Det går illa för Malmö FF.

För herrlaget är det bäst att tillägga.

Det är ingen ände på eländet. Knappt någon eller något är godkänt.

När MFF förlorade med 2—1 mot serieettan Häcken fick åtta spelare ettor i en Malmöbaserad betygssättning, en kollega nöjde sig med fem underbetyg. Samma media gav inte godkänt för gårdagsinsatsen mot belgiska Saint-Gilloise, åter MFF-förlust 2—0.

Visst MFF är inte bra för närvarande men lite vett och sans borde det finnas i kommentarerna. De tidigare nederlagen i gruppspelet i Europa League gav betydligt positivare omdömen än de senaste, trots likvärdiga prestationer.

De himmelsblå ögonen -- och himmelsblå hjärtan -- är sargade, ser inte klart och de uteblivna förhoppningarna grumlar det fotbollsförnuft som förhoppningsvis finns.

Bortskämda barn – och supporters – har svårt att acceptera när det inte går som man önskar.

***

Att sätta betyg är svårt. Det lärde jag mig under mina 20 år som lärare. Jag lärde mig också att betyg skall sättas efter den nivå undervisningen sker. En trea – som det hette på då den tiden – i allmän matte var inte lika mycket värd som en i särskild matte.

Jag tänkte i dessa banor när jag såg betygen och statistiken efter FC Rosengård—Barcelona i Champions League, 1—4 i en Malmötidning. Jag såg inte matchen. Det vill jag poängtera. Men att förlora med 4—1 utan att någon spelare får underbetyg och sju till och med  överbetyg, då är hemmaspelarna inte bedöma efter CL-måttstock.

Detta också apropå bedömningen av MFF:s insatser. Man har inte samma kriterier.

***

Åge Hareide, den inkallade MFF-tränaren, mår inte bra. Glöden har försvunnit ur ögonen. Han har resignerat. I de senaste matcherna har tv zoomat in honom i båset. Blicken har varit tom och inte alltid följt händelserna på plan.

Åge Hareide längtar till fisket i de norska fjällen.

Två omgångar kvar av årets allsvenska i fotboll.

Och ovisst om guld och kval.

För en tid sedan hade jag en fundering om alla domarteamen pallade för trycket. Farhågorna kvarstår efter de senaste omgångarna. De tveksamma domsluten har varit många. Nu i slutskedet uppmärksammas konsekvenserna mera. Det är lättare att peka på följderna av (eventuella) misstag.

Discoverys eviga repriserande av de omdiskuterade situationerna gör inte diskussionsklimatet mildare. Speciellt inte som experternas åsikter är starkt divergerade. Jag skulle inte vilja se någon av Discoverys medarbetare som domare in en elitmatch (om det nu vore möjligt). Okunskapen – och klubbsympatin – skiner alltför ofta igenom.

Okej, Jonas Eriksson hade förstås klarat det, men hans fixering och plädering för ”soft panalty” Irriterar mig. Det ger ett slags alibi för fega domare att blåsa för straff.

I domardiskussionerna kommer ett argument fram vid en 50/50-situation: Det är bättre att fria än att fälla.

Nonsens: Friar du en, fäller du i alla konsekvensers namn den andra parten.

***

Domaren Kristoffer Karlsson, så sent som 2017 välförtjänt utsedd till Årets domare i Sverige, har haft en negativ utveckling. 2022 har varit extra svajig. Det är inte med facit i hand som jag menar att det var fel att utse honom att leda det prestigeladdade mötet Häcken—Malmö FF. Kristoffer Karlsson har länge varit ut balans och har kompenserat sin osäkerhet med ett evigt viftande med det gula kortet. Eller med det röda, som mot Alexander Jeremeff mot MFF.

Våldsamt spel skall ge direktutvisning. Men hur våldsam var nu tacklingen egentligen? Ola Toivonens fall var teatraliskt. Sådant beteende gör inte domarsysslan lättare.

Med två omgångar kvar ökar trycket på domarna. Och på dem som utser dem till de viktigaste matcherna.

***

En amatöranalys av Häcken—Malmö FF 2—1. Båda lagen praktiserar/de en långsam anfallsuppbyggnad med spel i ”backlinjen” med den stora, avgörande (?) skillnaden att Häcken involverar sitt spelskickliga mittfält i ett tidigare skede och i ett helt annat tempo. När Hisingelaget anfaller går det snabbt och med kvalitet.

