Det pågår ett VM i fotboll.

För damer.

Jag dristar mig att skriva så, när jag nu gör ett inlägg om turneringen. Alla vet inte att 2019 års VM är för damer. Allt för tydlighetens skull. Jag begriper helt enkelt inte det diskriminerande i att klargöra vad det handla om. Är det herrar som spelar fotboll, handboll, basket, hockey eller vad ni vill, så skriv det. Är det damer så klargör det! Det viktigaste är att alla läsare och lyssnare vet vad det handlar om.

Är det någon som känner sig trampad på tårna, när någon skriver damfotboll, är det väl bara att konstatera att vederbörandes tår är sällsynt ömma. Det finns viktigare saker att diskutera. Som i Malmö att locka fler flickor till fotbollen och sen få dem att stanna kvar.

***

Har sett några matcher i det pågående VM:et. Några hela, några kanske en halvlek och ytterligare några en kort snutt. Det har varit en varierad konfekt. Mycket varierad. Återkommer när jag sett lite mer för att inte dra för hastiga slutsatser.

Har dock konstaterat att kommentatorerna och de inhämtade experterna, före detta elitspelare med meriter från landslaget för damer, ofta, ja, väldigt ofta använder ordet ”slarv” för att kommentera en misslyckad passning, en dålig nedtagning eller ett underligt spelval. Man har känslan att de – nu är jag konspiratorisk – med sin fullt förklarliga varma känsla för sin idrott inte rakt ut vill säga att allt upprepat slarv egentligen är brist på kunnande. Vi pratar världselit.

***

På tal om kommentatorer. Man skall förstås i dessa tider inte klaga på dem som är kunniga och förberedda. Som nu Daniel Kristiansson. Men det blir bara för mycket. Han pratade sönder SM-finalerna i handboll (för herrar) med alla dessa oväsentliga detaljer om spelarna och annat. Och nu under VM är Daniel Kristiansson igång igen. Det är i sig imponerande att veta vilket år – och till och med vilken dag – som spelarna är födda. Hela deras karriärer med debuter och mål och allt vad du vill. Men till vad nytta? Det ger i min värld inget extravärde till referatet. Och vem kan ta till sig allt? Jag blir bara så trött på denne utpräglade pratkvarn.

Vid två föredrag med Idrottsmuseets Vänner har hans kolleger Lasse Granqvist och Anders Andersson betonat vikten av att vara påläst. Samtidigt som de understrukit att det gäller att bara använda det som ger ett mervärde till referatet. Kanske tio procent, högst.

Kan de inte lära Daniel Kristiansson detta elementära?

Det är några veckors uppehåll i den allsvenska fotbollen för herrar.

Tolv omgångar är spelade. Malmö FF och Sundsvall har förstås klarat av en match mer. MFF har ett försprång på sex poäng med den extra vinstmatchen inräknad. Det är naturligtvis ett plus att ha inkasserat de tre poängen från det framskjutna mötet mot Sundsvall.

Många har kallat ledningen på sex, alternativt tre, poäng för ett guldryck. Så kan det naturligtvis vara. Men det finns mycket dramatik kvar att hoppas på. Halva serien är inte spelad, 18 (17) omgångar återstår. Likväl har väl serien ”satt sig” redan. Och då kan man hitta intressanta vinklar.

De två lagen, som ligger närmast i tabellen, Djurgården och AIK, har MFF ännu inte mött. Fyran och femman, Göteborg (b) och Häcken (h) har MFF kryssat mot, vunnit hemma mot Hammarby och så nått 1—1 borta mot Norrköping.

Så ser MFF:s facit ut mot lagen från den övre tabellhalvan.

I min lilla värld är det med detta som bakgrund lite väl tidigt att snacka om guldryck.

Malmö FF måste först visa sin vinnarkapacitet mot de svåraste toppkonkurrenterna.

Ja, jag är gammal.

