Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - 23 oktober 2017 15:45

Om några timmar skall Malmö FF ta emot AIK i den allsvenska fotbollen.

SM-guldet är säkrat och det nya målet – enligt några påhittiga journalister – är att nå den största differensen till en tvåa i den allsvenska historian.

Historielösa spelare har hakat på resonemanget.

 I nuläget har MFF tio poäng mer än AIK.  Rekordet är från 1949—50, då just MFF kom före Jönköping Södra med 15 poäng.

Men märk väl att en vinst på den tiden gav två poäng, kryss ett. Omräknat till dagens system med tre poäng för vinst, hade MFF varit 23 poäng före J-Södra.

Och detta på 22 omgångar. Det är knappast orealistiskt att anta att MFF då på ytterligare åtta matcher utökat differensen upp till 30.

Så det är långt till ett allsvenskt rekord i ett historiskt perspektiv.

Men om MFF kan man tydligen skriva vad man vill utan att bli ifrågasatt.

***

FC Rosengård, Malmös andra storlag, och dess politik har jag aldrig förstått mig på.

För en tid sedan avgick tränaren Jack Majgaard Jensen med motiveringen att hans och den sportsliga ledningens framtidssyn inte var den samma. Utan att ange vari skillnaden låg.

För några dagar sedan läste jag en intervju i Kvällsposten av Jan-Peter Andersson med ordförande Håkan Wifvesson, där denne menade att målet med alla värvningar var att spelarna skall utvecklas i FC:s miljö. Låter onekligen positivt och ambitiöst.

Men hur stämmer denna målsättning och ambition ihop med att tre av de senaste prestigevärvningarna, Lotta Schelin, Caroline Seger och Anja Mittag är 32 år eller äldre? Betydligt bättre kännare av damfotboll än jag är klara med att trion har passerat zenit.

Det pratas och skrivs mycket om damerna i FC Rosengård. Samstämmigheten inom klubben övertygar inte.

Vem har makten?

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 20 oktober 2017 16:56

Är det Östersunds FK övriga Fotbollsverige skall hoppas på i framtiden?

Ja, som opponent till Malmö FF om det SM-guld, som enligt många lär vara vikt för MFF lång tid framöver. Så lät det i alla fall efter att det 20:e SM-guldet säkrades i måndags. MFF med sina överlägset större ekonomiska resurser skulle inte gå att rubba. Det är lätt att hålla med om detta scenario.

Nu är Östersund på väg att skaffa sig ett stort ekonomiskt utrymme genom framgångarna i det europeiska spelet. Dessutom lär ÖFK tjäna bra med pengar på några spelarförsäljningar. Att bli av med några av sina bästa är naturligtvis ett minus i målsättningen att bli etta i Sverige, men med en stark ekonomi kan man skaffa utmärkta ersättare. För unga talanger med vilja att utvecklas borde en flytt till Jämtland stå högst på önskelistan.

Tänk att få träna under Graham Potter!

Den största faran för Östersunds framtid är inte att mista någon av sina spelare. Den ligger i att Graham Potter, som måste vara attraktiv på den storinternationella marknaden, lockas av de stora pengarna utomlands.

***

Gårdagens 2—2-möte mot Athletic Bilbao var en strålande fotbollsunderhållning. Det är lätt att ta till överord. Och detaljminnet är kort. Så jag nöjer mig med att konstatera, att det det unga – det är ingen ålderstigen trupp – laget presterade i går är den spelmässigt bästa insatsen av ett svenskt klubblag mot ett motstånd från en av de stora ligorna under 2000-talet.

***

Landslagsaktuella Ken Sema och Saman Ghoddos är de utåt mest kända spelarna. Men innerbacken Sotiris Papagiannopoulos och mittfältaren Fouad Bachiorou är två av Allsvenskans absolut bästa spelare på sina positioner.

Dennis Widgren, den egne produkten, gjorde i går en alldeles strålande insats. Det finns många spelare med hög potential.

***

Det som på sikt kan hindra att ÖFK ”för evigt” blir en etablerat allsvensk toppklubb är att publikunderlaget är litet. Jämtlands län, som inbegriper Härjedalen, är ytmässigt fem gånger större än Skåne, har bara 127 000 invånare. I kommunen Östersund bor 61 000 personer, i huvudorten 45 000.

Jämtkraft Arenas publikkapacitet är 8 500.

Allt detta är begränsande faktorer.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 16 oktober 2017 15:54

Det dröjde inte många minuter efter Sirius vinst över Djurgården, innan vissa i Malmömedia döpte det tåg som transporterade MFF-truppen till Norrköping för Guldtåget.

Så kan det naturligtvis bli. Kanske till och med troligt.

