Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - 31 mars 2022 11:05

Det hör till att blotta sin okunnighet att tippa utgången av den allsvenska herrfotbollen.

Lite grund för tippningen har spelet i Svenska cupen förstås givit, men det är skillnad på enstaka ”vinna-försvinn-matcher” och en serie över 30 ongångar. I en serie gäller det att ha en bra bredd, kanske inte upp mot 25 spelare utan upp mot 20. Den breda bredden – om man nu kan uttrycka – har förstås Malmö FF men det finns guldopponenter som har tillräcklig allsvensk bredd,

MFF visade under cupspelet sin kapacitet genom att slå ut både AIK (3—2) och Djurgården (1—0), två troliga toppkonkurrenter. Vinster skyler ofta brister. MFF:s segrar var – i min värld – två marginalvinster, inte helt övertygande. Åldersstrukturen och därmed risk för slitageskador och några perioder med spel i Europa gör att jag tippar Malmö FF som trea.

Väl medveten om att klubbens överlägsna ekonomi kan ge bra nytillskott under sommarfönstret. Samma fönster som kan spoliera lovande säsonger för de mindre bemedlade.

Det är vanskligt i mars att förutse vad som avgörs i november.

Men jag försöker.

1)      Djurgården. Tre starka lagdelar, men hur anpassar sig Victor Edvardsen i en storklubb?

2)      Elfsborg, stark allsvensk bredd, rutin och talang i lagom blandning,

3)      Malmö FF. Se ovan!

4)      AIK. Med John Guidetti, naturligtvis en stark guldkandidat.

5)      Häcken, Revanschsuget med en trupp som har många kvaliteter.

6)      Hammarby. Försvaret håller inte sett över 30 matcher

7)      Norrköping. Stort ansvar på Christoffer Nyman att ersätta Samuel Adegbendro.

8)      Kalmar. Hur ersätter man fem av förra säsongens bästa? Kan tränare Rydström fixa det?

9)      IFK Göteborg. Kan veteranerna hålla energin och motivation i en 30 matcher lång serielunk?

10)  Sirius. Intressant ungt lag med unga intressanta ledare: Hittar japanen Sugita formen, så kan det bli bättre.

11)  Van den Hurk måste lyckas, finns spelare med utvecklingspotential, men finns stabiliteten?

12)  Varberg, Tipset bygger helt på tränaren Joakim Perssons förmåga att få maxutdelning på spelarmaterialet.

13)  Sundsvall. Finns allsvensk erfarenhet för att klara sig kvar.

14)  Mjällby. Tappen av kvalitet är år efter år är för många för att nå de senaste årens placeringar, 5 och 9.-

15)  Degerfors. Stor omsättning. Saknaden av Victor Edvardsens många mål kännbar.

16)  Värnamo. Kan tränaren Jonas Thern med sin skicklighet på tre år föra sitt lag från division 1 via Superettan till nytt kontrakt?

Av Magnus Månsson - 7 mars 2022 13:15

Att skriva om Malmö FF är I Malmö minerad mark.

Även om kritiken – som i detta fall – inte är riktad mot MFF, stans i särklass bästa idrottsliga varumärke. Mina funderingar riktar sig mot Malmö stad, som gett storklubben med sina förhållandevis enorma ekonomiska resurser rätt att köpa eller hyra de flesta fotbollsutrymmena på Stadionområdet.

MFF har talat för sin sak. Malmö stad har uppfyllt önskemålen.

****

Att nya Stadion byggdes på området var en självklarhet. Sen har MFF fått hyra två av tre naturgräsplaner norr om Stadiongatan och där anlagt en plan med så kallat hybridgräsunderlag. (Som jag med min bostad i närheten passerar ofta och faktiskt förundras över hur lite ytan används.) Det senaste är att MFF nu köpt och rustat upp även plan 10, en av två kvarvarande konstgräsplaner söder om Stadiongatan. MFF disponerar även den enda återstående konstgräsplanen, nian, och under sommarhalvåret naturgräset på plan 7. De två sistnämnda planerna är dock även träningsplats för IFK Malmös seniorlag och de två äldsta ungdomslagen. Under seriesäsongen har IFK:s A-lag även en gång/vecka möjlighet att träna på sin matcharena, Stadion från 1958.

