 60 poäng, sedan 16-lagsserien instiftades 2008.

I min enkla värld är det ett styrkebevis att fyra lag med två omgångar kvar har guldchans. Bredden på toppen har blivit bättre.  Hammarby, Kalmar och Norrköping kan alla passera 50 poäng. Det skulle i så fall bli sju lag, rekord, över 50-gränsen. Ett bevis på en förbättrad, önskvärd bredd inom elitfotbollen,

Om nu Fredrik Lindstrand tydligen vill vara negativ behöver han bara gå tillbaka ett enda år. 2020 vann MFF på 60 poäng med lagen efter på 51, 49, 48, 47 och 46 poäng.

Det var om något ”Tidernas sämsta guldstrid”.

Låt vara att pandemin satte extra hårda spår i verksamheten.

För trovärdighetens skull måste en journalist undvika överord.

***

Och egentligen kan väl Fredrik Lindstrand inte mena, att hans omhuldade Malmö FF är ett dåligt lag inblandat i ”Tidernas sämsta guldstrid”. Att tre lag skuggar mästarna är ett bevis på konkurrenternas kapacitet. En trupp med tolv utländska spelare (merparten med mer eller mindre aktuella landslagsuppdrag), fyra med dubbla spelarrpass och landslagsspel i tre nationer, samt två spelare med i Sveriges senaste VM-kvaltrupp och så Johan Dahlin, Eric Larsson, Franz Brorsson och Sebastian Nanasi, måste vara den absolut starkaste trupp en svensk klubb någonsin haft tillgång till. Trots några långtidsskador.

Pratet om något ”Tidernas sämsta guldstrid” är av många orsaker nonsens.

Vågorna går i olika medier höga efter det dramatiska slutet mellan Malmö FF och Zenit i fotbollens Champions League, 1—1.

Konspirationsteorierna florerar om att den litauiske domaren var ”köpt”. Jag har, i min kanske enfaldiga värld, svårt att förstå att han vid ställningen 1—0 i 86:e minuten i så fall skulle ha visat ut en rysk spelare.

I kommentarerna till 1—1-straffen heter det i de flesta fall ”billig”, få, utom de mest blåögda, kallar den felaktig. Det finns inga billiga straffar, det är antingen eller.

Jag är fullständigt övertygad om, att om situationen mellan Eric Larsson och Dzjuba skett på mittplan och det blivit frispark till Zenit hade ingen haft något att erinra.

Det som förvånar mig är, att ingen ifrågasatt MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson defensiva taktik med förstärkning av defensiven på slutet. MFF överlät hela initiativet till motståndarna. Även med en spelare mer. Det straffade sig.

***

Såg också hur tidningsexperternas spelarbetyg varierade kraftigt. Malmömedia och riksmedia hade verkligen olika uppfattningar.

***

Som jag skrivit tidigare: Jag är ingen vän av VAR, videogransking i efterhand. Det finns så många svårbedömda och på sitt sätt kanske avgörande situationer på hela plan, som inte VAR-granskas. Det känns ibland futtigt att en en decimeter felplacerad tå kan avgöra en offsidesavblåsning medan en ”gulröd” kapning på mittplan passerar utan granskning.

Det dröjde bara några timmar efter mitt förra blogginlägg, innan Malmö FF åter kände sig förfördelat.

Man skulle fått straff i duellen mellan MFF:s Colak och Häckens Johan Hammar. Det blev några rubriker och hårda kommentar ur MFF-synvinkel. De från Häckenhåll betydligt mindre och hovsammare efter duellen mellan MFF-målvakten Johan Dahlin och Häckens stjärnskott Patrik Wålemark.

Jag är evinnerligt trött på fixeringen kring just storklubbarna och det påstådda missgynnandet. Nu friade domaren Adam Ladebäck i båda fallen. Rätt eller fel? Vill bara konstatera att han dömt mot Dahlin, hade det blivit minst gult. Det har jag expertisord på.

***

Hade tankar på att skriva ner mina funderingar redan direkt efter 2—2-mötet, men föredrog att i lugn förbereda mig för ett försenat 50-årsjubileum med god mat, gott vin i ståtliga Knutssalen i Malmö Rådhus. Det var Malmö stad och Limhamns Brottarklubb, en från 1970 sammanslagning av BK Kärnan och Fiskarenas IF, som bjöd.

LBK har blivit en förening i tiden, mycket präglad av Jörgen Olssons, konsulentens idéer och energi. Den förre Europamästaren fick berättigade, stående applåder efter sitt tal om klubbens utveckling och nuvarande status.