 18 poängs skillnad och 25 fler gjorda mål i Häckens favör gentemot MF är i min fotbollsvärld utklassning, som tyder både på brister hos spelare och tränare. Och i grunden hos styrelse och sportgupp.

Okej, låt mig vara moralist och gammalmodig i mitt tänkande, samtidigt som jag givetvis är motståndare till kollektivt bestraffande.

Men jag hoppas verkligen att inget Stockholmslag vinner årets allsvenska i fotboll. Inget ont om klubbarna i sig, men deras supporters – nu generaliserar jag – är inte värda att fira ett guld med tanke på de senaste tidernas skandaler. I samma härad måste tyvärr också Malmö FF placeras, inte minst efter bortaföljets uppträdande till mötet på Olympia mot Helsingborgs IF.

Nu gäller det att BK Häcken – och kanske Kalmar FF – håller ut. Såg förstås att Häcken fått böter två gånger av Svenska Fotbollförbundet och riskera en tredje bot. Några av spelarnas barn har nämligen firat en seger på hemmaarenan Bravida tillsammans med sin pappa. Och se det är inte tillåtet ens på fridfulla, huliganbefriade Bravida.

Med händelserna på Tele 2 i gårdagsfärskt minne kan man bara sucka. Vilken glädje Blair Turgotts dotter spred till Häckenanhängarna, när hon lekte med bollen vid firandet av serieledningen!

***

Häckens position i fotbollshierarkin i Göteborg syntes tydligen i lördags. Förvisso är Sundsvalls GIF av i dag inte speciellt publikdragande men att serieettan med ett attraktivt, positivt spel bara lockar 4 730 åskådare till Bravida visar på traditionens/historien makt. Samtidigt drog Gais i sin seriefinal mot Falkenberg i division 1, nivå 3, 5 151 personer till Gamla Ullevi.

Förutom nu IFK Göteborg och Gais är även Örgryte IS populärare i stan än Häcken.

Men för all del. 4 730 är en för Häcken bra siffra. Lagets attraktionskraft har ökat i år, tre nästan fullsatta hus, cirka 6 300 åskådare, mot de tre Stockholmslagen och i derbyt mot IFK Göteborg. Bravida skall också gästas av Malmö FF och så hoppas man på en guldavslutning mot IFK Norrköping och därmed ytterligare två fullsatta hus.

Publikmässigt gör BK Häcken ett rekordår.

Häcken visar det goda på Hisingen, ön med sin utbredda kriminalitet. Klubben är värt ett mera lokalt stöd!

***

Min första kontakt med BK Häcken fick jag redan 1978 när jag läste pseudonymen Bertil Ahls bok Dragningen, som handlar om klubbens första år för cirka 80 år sedan.

Den 9 september 2009 gästades Idrottsmuseets Vänner av Dennis Andersson, en av Häckens ideologer och av initiativtagare till Gothia Cup, och hans inspirerande föredrag och klubbens ideologi sammanföll med min. Sen dess är jag medlem i BK Häcken.

Så detta är en partsinlaga.

***

BK Häcken har gjort en stor insats för damfotbollen i Sverige på elitsidan. När Kopparbergs/Göteborg avbröt sin elitsatsning, trädde Häcken in och räddade den allsvenska platsen och gav damerna faciliteter, vida överlägsna dem de hade tidigare. Det är inte billigt att driva ett topplag på damsidan med sina ringa publikintäkter.

Häcken är Sveriges mest jämlika elitförening i fotboll.

I fjor vann damerna Svenska cupen.

2022 har herrarna ett bra utgångsläge för att bli svenska mästare.

Den förra kvartersklubben är numera en av landets främsta fotbollsföreningar.

Djurgården seglar vidare i Europa.

Malmö FF har förvisso två matcher kvar men har strandat.

Såg båda lagens matcher i går, Djurgårdens briljanta 4—2-seger mot belgiska Gent och MFF:s 0--1 mot Bundesligalaget Union Berlin. Defensivt var Malmöinsatsen okej, men offensivt miserabel. Noll avslut på mål kan aldrig vara godkänt. Betygsättarna i Malmömedia menade dock att den sammanlagda spelarinsatsen var mer än godkänd. Jag medger att den första halvleken var MFF:s bästa i Europa den här säsongen. Och visst ett topplag från Bundesliga, och dessutom borta, är ett svårare hinder än ett åttondeplacerat lag från belgiska ligan, men MFF:s torftiga, tempolösa anfallsspel var avslöjande för lagets nuvarande kvalitet.