****

Sedan just 1958 har Stadionområde varit den huvudsakliga hemvisten för MFF och IFK. Med tillgång med som mest tio träningsplaner var problemen få men i takt med att antalet planer reducerats har träningstider blivit en bristvara.

IFK har under lång tid haft en svajig verksamhet, A-laget har spelat i division 4, nivå 6, ungdomslagen har varit få, några säsonger under fem till antalet. Att det blev just IFK:s ungdomslag som utlokaliserades till Kroksbäck finns egentligen inget att erinra om. Nackdelarna är förstås många, att ha verksamhet på flera platser gör logistiken svår. Dessutom finns det stundtals stora störningsmoment på Kroksbäck. Det gör det stundtals runt om på och vid idrottsanläggningar i Malmö.

****

Planbristen på Stadionområdet accentuerades än mer när en ny aktör trädde in i handlingarna, Malmö FF:s återupptagna sektion för damer och flickor. Det var aldrig tal om att delar av den verksamheten skulle utlokaliseras. Inför förra säsongen innebar detta att IFK:s herrlag, då åter Malmötvåa och i division 1, fick dela träningsplan med flicklag från MFF och inte kunde träna på helplan mer än någon enstaka gång före seriestarten.

I år har IFK ökat antal träningstillfällen för att försöka ta ytterligare steg upp i elitfotbollen. För att få möjlighet till detta och samtidigt få tillgång till full plan har seniorerna fått träningstider som få lag på den här nivån accepterat. Vid många av passen delar man fortfarande plan med ungdomslag från MFF.

****

Jag vill än en gång understryka att inlägget inte är riktat mot Malmö FF utan mot olika instanser inom Malmö stad som möjliggjort denna sneda konkurrenssituation. IFK Malmö är både nu och historiskt sett stans näst bästa fotbollsklubb.

Jag vill också poängtera att ingen i IFK Malmö FK:s styrelse på något sätt påverkat mig i detta blogginlägg.

För säkerhets skull vill jag meddela att jag är medlem i IFK Malmö FK, varit anställd i IFK (1978—1980) och varit styrelseledamot.

****

 

När jag ännu är igång: Några ord om IFK:s ungdomssektion. Den är bättre än på många år. Två spelare från ungdomsleden har i år fått A-lagskontrakt. Det är cirka 15 år sedan det senast hände. Fler kan bli aktuella den här säsongen.

IFK har nu lag i alla pojkgrupper från U 19 till och med U 9 och har fyra fotbollsskolor med både flickor och pojkar.

Inspiratör i för denna växande verksamhet är den förre A-lagsspelaren Osman Sudic.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 29 januari 2022 18:29

Man skall inte sätta betyg förrän läsåret/turneringen är slut.

Men det må vara tillåtet att redan nu ge det svenska herrlandslaget i handboll och teamet runt det ett klart överbetyg, Detta oavsett hur det slutar i söndagens final mot Spanien. Att rätt matcha en trupp med nio matcher på 17 dagar kräver kunskap i psykologi, fysiologi och inte minst i ledarförmåga för att få en trupp att fungera under en så lång period och där några av spelarna får minimal eller ingen speltid alls. Att förbundskaptenerna Solberg/Boquist kan så mycket mer handboll än de flesta av deras kritiker i media finns ingen anledning att påpeka. Dessa små stick för att framföra något negativt känns så futtigt.

Resultaten har talat.

***

Ledarskapet har försvårats av alla pandemiavbrotten. Sjukdomsåterbuden har visat den utomordentliga svenska bredden, ersättarna har varit välskolade och fullgoda reserver. Solberg/Boquist har haft koll på spelarmaterialet.