***

Söndagen ägnades åt nödvändig cykelmotion och två allsvenska fotbollsmatcher. I sin nedsuttna tv-fåtölj är det lätt att vara kritisk. Men också att ödmjukt konstatera att döma fotboll är svårt, även vid en granskning i slow motion. I mötena Halmstad—Elfsborg och Varberg—AIK utdelades varningar, som innebar avstängningar. Ingen av dem efter speciellt fula tacklingar. Kanske därför extra svåra att acceptera i detta skede av säsongen.

***

Det kändes därför extra skönt att höra AIK:s tränare Bartosz Grzelak konstatera att han tyckte att den svenska domarkåren håller hög klass,

Till skillnad från Fotboll Skånes MFF-följare Ole Törner, som anser att Adam Ladebäck knappast duger ens i Superettan. Törnes domarförföljelsemani och hans nedlåtande syn på dem som inte tycker som han i fotbollsfrågor, gör, att jag återigen kommer att avsäga mig prenumerationen på Fotboll Skåne. Väl medveten om att det gör varken från eller till för sajtens ekonomi.

***

Det diskuteras livligt hur många varningar en spelare skall ha, innan hen blir avstängd och om man skall ta hänsyn till intervallen mellan de gula korten. Finns väl all anledning för en sådan diskussion.

Men i min värld är det viktigare att gradera allvaret i varningarna. En brysk tackling skall inte värderas lika mycket som en bortpetad boll. I en rättsstat skall påföljden stå paritet till brottets allvar. Så fungerar inte fotbollens bestraffningsregler.

***

Åter till MFF—Häcken! Irma Zibanejad, Discoverys kommentator, som för övrigt ofta pratar så fort och oartikulerat att vi 80 + har svårt att hänga med, tjatade ideligen om hur många spelare MFF av olika anledningar saknade. Men hon glömde att Häckens frånvarolista var näst intill lika lång, Rasmus Lindgren, Tobias Heintz, Samuel Gustafsson, Leo Bengtsson, Ali Yossef och Mohamad Nasiru.

Förvisso inte lika namnkunniga som de sakande MFF-arna, men väl så behövliga i en Häckentrupp, som denna lördagseftermiddag var väl så bra som MFF:s.

Även riksmedia är storlagsfixerad.

Det är synd om Malmö FF.

”Alla” är ju ute efter oss.

Det är liknande citat som florerat i Malmömedia (inklusive de på sociala medier) den senast tiden, speciellt efter de två gula kort som gav avstängningar för Antonio Colak och Sören Rieks. Okej, jag medger, kontroversiella kort, men också korrekta enligt regelboken.

Jag har sett över 100 allsvenska matcher, de flesta av MFF:s. Men också åtskilliga av toppkonkurrenternas. Det finns hur många diskutabla domslut som helst, alla lagen har haft sina för- och nackdomslut. Om det sett över en hel säsong jämnat ut sig har jag inge aning om. Lika lite som någon annan.

Och det är klart, vissa domslut har större inverkan på en sluttabell än andra.

Sen finns ju alltid diskussionen om att storklubbarna gynnas. Samtidigt är det storklubbarna med sin massmediala maktposition får lättare gehör för sin klagan.

Så här långt in i säsongen finns det absolut inga belägg för MFF-mantrat:

”Alla” är ju ute efter oss.

Gnället är tröttsamt.

Malmöderbyn i fotboll för herrar på elitnivå är sällsynta.

2022 blir det två. I en tillspetsad seriepyramid tillhör division 1 (nivå 3) elitfotbollen enligt Svenska Fotbollförbundet normer. Och i och med att IFK Malmö klarat sitt division 1-kontrakt och att antingen BK Olympic (51 poäng) eller FC Rosengård (47) med två matcher kvar vinner sin serie blir det alltså två Malmöderbyn 2022.

I Allsvenskan har det faktiskt bara spelats 17 derbyn under åtta säsonger (Mammutserien 1957/58 möttes lagen tre gånger), alla mellan Malmö FF och IFK Malmö.

I serien under har MFF och IFK stött på varandra två säsonger (1934/35 och 1935/36). Intressant är att Malmö BI dessa spelår också spelade i samma serie. Sex derbyn på ett år, något av en dröm.

Från 1932 till och med 1941 låg MBI och IFK samma division 2-grupp (på den tiden använde man inte falsk marknadsföring) ytterligare fem gånger,

1943 ersatte Limhamns IF Malmö BI i tvåan och lagen möttes tre säsonger, den sista, 1945/46, hade MBI återkommit och det fanns åter tre Malmölag på näst högsta platån.

