Det är mittiveckanomgång i Allsvenskan, omgång 20,

11 matcher återstår, med andra 33 poäng står på spel.

Från Malmöhåll har det, när tabelläget inte ser lika ljus ut som för några veckor sedan, ett flertal gånger påpekats på omöjligheten (ja, detta starka ord har faktiskt använts) att lyckas på två fronten, i Europa och i Allsvenskan. Underförstått att det behövs så stora och kvalitetsmässiga trupper att det är för svårt för svenska klubbar. Men om inte stora mäktiga Malmö FF med sina överlägsna ekonomiska muskler, den elitmässigt bredaste truppen och i grunden den högst rankade ungdomsakademin i landet kan klara av ett tvåfrontskrig, hur skall då de övriga svenska toppklubbarna klara det?

Jag ställer frågan eftersom jag till leda läst Malmöbaserade krönikörer fråga varför det bara är MFF som satsar för Europaspel och inte övriga toppklubbar. I tv upprepar Daniel Nannskog samma mantra.

Svaret är enkelt, resurserna finns inte. Pengarna går åt till att forma bra allsvenska trupper, som någon gång får pröva på att spela internationell tävlingsfotboll.

I min värld kan man inte kritisera klubbledningar som först och främst värnar om att få ett stabilt allsvenskt lag framför vanskliga Europaäventyr, där en oturlig lottning kan ge direkteliminering. Följda av ekonomiska problem.

Det är lätt att sitta på en redaktion, eller i ett TV-hus, och skära breda remmar ur andras läder.

Verkligheten är en bra grund att känna till även för krönikörer.

***

Om några timmar är det avspark för toppmötet Elfsborg—Malmö FF. Av många kallat en ödesmatch. Så är det naturligtvis inte. För med tio matcher kvar återstår många hinder. Det lär bli många poängtapp för alla lagen. Glöm inte de inbördes mötena, förutom nu Elfsborg—MFF. även Stockholmsderbyt AIK—Djurgården, Djurgården—Elfsborg, MFF—AIK och Elfsborg—AIK.

Plus så svåra hinder som Kalmar FF, Norrköping och Hammarby, alla med en hög högstanivå.

Och så kan ett lag som, nu senast, Östersund mot Elfsborg, 3—1, ha alla marginaler med sig, 1—0 efter en av säsongens mest generösa bjudningar, 2—0, ett skott från distans som Blair Turgott inte lär upprepa i år, och 3—0 via touch.

Elfsborg var inte bra men insatsen var ingen indikation på formen.

Jag blir inte förvånad om tabelltoppen på torsdagskväll ser ut så här:

1) Djurgården        41 poäng

2) AIK                    41 poäng

3) Elfsborg             37 poäng

4) Malmö FF           36 poäng

5) Norrköping         33 poäng

6) Hammarby         33 poäng

7) Kalmar FF          31 poäng

I dagarna för 9 år sedan skrev jag min första blogg. Det här nummer 1310.

De första åren besöktes sidan av cirka 200 unika besökare per månad. Antalet har stigit till cirka 1 500 med några toppar på över 2 000.

Sidobesöken låg i början på 2 till 3 000 per månad. 2020 låg snittet på över 7 000, i år kan det bli 8 000.

Hur dessa siffror står sig i konkurrensen med andra privata bloggar inom samma områden har jag ingen som helst aning om. Men när så pass många tar del av mina funderingar, har jag beslutat ta ett tionde år.

***

Jag har tuffa restriktioner från min läkare när det gäller min axel/ skulderbladsskada. Ligamenten får inte ansträngas. Det är mycket man inte får göra. Det innebär en massa tid över.

För första gången lyssnade jag på en podd, denna modernitet i mediavärlden. Jag valde avsnitt 257 av MFF-podden i regi av Sydsvenskan i ett samtal mellan Fredrik Hedenskog, Fredrik Lindstrand och Max Wiman. Låt mig först som sist konstatera att trion skriver bättre än de talar.

Men journalistiskt, vad tillförde de 56 minuterna? I min värld inget. Det de tre herrarna kom fram till hade i stort allt ventilerats i papperstidningen efter mötena mot Juventus och Djurgården.

I en ansträngd värld med personalnedskärningar försvarar sig tidningsledarna oftast med att resurserna inte räcker till för att täcka det läsarna vill.

Lösningen heter prioritering. Har ingen aning om hur många som lyssnar på MFF-podden. Såg en siffra på 665 följare.  Vad den siffran innebär har jag ingen aning om. 665 låter lågt för en arbetsinsats på tre gånger 56 minuter, plus förberedelsetid.