Och det är inget att göra något åt.

Kanske är jag också dum. Och det är heller inget att göra något åt.

Men jag kan absolut inte förstå de olika fotbollsupportergruppernas sätt att protestera mot Polisens försök att stävja olagligheter.

Alla inblandade vet vad konflikten gäller. Vad vinner man då på att utebli från ståplats i tio minuter – som i Malmö för en tid sedan – eller att vara tysta i tio minuter, som i dagens Stockholmsderby mellan AIK och Hammarby?

Det finns ju bara förlorare.

Polisen ändrar inre åsikt och attityd på grund av denna tysta aktion.

Och publiken går ju också miste om tio minuters stämning.

Och när sen personer på Friends, på båda sidor, just när protestaktionen är slut, maskerar sig och tänder en massa bengaler så att matchen måste avbrytas, då står det klart att begåvningsreserven inte alltid finns på ståplats.

Just det olagliga som myndigheterna skall beivra och förhindra, det sätter man igång och bevisar därmed att det finns behov av visitering och strikta regler.

Tifon, engagerade åskådare och en härlig stämning det vill alla fotbollsälskare ha. Inga meningslösa tysta aktioner och framför allt inte mer eller mindre långa matchavbrott på grund av pyroteknik.

Håll er till reglerna och det blir lugn och ro!

Det är löjlig att påstå att några minuters bengalbränning höjer stämningen under en fotbollsmatch. En match har större värden än så.

Annars vore det synd om fotbollen.

Att skriva en lagtext, regler i en idrott eller stadgar av alla de slag är svårt, en konst som kräver kunskap och omdöme.

Det gäller att kunna förutse alla de scenarier som kan uppstå.

Det är inget man gör på en pressläktare, när favoritlaget kanske är på väg att tappa värdefulla poäng.

Såg i dagarna ett inlägg på en nätsida i en av Malmös tidningar nedanstående text:

Utöver att Sundsvall höjde sin anfallsvilja och förmåga i andra halvlek, innehöll matchen en märklig paradox samtidigt fram till MFF:s andra mål. För Sundsvall gjorde allt för att trasa sönder och fördröja spelet när de inte hade bollen eller skulle sätta den i spel. Det dröjde alldeles för länge innan Willhelm Eskelinen varnades för sitt maskande och efter den varningen tappade han lite fokus.

Men med allt detta följde en annan paradox. För plötsligt var det fyra övertidsminuter som ju egentligen gagnade Sundsvall och gav dem mer tid att kvittera på grund av att de maskat för att få tiden att gå tidigare.

Givetvis var det korrekt att Sundsvallsmålvakten Eskelinen skulle varnas och lika rätt att domaren Kristoffer Karlsson lade till extratid (30 sekunder?) på grund av maskningen. Det gjorde han för att MFF skulle få mer tid att få ett segermål. Nu fixade MFF 2—1 före 90 minuter.

Men då blir min konspiratoriska fråga: Vad skulle domare Karlsson då göra med de där 30 sekunderna? Ta bort dem? Det går naturligtvis inte.

Och jag kan bli än mer konspiratorisk: Sundsvall kunde ju teoretiskt före 90 minuter både kvittera och ta ledningen. Då hade de där extra 30 sekunderna varit välkomna även i MFF-ögon.

Min slutsats: Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Regeltextförfattarna i detta fall har tänkt till. Tillagd tid kan inte återkallas.

PS

MFF:s sista inspark i 94:e minuten tog 31 sekunder att utföra utan tidstillägg och utan någon annan åtgärd, som ett gult kort, av domare Karlsson.

Det är bara att erkänna: Det har den senaste tiden blivit en överdos av allsvensk tv-fotboll.

Mittiveckanomgångarna kräver sin man. Både som åskådare och spelare.

