Fotbollen kräver centimeterrättvisa.

Det gör i alla fall förespråkarna för VAR, videogranskningar. Jag har aldrig varit en anhängare av VAR, ändrade mig definitivt inte efter gårdagsmötet Ludogorets—Malmö FF i Champions League-kvalet. Känns lite löjligt att en felplacerad tå – eller vad det nu var – på Anders Chistiansen skall underkänna Sören Rieks känsliga skott i mål. Det tog väl upp mot två minuter innan man kom till beslut. Och detta i en match med mycket lågt tempo och många fördröjningar.

Det vimlar i en match av situationer som kan ha större inflytande på matchutgången än AC:s lilla tå.

Matchen aktualiserade ett större problem, domarens rätt att själv få bestämma matchens längd. När matchklockan stod på 90 minuter aviserade fjärdedomaren en extratid på fem minuter. Oscar Lewicki låg skadad, det tog 1.43 (det noterade tv:s Lasse Granqvist) innan OL ersattes av Erdal Rakip. Likväl blåste den nonchalante franske domaren av matchen efter exakt fem minuter. 1.43 minuter av matchen spelades inte.

Det är dags att införa effektiv tid i toppfotbollen. Maskningarna är för många och långa.

Det är halvtid i herrarnas Fotbollsallsvenska.

Och inget lag har gjort något guldryck, många journalisters favorituttryck. Redan efter omgång 4 menade förstås en opportunistisk krönikör att ingen kunde hindra Djurgården, efter att ha kört över Malmö med 3—1, att bli mästare. Vilket givetvis inte hindrade honom från att några månader senare påstå att MFF var så gott som klara mästare igen. Ja, ja …

Nu står vi alltså här med 15 spännande omgångar kvar med Djurgården på 33 poäng, MFF och AIK på 30 och Elfsborg på 29.

Det är rimligt att tro att det blir en ur denna kvartett som står som mästare fram mot jul.

Hammarby på 23 poäng kan blanda sig i striden om en plats i Europa, bli bland de fyra främsta. För att vinna är det för många lag att passera. Forwardstrion Amoo, Selmani och Ludwigson är i sina bästa stunder en av seriens mest svårfångade.

Det fortsatta Europaspelet kommer naturligtvis att ha sin betydelse. Tyvärr lär Elfsborg och Hammarby försvinna den kommande veckan.  Feyenoord och Basel är för tuffa hinder över två matcher.

Men tempoerfarenheten från Europa gynnar både Elfsborg och Hammarby i den allsvenska slutstriden.

Djurgårdens trepoängsförsprång är ett plus, två derbyn kvar ett minus. Skall också möta MFF borta. I sina bästa stunder, som mot MFF, har Djurgården det bästa presspelet över hela plan med det högsta tempot.

I våras tippade jag Elfsborg som svenska mästare. Vore fegt att ändras sig nu. Finns heller ingen anledning trots förlusten av seriens bäste innerback, Joseph Okumu. Boråslaget har inte den bredaste truppen, men vårens inhoppare håller högsta klass, som Simon Olsson och Alexander Bernhardsson, med flera.

MFF, då? Europaspelet kräver sitt trots den breddade truppen. Försvaret måste oroa de ansvariga. I pressat läge är många överreklamerade.

AIK smyger på utan att egentligen imponera. 4—1-vinsten borta mot Djurgården var stark men samtidigt också en dag då allt klaffade. Svårslaget, men …

Norrköping och Häcken har kapacitet att vinna över alla men är i år för ojämna för att bli annat ett lag bland Topp-8.

IFK Göteborg har en klar stämpel av ”bäst före”.

Kalmar är årets överraskning för de flesta. Henrik Rydström har visat att hans filosofi håller för att bygga upp lag med kvalitet och som dessutom är sevärt och intressant.

Positivt också att Daniel Bäckström i Sirius fortsätter i Rydsröms fotspår med samma spelidé. Tillför Allsvenskan kvalitet.

Degerfors blandar och ger. Positionen i näringskedjan synliggörs av att lagets kanske viktigaste spelare målvakten Ismael Diawara nu hamnat på MFF:s reservbänk.

Taktiska, försvarsstarka Halmstad har spelare och spel som borde genererat mer mål.

Och så detta Varberg och tränaren Joakim Persson. Jag kan inte låta bli att charmas. Ena dagen spelar man ut IFGK Göteborg för att en annan dag agera fullständigt uselt. För att sedan på slutet en tredje dag forcera i ett vinstmål i en viktig typisk 0—0-match. Tror banne mig att Varberg klarar sig kvar även 2021.

Förlusten av en av seriens främsta målvakter Oscar Jansson är uppenbar för Örebro, som släppt in flest mål. Kan Besara och Hamad rädda ett svajande lagbygge?

