Visst såg jag gårdagens möte mellan Malmö FF och Chelsea, 0--1.

Och visst gjorde MFF en strålande insats mot ett av världens för närvarande främsta lag, förvisso med några av de mest välkända på skadelistan.

Men mitt beröm till MFF slutar vid defensiven. Ett avslut under en hel match, och som dessutom hamnade långt utanför målramen, är inget underlag för alla positiva ord om insatsen. Har ett lag inte ett enda avslut på mål, då ”skakar man inte vilka lag som helst.”

Att det landade med ett mål bakom Johan Dahlin var i mångt och mycket hans målvaktsspels förtjänst. Och den hjälp han fick av  Anel Ahmedhodzic, som gjorde den bästa match jag sett på länge. Ingen kan på allvar mena att MFF låg närmare 1—1 än en större seger för Londonlaget.

***

Jag har sällan sett de enskilda betygen på hemmaspelarna variera som efter gårdagsmötet. Betyg är svårt att sätta. I min värld skall de sättas efter den nivå matchen spelas på. Några av granskarna hade förbisett detta, därav många glädjebetyg.

***

Vågar man i detta euforiska MFF-land ställa frågan: Varför gick MFF inte mera metodisk in för att sätta press på Chelsea? Att hålla tätt i 90 minuter mot ett världslag är förstås möjligt, men näst intill ogörligt. MFF försökte ju inte ens, eller orkade, eller kunde. Svara själv!
Det var i denna match mot ett något lite försvagat Chelsea på hemmaplan man hade chansen att ta den poäng som kan föra MFF förbi Zenit i sluttabellen. Juventus i Turin lär bli svårare.

Och att vända 0—4 mot Zenit är ännu svårare.

Så är det då bara fyra omgångar kvar i årets Fotbollsallsvenska.

I toppen blev det lite poängdifferenser mellan de fyra främsta efter senaste omgången. Kring kvalstrecket tätnade det däremot rejält. Nu är även Häcken involverat i striden om att undvika kval. Förutom Örebro och Östersund har alla lag något att spela för. Inte ens IFK Göteborg är trots fyra raka vinster på säker mark. Och visst kan Kalmar, Hammarby och Norrköping hota AIK om den fjärdeplats, som kan ge möjlighet till Europaspel.

Allsvenskan kommer att leva fram till och med sista omgången. Det tackar vi för.

***

För en tid sedan befarade jag att pressen på domarna i dramatiken skulle bli för stor.  Helt fel ute var jag inte. Det finns diskutabla beslut.

Mina farhågor rörde sig främst kring handsregeln. Under helgen såg jag alla möjliga och omöjliga tolkningar.

I mötet Akropolis—Trelleborg slog en hemmaspelare oantastad upp bollen på sin egen arm, straff och till och med varning. Det är aldrig straff när en spelare slår upp bollen på egna armen. Detta besluts togs av en domare som jag sett som fjärdedomare i Allsvenskan.

Skönt att nedflyttningskrigande Akropolis inte nedslogs av 0—1 utan vände och vann rättvist, 3—1. Det säger jag som TFF-are.

När Djurgården mötte Örebro fick en ”halvliggande” örebroare bollen spelad upp på sin utsträckta hand, ingen signal från domaren, Helsingborgs Fredrik Klitte, som för övrigt stigit fram som en av landets främsta.

I en duell med MFF:s Adi Nalic föll Sirius Jakob Ortmark, som snabbt ville upp på fötterna igen och för att kunna göra detta måste man använda armarna. Nalic slog då upp bollen på Ortmarks utsträckta arm. Straff och 1—0 till MFF-

Ortmark fick inget gult kort. I någon omgång tidigare blev det både straff och varning för samma förseelse för spelare i Häcken och från Östersund.

Jag är inte ute för att hänga ut någon. Ställer bara frågan: Får det vara så stora skillnader i bedömning och straffpåföljd på så liknande situationer?

Vi pratar ju om den svenska domareliten.