***

Utfallet av gårdagens Europamatcher har givetvis betydelse för Djurgårdens jakt på SM-guldet och MFF:s på den tredjeplats som ger en garanterad plats i 2023 års Europaspel. Båda lagen är slitna, skavankerna är många. MFF skall inom en vecka ta sig an IFK Göteborg (b), Djurgården (h) och Häcken (b). Bänken mot Berlin var tunn. Tre fick haltande lämna planen i går. Hur stark trupp kan MFF mönstra den kommande avgörande veckan?

Djurgården har ett bra läge, tre poäng efter ettan Häcken, men också en tuff vecka, hemma mot ”derbyspöket” AIK och så MFF (b) innan man gästas av Sundsvall. Som sagt, laget är slitet, men man matchade en bred trupp i går. Det märktes i kvaliteten efter paus, då 4—0 blev 4—2. 

Man skall aldrig tala om lätta matcher, men Häcken har Sundsvall hemma i helgen före mötena mot AIK (b) och MFF (h) och veckan därpå är det bortaderby mot IFK Göteborg.

De här tuffa programmen för Häcken (51 p), Djurgården (48) och MFF (42) öppnar en dörr för Hammarby (46) med Mjällby (b), Sirius (h), Elfsborg (b) nu i veckan, Kalmar (44) som möter Värnamo (b), Mjällby (h) och Sirius (b) under samma tidsperiod samt AIK (44) med Djurgården (b), Häcken (h) och IFK Göteborg (b).

Det blir onekligen en spännande vecka med åtskilliga nyckelmatcher.

MFF måste förmodligen gå rent den kommande veckan för att nå en tredjeplats.  Kan en sargat lag fixa detta mot tre lag från övre halvan av Allsvenskan?

Läste i dagarna ut förre domaren i fotboll Jonas Erikssons memoarer Korthuset.

Man får en intressant inblick i en elitdomares liv med de oerhörda krav som ställs, fysiskt och psykiskt. En domare på internationell toppnivå tränar som elitidrottare, granskas minutiöst i varje stormatch av minst två delegater, som, ofta utan psykologisk känsla, kritiserar minsta felbeslut. Domare med ambition att döma de stora matcherna och komma till slutspelen i VM och EM, som Jonas Eriksson, lever i ständig oro och under press.

En domare behöver självförtroende, han eller hon får inte tveka, måste ta beslutet på sekunden.

Jag har ofta retat mig på Jonas Erikssons lilla självgodhet, när han i en tv-studio med hjälp av videoklipp från olika vinklar kritiserar före detta kolleger. Denna egoistiska framtoning är en yrkessjukdom. För att klara hetluften ute på plan måste en elitdomare ha ett enormt självförtroende. Som Jonas Eriksson, som tagit det med sig in tv-studion.

***

Jag tänkte på Jonas Eriksson och hans Korthuset nu i veckan. I förra omgången av herrarnas allsvenska var nästan alla domare utsatta för mer eller mindre berättigad kritik. Från spelare, tränare, journalister, åskådare och inte minst från alla fega individer på sociala medier. Domarna är avrådda att inte ta del av inläggen på sociala medier men kan förmodligen inte undvika alla vidriga invektiv.

Hur känner domarna sig när de i helgen skall ut på nya uppdrag, mer uppmärksammade nu när serierna går in i sina slutskeden? På vilken nivå är det viktiga självförtroendet? Utan ett bra sådant kan man inte vara en bra domare.

***

Kristoffer Karlsson fick utstå en bister kritik från Göteborgshåll efter IFK Göteborg—Elfsborg 1—3. Efter vad jag sett var det ingen som anklagade Simon Thern för hans ”pojklagsmisstag” just före Boråslagets andra mål. Ett i min värld större fel än de uteblivna signalerna för de två svårbedömda straffsituationerna.

***

Allsvenskan följer jag till stor del genom Discovery+. Ambitiöst och kunnigt. I stort sett. Men det krävs även ett ansvar och respekt. Vid ett flertal tillfällen har jag irriterat mig på Irma Helin Zibanejad. En massa spelare har varit involverade i en situation inom straffområdet, bollen har flippat lite hit och dit, ingen spelare har reagerat för en hands, men så har en uppmärksam fotograf upptäckt att bollen eventuellt träffat en hand. Sekvensen vevas i repris i slowmotion och då, först då, hoppar Irma in och hojtar: En solklar straff!