Dagens match visar på den ekonomiskt ojämna värld svensk fotboll lever i. Sedan IFK Norrköping i våras vann med 2—1 borta över MFF har laget förlorat fyra av sina bästa spelare till den utländska proffsvärlden, Christopher Telo, Nicklas Bärkroth, Niclas Eliasson och Sebastian Andersson.

MFF har tappar tre icke ordinarie spelare Pawel Cibicki, Pa Konate och Tobias Sanna plus så Yoshimir Yotun.

Norrköping har fyllt på med Falkenbergbekantingarna Johannes Vall och Alexander Jakobsen.

MFF till sin sedan breda välbetalda trupp med Carlos Stranberg, Bonko Innocent och Kingsley Sarfo, alla tre etablerade på en hög nivå, allsvensk eller allnorsk.

MFF:s intjänade Champions League-miljoner, genom egen skicklighet och rätt marginaler, har helt förändrat konkurrenssituationen i svensk fotboll. Exemplifierat av vad som skett i perioden maj och oktober mellan IFK Norrköping och Malmö FF.

Likväl kan östgötarna uppskjuta MFF:s guldfirande. Kunde ett svagare Sirius rubba Djurgården, kan ett nykomponerat IFK Norrköping med ett nytt spelsystem knipa poäng från MFF.

***

Kingsley Sarfo är anklagad för sexuellt utnyttjande av minderårig, alltså en tjej under 15 år. Det är förbjudet enligt svensk lag och skall självfallet bestraffas. Jag har absolut ingen annan uppfattning.

Nyss läste jag i en utredning att 18 procent av alla svenska kvinnor har sin sexdebut före de fyllt 15.

Utan att ta ståndpunkt i Sarfo-fallet är det en siffra att fundera över! Eller?

 

 

 

Av Magnus Månsson - 10 oktober 2017 18:37

Om några timmar är Sverige klart för play-off till fotbolls-VM.

Det är det mest realistiska tipset.

Holland/Nederländerna utklassar inte Sverige, vinner knappt, samtidigt gör Frankrike vad man bör, segrar utan större besvär över Vitryssland.

Efter avklarade kval är det hög tid att de bestämmande tar sig en funderare över kommande kval i EM och VM. Det kan ju kännas sympatiskt att de små fotbollsnationerna får spela tävlingsmatcher mot de stora. Men var finns det sportsliga värdet i en match mellan exempelvis Gibraltar och Tyskland? Det vore mer utvecklande och stimulerande om Liechtenstein, San Marino och de övriga smålagen möttes i en grupp, där ettan kunde få en kvalchans någonstans under turneringens gång. Liknande kvalnormer finns ju redan i alla kvalzoner utom i Europa och Sydamerika. Just Sydamerika har det mest rättvisa systemet. Alla tio startberättigade lagen möts hemma och borta.

I min värld skall det i inte ha så avgörande betydelse om man vinner med 8—0 eller 5—0 hemma mot som nu Luxemburg i mötena mot Sverige och Holland.

Men påminner någon, 6—0 kan det ju också bli i Allsvenskan. Förvisso men det är ett enda olycksfall. Det finns inga lag som har 1—39 eller liknande målskillnad efter tio omgångar.

Europas fotboll hade tjänat på en nyordning i sitt VM-kval.

***

Sovjets och Jugoslaviens upplösningar har gett många nya nationer. Och många nya, inte speciellt bra landslag i fotboll.

Risken är att det blir fler länder framöver. Se på rörelserna i Spanien. Tjeckoslovakien är ett tredje exempel.

***

Vi talar ofta om det ”Lilla Sverige”. Sverige är ytmässigt Europas femte största land. Befolkningsmässigt, av 49, 16:e, bara någon miljon färre än Portugal, Belgien, Tjeckien och Grekland.

Kanske något att tänka på när man skall ”bortförklara” ett nederlag.

Sverige är inte så litet.

 

 

Av Magnus Månsson - 4 oktober 2017 21:36

Vi har väl alla haft en chef/arbetsledare som vi inte gillat helt ut.

Men de flesta av oss har likväl gjort vårt bästa. Inte minst för självkänslans skull.

Samma synsätt verkar inte råda inom den professionella idrottsvärlden. Där är det tränaren som får ta ansvaret när det gnisslar och det är hens fel om laget/spelarna inte agerar hundraprocentigt viljemässigt matcherna ut. För att ta fotbollen! Är det för mycket begärt att bra avlönade spelare skall prestera på sin egen toppnivå under 90 minuter per vecka? Trots att man kan ha en annan uppfattning än arbetsledaren.

Närmast tänker jag att Elfsborg sparkat sin tränare Magnus Haglund. Det har gått knackigt på sistone för Boråslaget, som dock haft perioder med både effektivt och sevärt spel. (Jag har sett 15 av deras allsvenska matcher.)