På tal om bredd: Åren kring det förra EM-slutspelet 2020 spelade Mikael Aggefors, Lukas Nilsson, Andreas Nilsson, Jerry Tollbring. Jesper Nielsen, Philip Henningsson, Simon Jeppsson, Kim Ekdahl Rietz, Mattias Zackrisson, Linus Arnesson, Jack Thurin, Oscar Sunnefeldt. Alfred Jönsson och Anton Lindskog med flera i landslaget. Några så sent som i OS sommarn 2021. De flesta var väl mer eller mindre aktuella även nu.

Svensk handboll är bred,

***

Om Sverige inte avancerat till final hade jag hoppats att den svenska duon Mattias Wetterwik/Mirza Kutagic fått döma den matchen. Vid tre tillfällen har jag sett dem. Ypperliga.

Kan de få bronsmötet, även om Danmark finns med?

Och varför inte de franska tvillingsystrarna Bonventura i finalen.

***

Min beundran för isländsk handboll har inte minskat efter lagets EM-insats.

En ny favorit på väg in i världseliten är Holland. Deras tempo i löpningar och passningar för sporten framåt.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 26 december 2021 13:12

Såg naturligtvis Karl-Bertil på julafton.

Och lyssnade på hans budskap: Ta från de rika och ge till de fattiga.

Blev lite filosofisk och funderade över idrottens ojämlika värld, hamnade i fotbollens snudd på groteska skillnader mellan storklubbarna jorden runt och på dem som på många nivåer försörjer dem med spelare.

Det är inbyggt i systemet, de klubbar som lyckats några gånger gynnas genom fördelaktig seedning år efter år, som i Europacuperna. Det kan låta sympatiskt och kanske också rättvist att framgångar skall belönas. Men samtidigt ökar de ekonomiska klyftorna. Och som en följd även de fotbollsmässiga. Det gäller inte bara Europa utan även Sverige.

I Svenska cupen seedas klubbarna efter placeringarna i Allsvenskan och i gruppspelet får de bästa lagen fördelen med två hemmamatcher. Politiskt korrekt, om man så säger. Samtidigt är det system som gynnar de redan bemedlade.

Sett över tid är det de ekonomiskt starkaste föreningarna som dominerar den inhemska fotbollen. Historiskt sett var Cupen en turnering, där de mindre bemedlade hade en möjlighet att eliminera storlagen. Som när Veberöds AIF en minnesvärd sensommarkväll på Romelevallen 1993 slog ut IFK Göteborg. Den möjligheten finns naturligtvis än, men den är minimal. I en serie, även om den bara är tre matcher lång, är det inte lätt för de små att hävda sig mot etablissemanget.

Jag tror att fotbollen totalt sett blir större och bättre i ett ekonomiskt mera jämställt perspektiv. Det nuvarande systemet cementerar en värld som i slutändan hindrar de överraskningar som alltid är den extra kryddan i menyn.

Men igen lyssnar förmodligen på Karl-Bertil. Eller på Robin Hood. För att ta en annan julklassiker med samma tema.

 

 

Av Magnus Månsson - 15 december 2021 15:31

Det är mycket nu.

Som alltid i december med festligheter av olika slag. Samtidigt som man kommit upp i en ålder, då begravningar blir en del av tillvaron. Fotbollssäsongen, den inhemska, som jag gillar mest, varade längre än någon gång tidigare. Den tog inte slut förrän i går.

I december avgörs alltid en av idrottsårets absoluta höjdpunkter, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.  På handbollsmenyn finns också seriespel för herrarna.

Dam-VM:s utökande av ett slutspel till 32 lag förstår jag inte. VM skall vara kvalitet. Det kan vara sympatiskt att låta ”alla” vara med om VM-festen men alla dessa utklassningssegrar ger i ingen PR för handbollen, lika lite som innebandyns VM-siffror. De avslöjar hur dålig bredden på toppen är. Precis som resultaten i det pågående kvalet i fotboll för damer.