Det täta spelschemat gör att lagen får en dag mer eller mindre mellan matcherna. Efter Malmö FF:s 1—0-seger över Kalmar och det tappade klara MFF-initiativet var en av stans sportkrönikörer – de är många nu – snabbt framme med förklaringen: Kalmar hade en dag längre att återhämta sig.

Så var det. Men i de nio omgångar, där lagen haft olika dagars vila mellan matcherna har MFF haft endagarsfördelen vid sju (!) tillfällen (mot Sundsvall, Östersund, Hammarby, Norrköping, Falkenberg, Elfsborg och Göteborg). i bortamötet mot Sirius hade lagen lika långt uppehåll. MFF—KFF är det enda tillfälle MFF varit ”missgynnat”.

Den här lilla påminnelsen kunde man givetvis låta passera obemärkt, om det inte vore för att MFF-tränaren Uwe Rösler i ett uttalande snabbt var framme med en liknande ”bortförklaring”. Jag har aldrig sett eller hört honom kommentera motståndarnas tät matchande i de sju matcher hans lag haft fördelen.

Men i gengäld gnäller förstås Rösler på det mesta. Inte minst på matchfunktionärerna.

Våren 2019 har spelprogrammet gynnat serieledarna Malmö FF.

***

På tal om domare. Kåren som helhet hade väl inte någon av sina bättre omgångar nu senast. Det finns väl ingen anledning att dissekera de enskilda fallen. Men två domslut med åtföljande kommentarer har fått mig att fundera.

1) Hur tänkte det CMore-team som jobbade på matchen Djurgården—Elfsborg, när alla menade att det röda kortet på hemmaspelaren Haris Radetinac var felaktigt? Tar man sats cirka 15 meter och med krafter springer in i ryggen på en motståndare, utan att bollen är i närheten, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

2) Sparkar man en motståndare i huvudet, om än med avsikten att göra mål, med allvarliga skador som följd, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

***

Scenen när Elfsborgs Joakim Nilsson låg avsvimmad och en förkrossad djurgårdare Buya Turay stod bredvid och tröstades av elfsborgarem, Simon Srand, var i sin enkelhet vacker och rörande. Då var klubbantagonismen glömd. Det var medkänsla.

***

Jag vet att jag inte är ensam att irritera mig på det eviga maskandet i slutskeendet av matcherna, främst från målvakternas sida. En inspark tar oftast minst 30 sekunder att utföra för det ledande laget. Och hur många gånger bestraffas en målvakt som håller bollen mer än sex sekunder?

Statuera exempel i säsongens första match. En varning för maskning och en indirekt frispark när målvakten håller bollen för länge och problemet skulle, i min optimistiska värld, vara löst. Målvakterna vet då vad som gäller. Förhoppningsvis.

Skall det ta 45 sekunder att slå en frispark, eller lika lång tid att sätta igång spelet vid en hörna, eller 30 för att göra ett inkast?

Så ser det ut match efter match. Och då oftast i slutet, då ett lag vill bevara ett för dem gynnsamt resultat.

Vi lär väl knappast få se effektiv speltid inom fotbollen. Men varför inte en modifierad regel? Låt den sista kvarten, då maskandet är som mest, bli effektiv!

Inom elitfotbollen borde tidtagningen vara en uppgift som fjärdedomaren kunde fixa. Att förmedla tiden till spelare och åskådare borde teknikerna år 2020 kunna lösa.

***

En frispark skall slås där förseelsen skedde, ett inkast från den plats bollen gick ut. Men en inspark kan läggas närmare 45 meter från där bollen gick ut. Man kan transportera bollen från hörnflaggan, förbi målet och lägga den längst ut på den bortre femmeterslinjen. Det är cirka 45 meter. Och tillåtet. Vilken tid det tar.

Av mycket jag inte förstår är den ändrade regeln att man får välja på vilken sida man får göra inspark obegriplig. Återgå till det gamla: Insparken skall ske på den sida bollen passerade linjen! Några sekunder längre speltid lär det bli.