Men hur ser Elfsborgs trupp ut? Inför 2015 försvann Johan Larsson, 2016 Anders Svensson, Sebastian Holmén och Arber Zeneli och inför årets säsong Viktor Claesson, Markus Rohdén, Simon Hedlund och Henning Hauger. Något tidigare lämnade Niclas Huldt, Oscar Hiljemark och Stefan Ishizaki.

Inga dussinlirare precis. Tre av dem finns med i veckans landslagstrupp. Några till har förmodligen funnits med i förbundskapten Janne Anderssons funderingar.

Över tid har Elfsborg inte lyckats ersätta förlusterna. Dem man hämtat från sina allsvenska konkurrenter Joakim Nilsson, Daniel Gustavsson, Alex Deyer och Jesper Karlsson är förvisso duktiga men inte alls med samma kapacitet som de flyktade. Undantaget är Simon Lundevall.

Målvakten Kevin Stuhr Ellegaard har varit svajig i år, åldern på Jon Jönsson har tagit ut sin rätt liksom på Lasse Nilsson. Emir Bajrami är skadebenägen. I fjor fick Issam Jebali som ny i Allsvenskan ett genombrott. Fullt naturligt har han 2017 haft ett ojämnt mellanår.

De utländska spelarna Jörgen Horn och Anders Randrup är habila men inte mer.

Talangen Simon Olsson är 19 år och i den åldern är det svårt att hålla hög klass hela tiden.

Forwardsparet Per Frick, Viktor Prodell har inte den stabila målform som är ett måste för ett lag för tätstrid.

Ytterbacken Adam Lundqvists form har hackat och liksom kollegan Jesper Manns.

Sammantaget av min amatöranalys är att Elfsborg av årgång 2017 inte haft en trupp för en toppstrid. Men, som nu, en elfteplats är en underprestation. Sexa var mitt vårtips.

Men Elfsborg är alltid intressant. Med sina gedigna grund och med en av Sveriges bästa akademier kommer man alltid tillbaka och med en stomme med spelare som varit i klubben sedan tonåren. Se bara på genomgången ovan. De flesta kommer från den egna akademin.

***

Jag menar att det var underligt att sparka Magnus Haglund. Han fick inte de förutsättningar som krävs för att skapa ett topplag. Till detta är alla ansvariga, styrelse och sportchef, tränare och hans medhjälpare och inte minst spelare.

***

Oroande är dock att Elfsborg tappat över 2 000 åskådare per hemmamatch på två år. Med ett snitt på drygt 7 100 är det svårt att konkurrera med dem som har över 15 000 och till och med över 20 000.

Elfsborgs problem är större än ett tränarbyte.

Boråsregionen måste visa att de vill ha en medaljaspirant inom svensk fotboll.

.

Av Magnus Månsson - 1 oktober 2017 13:48

I förra veckan fick två fotbollstränare kicken.

Jag föredrar detta lite rakare uttryck framför det fegare, diplomatiska ”det är ett beslut i samförstånd”, framfört i ett pressmeddelande. Det är alltid samma gamla visa. Det är tränaren som offras. Trots att ansvaret för att klubbarnas inte lyckats nå sina målsättningar ligger hos alla parter – styrelser, sportchefer, tränare och inte minst spelare.

Nu skall Magnus Haglund i Elfsborg och Jack Majgaard Jensen i FC Rosengård ersättas av sina assisterande tränare. Men är dessa inte också ansvariga för de uppkomna situationerna? De har väl varit med om lägga upp de taktiska ritningarna, nominerat lagen, diskuterat eventuella byten, ja, allt som har med truppen att göra. Jag känner varken Haglund eller Majgaard Jensen, men har svårt att tänka mig att de lett sina lag utan att ta hjälp av sina assistenter. Vad har dessa att tillföra som de inte lyckats med i sina tidigare roller?

FC Rosengårds representanter säger i en intervju: Vi har olika syn på framtiden.

Utan att vilja berätta vari skillnaden ligger.

Dessutom måste meningsskiljaktigheterna ha uppdagats först på senare tid eftersom Jack Majgaard Jensen var inne på sin tredje säsong.

Rosengårds framgångar, nationellt och internationellt, har till största delen byggts på en grund av duktiga internationella spelare. Unga svenska spelare med landslagsmeriter har för att få speltid tvingats söka sig till konkurrentklubbar i Sverige. När det den utländska konkurrensen – och därmed pengarna – blivit större har Malmöklubben tvingats se några av sina främsta spelare lämna för en mera lukrativ marknad.

Var hittar man då ersättare? Tre av de senaste nytillskotten är Lotta Schelin, Anja Mittag och Caroline Seger är 33, 32 och 32 år. Inför säsongstarten var de mest uppmärksammade värvningarna Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. De är båda 29 år. I den trupp FC Rosengård presenterar på sin hemsida i dag är åtta spelare över 30 år, två 29 och en 28. Tio har utländska pass.

Åldersstrukturen pekar inte på en ljus framtid. Är det här häri Jack Majgaard Jensens och sportcheferna Therese Sjögrans/Erling Nilssons framtidssyn skiljer sig? Sjögran/Nilsson har varit huvudansvariga för spelarrekryteringen och ett intryck är att det varit mycket av kompisvärvningar med närliggande mål i ställer för en mera långsiktig planering.

Visst finns det unga framtidsspelare i FC Rosengårds A-trupp. Konstigt vore det annars, för under en lång period har klubben haft ett av Sveriges bästa U 19-lag – liksom Malmökonkurrenten LB 07.

Men viken väg väljer FC Rosengård? Den vars framgångsperiod verkar vara slut eller en där man ger större utrymme till yngre spelare, egna eller utifrån?

Av Magnus Månsson - 18 september 2017 12:04

 

Malmö FF vann i går med 4—0 på hemmaplan mot tiondeplacerade Hammarby i den allsvenska fotbollen.

Och euforin stiger i MFF-leden. Och dit räknar jag några av Malmömedias krönikörer.

Låt mig först som sist konstatera att den stora segern var hur rättvis som helst. Ett aggressivt hemmalag stressade gästerna till ödesdigra misstag.

I brist på fotbollskonkurrens i regionen har MFF en unik ställning i den svenska tidningsvärlden (inklusive relaterade bloggar). Ingen annan jämförbar klubb får så mycket uppmärksamhet som MFF. Det kan man väl köpa om det funnits någon som helst journalistik objektivitet i många av skriverierna. Nättidningen skånesport.se har genom sin ansvarige utgivare Robert Persson varit uppriktig och deklarerat att man skriver om fotboll ur ett MFF-perspektiv. Det är Ole Törner som svarar för merparten av den bevakningen. Problem blir det då, naturligtvis, när Ole dessutom krönikerar i Skånskan.

Kvällsposten balanserar på trovärdighetens lina, undviker de etiska övertrampen.

Det gör däremot inte Sydsvenskans Max Wiman. Så lyder några av de inledande raderna i dagens krönika:

Vi har skällt och gnällt och kritiserat - men också önskat. Och ska vi ta det på det sättet, så var det väl kvällen då alla önskningarna uppfylldes.

Vi, vem är vi, som skällt och gnällt och kritiserat och dessutom önskat? Det är naturligtvis MFF-supportrarna, inte SDS-läsarna. Men det är väl för dem Max Wiman skriver?

När han sen nämner att Markus Rosenberg och Anders Christiansen på grund av varningsbelastningar inte kan medverka i onsdagsmatchen mot Östersund lägger han för tydlighetens skull till ett – tyvärr.

Kan supporterjournalistiken göras mer tydlig? Och den har ett ansikte.

 

Av Magnus Månsson - 17 september 2017 11:56

Tradition viktigare än kvalitet.

Så är det ofta i idrottens krassa värld.

Exemplifierat i går i Göteborg i den allsvenska fotbollen.

Klockan 14 IFK Göteborg—Jönköpings Södra 1—1 inför 9 142 åskådare.

Klockan 16 BK Häcken—IF Elfsborg 3—0 inför 1 893 åskådare.

Den första matchen mellan två lag från den undre halvan av Allsvenskan. Det var kvalitet därefter.

Den andra mellan två lag den övre halvan och med ett formstarkt hemmalag på jakt mot medalj av hög klass. Och hög klass med otaliga delikatesser var det verkligen på Häckens spel under den första halvleken (efter paus spelade Hisingelaget bara av matchen).

I sina bästa stunder – och de är många för närvarande – är Häcken ett av seriens mest sevärda lag. Detta utan att det uppskattas av Göteborgsregionens fotbollsintresserade. Klubben står intressemässigt helt i skuggan av IFK Göteborg och även av de två för närvarande mediokra Superettanlagen, med ärofulla historier, Örgryte och Gais.

Göteborgspubliken uppskattar tydligen traditionen högre än kvaliteten. Trots att BK Häcken står för så mycket annat positivt än sevärd, effektiv fotboll i det svenska idrottssamhället.

***

BK Häcken är inte ensamt om att inte få ett erkännande i storstadsregionerna. När Västra Frölunda spelade i Allsvenskan, inte utan framgång, hade man till och med sämre publiksnitt än Häcken.

Och se bara på hur få åskådare Brommapojkarna lockar vid sina sejourer i högsta serien, Konkurrensen är förödande från de traditionstyngda föreningarna AIK, Djurgården och Hammarby.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se