Att Östersund åker ur är inget vågat tips i nuläget.

Mjällby har större kapacitet att hanka sig upp till kvalplats. I min idrottsvärld är kontinuitet viktigt. Det har varit för många byten på tränarposten och i spelarleden. I de matcher jag sett Blekingelaget har marginalerna varit mot. Tur och otur kan ge utslag, så …

***

Funderingarna bygger på 62 matcher, några dock bara en halvlek. Naturligtvis har jag sett lagen olika många gånger, från 13 till tre. Så ta texten för vad den är.

Vilken målsättning har svensk fotboll?

Nu i Europaspeltider framhålls det ofta att det är bra för svensk fotboll om lagen avancerar en och annan omgång och helst når ett lukrativt slutspel. Men är det egentligen inte bara de deltagande klubbarna som tjänar pengar?

Svensk fotbolls målsättning är att administrera och utöka verksamheten och med denna bakgrund skapa landslag för de internationella mästerskapen.

De senast säsongerna har visat att för att hävda sig i Europa behövs många importer. Är det en tillfällighet att Malmö FF har 13 utländska spelare i sin trupp, Hammarby tolv? Den tredje kvarvarande svenska klubben, Elfsborg, har åtta.

Är en sådan stor utländsk representation i toppklubbarna på sikt gynnsam för landslagen? Frågan är inte ny. Den har internationellt diskuterats i decennier.

MFF och Hammarby har talanger utlånade till lag på lägre nivåer eftersom de för tillfället inte räcker till i den hårda konkurrensen utifrån. Då och då blir utlåningen lyckosam, men oftast inte.

***

Det är en modern fotbollsvärld, oftast ekonomiskt cynisk. Klubbarna köper för att sen kunna sälja för en dyrare peng. Investeringarna i ungdomsakademierna har givetvis till målsättning att fostra spelare till A-truppen. Men nålsögat blir mindre och mindre i en konkurrens med hela världen. 

Får Sverige på sikt fram tillräckligt bra spelare för framtida landslag, redo för slutspel i VM och EM?

Det känns ibland oroande att se svenska talanger försvinna till Norge och Danmark för att utvecklas där istället för i Allsvenskan. Jag vet, pengar talar och skattesatserna är annorlunda.

Men jag vill se mer svenskt i vår högsta liga.  Det hade också varit mer gynnsamt för svensk fotbolls utveckling.

***

Framgångar i Europa ger pengar. Men de riktigt stora summorna tillfaller de redan rika. MFF är väl uppe i trakten av 100 miljoner redan nu. Hammarby och Elfsborg, som också är i Playoff, men till tredje divisionen, Conference League, har ”bara” spelat in något under nio miljoner. Klarar de ett steg till blir det 40 miljoner ytterligare. Men det blir tufft. Elfsborg möte holländska storklubben Feyenoord, Hammarby Schweiz motsvarighet Basel.

Malmö FF:s ekonomiska hegemoni kommer inte att rubbas.

I

Hur mycket arbetskraft utifrån behövs för att forma ett lag för allsvensk fotboll på herrsidan?

Malmö FF har insett att det behövs över tio spelare från utlandet för att få ett lag, konkurrenskraftigt i de europeiska turneringarna.

Även i de allsvenska konkurrenterna är antalet spelare med utländskt pass stort. Förvisso med stora variationer. I den senaste allsvenska omgången hade lagen följande antal utländska spelare på plan:

9 Östersund

8 Hammarby

7 Häcken

6 Mjällby. Malmö FF

5 AIK, Elfsborg, Norrköping

4 Halmstad, Djurgården

3 Örebro, Varberg, Sirius, Kalmar

2 Göteborg

0 Degerfors

Till detta skall läggas spelare som finns i trupperna men inte fick speltid i just denna omgång. MFF har till exempel 13 registrerade utländska spelare.

Jag har en känsla av att antalalet blivit större på senare år. Att antalet tillåtna spelarbyten ökats från tre till fem har givetvis sin betydelse just i denna statistik.

När i går transferfönstret stängdes ökades det totala antalet utlänningar i de allsvenska trupperna.

Allsvenskan närmar sig de utländska ligorna i alla i detta avseende.

På gott eller ont? Det får ni själva avgöra.

***

Även i Superettan är det gott om utländska inslag.

Helsingborgs IF ligger i topp med tio.

I veckan mötte HIF hemma på Olympia Landskrona Bois, vann med 2—1 efter ett rejält misstag av Boismålvakten. Landskrona ställde upp med ett lag med en många spelare från stan och pågar från Teckomatorp, Furulund, Häljarp, Billeberga, Svalöv och några andra orter i närområdet. Ingen med utländskt pass,

Efter halva serien ligger Bois före HIF, till och med på allsvensk kvalplats,

Talangerna finns kanske på närmare håll än vad sportcheferna tror.