Lika lite förstår jag den intetsägande direktrapporteringen från MFF:s matcher i Allsvenskan och i Europa. Detta har jag sagt förr.

Sporten på SDS har resurser. Men fördela dem bättre! Inte enbart på Malmö FF. Och delvis på Redhawks och FC Rosengård.

Regionens idrott är bredare. Och inte minst har läsarna ett större allmänt idrottsintresse.

Prioritering kräver kunskap. Inte bara (klubb-) känsla.

***

Mitt lyssnarbesök på MFF-podden blir mitt enda.

18 omgångar är spelade.

12 återstår, tre femtedelar, i herrarnas Fotbollsallsvenska. Det

är mycket kvar. När man läser och hör alla kommentarer efter en match är det precis som om varje vunnen – eller förlorad – poäng är avgörande i guldstriden. Eller för all del i bottenstriden. Okej, varje poäng räknas, men att dra slutsatser redan nu är lite löjligt. Det återstår 36 poäng at spela om, ungefär så många som tätkvartetten nu fått ihop.

***

Den allsvenska helgmenyn innefattade fyra matcher via tv.

När Djurgården avgjorde derbyt mot Hammarby, 4—1, spelade man under en period lika övertygande som man gjorde under stora delar av våren. En tillfällighet eller ett bevis på återkommen form? Imponerade var det i alla fall.

***

Övertygade gjorde även Elfsborg, 4—2 mot ett bra Häcken efter två underlägen tyder på kvalitet. Med en frisk Simon Olsson i laget har Elfsborg fått en dimension extra i ett tryggt lagbygge med kvalitet och bredd.

***

2—0-mötet IFK Göteborg—Halmstad får gå till mina hävder utan någon kommentar.

***

Det får bli desto fler efter Malmö FF—Norrköping 1—1.

Domaren Adam Ladebäck kom i fokus. Enligt en krönikör var han den sämste allsvenske domaren i Malmö på tio år. Min första tanka var: Är det verkligen tio år sedan Michael Lerjéus, MFF-poeternas hatobjekt, slutade döma? Nädå, Lerjéus dömde så sent som 2017. Sådär Adam, där har du din ranking!

***

Jag vill i stället ge beröm till Adam Ladebäck för att han hade modet att i en brottningssituation inom straffområdet bestraffa det försvarande laget. Alltid, alltid (nästan) är det det anfallande laget som får domslutet mot sig.

***

En annan krönikör menade att eftersom liknande situationer inte beivras i de flesta andra matcher borde Ladebäck ha friat även denna gång. Men det här resonemanget innebär att vissa förseelser skall passera obemärkt. Det räcker väl med att sexsekundersregeln för en bollhållande målvakt är struken i regelboken. Inte i den officiella boken, utan i domarnas.

***

Frisparken för hands som gav Norrköping möjlighet att kvittera? Ingen, det måste man väl ärligt erkänna, kunde i ”realtid” hundraprocentigt se om bollen träffade Colaks flaxade armar eller bröstet. Domarteamet bedömde att det var hands. Noggrann videogranskning i slow motion i en förstorad bild visade att bollen tog i bröstet.

Anders Andersson, tv-experten, menade att man i en osäker situation heller bör fria än fälla. Så kan ett domarteam inte resonera. För tänk om bollen tagit på handen utan åtgärd, då hade Norrköping gått miste om en rättmätig frispark!

”Fria eller fälla" har alltid en vinnare och en förlorare.

***

Hur bra är det för atmosfären mellan domare och ledare att dessa under matchen har tillgång till videogranskning av varje svårbedömd händelse. Jag är säker på att tumultet efter 1—1-kvitteringen hade uteblivet om man i MFF-leden inte kunnat se händelseförloppet på sina datorer.

***

Och hur lätt är det inte för journalistkåren att forma sina åsikter efter att konfirmerat dem i tv-granskning.

Man blir inte yngre precis.

Men man brukar påstå att man blir förståndigare. Det stämmer inte. Inte på mig i alla fall. Har förstås insett att jag fysiskt inte kan utföra det jag kunde i mina glans dagar. Men visst kan jag med full balans med ett hopp på knappt en halv meter ta mig ner på en gräsmatta.

Men se, det kan jag inte alls. Hoppet slutade med en kraftig smäll på höger (naturligtvis) axel och en spricka på skulderbladet.