Var finns respekten?

***

Det har blivit många uteblivna signaler för hands inom straffområdet. Jag tycket det är bra. Jag menar att en spelare skall kunna röra sig på ett för situationen naturligt sätt. Armarna balanserar kroppens rörelser. Vad är det för fel med bedömningen: Bestraffa när armen rör sig mot bollen, fria när bollen söker armen?

Så dömde vi hemma på gården.

***

En avslutande bild av bra ledarskap och strålande kommunikation:

Domaren Fredrik Klitte hade varnat Häckens Johan Hammar, vilket innebar att innerbacken var avstängd i nästa match. Efter slutsignalen tackade Häckentränaren Per-Mathias Högmo Klitte, omfamnade honom och frågade leende: Var det verkligen nödvändigt att varna Johan?

Klitte svarade jakande och leende. Högmo log en gång till.

Så skapas respekt.

Det var en kväll då fotbollen kom i skymundan. De otäcka scenerna under matchen Malmö FF—Union, Berlin, 1—0, fick, berättigat ur massmedial synvinkel, störst uppmärksamhet.

Nu var det de tyska åskådarna som orsakade kaoset. Men vi får absolut inte glömma att det finns en ökad tendens till liknande händelser – om än inte lika omfattande som i går – i den svenska elitfotbollen.

Vid det senaste allsvenska mötet i Malmö mellan MFF och Hammarby rök klubbarnas anhängare ihop inne på Eleda.

För en sedan var det full kalabalik utanför Friends efter ett Stockholmsderby.

Det är inte heller länge sedan Skånetrafiken fick några tågvagnar vandaliserade inför mötet Helsingborgs IF—MFF, samtidigt som Knutpunkten fick utrymmas på grund av kastade bengaler och allmänt stök. Även här skrämdes barn.  Och många äldre.

Det här skedde förvisso utanför Olympia men de svarta rubrikerna faller på fotbollen.

Den senaste tiden verkar också antalet inkastade föremål på planen ha ökat i antal under de allsvenska matcherna.

Klubbarna har mycket att jobba med i sina relationer till sina olika supportergrupperingar. Supporterkulturen har många avarter.

***

Till matchen!
 När Åge Hareide tillträdde som MFF-tränare menade han att spelet skulle bli rakare och mera cyniskt. Vad fick vi då se i går? Ett bollinnehav på 62 procent –- inte så underligt med en man mer i 45 minuter. Men var fanns bollinnehavet? Jo, mestadels på egna planhalvan eller näst intill. Och i ett uselt tempo, som inte många gånger satte Unions försvar på hårdare prov. MFF hade totalt sju avslut och två hörnor. Union 19 avslut och sex hörnor. Med en spelare kort under 45 min.

Klasskillnad!

Okej, Union är i nuläget ett topplag i Bundesliga men i Europa League spelar man på samma nivå. Insatsen skall bedömas efter detta. Därför har jag svårt att första de många lovorden och de höga individuella betygen.

Samtidigt, var finns der nya i MFF som Hareide ville plantera?

Jag är så himla trött på alla mediala kommentarer om att alla tappade poäng är ödesdigra för toppstriden eller kampen om att undvika nedflyttning.

Så har de varit nästan från start – nu överdrev även jag – och nu i slutskedet eskalerar ödesprofetiorna. Så är det naturligtvis. Möjligheterna att reparera missar avtar. Men att som hela Discoveryklanen till leda upprepa att 0—0 mellan Malmö FF och Hammarby innebar två förlorare både vad gäller guldet och till och med en Europaplats, det är ju bara nonsens. Med sex omgångar kvar, 18 poäng att spela om!

Någon timme senare hade både MFF och Hammarby tagit in en poäng på serieledarna Djurgården efter Degerfors knall (3—0-vinsten). Och i dag åker Häcken till svårspelade Varberg med fyra avstängningar (därav tre av de absolut främsta) och en långtidsskadad Tobias Sanna. Samtidigt har AIK ett svårt bortamöte mot Sirius.

