Ibland kallas de konkursernas serier, de båda division 1-grupperna i fotboll för herrar.

Tre fyra säsonger på denna nivå, 3 i systemet, och många klubbar kommer i ekonomiskt bryderi. Svenska Fotbollförbundet klassificerar division 1 som en professionell serie. Det innebär att spelarna måste ha lön, förvisso bara minimum 10 000 kronor/år, men det är ändå minst en kvartsmiljon som skall in på kontot. Kraven på arrangemangen ökar liksom administrationen inom klubben. Varje förening måste exempelvis ha en auktoriserad revisor, inte världens billigaste tjänst.

Förbundet ställer krav men ger ingen ekonomisk hjälp. De 32 division 1-föreningarna tillhör inte SEF (Svensk Elitfotboll) och får inte heller del av den organisationens ekonomiska muskler.

Ettanklubbarna lever i ett vakuum i svensk fotboll.

***

Meningen med att under Allsvenskan och Superettan reducera den tredje nivån till två grupper var givetvis att en spetsad seriepyramid skulle stärka svensk elitfotboll. Men till vilken kostnad? Det finns ju inget intresse för fotbollen på denna nivå.

IFK Malmö hade på sin påskaftonsmach (förvisso inte den bästa dagen för en publikfest) 80 åskådare, 56 betalande, därav ett femtontal från Oddevold. Men IFK Malmö är inte sämst i Ettans publikliga efter tre omgångar. Örebroklubben Forward hade 40 i en match, några av de många klubbarna från Stockholms grannkommuner har redovisat siffror under 80 och några fall ett tiotal fler. 153 personer såg IFK:s premiär mot Åtvidaberg. Malmökonkurrenten Olympic har haft 120 och 160 åskådare på sina två hemmamöten. Derbyt Lunds BK—IFK Malmö besöktes av 273 personer.

Det är siffror som avslöjar att det i längden är en omöjlighet att bedriva elitfotboll – om det nu är det – med obefintliga publikintäkter. Varje hemmamatch ger röda siffror i bokföringen för merparten av de 32 lagen.

Gais är det stora undantaget. Det anrika Göteborgslaget har sina trogna supporters som stöttar laget även efter degraderingen. Även på bortaplan. Men det ställer i sin tur extrakrav på hemmaföreningen. Gais matcher klassificeras som högriskmatcher med allt vad det betyder i extraarbete för arrangören. Olympics hemmaplan Lindängen lär inte vara godkänd och ryktet säger att lagets möte mot Gais skall spelas på samarbetspartnern Malmö FF:s Eleda stadion.

***

Är det vettigt att på denna nivå ha en serie där Norrbottenlagen från Luleå och Piteå har två resor till Östergötland, två till Örebro, en till Värmland och fem till Stockholm?

I den södra poolen är resorna betydligt kortare med de längsta resorna för Malmölagen till Åtvidaberg och Uddevalla.

Det behövs stora resurser på ett nivå 3-lag, som tyvärr engagerar så få. Med en mera regional serieindelning med fler grupper hade mer pengar kunnat frigöras för att få bättre ungdomsavdelningar i berörda klubbar.

***

Jag är ingen större läsare på sociala medier, vet inte ens vad Twitter och Instagram är. Är med i Facebook och publicerar där mina blogginlägg.

Ibland går jag in på kommentatorfälten efter en IFK Malmömatch. Inläggen är inte speciellt många, några är stöttande och konstruktiva. Om en medlem eller en åskådare uttrycker sin  besvikelse är det okej. De har i alla fall engagerat sig och stöttat klubben.

Men alla de som sitter i sin vrå – som nu efter 0—5 mot Oddevold – och ironiserar över insatsen och till och med skäms över att vara supporter, deras inlägg har jag inte den minsta förståelse för. Många av dessa är inte medlemmar, är aldrig på en match och betalar entré och swishar aldrig in en stödsumma när de ser matcherna gratis på tv som prenumerant på Sydsvenskan.

Jag tycker det är något av en skymf mot dem som dagligen sliter för att IFK Malmö skall ha ett division 1-lag och en växande, framgångsrik ungdomssektion.