***

Sveriges VM-matcher mot utfyllnadslagen har jag med glädje hoppat över och i dessa tider med en fullmatad almanacka ägnat mig åt annat. Med andra ord har jag bara sett tre av de svenska matcherna, de båda kryssmatcherna mot de regerande mästarna från VM (Nederländerna) och EM (Norge) och segermötet mot en annan toppnation, Rumänien. Tre imponerande insatser med de spänningsmoment som ger handbollen det där lilla extra.

Förbundskaptenen Tomas Axnér och hans stab har fått berättigat beröm för lagets insatser så här långt. Men som en före detta lärare hävdar jag att ett betyg sätts efter ett helt läsår/en hel turnering. Förlust i kväll (Gud give att det inte blir så) mot, ytterligare en regerande mästare, de olympiska, Frankrike, och den svenska placeringen blir på samma nivå den brukar, mellan 5 och 9.

***

Av någon anledning fick Axnérs företrädare Henrik Signell kritik för sin tid som förbundskapten. Hans namn dyker ännu upp i analyser av den pågående turneringen. Signells år gav följande placeringar: OS 2016 kvartsfinal, EM 2016, åtta, VM 2017 fyra, EM 2018 sexa, VM 2019 sjua. I det lag som 2019 blev VM-sjua fanns åtta spelare, de flesta tongivande med i årets VM-trupp. Och hade inte Jenny Carlsson varit sjuk och skadad hade hon förmodligen varit med redan då.

Jag vill ha sagt, att Henrik Signells förtjänade ett betydligt högre betyg än det han fick. Och fortfarande får.

I kväll är det upp till bevis för Tomas Axnér att infria de förhoppningar inledningen gett oss, och delvis förstärkta av olika media, inklusive några bloggare.

***

Sveriges damer har två internationella medaljer, båda i EM, silver 2010 och brons 2014. Det är i detta perspektiv Sveriges insatser internationellt skall bedömas.

 ***

Några rader om kvalfotboll. Och marginaler.

En feldömd straff, det medger till och med sportchefen Andreas Granqvist, mot Västerås gav Helsingborgs IF en kvalplats. Den chansen förvaltade HIF. Tack vare – det vågar jag skriva – ett fegt Halmstads BK. Det finns många klyschor i fotbollens värld. En är: Anfall är bästa försvar, Vill man inte vinna, gör man det sällan. Halmstad verkade inte vilja vinna.

HBK kommer jag inte att sakna i Allsvenskan 2022. Däremot Andreas Johansson, en gentleman i svensk fotboll och dessutom fantastiskt skicklig.

 

Av Magnus Månsson - 9 december 2021 10:45

Den här del 3 av mina allsvenska funderingar handlar mest om Malmö FF:s Europaspel, men detta är intimt förenat med spelet i Allsvenskan.

Därför får det bli samma rubrik men betoning på funderingar.

I ett tidigare inlägg noterade jag att nio av de 16 spelare som säkrade MFF:s guld hade utländskt pass och undrade om detta var en utveckling likt den som sker i många andra länder. En annan tendens är att ett växande antal svenska spelare med dubbla pass föredrar att representera andra nationer än Sverige. I MFF finns fyra, målvakten Diawara, Ahmedhodzic, Rakip och Nalic. I gårdagsmötet mot Juventus, 1—0 till Turinlaget, använde MFF 14 spelare. Endast en, 33-årige veteranbacken Martin Olsson, kan vara aktuell för ett svenskt landslag. Jag vet att det på skadelistan finns några till.

Många menar att det gynnar svensk fotboll att spelarna i de lag som får möjlighet till Europaspel får nödvändig internationell, utvecklande erfarenhet. Men gynnar det verkligen svensk elitfotboll, där det främsta målet är bra landslag? Jag klandrar inte MFF. Varje förening har rätt att staka ut sin egen väg till framgång. Men jag vänder mig mot det ständigt upprepade mantrat att MFF:s framgångar gynnar svensk fotboll.