Nu går jag här med högran i en så kallad slynga, har så där lagom ont och trött. För att sova i lugn och ro med en smärtande axel det är en omöjlighet.

Men det värsta är att tvingas till en viss form av sysslolöshet. Att smärtfritt inte kunna skriva ner sina funderingar är lite deprimerande.

Statistiken visar att det vissa månader är upp mot 8 000 besök på den här siten.

Så trots att det gör lite ont är det dags för en liten come back.

Jag undanber mig allt medlidande. Dumhet och högmod skall straffas.

I alla fall lite.

***

Såg givetvis den ur svensk synpunkt strålande segerlandskampen, 2—1, mot Spanien.

Man talade om det nya landslaget. Visst några rutinerade, duktiga spelare var borta, men ersättarna var inga, i dessa sammanhang, orutinerade spelare. De har skolats in i landslagsmiljön, de flesta i många år, och kändes sig hemtama.

Janne Anderssons, förbundskaptenens, trupper är sällan spännande. De bygger på kontinuitet. Det som ger framgångar i landslagssammanhang.

Och även på klubbnivå. Men där är förstås förutsättningarna annorlunda. Transferfönster och pengar förändrar konkurrenssituationen ett par, tre gånger per säsong.

***

Malmö FF har värvat två av Allsvenskans bästa spelare, Degerfors målvakt Ismail Diawara och Häckens Martin Olsson.

Hisingeklubben har också mist Daleho Irandust.

Tappet av Aslak Witry har redan märkts i Djurgården, liksom att Alhassan Yusuf inte längre finns i IFK Göteborg.

Adam Fotana har försvunnit från Varberg. Men där trollar tränaren Joakim Persson nog fram en kompetent ersättare.

Norrköping förlust av Isak Bergmann Johannesson inverkar naturligtvis på deras kapacitet.

Liksom Denis Hûmmels på Örebros.

Den största förlusten är dock Elfsborgs av Robert Gojani. Han var en av Allsvenskans mest underskattade spelare. Det är ett stort avbräck i Elfsborgs toppjakt.

***

Men viss är det härligt att Allsvenskan är igång igen på lördag.

En bagatell kan tyckas.

Men jag irriterade mig på denna passus i måndagens krönika i Sydsvenskan efter Hammarby—Malmö FF, 2—1.

Men när matchen stod och vägde i andra halvlek var det Tomassons kollega i den andra tekniska zonen som stod för det vinnande dragen.

Tidigt i andra halvlek tog han ut sina dittills främsta spelare – 17-årige Williot Swedberg (underbar att skåda) och löpstarke men oslipade Gustav Ludwigson – och fick på så vis sitt lag att ändra karaktär.

Kanske hade även MFF behövt ruska om. Och låtit avbytarna få tid att göra verkliga avtryck, som Hammarbys fick.

Det är inte innehållet som sådant jag reagerar på. Men krönikören Fredrik Lindstrand bemödar sig inte ens om att nämna Hammarbys tränare vid namn. Det är kollega och han.

Hammarbys nye tränare heter Milos Milojevic.

Det här är inget undantag. Tidningen nämner sällan några namn på motståndarna, allt ljus på MFF. Men Fredrik Lindstrand gjorde ett undantag – heders! – och gav beröm till två motståndare. Mer sådant och läsvärdet höjs!

Men det är nonchalans att inte skriva namnet på Hammarbys tränare.

***

Det är landslagsuppehåll nu. Inget allsvenskt guldryck än. Inte ens i journalistvärlden. Det gläder oss icke klubbfanatiker. Guldkampen lär stå mellan de fyra topplagen, AIK, Djurgården, MFF, Elfsborg. Alla i den kvartetten lär inte falla igenom. Men be mig inte tippa en slutlig vinnare.

Däremot tror jag att främst Hammarby kan avancera och bli en kandidat till plats bland Topp-fyra. Häcken kommer att ta rejäla kliv men når inte ända upp.

***

13 matcher återstår. Och alla i toppkvartetten skall mötas inbördes. Ett plus till MFF: Har spelat klart mot Hammarby.

***

 Av de 30 spelare som var på plan vid mötet Hammarby—MFF hade 17 utländskt pass. Tre av MFF-arna, Diawara. Ahmedhodzic och Nalic, har dessutom beslutat sig för att representera andra nationer än Sverige i landslagsspel. Liksom MFF-avbytaren Erdal Rakip.

Är denna utveckling gynnsam för svensk fotboll?