Vakuumklubbarna i division 1 behöver allt stöd för att överleva.

Inte okunniga kommentarer av ”folk” som inte känner till den bistra verkligheten.

Det går fort, redan i morgon är de dags att påbörja omgång 3 i herrarnas fotbollsallsvenska.

Starten har varit intressant, sensationer är idrottens krydda – om de inte drabbar det egna favoritlaget förstås. En bra start är viktig, men att redan nu sätta en krisstämpel på ett lag som förlorat sina inledande matcher känns bara som något rubrikskapande. Precis som två raka vinster inte pekar på fortsatt succé. Även om sex poäng, som för Mjällby, är en utmärkt start för ett tippat bottenlag mot två förmodade medaljaspiranter som Elfsborg och Djurgården.

Min erfarenhet säger mig att det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser efter två av 30 omgångar. Men så söker jag inga spektakulära rubriker heller.

***

I fjorårets allsvenska inträffade det ovanliga att efter två omgångar hade alla lag spelat hem poäng och inget lag vunnit två matcher.

***

Jag följer Allsvenskan via Discovery+.

Jag hoppar gärna över allt snack före, under och efter matcherna. Oftast ger det inget, speciellt inte tränarintervjuerna strax före avspark.

Vid de ”stora” matcherna är det alldeles för många mer eller mindre kunniga personer som vill ge sina synpunkter. Och många, speciellt några av kvinnorna, talar alldeles för fort för att en 80-plusare skall hinna med. Sen är det frågan om jag går miste om något väsentligt.

***

Pär Hansson har vuxit in i kläderna och vågar ta plats. Det tände till mellan honom och Alexander Axén vid mötet MFF—Elfsborg. Naturligtvis gällde det en regeltolkning, Många av alla experter och kommentatorer går mer på känsla än kunskap och eftersom de flesta är före detta spelare ser de på situationerna ur ett spelarperspektiv. Vilket inte alltid är objektivt och rätt.

***

Den senaste omgångens mest sensationella uttalande kom från den nye MFF-tränaren Milos Milojevic. Han menade att krysset mot Elfsborg var rättvist.

När hörde någon senast en MFF-tränare erkänna att en poängförlust på hemmaplan var rättvis? Det var länge sedan.

Proffsigt Milos Milojevic!

Jag gillar, som sagt, inte dessa intervjuer i direkt anslutning till matcherna, Men eftersom det tydligen ingår i avtalet mellan tv-bolagen och klubbarna att spelare skall ställa upp för en pausintervju måste spelarna respektera journalistens arbete. Oftast är frågorna harmlösa.

Men det var pinsamt att se och höra MFF-kaptenen Anders Christiansens uppträdande och svar i samband med MFF—Elfsborg.

Oproffsigt Anders Christiansen!

Vi bor i Sverige med allt vad det innebär klimatiskt.

Svensk fotboll har bestämt att de två högsta herrserierna skall vara rikstäckande och innehålla 16 lag vardera. Det innebär, normalt, seriespel från början av april till början av november.

Förutsättningarna att under en så lång period kunna bjuda på ett acceptabelt naturgräsunderlag från norr till söder är omöjliga. Konstgräs, i dess olika utföranden, är den naturliga ersättningen. Det finns inga andra alternativ. Likväl påminns man regelbundet av naturgräskramarna om det förkastliga att elitseriematcher avgörs på konstgräs. Märkligt nog förekommer inte samma debatt om underlaget i de två högsta damserierna. Inte ens de främsta ivrarna för en jämställd idrott höjer sina röster.

Jag menar: Lägg ner den här diskussion, den tillför inget! Något år får lagen några fler matcher på naturgräs än på konstgräs, ett annat tvärtom.

Det så kallade hybridgräset skulle bli räddaren. Det finns nu på tre arenor, Eleda i Malmö, Guldfågeln i Kalmar och på Gamla Ullevi i Göteborg. Planerna lär vara dyra att anlägga och är inte lika stryktåliga som de mera ordinära konstgräsbanorna. Både Gais och Örgryte har fått seriematcher utlokaliserade till Häckens arena Bravida, konstgräs. Guldfågeln höll inte bästa klass i premiären mot Malmö FF. Planen bar klara tecken av en allsvensk dammatch någon dag innan.