Det är inte alltid grönare på andra sidan.

Landskrona Bois har visat att även närodlat duger hyggligt. I alla fall på Superettenivån.

Jag har aldrig haft någon speciell relation till Bois, men i tisdags fick laget min sympati. Dels för spelet och dels, speciellt, för att man byggt en trupp på ett traditionellt, gammalt, hederligt sätt.

Låt mig få vara nostalgisk även 2021!

Daniel Nannskog, SVT:s fotbollsexpert, var för en tid sedan i Fotbollskväll på stridshumör gentemot de svenska klubbarnas satsningar på de europeiska turneringarna.

Ja, inte mot Malmö FF:s. Förstås.

Med emfas uppmanade han de andra klubbarna att satsa som MFF. Gårdagens strålande insats och avancemang mot ett stereotypt och finessfattigt Glasgow Rangers visade hur orealistiskt en sådan uppmaning är. Ingen annan svensk förening har de ekonomiska muskler som fordras för att forma de trupper som behövs på denna nivå.

MFF startade med åtta utländska spelare, bytte in en, som ersattes av en annan. I bruttotruppen finns ytterligare spelare med utländskt pass.

MFF har, med sin erfarenhet, tydligen insett att det är nödvändigt med dessa förstärkningar för att klara sig i Europa.

Vilken annan svensk förening kan skaffa ekonomi för att hålla en så stor och kvalitativ trupp? Ekonomin är inte heller uppbyggd på enstaka säsonger med mångmiljoninkomster. Det krävs kontinuitet med årligt spel i de olika turneringarna.

MFF:s ungdomsakademi rankas årligen som en av de främsta i landet. Trots detta finns det 13 utländska spelare i den trupp MFF i dag presenterar på sin hemsida. Den inhemska produktionen räcker inte till för att få ihop ett konkurrensdugligt lag för Europa.

***

Nannskog, med flera, hävdar att MFF:s Europaframgångar gynnar svensk fotboll. Vad som nu menas med ”svensk fotboll”. Jag kan inte detaljerna i rankingsystemet men klubbarna har ju också sina enskilda rankningar och eftersom det är stort ombyte på den svenska representationen, förutom då MFF, får de svenska klubbarna tufft motstånd oftast i sin första match. Häcken, för att ta ett exempel, har i sina tre senaste starter premiärspelat mot Ajax, Leipzig och Aberdeen.

Nej, Malmö FF:s framgångar gynnar inte den totala svenska fotbollen.

De gagnar MFF. Och det är väl så det skall vara.

***

Och Nannskog! Berätta nu för de klubbar, som i framtiden skall spela i någon av de tre turneringarna, hur de skall satsa för att nå långt i Europa. Att kräva utan att ge recept inger ingen respekt.

Det är lätt att i en tv-studio sätta sig som domare utan att ha ansvar.

I onsdags möttes Malmö FF och IFK Malmö i en träningsmatch.

MFF kom med ett lag de kallade U 21 med många spelare från A-lagstruppen. IFK vann med 2—1.

Mötet bevakades av Malmömedia. Det är väl helt i sin ordning. MFF intresserar. Texterna var i stort helt koncentrerade kring MFF. Också förståeligt.

Men journalistiskt brast det. Av okunnighet eller av nonchalans mot anhängare till IFK, det vet jag inte. Men en före detta allsvensk spelare i Östersund, Helsingborgs IF och Varbergs Bois provspelade i det gula laget, Monday Samuel, som också representerat Landskrona Bois.

Ni journalister i neutrala media som bevakade matchen, får i min bok – vad det nu kan vara värt – inte godkänt. En sådan nyhet får man inte missa. Även om det bara gäller en division 1-klubb. Mer yrkeskunskap kan man begära för något man betalar för.

***

Har precis sett den på många sätt intressanta OS-kvartsfinalen mellan Sverige och Japan, 3—1. Som jag skrev för en tid sedan: Damfotboll på internationell mästerskapsnivå är bra underhållning-

Men jag lämnade tv-fåtöljen med fadd smak. Jag tänker på den straff Sverige fick och som gav Sverige 3—1. Japanskan hade sin arm i en för situationen naturlig ställning, springer man i en duell rör man armarna och har dem en bit utanför kroppen. Är avståndet dessutom så knappt som i det här fallet är straffpåföljden obegriplig.

Finns det något löjligare att se på en fotbollsplan än försvarsspelare som springer omkring med händerna på ryggen? Tala om naturligt rörelsemönster?

Tänk om och gör rätt.