Okej, en trepoängare till MFF eller Hammarby hade gett ett bättre utgångsläge för vinnaren. Men två förlorare köper jag inte. I tv var man förundrad över att Hammarby på slutet tycktes vara nöjt med en poäng. Det är klart man skall vara. Alla bortapoäng erövrade på Eleda är bonus. Kanske i nuläget speciellt för Stockholmslaget.

Jag understryker: Det finns inga lätta matcher i Allsvenskan, bara mer eller mindre svåra. Se Degerfors—Djurgården! Men vilket topplag som i detta perspektiv har det lättaste restprogrammet är helt klart Hammarby, fyra lag från botten, mittenlaget Elfsborg borta och Kalmar hemma. Ett KFF, som för övrigt är en outsider om en Europaplats.

Summa summarum: Hammarby lämnade inte Malmö som en förlorare.

en

Åge Hareide är givetvis en strålande fotbollstränare. Hans cv bevisar detta.

Men en tränare, hur skicklig han än är, eller har varit, kan inte på kort tid omvandla icke fulltränade spelare (jag tänker på alla MFF:s skador) till konkurrensdugliga spelare för europeiskt cupspel och toppstrid (även om chansen finns kvar) i Allsvenskan. Så lätt är det inte. De två 2—1-vinsterna i serien mot två bottenlag och 0—0 hemma mot Hammarby tyder inte på en höjd kapacitet. Lika lite som de två förlusterna i Europa League.

När man läser Malmömedia, får man intrycket att Åge Hareides viktigaste uppgift i MFF är att ingjuta mod och vilja i truppen. Det är ju ett rejält underbetyg till spelarnas moral. Har dessa välbetalda professionella spelare inte gjort sitt bästa? Är inte sanningen den att den ålderstigna, med allt vad det innebär, truppen är övervärderad?

Sydsvenskans betygssättning efter gårdagsmötet pekar på detta. Tvärtemot Fotboll Skånes smått euforiska.

Åge Hareide har det inte lätt. Smekmånaden är snart slut.

Det var turneringen som inte betydde något, Nations League i fotboll.

Men när det gick som det gick, blev det skam och elände och krav på Janne Anderssons avgång som förbundskapten.

Självfallet kan man ha olika åsikter om turneringens betydelse mellan kval och slutspel till 

VM och EM, de riktigt stora mästerskapen. Samtidigt behövs det matcher för att testa nya  spelare och system. Träningsmatcher, eller vänskapsmatcher som det hette förr, är inte längre attraktiva för åskådare och inte heller för tv-bolagen. I en kommersiell idrottsvärld är dessa faktorer betydelsefulla. Matcher med tävlingsnerv är dessutom mer utvecklande.

Så kan man också se på Nations League, en bra träningsturnering med tävlingsnerv mot jämbördigt motstånd. Visst var det intressantare – resultatet till trots – att möta Norge när de nu gällde något än i ett träningsmöte.

Konsekvenserna av att degraderas till C-gruppen är tunga, dels på grund av att Sverige får en sämre seedning i EM-kvalet och dels att vi får sämre motståndare i kommande Nations League. Nivåskillnaden mellan B och C är enorm.

Så visst betyder Nations League något.

***

Det ligger i människans natur att överdriva. Eller? Jag såg naturligtvis mötena mot Serbien och Slovenien. Den första matchen var bedrövlig, men visst var några spelare värda ett högre individuellt betyg än de fick? Samma uppfattning har jag om matchen mot Slovenien. Där var en hel del som var bra. Nyanser är kanske inte sportjournalisternas bästa gren.

Är det skit så är det.

***

Min tidning blir mer och mer lokal. Debatten om Janne Andersson och hans landslag har varit livlig i rikspress och på sociala medier. Sydsvenskan med sina många fotbollskrönikörer har inte framfört sina åsikter.

FC Rosengårds damer skall ha sitt. Deras avancemang till gruppspelet i Champions League är värt att uppmärksammas och berömmas. Man brukar säga att antalet åskådare är ett mått på intresset. 1 612 personer i en så viktig match som mot Brann imponerar inte.

Förvisso är Paris SG mer lockande än Brann men att, som BK Häcken, samla 5 118 personer på Bravida är glädjande. Häcken, både damer och herrar, har svårt att nå de åskådarsiffror de är värda.

Varför är Malmöbons intresse för FC Rosengård så ljumt?

***

Nu ser vi fram mot återstarten av Allsvenskan.