Och hur många gånger har Malmö FF denna vår utnyttjat träningsytorna på ”Hybriden”? Någon, alls?

Kostnader och utnyttjandegrad måste kommunerna lägga in i sina kalkyler. Fotbollens krav är höga, inte minst på arenornas standard och kapacitet.

Kritikerna har inte tänkt hela varvet.

***

Helgens allsvenska omgång visade på den svenska problematiken.

Med tanke på snömängderna runt arenan hade matchen Sundsvall—Hammarby aldrig kunnat genomföras utan konstgräs.

Efter långa diskussioner beslöt Degerfors av gammalnostalgiska skäl att fortsätta med naturgräs. För andra säsongen i följd tvingades klubben förlägga sin premiär i Örebro. Inför 800 åskådare. Hur många miljoner förlorade Degerfors IF på den tvångsförflyttningen? Det kan bli fler flyttar.

Inte ens så lång söderöver som i Malmö kunde kommunen erbjuda BK Olympic i division 1 en spelbar naturgräsplan utan matchen flyttades till konstgräset på Limhamn.

***

Alla svenska spelare av i dag är fotbollsuppfostrade på konstgräs. De är vana vid detta underlag, Varför då denna aversion från så många aktiva? Och tränare naturligtvis.

Kritiken verkar mest byggd på nostalgisk konservatism.

För igen kan väl uppriktigt mena att den fotbollsmässiga underhållningen blir bättre på natur- eller hybridgräs än på konstgräs av bra kvalitet.

Fotbollen, ta nu inte efter handbollen!

Missförstå mig nu rätt. Jag har ofta skrivit att handbollen är den svåraste lagbollsporten att döma, skillnaderna mellan ett frikast, en varning, en utvisning eller en direktutvisning är små. För att inte tala om: Straff eller, ett oftast ofarligt, frikast.

Även ett ganska vant handbollsöga har svårt att hänga med. Även efter en repris i slow motion.

Kommentatorer och experter i tv har många gånger lika svårt som jag att förstå.

Alla idrotter har sin charm. Jag gillar handboll. Skarpt. Trots att jag, som sagt, inte hänger med alla gånger.

Det är också värt att poängtera att det är hart när omöjligt att för två par ögon att hålla koll på all fuffens tolv spelare (ibland till och med tretton) håller på med på en starkt begränsad yta i ett alltmer uppdrivit tempo. Under en match har ett domarpar upp mot 150 beslut att fatta.

***

Nåväl, så ser regelboken och dess tolkningar ut i handboll.

Fotbollens är på något sätt striktare. Även om det självfallet ligger en mänsklig bedömning bakom straffpåföljden, frispark/straff, gult kort, rött kort.  Och förseelser innanför straffområdet är straff. (Obstruktion och farligt spel utan att träffa renderar bara indirekt frispark.)

Men så har man klyddat till det. Det har kommit i ett nytt begrepp i bedömningen, ”soft penalty”, det vill säga vissa ojustheter skall bestraffas mildare, eller mera korrekt, inte alls. Vad är det för trams? Den stackars domare skall alltså numera också avgöra graden av ojustheten. Och dessutom i bedömningen lägga in om den förfördelade spelaren ”förstärker”. Det sista står inte i regelboken men merparten av kommentatorer och experter i tv är snabbt framme med sina analyser.

Soft penalty-frågan ventilerades redan i fjor men domarna har tydligen gått på kurs för redan i två av de matcher jag såg i premiäromgången vinkades två klara straffar bort. Dels när Elfsborgs Jacob Ondrejka fälldes mot Mjällby och dels när MFF:s Eric Larsson höll Kalmar Carl Gustafsson i rejält smidjebälte i en lång rörelse inom MFF:s straffområde.

Om jag inte minns fel stod det 0—0 vid båda tillfällena och det är vedertaget att mål förändrar matcher. Samtidigt måste det tilläggas att en straff inte är lika med mål, men förvisso den bästa målchans man kan få.

