Malmö FF:s många skador är givetvis ett hett debatterat ämne, speciellt i Fotbollsmalmö.

Sydsvenskan har vid några tillfällen den senaste tiden besökt lagets träningar och berättat att den spelaren tränar si och den andre så. Någon är med under hela passet, en annan avviker efter en stund, den tredje är med lite längre. Det spekuleras att några spelare kanske kan vara med från start i söndagens hemmamöte mot BK Häcken, en annan eventuellt i cupfinalen mot Hammarby på torsdag.

Men om nu dessa spelare att skadefria och bedöms kunna spela för fullt, hur är det då med formen, inte minst matchformen? Har en elitidrottsman inte tränar ordentligt på två, tre veckor är han, eller hon, näppeligen fysiskt beredd för en prestation på hög nivå. Definitivt inte över 90 minuter.

Lekmannamässigt frågar jag – med risk att bli betraktad som fullkomligt okunnig – kan icke fulltränade och matchovana spelare verkligen tillföra ett fotbollslag kvalitet till en toppmatch i svensk elitfotboll?

Skadefri är inte lika med spelduglig.

Som pensionär har man mycket att göra. Och mycket att fundera över.

Här några tankar från de senaste dagarna.

Intervjuer direkt efter en dramatisk match bli känsliga, adrenalinet pumpar, missnöjet kan av olika anledningar vara stort. Därför steg min beundran för Sävehofs tränare Michal Apelgren efter semifinalförlusten i handboll mot Ystads IF och därmed sorti ur slutspelet. Han hade all anledning att kritisera domarparet för den straff, och utvisning, som YIF fick med 62 sekunder kvar och ledning med en boll. Utvisningen finns inget att säga om. Jag har sett tusentals handbollsmatcher men aldrig att ett lag fått en straff mot sig för tröjdragning utan att den förfördelade haft bollkontakt. Ingen, av alla jag konsulterat, förstår att det blev straff.

Och lika lite att YIF slapp utvisning i Sävehofs sista anfall efter Ystads minst sagt överaggressiva försvarsspel.

Apelgren berörde inte detta. Jag är övertygad om att de flesta andra i hans situation hade ifrågasatt domsluten.

Respekt Michael Apelgren!

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av två husorgan ligger YIF nära mitt idrottshjärta men den riktiga glädjen kunde jag inte känna efter finalavancemanget.

Segersmaken var fadd.

***

Det går illa för IFK Malmö i fotbollens division 1.

Kommentarerna på sociala medier är många. Man får en känsla av att det är fler som gör sina röster hörda där än de som besöker hemmamatcherna på Stadion. Styrelsen uppmanas att agera. Men inte ett konstruktivt råd. Tror man verkligen att styrelsen och personerna kring laget är passiva? Men utan ekonomi är möjligheterna till åtgärder och förändringar begränsade.

Vid de två senaste hemmamatcherna har cirka 80 personer löst entré. Större är inte intresset för IFK Malmös A-lag.

Det är lätt att sitta i sin kammare och tycka. Men har man nu en känsla för IFK Malmö – vilket engagemanget på sociala medier antyder – så agera själv på något sätt!

***

På tal om publik.

Två av Allsvenskans för tillfället spelmässigt mest intressanta lag Häcken och Kalmar FF möttes i går, 3—1, inför 3 067 åskådare.

Samtidigt möttes IFK Göteborg och Varberg, 13 306 såg den matchen,

På lördagen tog Gais i division 1, nivå 3, emot Lunds BK. Åskådarantal: 3 113.

Vad är det som styr publikens väg till arenorna?

Klubbkänsla och tradition, är svaren.

Häckens har en minst sagt tuff konkurrenssituation i Göteborg. Inte bara mot IFK utan även mot Örgryte och Gais.

Heders åt anhängarna till de båda sistnämnda klubbarna. De möter – i alla fall delvis – upp vid lagets matcher.

Sitter inte enbart framför dator och gratissändningar i tv och framför icke konstruktiva förslag.

AIK—Malmö FF 2—0.

Jag såg matchen tillsammans med Discoverys experterna Tommy Åström, Alexander Axén, Jens Fjellström, Irma Helin, Jonas Dahlquist och Niklas Jarelind.

Jo, så många framförde sina åsikter om matchen. Ju längre matchen fortskred desto snabbare föll mitt självförtroende. Det här med fotboll begriper jag inte alls. Ideligen fick man höra vilken toppmatch, alltså kvalitetsmässigt, vi beskådade.