Det är inte ofta jag ser Varbergs Bois i Fotbollsallsvenskan.

Men i måndags var det dags. I ärlighetens namn var det förstås nyfikenheten på det nya, ”gamla” IFK Göteborg som jag valde Varberg—Göteborg på måndagsmenyn, 2—0 till slut.

Visst 1—0 kom på en rejäl försvarsmiss och 2—0 på straff. Men klasskillnaden i spelet i Varbergs favör var stor. Detta Varberg med för den stora fotbollsallmänheten nästan okänt lag. Den karismatiske tränaren Joakim Persson hade till och med petat nyförvärvet Robin Simovic. Den mest kände i laget var 41-årige målvakten Stojan Lukic. Hans rutin kompletterades av många talanger kring de 20 och några till och med under.

Varberg har sedan fjoråret också mist 2020 års succéspelare Astrit Selmani (nu i Hammarby). I Göteborg spelade för övrigt i måndags även Gustaf Norlin, i fjor en av Varbergs främsta.

Att den fattige kusinen från landet vinner över den rike, resursstarke släktningen händer då och då. Sensationer är idrottens krydda. Men att Varberg som nu spelmässigt utklassar – så var det faktiskt – detta IFK Göteborg var i min värld en angenäm överraskning. Blåvitt har den senaste tiden förstärkt sin trupp med ärrade återvändare med landslagsmeriter och spelare från Islands landslag samt spelare från allsvenska konkurrenter.

Med måndagsmötet på näthinnan kan man – lite elakt – konstatera att Göteborg format sin trupp på ålder och namn medan Varberg byggt sin på ung, utvecklande fotbollskompetens.

Nu vet jag att en match inte ger något svar på hur tabellen ser ut efter 30 omgångar. Göteborg kommer med största sannolikhet att placera sig före Varberg i sluttabellen. Men att vinna över en av Sveriges mest meriterade klubbar är givetvis alltid en minnesvärt för en klubb som Varbergs Bois.

***

IFK Göteborgs svajiga vägval förvånar. För några år sedan hade klubben en av de yngsta allsvenska trupperna med många spelare från egna akademin. Under tiden har några av talangerna försvunnit utomlands. Det skall sägas. Men visst är steget på bara ett par, tre år långt till det lag som nu i måndags är ett av de äldsta som hittills spelat i Allsvenskan.

Långsiktig strategi är fortfarande ett framgångsrecept i idrottsvärlden.

Även om pengarna spelar en allt större roll. Långt ner i systemet.

***

Detta inlägg skulle publiceras i går men ett ideellt arbete några förmiddagstimmar i värmen tog det mesta av den nödvändiga energin.

För övrigt lär jag nog välja att se Varberg fler gånger.

Elitidrott är resultatfixerat.

Resultatet avgör oftast slutbetygen. Som i gårdagens allsvenska fotbollsmatch mellan Mjällby och Malmö FF, 0—2. MFF kom med att B-betonat lag, vilade några av sina bästa, främst med tanke på tisdagen returmöte mot HJK i Helsingfors. De svenska mästarna var klart bättre än ett för dagen väldigt blekt Mjällby, snudd på uselt. Men totalt sett var insatsen spelmässigt kanske MFF:s näst sämsta i Allsvenskan den här säsongen. 1—3 mot Djurgården tidigt i våras svider än i himmelsblå hjärtan.

Kommentatorerna och betygen efter gårdagsinsatsen speglar i min värld inte prestationen. Överorden blev stora och betygen höga. De var skrivna och satta med tanke på uppställningen.

Man skall inte glömma att det behövdes marginaler och en rejäl målvaktsmiss för att fixa de två målen. 0—1 kom efter en hemmatouch och 0—2 efter ett underligt agerande av målvakten Samuel Brolin. Men visst fanns även andra MFF-möjligheter till mål. Touchar har varit bra hjälp i Malmös målskörd de senaste tre matcherna, fyra av nio. Tur/marginaler förtjänar man. Det är en klyscha, en annan: Tur och otur jämnar ut sig i ett längre perspektiv. Kanske bra att komma ihåg en dag i motvind.

***

Lördagens bästa fotbollsmatch var i särklass den i OS mellan Sverige och Australien, 4—2. Damfotboll på hög internationell nivå, både för lands- och klubblag, har de senaste åren nått en hög klass, ytterst sevärt.

Såg inte den redan ”klassiska” mötet Sverige—USA (3—0) tidigare i turneringen. Kommentatorerna menade att Sverige inte spelade lika bra i lördags som mot USA. Om det har jag naturligtvis inget att säga.

Men om det var så måste underhållningsvärdet varit stort. Australien imponerade nämligen. Liksom Sverige.

Fotbollsturneringen blir högintressant att följa.