MBI trillade ner säsongen efter och det dröjde ända till 1963 (då spelade man vår/höst) innan det åter blev Malmömöten på elitnivå, tre år möttes MBI och IFK, det sista 1966.

Därefter blev det ett långvarigt stopp på derbyn på en högre nivå,

Superettan introducerades år 2000. 2006 spetades serieträdet. Det blev bara två division 1.pooler 2008 kom de första derbyna, IFK mot Mabi, där MBI numera var en del. Året efter blev Mabi, FC Rosengård och ställdes mot LB 07, som spelat i Superettan. Dessa båda lag möttes i Ettan till och med 2011.

Sen dess har det inte spelats något ”elitderby” Malmö.

2016 gjorde Prespa Birlik en säsong i division 1, FC Rosengård en 2017.

2022 blir på sitt sätt ett bemärkelseår Malmöfotbollen. Malmöderbyn på en högre nivå är sällsynta, sett i ett närmare 100-årigt perspektiv.

***

Under årens lopp har antalet lag i de högre serierna varierat kraftigt. 1971 fann det 96 lag i de två högsta serierna, 1971 och 1972 36. Antalet lag i varje serie har efter hand ökat. Det var fram till Superettans tillkomst 42, då blev det 32. Men med ”hjälp” av de två division 1-grupperna blir det 64 elitlag. Låt vara en generös gräns, men det var i det häradet de flesta derbyna spelades i detta historiska Malmöperspektiv.

***

Detta inlägg är publicerat dels på manssonsport.bloggplatsen.se och dels på facebooksidan MalmöSport-Ett historiskt perspektiv.         

Sensationer är idrottens krydda.

Bara det nu inte drabbar det egna laget. Då blir det svarta, dystra rubriker och ingen hejd på eländet. Bland journalister och den stora idrottsallmänheten. Läs, och lyssna på gator, krogar och torg!

Jag tänker förstås på VM-kvalmötet i fotboll mellan Georgien och Sverige, 2—0. Visst, Sverige var inte bra. Men det borde ha funnits en varningsklocka hos alla inblandade. Ingen, inte ens de riktigt stora europeiska fotbollsnationerna, reser österut och spelar hem tre säkra poäng.

Vi matas ideligen om konstaterandet att konkurrensen inom världsfotbollen, för båda könen och på såväl landslags- som klubbnivå, blir allt hårdare. Så är det och det finns högre rankade nationer än Sverige som förlorat mot icke etablerade nationer. Se bara på Islands mästerskapsinsatser!

De fotbollsintresserade svenskarna, journalister som allmänheten, var inte förberedda, inte pålästa. ”Ingen” trodde Sverige kunde förlora.

Kring 1990, då Sovjet och Jugoslavien delades i en massa nationer, kommenterade en förbundskapten de förändrade idrottsliga förutsättningarna så här:

Det är lättare att bli Europamästare nu men svåre att komma tia.

Nu pratade Rolf ”Wofflan” Nilsson om basket men visdomsorden har sitt berättigande även i de flesta andra idrotter. Bredden är numera så mycket större.

Jag medger, Sverige var inte bra, men allt är inte svart och vitt. Georgien hade många bra spelare och hade de viktiga marginalerna med sig. Som Sverige haft tidigare i det här VM-kvalet.

Spelarbetygen i media var satta i besvikelsens tecken. Zlatan var den ende spelare som (i genomsnitt) fick mer än godkänt. Jag vet inte, funderar bara: Finns det någon psykologisk faktor bakom att så många lagkamrater inte spelade på den nivå man faktisk sett dem prestera på?

Revanschens tid kommer snabbt. I morgon kväll.

Visst såg jag gårdagens möte mellan Malmö FF och Chelsea, 0--1.

Och visst gjorde MFF en strålande insats mot ett av världens för närvarande främsta lag, förvisso med några av de mest välkända på skadelistan.

Men mitt beröm till MFF slutar vid defensiven. Ett avslut under en hel match, och som dessutom hamnade långt utanför målramen, är inget underlag för alla positiva ord om insatsen. Har ett lag inte ett enda avslut på mål, då ”skakar man inte vilka lag som helst.”

Att det landade med ett mål bakom Johan Dahlin var i mångt och mycket hans målvaktsspels förtjänst. Och den hjälp han fick av  Anel Ahmedhodzic, som gjorde den bästa match jag sett på länge. Ingen kan på allvar mena att MFF låg närmare 1—1 än en större seger för Londonlaget.