***

Måste också kommentera omgångens mest omdiskuterade utvisning, den på Simon Strand mot Norrköping. Jag har ingen anledning att försvara Elfsborgsspelaren, men han har 2021 fått oförtjänt mycket kritik för sitt tuffa spel. Ryktet sitter i från tidigare säsonger. Före de två gula korten senast hade han bara fyra varningar. Simon Strand har i år varit en av seriens främsta vänsterbackar.

Det jag reagerar mot är att två så pass ”lindriga” varningar ger rött. Det krävs vanligtvis betydligt värre ojustheter än en tuff närkamp vid sidolinjen på mittplan för ett andra gult.

***

Känns i dessa de obalanserade eftermatchkommentarernas tidevarv befriande att det var Elfsborg som – återigen – drabbades. Det var inga utbrott mot domaren Kaspar Sjöberg varken från tränaren Jimmy Thelin eller lagkaptenen Johan Larsson. Lila lite nu som när Elfsborg gick miste om en straff (Felix Beijmos tiometersarmdragning på Johan Larsson) mot Malmö FF för en tid sedan.

Thelin och Larsson, två föredömen i sina kommentarer. Många borde ta lärdom. Kanske inte minst mästarna från söder.

***

Domarna får inte avgöra Allsvenskan!

De måste prata sig samman.

Det är jämt och spännande i årets fotbollsallsvenska.

Men inget mot vad det var säsongen 1953—54.

Det är Bolletinen, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistikers medlemstidning, som i sin special Allsvenskan 1953—54 bjuder på mycken intressant läsning.

Med två omgångar kvar av 22 och med två poäng för seger, och en för oavgjort var ställningen:

Gais                                    24 poäng    plus 5 i målskillnad

Norrköping                      23                 plus 9

Hälsingborg                     23                 plus 7

Degerfors                         23                 0

AIK                                     22                 14 plus

För att ytterligare accentuera jämnheten skall det nämnas att Djurgården, Malmö FF, IFK Göteborg och Kalmar alla hade 20 poäng.

Sandvikens IF, Elfsborg och J-Södra var klara för degradering.

Inget av de fem topplagen fixade fyra poäng, men alla tog minst en. Så när röken skingrats vid pass klockan 15 den 30 maj 1954 var slutställningen:

Gais 27, HIF 26, Degerfors 25, AIK och Norrköping 24, Djurgården, MFF och Göteborg 22 och Kalmar 21.

Rekordjämt? Nja, kriterierna är svåra. 1968 hade exempelvis Öster, MFF, Norrköping och Djurgården alla 27 poäng

Det finns fler likvärdiga kandidater till den jämnaste Allsvenskan. Årets kan bli en. Det återstår ju faktiskt fyra omgångar. Det tackar vi fotbollsintresserade för.

***

Bolletinen bjöd på mer intressant information. Alla spelartrupperna presenterades med moderklubbar. Den lokala förankringen är enorm. Det är sällsynt att mer än två, tre spelare kommer från avlägsna regioner.

16 av mästarnas Gais 20 spelare kom från Göteborg. Degerfors hade tio spelare från egna juniorleden, fem från närområdet.

Hasse Malmström från MFF var den ende i HIF:s trupp som inte kunde räknas in i klubbens upptagningsområde.

Tore Svensson, Falkenberg/Elfsborg och Ingvar Rydell, Billingsfors var de som bröt mönstret i Malmö om man nu ursäktar i Trelleborgsklubbarna TFF och IFK, Henry Tillberg och Prawitz Öberg.

Den som delvis bröt mönstret var IFK Norrköping som hittade allsvenska spelare i Norrland. På sikt givetvis positivt för svensk fotboll. Rekryteringsunderlaget vidgades.

Sandvikens IF föll ur seriens som tia, hade tolv spelare från egna juniorleden och ersattes av Sandvikens AIK. Vilken bredd bruksorten i Gästrikland visade?

Just bruksorternas klubbar var tidigt maktfaktorer i många lagbollsporter.

***

Tiderna är annorlunda nu. Först 1974 fanns den förste utländske spelare i Allsvenskan Ronnie Powell i Brynäs.

Nu är det ändrade tider. I Malmö FF:s startelva mot Sirius i lördags var det bara två man som var uttagningsbara till ett svenskt landslag, Johan Dahlin och Eric Larsson. Det blev fyra när Sebastian Nanasi och Martin Olsson hoppade in.