***

Det har blivit ett mantra att MFF har Allsvenskans bredaste trupp. Så är det kanske när man kommer till plats 20 och över. Men när det gäller plats 16 till 20 är det några andra lag som är i paritet. Åter till Hammarby—MFF. När Stockholmslaget bytte in Amoo, Paulinho, Selmani och Sandberg svarade MFF med Beijmo, Nalic och Nanasi.

Vems bänk var bäst i denna match?

Häcken har, skadefritt, en bred trupp upp till spelare 20. Elfsborg har visat att deras inhoppare avgjort ett flertal matcher. Nu tunnas truppen ut. Robert Gojani försvinner till Danmark.

***

Det sitter i MFF-väggarna, tränar- och spelarskiften har ingen betydelse. Blir det förlust är MFF trots allt det bästa laget. Det är lite tröttsamt att alltid höra samma visa.

Samtidigt är det givetvis ett underbetyg åt den egna prestationen. Jag har sällan hört tränaren Jon Dahl Thomasson i allsvenska sammanhang erkänt ett motståndaren varit bättre.

Men det är ju han som är huvudansvarig, när – åter till söndagsmatchen – hans spelare inte är tillräckligt skickliga för att överlista David Outsted eller förhindra Hammarbys två snabba omställningar.

Fotbollen kräver centimeterrättvisa.

Det gör i alla fall förespråkarna för VAR, videogranskningar. Jag har aldrig varit en anhängare av VAR, ändrade mig definitivt inte efter gårdagsmötet Ludogorets—Malmö FF i Champions League-kvalet. Känns lite löjligt att en felplacerad tå – eller vad det nu var – på Anders Chistiansen skall underkänna Sören Rieks känsliga skott i mål. Det tog väl upp mot två minuter innan man kom till beslut. Och detta i en match med mycket lågt tempo och många fördröjningar.

Det vimlar i en match av situationer som kan ha större inflytande på matchutgången än AC:s lilla tå.

Matchen aktualiserade ett större problem, domarens rätt att själv få bestämma matchens längd. När matchklockan stod på 90 minuter aviserade fjärdedomaren en extratid på fem minuter. Oscar Lewicki låg skadad, det tog 1.43 (det noterade tv:s Lasse Granqvist) innan OL ersattes av Erdal Rakip. Likväl blåste den nonchalante franske domaren av matchen efter exakt fem minuter. 1.43 minuter av matchen spelades inte.

Det är dags att införa effektiv tid i toppfotbollen. Maskningarna är för många och långa.

Det är halvtid i herrarnas Fotbollsallsvenska.

Och inget lag har gjort något guldryck, många journalisters favorituttryck. Redan efter omgång 4 menade förstås en opportunistisk krönikör att ingen kunde hindra Djurgården, efter att ha kört över Malmö med 3—1, att bli mästare. Vilket givetvis inte hindrade honom från att några månader senare påstå att MFF var så gott som klara mästare igen. Ja, ja …

Nu står vi alltså här med 15 spännande omgångar kvar med Djurgården på 33 poäng, MFF och AIK på 30 och Elfsborg på 29.

Det är rimligt att tro att det blir en ur denna kvartett som står som mästare fram mot jul.

Hammarby på 23 poäng kan blanda sig i striden om en plats i Europa, bli bland de fyra främsta. För att vinna är det för många lag att passera. Forwardstrion Amoo, Selmani och Ludwigson är i sina bästa stunder en av seriens mest svårfångade.

Det fortsatta Europaspelet kommer naturligtvis att ha sin betydelse. Tyvärr lär Elfsborg och Hammarby försvinna den kommande veckan.  Feyenoord och Basel är för tuffa hinder över två matcher.

Men tempoerfarenheten från Europa gynnar både Elfsborg och Hammarby i den allsvenska slutstriden.

Djurgårdens trepoängsförsprång är ett plus, två derbyn kvar ett minus. Skall också möta MFF borta. I sina bästa stunder, som mot MFF, har Djurgården det bästa presspelet över hela plan med det högsta tempot.

I våras tippade jag Elfsborg som svenska mästare. Vore fegt att ändras sig nu. Finns heller ingen anledning trots förlusten av seriens bäste innerback, Joseph Okumu. Boråslaget har inte den bredaste truppen, men vårens inhoppare håller högsta klass, som Simon Olsson och Alexander Bernhardsson, med flera.

MFF, då? Europaspelet kräver sitt trots den breddade truppen. Försvaret måste oroa de ansvariga. I pressat läge är många överreklamerade.