***

I dessa båda matcher ryades det från tv-håll om straffar för hands. Här använde verkligen de båda domarna ”soft penalty-regeln” eller förståelse för hur kroppsdelarna rör sig i rörelse. Skotten kom från nära håll och träffade en hand i en naturlig rörelse. Bra beslut av Nyberg och Sjöberg. I handsfallet men i de andra … ?

Anders Andersson menade i tv att det är löjligt att se försvarare springa omkring i egna straffområde med händerna på rygg för att undvika att få en boll uppsparkad på en hand med straff som påföljd. Det är bara att hålla med honom.

***

Fotbollen har (hade?) sina strikta regler om vad och hur förseelser skall bestraffas. Handbollens är lite mer diffusa.

Fotbollen bör inte gå åt det hållet.

Skrota det där om soft penalty!

Brott skall inte löna sig!

I går fastställde kommunfullmäktige i Malmö det kommunstyrelsen tidigare i månaden beslutat: En multiarena skall byggas på Stadionområdet och samtidigt godkändes en avtalsförklarking mellan Malmö stad och Malmö FF.

I denna ingår att MFF får tillgång till alla träningsplaner på området.

Sydsvenskans reporter intervjuar ordförande och vd i MFF och kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh. Trion är nöjd och belåten. Underligt vore det annars.

Innan jag skriver vidare:

1)      Jag är medlem i IFK Malmö men har inte diskuterat denna fråga med någon i IFK. Åsikterna är helt mina egna.

2)      MFF är stan i särklass främsta idrottsliga varumärke.

Men har inte Sydsvenskan brustit i journalistisk kutym och etik och underlåtit att ta del av  IFK Malmös synpunkter? IFK, hyresgäst på Stadion sedan tillkomsten 1958, har redan nu minimalt med träningsutrymmen och i framtiden kanske inga alls på området,

SDS-skribenten antyder att IFK har en vilja att lämna Stadionområdet. Det ät inte fråga om att vilja. IFK har redan lämnat. Det har varit ett måste för att över huvud kunna ha någon ungdomsverksamhet. Alla planer och tider på Stadion är upptagna.
SDS föreslår ett planerat, men icke påbörjat område norr om Västra hamnen skall bli IFK:s nya hemvist. Men då har journalisten helt förbisett vad IFK:s ungdomsfotboll står för i dag: Fri lek åt alla. Klubben jobbar i socialekonomiskt utsatta områden. Dit hör knappast Västra hamnen.

För en tid sedan erhöll för övrigt IFK Malmö 150 000 av Svenska Fotbollförbundet och ICA-gruppen just för sitt ungdomsprojekt, delvis finansierat av matkasseutdelningen på tisdagar.

IFK Malmös dröm -- liksom MFF:s – att få en samlad plats för hela sin verksamhet lär bli en utopi. A-lagets plats i division 1, nivå 3, sätter krav på matcharenan och det lär väl innebära att Gamelstadion blir den plan man får spela på.  I framtidsplanerna skall denna finnas kvar. Men var skall man träna?

Måhända är jag naiv, men borde inte en seriös, neutral journalist ta upp de problem som nu uppstår för Malmös äldsta fotbollsklubb som dessutom idrottsligt och historisk sett är den klart näst bästa?

Som också fotbollsmässigt mår bättre än man gjort sedan början av 2000-talet, då A-laget låg i Superettan och P 16-laget blev svenska mästare.

I dag ha IFK lag i alla åldersgrupper på pojksidan från 19 till 9, med två lag i vissa åldrar, plus fotbollsskolor för både flickor och pojkar,

Det hör till att blotta sin okunnighet att tippa utgången av den allsvenska herrfotbollen.

Lite grund för tippningen har spelet i Svenska cupen förstås givit, men det är skillnad på enstaka ”vinna-försvinn-matcher” och en serie över 30 ongångar. I en serie gäller det att ha en bra bredd, kanske inte upp mot 25 spelare utan upp mot 20. Den breda bredden – om man nu kan uttrycka – har förstås Malmö FF men det finns guldopponenter som har tillräcklig allsvensk bredd,

MFF visade under cupspelet sin kapacitet genom att slå ut både AIK (3—2) och Djurgården (1—0), två troliga toppkonkurrenter. Vinster skyler ofta brister. MFF:s segrar var – i min värld – två marginalvinster, inte helt övertygande. Åldersstrukturen och därmed risk för slitageskador och några perioder med spel i Europa gör att jag tippar Malmö FF som trea.