Och så sitter jag i min ensamhet i min nedsuttna, men sköna, tv-fåtölj, och tycker att det är märkligt att två förväntade topplag kan göra så förvånansvärt många enkla misstag med tanke på ett sällsynt minst sagt, uselt tempo. Men har så många experter en annan uppfattning, så är det givetvis jag som har fel. Alexander Axén var så småningom, i ärlighetens namn, inne på att matchen nog höll för lågt tempo för att klassas som en toppmatch.

***

När så MFF-tränaren Milos Milojevic efteråt gav sin syn på matchen, återfick jag mitt självförtroende. Han menade nämligen att tempot överlag var alldeles för dåligt för att såra en allsvensk konkurrent.

Jag börjar gilla Milos Milojevic.  Han är ärlig i sina kommentarer.

***

MFF:s skadesituation måste också beröras. Om jag inte helt missuppfattade Milos Milojevic så har  klubben med tanke på åldersstrukturen kalkylerar med att tvingas till en större rotation än vad som är vanligt. Laget kan, om alla stjärnor står rätt, spela över 50 tävlingsmatcher i år. Det kräver resurser till stora trupper. Men också att det finns spelare med kapacitet att skadefria spela mer än varannan match. Kontinuitet och erfarenhet är bra grunder att bygga framgångar på.

Men risken är också att man litar för mycket på just kontinuitet och erfarenhet och att verkligheten också kan hinna i fatt många spelare. Inte minst skade- och rehabiliteringmässigt.

Kanske något att fundera över.

År efter år får man veta att Malmö FF har en spelartrupp med en bredd som räcker till två allsvenska lag.

När det så är upp till ett halvt bevis, som i går mot Mjällby, prisas truppen och klubben just för bredden. Men så är det ju. Allt MFF gör vänder poeterna till något positivt. Det är ju en sanning att mästarna har den starkaste truppen, när man kommer upp till spelare över 20 i hierarkin. Att truppen klarade av att fixa en övertygande 2—0-vinst var, trots den stora frånvaron, inte speciellt överraskande. Låt vara att Blekingelaget inför mötet låg tvåa men den beundransvärda klubben lär hamna betydligt längre ner när spelåret skall summeras. Bristerna syntes tydligt i går. Målvakten Samuel Brolin var lagets särklassigt bäste. Gårdagens Mjällby skall MFF med några reserver bara vinna över hemma.

***

Frånvarolistan i MFF är lång. Men det är ju inte så att en startuppställning saknar sju, åtta spelare. Man får ju bara använda elva man plus fem avbytare och några av dem som finns på listan lär vara långt från spel i A-laget-

***

Jag skall inte slå mig för bröstet för att jag den 31 mars skrev att MFF med åldersstrukturen på truppen riskerade många skador. Något har fastnat efter utbildning och av erfarenhet. Jag har mest rört mig i friidrottsvärlden. En löpare som haft muskelskada, bristning eller sträckning (kallade det vad du vill), hade aldrig varit aktuell för en tävling på minst en månad. Vila, rehab och stegrad träningsdos tar sin tid. En sprinter har ett lopp rakt fram på ett jämnt underlag. En fotbollsspelare gör ett flertal maxlöpningar med riktningsförändringar på ett ibland ojämnt underlag och riskerar också att bli tacklad. På elitnivå krävs det kuranta, fulltränade spelare.

Det förvånar mig att MFF med sitt stora medicinska team tillåter så hård matchning av inte helt fulltränade spelare. Klubbens skadehistorik i år tyder på att något är fel. Det är inte bara otur.

I går blev jag glad, när jag läste Sporten i min tidning sedan cirka 70 år, Sydsvenskan.

Man hade ett helt uppslag om ungdomsidrott, dels om handbollsklubben Lödde Vikings smått otroliga bedrift att få fem lag, av sex möjliga, kvalificerade till slutspelet i USM och dels att Malbas har fyra lag i Final Four, basketens USM-slutspel.

Jag har berört och berömt de båda föreningarnas fina insatser på min anspråkslösa blogg men klubbarna är värda en större läsekrets.

Löddes framgångssäsong har även uppmärksammats i riksmedia.

***

Även i dag blev jag glad. Jag befarade att Sydsvenskan helt, utan Lugi och HK Malmö, skulle negligera herrarnas SM-slutspel i handboll. Men nej, det fanns till och med en krönika från den dramatiska andra semifinalen mellan Ystads IF och Sävehof.