AIK smyger på utan att egentligen imponera. 4—1-vinsten borta mot Djurgården var stark men samtidigt också en dag då allt klaffade. Svårslaget, men …

Norrköping och Häcken har kapacitet att vinna över alla men är i år för ojämna för att bli annat ett lag bland Topp-8.

IFK Göteborg har en klar stämpel av ”bäst före”.

Kalmar är årets överraskning för de flesta. Henrik Rydström har visat att hans filosofi håller för att bygga upp lag med kvalitet och som dessutom är sevärt och intressant.

Positivt också att Daniel Bäckström i Sirius fortsätter i Rydsröms fotspår med samma spelidé. Tillför Allsvenskan kvalitet.

Degerfors blandar och ger. Positionen i näringskedjan synliggörs av att lagets kanske viktigaste spelare målvakten Ismael Diawara nu hamnat på MFF:s reservbänk.

Taktiska, försvarsstarka Halmstad har spelare och spel som borde genererat mer mål.

Och så detta Varberg och tränaren Joakim Persson. Jag kan inte låta bli att charmas. Ena dagen spelar man ut IFGK Göteborg för att en annan dag agera fullständigt uselt. För att sedan på slutet en tredje dag forcera i ett vinstmål i en viktig typisk 0—0-match. Tror banne mig att Varberg klarar sig kvar även 2021.

Förlusten av en av seriens främsta målvakter Oscar Jansson är uppenbar för Örebro, som släppt in flest mål. Kan Besara och Hamad rädda ett svajande lagbygge?

Att Östersund åker ur är inget vågat tips i nuläget.

Mjällby har större kapacitet att hanka sig upp till kvalplats. I min idrottsvärld är kontinuitet viktigt. Det har varit för många byten på tränarposten och i spelarleden. I de matcher jag sett Blekingelaget har marginalerna varit mot. Tur och otur kan ge utslag, så …

***

Funderingarna bygger på 62 matcher, några dock bara en halvlek. Naturligtvis har jag sett lagen olika många gånger, från 13 till tre. Så ta texten för vad den är.

Vilken målsättning har svensk fotboll?

Nu i Europaspeltider framhålls det ofta att det är bra för svensk fotboll om lagen avancerar en och annan omgång och helst når ett lukrativt slutspel. Men är det egentligen inte bara de deltagande klubbarna som tjänar pengar?

Svensk fotbolls målsättning är att administrera och utöka verksamheten och med denna bakgrund skapa landslag för de internationella mästerskapen.

De senast säsongerna har visat att för att hävda sig i Europa behövs många importer. Är det en tillfällighet att Malmö FF har 13 utländska spelare i sin trupp, Hammarby tolv? Den tredje kvarvarande svenska klubben, Elfsborg, har åtta.

Är en sådan stor utländsk representation i toppklubbarna på sikt gynnsam för landslagen? Frågan är inte ny. Den har internationellt diskuterats i decennier.

MFF och Hammarby har talanger utlånade till lag på lägre nivåer eftersom de för tillfället inte räcker till i den hårda konkurrensen utifrån. Då och då blir utlåningen lyckosam, men oftast inte.

***

Det är en modern fotbollsvärld, oftast ekonomiskt cynisk. Klubbarna köper för att sen kunna sälja för en dyrare peng. Investeringarna i ungdomsakademierna har givetvis till målsättning att fostra spelare till A-truppen. Men nålsögat blir mindre och mindre i en konkurrens med hela världen. 

Får Sverige på sikt fram tillräckligt bra spelare för framtida landslag, redo för slutspel i VM och EM?

Det känns ibland oroande att se svenska talanger försvinna till Norge och Danmark för att utvecklas där istället för i Allsvenskan. Jag vet, pengar talar och skattesatserna är annorlunda.

Men jag vill se mer svenskt i vår högsta liga.  Det hade också varit mer gynnsamt för svensk fotbolls utveckling.

***

Framgångar i Europa ger pengar. Men de riktigt stora summorna tillfaller de redan rika. MFF är väl uppe i trakten av 100 miljoner redan nu. Hammarby och Elfsborg, som också är i Playoff, men till tredje divisionen, Conference League, har ”bara” spelat in något under nio miljoner. Klarar de ett steg till blir det 40 miljoner ytterligare. Men det blir tufft. Elfsborg möte holländska storklubben Feyenoord, Hammarby Schweiz motsvarighet Basel.

Malmö FF:s ekonomiska hegemoni kommer inte att rubbas.

I