Väl medveten om att klubbens överlägsna ekonomi kan ge bra nytillskott under sommarfönstret. Samma fönster som kan spoliera lovande säsonger för de mindre bemedlade.

Det är vanskligt i mars att förutse vad som avgörs i november.

Men jag försöker.

1)      Djurgården. Tre starka lagdelar, men hur anpassar sig Victor Edvardsen i en storklubb?

2)      Elfsborg, stark allsvensk bredd, rutin och talang i lagom blandning,

3)      Malmö FF. Se ovan!

4)      AIK. Med John Guidetti, naturligtvis en stark guldkandidat.

5)      Häcken, Revanschsuget med en trupp som har många kvaliteter.

6)      Hammarby. Försvaret håller inte sett över 30 matcher

7)      Norrköping. Stort ansvar på Christoffer Nyman att ersätta Samuel Adegbendro.

8)      Kalmar. Hur ersätter man fem av förra säsongens bästa? Kan tränare Rydström fixa det?

9)      IFK Göteborg. Kan veteranerna hålla energin och motivation i en 30 matcher lång serielunk?

10)  Sirius. Intressant ungt lag med unga intressanta ledare: Hittar japanen Sugita formen, så kan det bli bättre.

11)  Van den Hurk måste lyckas, finns spelare med utvecklingspotential, men finns stabiliteten?

12)  Varberg, Tipset bygger helt på tränaren Joakim Perssons förmåga att få maxutdelning på spelarmaterialet.

13)  Sundsvall. Finns allsvensk erfarenhet för att klara sig kvar.

14)  Mjällby. Tappen av kvalitet är år efter år är för många för att nå de senaste årens placeringar, 5 och 9.-

15)  Degerfors. Stor omsättning. Saknaden av Victor Edvardsens många mål kännbar.

16)  Värnamo. Kan tränaren Jonas Thern med sin skicklighet på tre år föra sitt lag från division 1 via Superettan till nytt kontrakt?

Att skriva om Malmö FF är I Malmö minerad mark.

Även om kritiken – som i detta fall – inte är riktad mot MFF, stans i särklass bästa idrottsliga varumärke. Mina funderingar riktar sig mot Malmö stad, som gett storklubben med sina förhållandevis enorma ekonomiska resurser rätt att köpa eller hyra de flesta fotbollsutrymmena på Stadionområdet.

MFF har talat för sin sak. Malmö stad har uppfyllt önskemålen.

****

Att nya Stadion byggdes på området var en självklarhet. Sen har MFF fått hyra två av tre naturgräsplaner norr om Stadiongatan och där anlagt en plan med så kallat hybridgräsunderlag. (Som jag med min bostad i närheten passerar ofta och faktiskt förundras över hur lite ytan används.) Det senaste är att MFF nu köpt och rustat upp även plan 10, en av två kvarvarande konstgräsplaner söder om Stadiongatan. MFF disponerar även den enda återstående konstgräsplanen, nian, och under sommarhalvåret naturgräset på plan 7. De två sistnämnda planerna är dock även träningsplats för IFK Malmös seniorlag och de två äldsta ungdomslagen. Under seriesäsongen har IFK:s A-lag även en gång/vecka möjlighet att träna på sin matcharena, Stadion från 1958.

****

Sedan just 1958 har Stadionområde varit den huvudsakliga hemvisten för MFF och IFK. Med tillgång med som mest tio träningsplaner var problemen få men i takt med att antalet planer reducerats har träningstider blivit en bristvara.

IFK har under lång tid haft en svajig verksamhet, A-laget har spelat i division 4, nivå 6, ungdomslagen har varit få, några säsonger under fem till antalet. Att det blev just IFK:s ungdomslag som utlokaliserades till Kroksbäck finns egentligen inget att erinra om. Nackdelarna är förstås många, att ha verksamhet på flera platser gör logistiken svår. Dessutom finns det stundtals stora störningsmoment på Kroksbäck. Det gör det stundtals runt om på och vid idrottsanläggningar i Malmö.