***

Så kan tankarna och funderingarna fladdra en söndag, när man läst lite svensk fotbollshistoria från 1953—54 i Bolletinen.

Fem matcher kvar i den allsvenska herrfotbollen med spänning i topp och kring kvalstrecket.

Det sätter extra krav, och press, på domarna.

Varningarna, nu så långt in i säsongen med större närhet till avstängningar, kommer att få en stor, och måhända avgörande, betydelse. Såg delar av två matcher i går, dels 60 minuter då Djurgården för andra gången på kort tid blev 0—3-sönderkontrat (denna gång av IFK Göteborg) och dels 30 minuter av Degerfors—Elfsborg, 1—2. Liknande situationer, som gav varning i ena mötet, blev en sketen frispark i det andra. Jag vet att det inte finns något att göra, domarna sätter nivån. Men den borde inte fluktuera så mycket. Man menar att huvudsaken är att nivån är samma för de båda inblandade lagen. Och det kan man ju tycka. Men samtidigt är ju alla matcher i en serie sammankopplade med varandra.

***

Läste någonstans att man skall se över varningssystemet. Låter klokt. I vilken riktning diskussionerna går har jag ingen aning om. Det jag alltid reagerat mot att en tackling med snudd på rött, bestraffas lika hårt som en bortpetad boll på några meter. Straffpåföljden står inte i proportion till förseelsen. Någon form av koefficient efterlyses.

***

VAR eller icke diskuteras alltid. Men svensk fotboll har faktiskt en form av efterhandsgranskning. Vid ett direkt rött kort granskar en disciplinkommitté situationen och kan utöka den obligatoriska enmatchavstängningen. Vilket skett några gånger på sistone.

Men som i mitt allmänna motstånd mot m o t VAR, det finns ju så många liknande händelser som VAR inte har rättighet att kontrollera. Hur många ”brandgula” kort har vi inte sett i år! Den felande spelaren undviker utvisning och efterhandsgranskning. Kan man straffa i efterhand? Ja, tydligen, en i ilska kastad stol gav för en tid sedan en matchs avstängning. Är det värre än en vårdslös tackling med stor skaderisk? Låt vara att domarteamet i den stressade miljön uppfattade det lite annorlunda.

***

Det här med idrottsjuridik och dömandet är svårt. Jag vill inte misskreditera någon, bara belysa alla svårigheter. Tv-producenterna har också sin betydelse. Deras val av repriser sätter sin prägel på debatten, inte minst supportergrupper emellan.

***

Min innersta önskning inför slutdramatiken är, att jag slipper se en straff där bollen från nära håll träffar en arm på spelare som rör sig naturligt. Sådana straffar har vi sett tillräckligt av.

Om några timmar är det avspark i det allsvenska toppmötet mellan Malmö FF och AIK.

Dagens höjdpunkt, när en efterhängsen förkylning nästan helt däckat mig.

Den senaste tiden har MFF:s usla resultat i Champions League och i Allsvenskan diskuterats livligt. 0—11 i CL ser inte vackert ut men är historisk sett siffror man i MFF är vana vid när laget leker på de storas gård. Prestationen ligger självfallet i att MFF kvalificerat sig till slutspel i den finaste av europeiska turneringar. Det får man inte glömma, när anhängarnas tankar blir för dystra.

Frågan är vad nytta laget dragit av de många matcherna i Europa. Nu förklarar man de inhemska missarna med att programmet är för tufft. Men man visste naturligtvis vad som väntade. Inför säsongen löd mantrat: Vi har en trupp som klarar detta dubbelspel-

Så kom då – de frånkomliga – skadorna. Då var dessa orsaken till poängförlusterna. Men glöm inte att MFF under senaste transferfönstret köpte landslagsmeriterade spelare från Finland, Peru, Sverige och Mali.

Effekten av dessa nytillskott tål att diskuteras.