***

När jag ändå är på gott humör med berömspenderbyxorna på, fanns i går även en artikel om Philip Bohman, Olympics målfarlige forward i fotbollens division 1.

När kunde man på en och samma dag i Sydsvenskan läsa både om ungdomsidrott och fotbollsspelare från de något lägre nivåerna? Just ungdoms- och breddidrott brann jag för under mina journalistår och ansvarig för Malmösport.

***

Men helt nöjd kan man aldrig vara: Vi är många som i dag saknade Sport i dag. I min värld nästan oförlåtligt.

***

Över till något annat.

Philip Bohman har Skurups AIF, min hjärteförening, som moderklubb. När Olympic och IFK Malmö möttes för 14 dagar sedan fanns ytterligare spelare från SAIF på plan, i Olympic Henrik Norrby och i IFK målvakten Merlin Nuhanovic. Från samma generation finns Pjotr Johansson i Djurgården, Isak Jönsson i TFF och Hugo Andersson i Randers.

Onekligen en utmärkt stomme till ett bra lag.

Närheten till regionens större klubbar gör det inte lätt för Skurups AIF, och andra liknande föreningar, att avancera i seriesystemet. SAIF har för närvarande en undanskymd placering i division 5, nivå 7.

Såg förstås den uppreklamerade toppmatchen i Allsvenskan i fotboll mellan Hammarby och Malmö FF, 0—0.

Jag blev besviken. Det var ingen större fotbollsunderhållning. Och det berodde inte på att mina förväntningar var alltför höga. Det är sällan jag sett en så tempofattig match mellan två svenska topplag. Visst blixtrade det till några gånger och visst hade Hammarby en viss press på MFF den första kvarten, men när den blev resultatlös verkade båda lagen nöjda med var sin poäng. Det kan man förstå. Även om det bara var omgång sex – och inga guldryck sker så här tidigt även om någon journalist förmodligen hävdat detta vid Hammarbyvinst och ett sjupoängsförsprång före MFF – var MFF rädda för att ge Hammarby just denna sjupoängsdifferens. Stockholmslaget i sin tur var naturligtvis nöjt med att ha fyra poängs försprång.

Det var nog bara Discoverys Irma Helin Zibanejad som såg att båda lagen gick för vinst. Som jag uppfattade det var det safety first.  För båda lagen.

***

MFF:s många skador är givetvis ett intressant debattämne. I Discoverys sändning diskuterades många hypoteser. Jag bortser från kollisionskadorna men mjukdelsskadorna har drabbat de äldre spelarna med långa och intensiva karriärer. Den svenska säsongen har blivit längre – inte minst för MFF med sina många framträdanden i Europa. Det sliter på (idrottsligt sett) gamla kroppar. Som Martin Olssons, Niklas Moisanders, Anders Christiansens, Oscar Lewickis, Sören Rieks och Jo Inge Bergets, alla har haft längre eller kortare bortovaro det senaste halvåret. Allt har sitt pris, inte minst i en ålderstigen trupp.

Lite allmänna funderingar så här den förste maj.

Såg att Kulladals Bowlingsällskaps herrlag lite senare i denna månad tvingas kvala för att behålla sin plats i Elitserien. En miss skulle innebära att Malmö, ett av Sveriges historiskt sett främsta bowlingfästen, inte har ett enda lag på den högsta serienivån. Varken för damer eller herrar- Det lär aldrig ha hänt tidigare. Det visar på en föränderlig idrottsvärld. Bowlingen för numera en undanskymd plats inom Malmöidrotten.

På damsidan har SBC, Scandinavian Bowling Club, blivit svenska lagmästare åtta gånger, har numera ingen elitverksamhet. Elbogen har fem lagguld, N 6 tre. 2008 blev dessa klubbar, tillsammans med Söderkulla Team Malmö.

Malmö har haft många världs- och Europamästare, såväl individuellt som i lag. Listan över dem som stigit högst upp på högsta platsen på medaljpodiet visar också hur många elitklubbar det funnits i Malmö.

Världsmästare

Erland Ottosson (N6), Carl-Gustaf Carjö (Malmö BS), Arne Reinodt (N6), Svea Ljungkvist (Bowlita), Yvonne Berndt (Triumf), Tony Rosenkvist (Triumf), Annette Hagre (Pilgården) Martin Blixt (Elbogen, Martin Paulsson (Kulladal).