***

Så här några fotbollsfunderingar en onsdagsförmiddag.

IFK Göteborg är vårens sensation i Allsvenskan i fotboll.

Uppmärksamheten är stor. Det är förståeligt. Alla – de flesta i alla fall – gillar underdogs.  Och det var verkligen Blåvitt inför den här säsongen.

IFK är ju dessutom en av de stora i den svenska fotbollhistorian och en av de populäraste klubbarna i Sverige. IFK Göteborg skall vare ett allsvenskt topplag. Det gynnar svensk fotboll.

Årets upplaga är ung. Laget spelar – mestadels – en snabb, attraktiv fotboll.

Det är klart att IFK Göteborg av våren 2019 attraherar den stora fotbollsallmänheten utanför den snäva klubbgränsen. Den som bara ser sitt eget lag.

I den massmediala världen är det givet att IFK Göteborg får sina rubriker.

Men som alltför ofta blir det någonstans på vägen fel. Även en medioker insats får oberättigade överord. Som nu gårdagens borta mot IFK Norrköping. Visst blev det bortavinst, 2—1, och det är givetvis det viktigaste. Men att reservationslöst hylla Göteborg och dess spelare på bekostnad av Norrköpings är inte seriöst. Inte för oss, neutrala, tittare.

Hemmalagets spelare var minst lika bra som gästernas. Planens särklassigt bäste spelare var Göteborgsmålvakten Giannis Anestis. Det var greken som räddade sitt lag. Att då samtidigt mena att lagets utespelare var bättre än Norrköpings är i min värld nonsens.

Aftonbladets båda utsända pratade tydligen inte sig samman. De ”hillade” in sig. En av herrarna underkände mer eller mindre Göteborgs totala insats. Betygsättaren hade en helt annan åsikt. I de flesta positionerna var gästerna bättre. Det gäller att hylla dem man tidigare – då berättigat – skrivit positivt om.

Nu skall man berömma IFK Göteborg. Det hör till.

Att man samtidigt tappar en del av läsarnas förtroende är en annan sak.

***

IFK Norrköping då? Det gick alldeles för långsamt med för mycket spel bakåt och sidledes. Många av nyckelspelarna har inte kommit upp i sin kapacitet. Andra/Jordan Larsson har tappat sin form och överarbetar det mesta han gör.

Relationen mellan Polisen och delar av fotbollens supporterfraktioner är inte den bästa.

Jag borde inte bry mig, har nämligen slutat besöka de stora arenorna.  Den allmänna atmosfären känns inte inbjudande. Jag nöjer mig med besök på de trivsamma småklubbsarenorna och då och då på Vångavallen i Trelleborg.

Men inläggen från några supportergrupper har irriterat, när dessa tar hjälp av den kriminella situationen i Malmö: Jaga mördare och bombattentatsmän i stället för oss!

För det första är det inte samma personer som jagar mördare och stökiga fotbollsanhängare. Och för det andra: Vi har mötesfrihet i Sverige. Det är Polisens uppgift att se till att människor kan träffas och umgås, som vid en allsvensk fotbollsmatch, utan att bli störda eller riskera obehag.

Det har brunnit på svenska läktare, många känner obehag av bengalröken, några har tvingats besöka sjukhus på grund av andningsbesvär, det finns personer som fått mer eller mindre långvariga hörselbesvär efter detonerade bangers. Vad händer om en dåre handskas ovarsamt med elden under en OH-flagga (ett tygstycke som dras över delar av en läktare)? Och vad sker under flaggan? Det är en form av maskering. Och det råder maskeringsförbud vid allmänna sammankomster.

Det är ju löjligt att påstå att den svenska fotbollsallmänheten vill ha denna inramning kring de allsvenska matcherna.