***

Under Chelseamatchen poängterade tv-kommentatorn Hasse Backe att den erfarenhet MFF skulle ta med sig till det allsvenska spelet var tempot. Det låter klokt. Men vad fick man se mot Varberg? Jo, ett MFF som drog ner på just tempot. När Varberg erövrade bollen blev det fart framåt och inget meningslöst bolltrillande, mest på mittplan eller till och med egna planhalvan. MFF vann bollinnehavet med 65—35. Ett bollinnehav man inte drog någon som helst nytta av. Var fanns intentionerna?  En så klen prestation kan inte förklaras av ett tufft spelprogram. Med en trupp med cirka 15 A-landslagsmeriterade spelare måste man kunna begära mer.

Jag har en känsla av att MFF:s och spelarnas självbild, den att klubben och spelarna är bättre än den verkligheten visar, är anledningen till de sämre resultaten.

Gynnar verkligen Malmö FF:s Europaframgångar svensk fotboll?

Är det inte bara MFF som drar nytta av de stora inkomster föreningen inkasserat efter sina fina insatser i kvalspelet och några slutspel i Europa League?

Visst lite pengar genererar MFF-framgångarna de svenska konkurrenterna, men det är i sammanhanget ”nålpengar”. För att nå dit MFF nått internationellt, behövs stora starka trupper, helst med utländsk touch. I gårdagsmötet mot Chelsea använde sig MFF av 16 spelare, varav tio har utländskt pass. Lägg till att det finns ytterligare två danskar i truppen, Sören Rieks och Johan Knudsen.

Är det gynnsamt för svensk fotbolls utveckling att ett lag behöver så många gästarbetare för att hävda sig i Europa och för att konkurrera om en tätposition i Allsvenskan?

 Mitt svar är nej. MFF har, efter en diffus poängberäkning, en av Sveriges två bästa akademier. Det räcker tydligen inte för att fylla en trupp med klubbens målsättning.

Visst har Degerfors (Ismael Diawara) och Häcken (Martin Olsson) erhållit ersättning för sommarens övergångar men de stora pengarna har hamnat i utländska klubbar och på agenternas och spelarnas konton.

Jag har ingen aning om hur mycket av MFF:s pengar som hamnar i svenska klubbar (exklusive då MFF), men det är procentuellt lite.

Därav rubrikens frågeställning.

***

En detalj i sammanhanget. Tre av gårdagsmötets MFF-spelare, Ismael Diawara, Adi Nalic och Erdal Rakip, har valt andra landslag än Sveriges, liksom avstängde Anel Ahmedhodzic.

Med andra ord, svenska förbundskaptener i de äldre landslagen har inte mycket att hämta i MFF:s seniortrupp.  Martin Olsson är med och eventuellt en kurant Oscar Lewicki.

Kan man imponeras av ett lag som förlorar en fotbollsmatch med 5—1?

Ja, om man tar sig an uppgiften som Onsala BK gjorde i gårdagens cupmöte mot Malmö FF på Eleda stadion. Hit kom division 2-klubben – vi talar om nivå 4 – och tar sig an mästarna med ambitionen att med sin egen, vanliga spelidé med ett stort bollinnehav och rörliga kombinationer sätta MFF på prov. Jag tycker Onsala lyckades. Det var ingen ”parkerad buss” där inte. Man satte under stora delar av matchen hemmaförsvaret på prov. Johan Dahlin i målet fick vid ett flertal tillfällen visa sin skicklighet.

Visst var det lite naivt några gånger, men ack så sympatiskt. Det var laget från Göteborgsregionen som gav matchen för en neutral åskådare ett extra värde. Men MFF:s proffsstjärnor var naturligtvis så skickliga att de utnyttjade Onsalas misstag till ett säkert avancemang i Svenska cupen. Man kan alltid diskutera med vilken inställning hemmaspelarna tog sin an uppgiften, men de fick ta i för gästerna gav dem ingen ro.

***

Ole Törner på sajten Fotboll Skåne gav Onsala berättigat beröm för sitt spel och inställning.

Men den himmelsblå poeten i honom kom fram, när han analyserade några unga hemmaspelares inhopp. Det var, trots allt, ett division 2-lag man mötte, som dessutom av naturliga skäl var tröttkört på slutet. Tempot var högre än det de är vana vid.