****

Planbristen på Stadionområdet accentuerades än mer när en ny aktör trädde in i handlingarna, Malmö FF:s återupptagna sektion för damer och flickor. Det var aldrig tal om att delar av den verksamheten skulle utlokaliseras. Inför förra säsongen innebar detta att IFK:s herrlag, då åter Malmötvåa och i division 1, fick dela träningsplan med flicklag från MFF och inte kunde träna på helplan mer än någon enstaka gång före seriestarten.

I år har IFK ökat antal träningstillfällen för att försöka ta ytterligare steg upp i elitfotbollen. För att få möjlighet till detta och samtidigt få tillgång till full plan har seniorerna fått träningstider som få lag på den här nivån accepterat. Vid många av passen delar man fortfarande plan med ungdomslag från MFF.

****

Jag vill än en gång understryka att inlägget inte är riktat mot Malmö FF utan mot olika instanser inom Malmö stad som möjliggjort denna sneda konkurrenssituation. IFK Malmö är både nu och historiskt sett stans näst bästa fotbollsklubb.

Jag vill också poängtera att ingen i IFK Malmö FK:s styrelse på något sätt påverkat mig i detta blogginlägg.

För säkerhets skull vill jag meddela att jag är medlem i IFK Malmö FK, varit anställd i IFK (1978—1980) och varit styrelseledamot.

****

När jag ännu är igång: Några ord om IFK:s ungdomssektion. Den är bättre än på många år. Två spelare från ungdomsleden har i år fått A-lagskontrakt. Det är cirka 15 år sedan det senast hände. Fler kan bli aktuella den här säsongen.

IFK har nu lag i alla pojkgrupper från U 19 till och med U 9 och har fyra fotbollsskolor med både flickor och pojkar.

Inspiratör i för denna växande verksamhet är den förre A-lagsspelaren Osman Sudic.

Man skall inte sätta betyg förrän läsåret/turneringen är slut.

Men det må vara tillåtet att redan nu ge det svenska herrlandslaget i handboll och teamet runt det ett klart överbetyg, Detta oavsett hur det slutar i söndagens final mot Spanien. Att rätt matcha en trupp med nio matcher på 17 dagar kräver kunskap i psykologi, fysiologi och inte minst i ledarförmåga för att få en trupp att fungera under en så lång period och där några av spelarna får minimal eller ingen speltid alls. Att förbundskaptenerna Solberg/Boquist kan så mycket mer handboll än de flesta av deras kritiker i media finns ingen anledning att påpeka. Dessa små stick för att framföra något negativt känns så futtigt.

Resultaten har talat.

***

Ledarskapet har försvårats av alla pandemiavbrotten. Sjukdomsåterbuden har visat den utomordentliga svenska bredden, ersättarna har varit välskolade och fullgoda reserver. Solberg/Boquist har haft koll på spelarmaterialet.

På tal om bredd: Åren kring det förra EM-slutspelet 2020 spelade Mikael Aggefors, Lukas Nilsson, Andreas Nilsson, Jerry Tollbring. Jesper Nielsen, Philip Henningsson, Simon Jeppsson, Kim Ekdahl Rietz, Mattias Zackrisson, Linus Arnesson, Jack Thurin, Oscar Sunnefeldt. Alfred Jönsson och Anton Lindskog med flera i landslaget. Några så sent som i OS sommarn 2021. De flesta var väl mer eller mindre aktuella även nu.

Svensk handboll är bred,

***

Om Sverige inte avancerat till final hade jag hoppats att den svenska duon Mattias Wetterwik/Mirza Kutagic fått döma den matchen. Vid tre tillfällen har jag sett dem. Ypperliga.

Kan de få bronsmötet, även om Danmark finns med?

Och varför inte de franska tvillingsystrarna Bonventura i finalen.

***

Min beundran för isländsk handboll har inte minskat efter lagets EM-insats.

En ny favorit på väg in i världseliten är Holland. Deras tempo i löpningar och passningar för sporten framåt.