Europamästare

Gunnar Hall (Geist), Mats Carjö (Elbogen), Barbro Lindberg (Bowlita), Tony Rosenkvist (Triumf), Patrick Backe (Elbogen), Patrik Johansson (Elbogen), Martin Paulsson (Kulladal).

Några av dessa aktiva har mer än en guldmedalj.

***

För några år sedan gjordes ett försök att lansera en veckotidning Skånesport som hade målsättningen att skildra idrotten i hela Skåne på bredden, längden och djupet. Så, eller något liknande, löd reklamsloganden.  Så blev det inte. Man skildrade mest det som de ordinarie tidningarna redan berört. Skånesport blev inte långvarig.

Skånesport.se finns dock kvar, med flitiga medarbetare. Där finns en del att hämta för dem som är intresserade av den skånska idrotten på djupet och också har den geografiska spridning som mer och mer saknas i i alla fall min tidning, Sydsvenskan.

“Rullgardinen” på Skånesport.se är lättnavigerad och överskådlig. Det är lätt att hitta och sovra.

Kan rekommenderas!

***

I mitten av maj avgörs U- och JSM i basket, Final Four.

Till dessa har Malbas fyra lag kvalificerade, pojkar U 19, U 17 och U 15 samt flickor U 15.

När U 19-laget spelade sin kvartsfinal mot AIK och vann i Heleneholmshallen fanns över 400 personer på plats. En strålande siffra för ungdomsidrott i Malmö. Malbas medlemmar ställer upp för sin förening.

SM-slutspelet avgörs i fem åldersklasser. 21 klubbar är representerade i de tio klasserna. Alvik har sex lag kvar, Malbas och Fryshuset fyra. I min värld ett utmärkt facit för Malmöreningen.

Mer Skåne: Eos U 21 för pojkar och Lobas U 16, också pojkar, skall också finalspela i Uppsala.

Malbas har över huvud taget haft en bra säsong. Som nykomling höll sig seniordamerna kvar i näst högsta serien, dit herrlaget kvalificerade sig.

***

Jag hade tankar på att skriva något om fotbollens soft penalty-intentioner. Men nöjer mig med att konstatera: Vem vågar använda dem mot storlagen, speciellt inför dess hemmapublik?

Om någon timme är det dags för omgång 5 i den allsvenska herrfotbollen.

Efter fyra omgångar har det spelats åtskilliga ödesmatcher. IFK Norrköping, för att ta ett exempel, har redan spelat tre. Ja, enligt damerna och herrarna på Discovery+, som trissar upp alla kanalens matcher till något alldeles extra. Och på tisdag är det tid för ödesmöte nummer 4 för östgötarna. Då reser de nämligen till Kalmar. Och förresten, eftersom KFF förlorade senast är det ju det en ödesmatch även för smålänningarna. Vems öde skall befästas?

Efter fyra omgångar, av 30, är det löjligt att mena att en förlust i någon eller några matcher innebär något ödesdigert. Fotbollshistorien visar det. Klubbens målsättning och förutsättningar att nå den är givetvis grunden för vad som menas med ”ödesmatch”. Vad är realistisk för dagens IFK Norrköping? En plats precis över mitten är väl det vanligaste, tipset. Att Norrköping har ett högre mål är något helt annat.

Man måste väl också ta hänsyn till spelprogrammet. AIK och Djurgården på bortaplan är två av de svåraste bortamötena. Ett pånyttfött Häcken hemma är inget man bara avfärdar enkelt. (Det blev kryss senast.)

Använd de stora, värdeladdade orden men omsorg.

Det är väl få som vill sätta epitetet ödesmatch på Malmö FF:s hemmamöte på måndag mot IFK Göteborg.  0—0 mot Värnamo har förvisso satt lite extrapress på storfavoriten MFF. Men  det är ingen ödesmatch. På inget sätt. En sådan kommer inte i omgång 5.

***

En av Fotbollssveriges mest profilerade krönikörer hävdade i början av veckan att nykomlingarna i årets Allsvenska var de sämsta genom tiderna.

Men dagen efter vann Sundsvall över Kalmar, Helsingborg över Elfsborg och så den stora skrällen, Värnamos 0—0 mot Malmö FF.

Jag gillar Allsvenskan. Även utan ödesmatcher i de inledande omgångarna.