***

Onsala BK lär inte nå Ettan i år – Ängelholm har en ledning på nio poäng med fem matcher kvar. Jag har sett många division 1-matcher den här säsongen. Få lag ha visat Onsalas kvaliteter. Men jag är förstås medveten om att man inte skall dra för stora växlar på en enda match.

***

Men imponerad blev jag och mina sympatier får ni, Onsala BK.

Isolerad en vecka. Nja, det är väl att ta i.

Men några dagar utan en fungerande, dator innebär att det dagliga livet inte, ja, just det, fungerar helt ut. Att inte kunna publicera en blogg är en småsak i det hela, men att inte fullt ut kunna klara av det dagliga livet känns frustrerande. Man saknar ju också möjligheten att via olika sajter lätt få den information man vant sig vi, den som man under ”gamla, goda tider” kunde få via sina papperstidningar.

Jag är givetvis fullt medveten om att man med en modern mobiltelefon kan få samma uppgifter som via en dator.

Men nån måtta får det vara för oss plus 80, syn och motorik är inte vad de en gång varit.

Så nu har jag inhandlat en ny dator. Livet kan återgå till det normala.

Men tala om I-landsproblem!

Texten nedan var klar för publicering när datahaveriet inträffade. Den var skriven i ilska och min sinnesstämning har inte helt lagt sig så här är min come back i bloggarvärlden.

Fotbollspubliken tillbaka.

Upplagt för höjd feststämning på de arenorna inför de spännande avslutningarna i de olika serierna.

Det började ju också så bra, storpublik, gemensamma marscher till arenorna. Och som vid Stockholmsderbyt magnifika tifos med hyllning till AIK:s och Djurgårdens historia, ackompanjerat av en mäktig allsång från ett utsålt Friends.

Men denna härliga, upplyftande känsla tog ett abrupt slut. Arenan fylldes av tjocka rökmoln som gjorde att matchstarten sköts upp, det blev ytterligare avbrott av samma orsak. Stundtals var delar av planen så rökfylld att man på tv:n inte kunna urskilja spelarna. Bengaleldarna på båda sidor saboterade det vi via tv och de på plats betalat för att se. Det är ofattbart att klubbarna indirekt genom sin ensidiga koncentration på den så kallade Villkorstrappan accepterar supportergruppernas beteende. Försvinner olagligheterna lär diskussionsklimatet mellan myndigheterna och fotbollens representanter bli gynnsammare.

Att bli kallad ”Snutdjävlar” och ”Fotbollsmördare” är inte är inte ett bra underlag för att ”Rädda svensk fotboll!”. Ett bombastiskt uttalande, som är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, är löjligt. Svensk fotboll är oerhört mycket större och mera betydelsefullt än vad några supportergrupper påstår sig företräda.

***

Såg att AIK:s duktige innerback Alexander Milosevic gillade bengaler. Men han menade att de inte fick användas när hans eget lag var inne i en positiv trend så att matchen tillfälligt måste brytas.

Enligt honom skall alltså bengalbränning kunna användas i taktiskt syfte.

Ja du: ”Rädda svensk fotboll!”

***

Såg också att många MFF-anhängare, förvisso motståndare till bengaler, menade att målvakten Johan Dahlins taffliga ingripande vid Mjällbys segermål berodde på rökridån framför hans målbur. Dahlin själv tog – tack för det! – inte till denna bortförklaring.

Nej, MFF förlorade på att domaren Bojan Pandzic missade två handträffar på Mjällbyspelare. Det menade nämligen tränaren Jon Dahl Tomasson. Är det mer än jag som är trött på allt är domarens fel, när MFF tappar poäng?

***

Försvararna av bengaler menar att det är en ”livsstil” för utövarna. Men hur många livsstilar finns det inte, många lagliga, åtskilliga olagliga? Ett rättssamhälle får, och kan, inte acceptera en olaglig livsstil.

***

Det finns supporterkulturer även i andra idrotter med högklassig läktarstämning. Som i ishockey och i handbollens Kristianstad. Förvisso är det inomhus. Men atmosfären kommer utan bengaler.

Utan drumlar och olagliga bengaler borde även fotbollens supportar kunna fixa det!