Framgångarna gynnar MFF.

De små smulor som hamnar hos övriga klubbar är jämförelsevis försumbara. Speciellt med tanke på de över 200 miljoner som mästarna spelat in 2021,

MFF-insatserna i Europa ger inte heller tillräckligt med rankningspoäng för att ge övriga svenska lag gynnsammare lottning. De kommer i ett tidigt skede av turneringen få högre rankade klubbar att möta.

***

Vid MFF:s tillkortakommande i Europa hänvisas nästan alltid till skillnaden i ekonomiska muskler. Visst är det så. Samtidigt – och nu återgår jag till Allsvenskan – är resurserna mellan MFF och konkurrenterna enorma. Att så många lag hotade MFF ända in i slutomgångarna och att MFF tappade poäng mot lag från de lägre nivåerna, tolkar jag som att Allsvenskan är bättre än sitt rykte.

Jag gillar Sveriges högsta serie och har haft större behållning av många i den än av Juventus—Malmö FF. För handen på hjärtat, det var ingen större idrottslig underhållning. Även om vissa bedömare vill få läsarna att tro det.

 

 

Av Magnus Månsson - 8 december 2021 18:08

Såg i går Allsvenskans stora pris på Discovery.

Inte hela förstås. Internationella mästerskap i handboll för damer och matcher mellan toppnationerna slår ur det mesta i idrottsväg. Det går bara inte att missa Sveriges VM-möte mot regerande världsmästarna Nederländerna, 31--31. Det var en fantastisk match med den dramatik som ger handbollen en extra dimension. Tempot imponerade. Låt vara att de tekniska felen blev många men hellre det än en taktisk ”gåhandboll”.

VM blir höjdpunkten i tv-tittandet vad gäller sport de närmaste två veckorna.

Lär finnas anledningar att återkomma.

***

Idrottsgalor är inget jag prioriterar. Men har man sett över 100 allsvenska matcher är det förstås kul att jämföra vad experterna – vad nu en expert är – tycker i jämförelse med en amatör i en nedsutten tv-fåtölj.

Spännvidden är stor. Det märks inte minst när man tittar på andra medier och deras rankningar.

***

MFF-falangen i media, och den är stor, har svårt att förstå att Jon Dahl Tomasson inte var nominerad till Årets tränare. Kritikerna har förbisett att grunden för en nominering var insatserna i Allsvenskan. Har man tillgång till ”Allsvenskans genom tiderna absolut starkaste trupp” kan man inte bara skylla på spel i Europa, avstängningar och skador, när det går snett. Att en trupp av den storlek och kapacitet tappar poäng mot Östersund, Halmstad, Mjällby och Varberg är minus i Tomassons cv. I ett allsvenskt perspektiv.

***

Malmö FF fick ett pris: Årets unge spelare, som inte tidigare spelat 15 allsvenska matcher. Det var Veljko Birmancevic, 23-årig serbisk landslagsman med ett par säsonger i Serbiens högsta liga. Precis som Jens Fjellström, tv-kommentatorn, menade är det en regel som bör ses över. Andemeningen med hedersutmärkelsen är givetvis någon helt annan än att en internationellt etablerad spelare värvas hit och får detta prestigepris.

***

I övrigt var det värdiga vinnare, Nyanser kan alltid diskuteras. Riksmedia är överrepresenterat i den 32 man stora journalistjuryn. Har en viss känsla av att det märks. Bra är att numera har alla de allsvenska lagen från de mindre orterna en lokal journalist i juryn. Så var det inte tidigare.

***

Man får ju sina speciella favoriter när man ser så många matcher som jag. Plockar ut en från varje lag och gör det med olika parametrar, skicklighet, talang eller personlighet.

AIK: Henok Goitom, ett föredöme i alla sammanhang.

Degerfors: Sebastian Ohlsson, skicklig i alla roller.