Den är ju tillräckligt hätsk ändå. Läs djurgårdaren Erik Bergs (Johanssons) vägran att ta barn med på match på grund av atmosfären!S

Och skall ni i dag se Stockholmsderbyt Djurgården—AIK, passa på att notera hur delar av hemmalagets anhängare i den nedre vänstra delen av tv-rutan uppför sig. Det är vidrigt.

Det finns välrenommerade, internationella assisterande domare som vägrar döma Djurgårdens hemmamatcher.

Vid senaste derbyt på Tele2 mellan Hammarby och Djurgården fördröjdes matchen av rökutvecklingen men det var inte det värsta: Röken skingrades inte tillräckligt under hela tiden så att man som tv-tittare inte klart kunde urskilja vad som hände på den bortre sidan.

Jag förstår inte att MFF-kaptenen Markus Rosenberg har förståelse för supportranas tiominutersbojkott i dagens möte mot Elfsborg. Kritiken från anhängarna riktar sig det som bevisligen är förbjudet. Rosenbergs arbetsgivare måste naturligtvis se att lagarna kring arenan följs.

***

Sen hoppas jag naturligtvis i fortsättningen få se de fina tifon, som hyllar städerna och klubbarnas tidigare profiler. Även om det sker under täcket någon kort minut.

Alla talar om Ajax, den holländska (jag framhärdar) fotbollsklubben.

Så även ledningen i Malmö FF. Åtminstone den nye ordföranden Anders Pålsson. Han har Ajax som förebild. Verkligen inge dålig sådan. Snarare tvärtom.

Pålsson vill bygga vidare på de framgångsrika akademi som redan finns i klubben, slussa i talangerna in i seniorfotbollen för att sedan sälja de främsta till de penningstarka storklubbarna i Europa. Det är Ajax´s affärsmetod.

Men är det realistiskt i dagens MFF? Tankarna påminner något om klubbens framlidne ordföranden Håkan Jeppssons funderingar inför säsongen 2018: Truppen skall bestå av 50 procent komna från den egna ungdomsverksamheten.

Vårtruppen 2018 hade likheter med målsättningen. Tränaren Magnus Pehrsson fick inte ett spelarmaterial som hade kapacitet för toppstrid. Han fick sparken. In kom Uwe Rösler. Och inte minst en drös duktiga, erfarna spelare.

MFF har byggt vidare med ytterligare fler spelare med dessa egenskaper.

Malmö FF har skaffat en ekonomisk kostym, som kräver årlig toppstrid i Allsvenskan, helst guld, och ständiga avancemang i de europeiska cuperna. Här finns inte plats för en massa mellanår för att bygga långsiktigt.

2019 års trupp är uppbyggd för nutida framgångar. Av de 18 spelare, som under normala förhållanden är aktuella för A-lagsspel, är sju över 30 år, tre 23 och resten mellan 25 och 28.

Det är en åldersstruktur som är så långt från Ajax´s man kan tänka sig.

Även om transfersummorna på den internationella marknaden (även i de mindre ligorna) är groteska har jag svårt att inse att attraktionskraften på dagens MFF-trupp är överdrivet stor.

Ett MFF/Ajax hade exempelvis aldrig lånat ut 21-årige Adi Nalic (till AFC Eskilstuna, av alla klubbar) utan gett honom möjlighet att träna och spela i en mera utvecklande miljö.  

Adi Nalic har varit en av Allsvenskans hittills bästa och intressantaste spelare. Tillsammans med den förre MFF-aren Pawel Cibicki i Elfsborg och på sistone trion från IFK Göteborg, Patrik Karlsson Lagemyr, Alhassan Yusuf och Benjamin Nygren.

”Blåvitt” har verkligen gjort en Ajax-satsning. Att det inte blir toppstrid redan i år är en helt annan sak.

Höga målsättningar och bra förebilder är givetvis bra. Men det skall vara realistiskt.

Anders Pålsson får ursäkta: Situationen i dagens MFF gör att målet att bli ett Sveriges Ajax är långt, långt borta.