***

Jag har sällan sett de enskilda betygen på hemmaspelarna variera som efter gårdagsmötet. Betyg är svårt att sätta. I min värld skall de sättas efter den nivå matchen spelas på. Några av granskarna hade förbisett detta, därav många glädjebetyg.

***

Vågar man i detta euforiska MFF-land ställa frågan: Varför gick MFF inte mera metodisk in för att sätta press på Chelsea? Att hålla tätt i 90 minuter mot ett världslag är förstås möjligt, men näst intill ogörligt. MFF försökte ju inte ens, eller orkade, eller kunde. Svara själv!
Det var i denna match mot ett något lite försvagat Chelsea på hemmaplan man hade chansen att ta den poäng som kan föra MFF förbi Zenit i sluttabellen. Juventus i Turin lär bli svårare.

Och att vända 0—4 mot Zenit är ännu svårare.

Så är det då bara fyra omgångar kvar i årets Fotbollsallsvenska.

I toppen blev det lite poängdifferenser mellan de fyra främsta efter senaste omgången. Kring kvalstrecket tätnade det däremot rejält. Nu är även Häcken involverat i striden om att undvika kval. Förutom Örebro och Östersund har alla lag något att spela för. Inte ens IFK Göteborg är trots fyra raka vinster på säker mark. Och visst kan Kalmar, Hammarby och Norrköping hota AIK om den fjärdeplats, som kan ge möjlighet till Europaspel.

Allsvenskan kommer att leva fram till och med sista omgången. Det tackar vi för.

***

För en tid sedan befarade jag att pressen på domarna i dramatiken skulle bli för stor.  Helt fel ute var jag inte. Det finns diskutabla beslut.

Mina farhågor rörde sig främst kring handsregeln. Under helgen såg jag alla möjliga och omöjliga tolkningar.

I mötet Akropolis—Trelleborg slog en hemmaspelare oantastad upp bollen på sin egen arm, straff och till och med varning. Det är aldrig straff när en spelare slår upp bollen på egna armen. Detta besluts togs av en domare som jag sett som fjärdedomare i Allsvenskan.

Skönt att nedflyttningskrigande Akropolis inte nedslogs av 0—1 utan vände och vann rättvist, 3—1. Det säger jag som TFF-are.

När Djurgården mötte Örebro fick en ”halvliggande” örebroare bollen spelad upp på sin utsträckta hand, ingen signal från domaren, Helsingborgs Fredrik Klitte, som för övrigt stigit fram som en av landets främsta.

I en duell med MFF:s Adi Nalic föll Sirius Jakob Ortmark, som snabbt ville upp på fötterna igen och för att kunna göra detta måste man använda armarna. Nalic slog då upp bollen på Ortmarks utsträckta arm. Straff och 1—0 till MFF-

Ortmark fick inget gult kort. I någon omgång tidigare blev det både straff och varning för samma förseelse för spelare i Häcken och från Östersund.

Jag är inte ute för att hänga ut någon. Ställer bara frågan: Får det vara så stora skillnader i bedömning och straffpåföljd på så liknande situationer?

Vi pratar ju om den svenska domareliten.

***

Måste också kommentera omgångens mest omdiskuterade utvisning, den på Simon Strand mot Norrköping. Jag har ingen anledning att försvara Elfsborgsspelaren, men han har 2021 fått oförtjänt mycket kritik för sitt tuffa spel. Ryktet sitter i från tidigare säsonger. Före de två gula korten senast hade han bara fyra varningar. Simon Strand har i år varit en av seriens främsta vänsterbackar.

Det jag reagerar mot är att två så pass ”lindriga” varningar ger rött. Det krävs vanligtvis betydligt värre ojustheter än en tuff närkamp vid sidolinjen på mittplan för ett andra gult.

***

Känns i dessa de obalanserade eftermatchkommentarernas tidevarv befriande att det var Elfsborg som – återigen – drabbades. Det var inga utbrott mot domaren Kaspar Sjöberg varken från tränaren Jimmy Thelin eller lagkaptenen Johan Larsson. Lila lite nu som när Elfsborg gick miste om en straff (Felix Beijmos tiometersarmdragning på Johan Larsson) mot Malmö FF för en tid sedan.

Thelin och Larsson, två föredömen i sina kommentarer. Många borde ta lärdom. Kanske inte minst mästarna från söder.

***

Domarna får inte avgöra Allsvenskan!

De måste prata sig samman.