Djurgården; Magnus Eriksson, vilken utveckling både som spelare och person.

Elfsborg; Simon Olsson, skadefri under hösten och då en av seriens absolut bästa spelare

IFK Göteborg: Alhassan Yusef, så länge han spelade, en imponerande arbetskapacitet.

Halmstads BK: Andreas Johansson, en av svensk fotbolls främsta ambassadörer

Hammarby: Gustav Ludwigson, ger sig aldrig med sin positiva attityd.

BK Häcken: Gustav Berggren, genomgående bäst i ett sviktande Häcken

Kalmar FF: Henrik Rydströ tränaren, skicklig med humor och distans

Malmö FF: Oscar Lewicki, duktig och lojal utan åthävor

Mjällby: Jacob Bergström, äkta, personlighet som känns

Norrköping: Jonathan Levi, duktig spelare med åsikter

Sirius: Muhammed Saeid, vilken utveckling

Varberg: Tashreeq Mathews, speed och bollskicklighet

Örebro: Nordin Gerzic, kommer att sakna honom, en av seriens främsta under många år

Östersund: Aly Keita, duktig, trofast som varit med hela ÖFK:s väg,

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 6 december 2021 13:48

Var Malmö FF:s 22:a SM-guld i fotboll och det lyckade kvalet till Champions League det första steget in i en ny värld för svensk klubblagsfotboll på elitnivå?

Närmar sig svensk fotboll det som händer i exempelvis storklubbarna i England; trupperna består av fler utländska än inhemska spelare. När MFF i lördags säkrade guldet via 0—0 mot Halmstads BK använde man tillåtna 16 spelare, nio hade utländskt pass. I truppen finns ytterligare tre utländska spelare.

MFF-ledningen anser tydligen att det är en nödvändighet att ha denna procentuella fördelning i truppen för att lyckas både i CL och i Allsvenskan. Att regelbundet fixa det är, efter vad jag kan utläsa av en intervju med ordföranden Anders Pålsson i söndagens Sydsvenska, en nödvändighet för att ekonomiskt fylla den allt större organisationen.

Finns det på sikt någon klubb som kan ta upp konkurrensen med MFF? Även om tre andra lag länge irriterade MFF, ja, AIK ända in i slutminuterna av sista omgången.

Resurserna är så olika. När Djurgården sålde en av seriens bästa backar Aslak Witry tvingades man lösa problemet med interna omflyttningar (inte alltid lyckade) inom laget. När Jonas Knudsen i MFF blev långtidsskadad köpte man in landslagsspelaren Martin Olsson och den rutinerade Niklas Moisander. Det kallar jag en ekonomisk styrkedemonstration.

Och se på IFK Norrköping som sålde två av sina stora, unga talanger Sead Haksanbanovic och Bergmann Johnnesson utan att ha ekonomi att ersätta dem med likvärdig kvalitet.

Försäljningar ingår i budgeten och att få plus i den kolumnen är, över tid, en nödvändighet för alla elitklubbar. Mindre för MFF med sitt feta bankkonto, fyllt genom skicklighet och rätt marginaler, än för konkurrenterna. Lånet av Antonio Colak är det kanske främsta beviset på MFF:s överlägsna ekonomiska resurser.

***

I SDS-intervjun säger Anders Pålsson att målsättningen är att ta guld tre på fem år och gärna med en trupp, där hälften av spelarna är från de egna leden. I min värld ett önsketänkande om det ingår i målsättningen att dessutom spela i de europeiska klubbturneringarna,

Det förre ordföranden, framlidne Håkan Jeppsson, hade samma uppfattning och MFF

gav 2018 Magnus Pehrsson en trupp med denna sammansättning. Resultaten uteblev på våren och Magnus Pehrsson fick sparken. Laget förstärktes. Nu är den ekonomiska kostymen större och det finns mindre utrymmen för misslyckande.

Jag tror att det blir än fler spelare utifrån, från Sverige men även från utlandet, än från de egna leden.

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards