Det var en omtumlande måndag i två av Skånes elitklubbar i fotboll.

Både FC Rosengård och Helsingborgs IF sparkade sin tränare, HIF ”sympatiskt” nog båda sina och fullföljde utrensningen genom att säga adjö även till den huvudansvarige tjänstemannen, sportchefen, i detta fall Andreas Granqvist.

I vissa, sällsynta, fall har jag förståelse när tränare får lämna i förtid. Men i de här fallen har klubbarna full kännedom om tränarnas kapacitet. Rosengårds Renée Slegers har mycket framgångsrika säsonger bakom sig i klubben, de styrande och sportchefen Therese Sjögran kan inte vara okunniga om Slegers fotbollsfilosofi. Likväl förlängdes kontraktet. Tre seriematcher utan vinst, längre räckte inte tålamodet.

***

I HIF gav man Mattias Lindström och Alvaro Santos chansen i fjor att rädda laget kvar i Allsvenskan men trots att det misslyckades trodde man på dem och en snabb återkomst till högsta serien, eller i alla fall en toppstrid. 3x0—1 räckte för att tålamodet skulle ta slut.

Jag har inte sett HIF i år men väl några andra matcher i Superettan. Så här på lite distans verkar Öster vara det enda starka laget så min övertygelse är att det kommer att vara många lag med möjlighet att ta en av de tre platser som kan ge allsvensk status. Även ett HIF med eller utan tränarbyten.
Tidigare har jag framfört kritiken att sportcheferna, de huvudansvariga för rekrytering av ledarstab och spelare, nästan alltid slipper undan, när klubbarna gör sig av men sina tränare. HIF bröt detta mönster. Faktiskt ett plus i min lilla bok.  

***

Jag har sett alla tre Rosengårds tre seriematcher i år. Fredagar klockan 18 är en alldeles utmärkt tid i mitt schema. Nåväl. Det Rosengård presterat har inte varit värt mer än den poäng man fixat.  Jag är förvånad över den dåliga kvaliteten många spelare, även av årets nytillskott, visat.

Therese Sjögran är ärlig i en Sydsvenskanintervju, när hon erkänner att hon inte lyckats köpa spelare till de positioner som behövts. Om det beror på en begränsad marknad eller brist på pengar framgår inte.

Sjögran erkänner indirekt därmed att truppen inte håller måttet. Ett stort ansvar ligger på henne och styrelsen. Likväl offras Renée Slegers.

***

Rent allmänt kommer styrelserna för lätt undan, när tränare sparkas. Det är styrelsen som har det slutliga avgörandet.

***

Och så saknas tålamod. Speciellt i motvind.

***

I Superettan återstår 27 omgångar. 81 poäng att spela om.

Pontus Jansons blivande återkomst till Malmö FF har blivit omskriven.

Berättigat. Det är en duktig fotbollsspelare med efter vad jag läst mig till tydliga ledaregenskaper.

Men så är det det där med överdrifterna. Läste i en tidning – inte Malmöbaserad – att Pontus Jansson kanske var en av de främsta återvändarna i svensk fotboll. Skribenten i fråga la för säkerhets skull till modern tid. Vad som nu menas med det. Det kan ju inte gälla 1950-talet, då Gunnar Gren återvände till Örgryte och inte heller 1960-talet med ”Nacka” Skoglund till Hammarby och Bosse Larsson till Malmö FF. Inte ens 2000-talet tillhör moderna tider med ”Henke” Larsson till Helsingborgs IF, Anders Svensson till Elfsborg, Kim Källström och Andreas Isaksson till Djurgården och ännu lite senare Sebastian Larsson och Mikael Lustig till AIK och Marcus Berg till IFK Göteborg. ”2000-talisterna” med alla över, eller i närheten av 100 landskamper

Jag har inte botaniserat i några lägg, bara litat på mitt åldrande minne. Det finns förmodligen fler spelare med bättre meriter än – jag poängterar duktige – Pontus Jansson med sina 27 A-landskamper.

Idrottshistoriska kunskaper är inte den unga sportjournalistgenerationens bästa gren.

Bombastiska illa underbyggda rubriker som ger ”klick” är det moderna modet.

Det blev några allsvenska matcher även den här helgen.

Med toppmötet Häcken—Hammarby, 3—1, som den fotbollsmässiga höjdpunkten.

28 omgångar återstår men krisen har – enligt viss massmedia – redan smugit sig in i främst AIK och IFK Göteborg, två av landets historiskt sett framgångsrikaste klubbar. Intresset kring storheterna är enormt och två nollpoängare sätter känslorna i svall. Det blåser på toppen även om det just nu är botten.

***

Jag gillar inte krisrubriker, definitivt inte efter två omgångar, men de lär väl sälja, eller med tidningsvärldens moderna räkningssystem, ge klickar.

Det negativa får ofta en framskjuten plats. Såg en rubrik: Elfsborgs sämsta start på 36 år.

Vadå, Elfsborg som historiskt sett haft så många undermåliga säsongsöppningar med många omgångar före första vinsten. 0—2 mot Häcken och 0—0 i stark blåst borta mot svårspelade Varberg med ett strålande målvaktsspel av David Olsson innebär att Boråslaget nollats i de två inledande matcherna. Och se det har tydligen inte hänt på 36 år. Att Elfsborg har en poäng mot många gånger tidigare noll, det betyder inget i det här sammanhanget.

Alltför en negativ rubrik.

I min mening lite tröttsamma vinklingar.

***

Nedmonteringarna av sportredaktionerna i Malmö har gjort mediavärlden klart fattigare. Det finns bara Sydsvenskan, en tidning på gott och ont, att tillgå. Om man vill läsa om Malmö FF finns det förstås sajter, men jag vill inte betala för förutsägbara artiklar skrivna med himmelsblå ögon.

Inland önskar man dock ha tillgång till mer än en MFF-krönika i SDS. Som nu senast efter 2—1-vinsten över Brommapojkarna. Krönikören menade att MFF:s stora problem låg i ineffektiviteten, det är bara Isaac Kiese Thelin som gör mål.

Från min tv-fåtöljsvinkel hade jag varit betydligt mer orolig över det kollektiva försvarsarbetet. Med bättre effektivitet hos Kalmar och BP hade MFF inte kommit undan med totalt ett baklängesmål. Ett eventuellt blivande guldlag kan inte ge sina motståndare så många ypperliga lägen som MFF gett KFF och BP.

***

Två verkligt intressanta möten kommande helg: AIK mot Hammarby och IFK Göteborg mot Malmö FF.

Två ”krislag” på hemmaplan mot två troliga medaljlag.

Fotbollshelgen är räddad. Det finns mer på menyn.

Så är den då igång, herrarnas fotbollsallsvenska.

Det är trångt nu i tv-tablåerna, slutspel och kval i handboll för båda könen och sen och annan tredjeperiod i ishockeyslutspelet.

I onsdags dessutom en alldeles ypperlig landskamp för damer i handboll mellan Sverige och Danmark. Även om mästerskapskänslan saknades var det stor idrottsunderhållning med finess och tempo.

Nytt möte, nu i fotboll, Sverige och Danmarks damer i Malmö är det på fredag. Blir nog inget tittande. Långfredagen är inbokad för en kortare Konstrunda.

Periodens Avstå: VM för damer hockey.

***

Såg fem matcher i premiäromgången i Allsvenskan. Vet att jag inte är ensam med denna – jag medger – överkonsumtion.

Mycket finns att kommentera.

Ibland känns det dock som om debatten står stilla, det är upprepningar i vissa ämnen säsong efter säsong. Som nu det här med naturgräs, hybridgräs och varierade slag av konstgräs. Det går inte i det här landet att spela seriematcher från april till december på naturgräs.

AIK klagade – redan före avspark – på gräsunderlaget på Örjans vall i sydliga Halmstad. Av vad jag förstått tvingas Värnamo och Degerfors flytta sina hemmapremiärer till arenor med konstgräs.

Och här i Malmö kan kommunen i helgen inte bjuda på acceptabelt naturgräsunderlag utan lag i division 1 och 2 måste spela sina matcher på Limhamns konstgräs.

Konstgräs är svensk fotbolls räddning om vi vill ha med hela landet och dessutom seriespel i minst åtta månader.

Hybridgräset har lanserats som en välsignad räddning från hemskheten konstgräs. Det håller inte på Nya Ullevi för deras tre hyresgäster. Gais och ÖIS måste i nuläget ta hjälp av Bravidas konstgräs.

Malmö och Eleda bjöd på ett strålande hybridgräsunderlag i premiären. Till vilket pris? Från mitt köksfönster har jag utsikt till Eleda. Natt efter natt – nästan i alla fall – lyser någon form av ljus med inkopplad värme upp himlen över stadion. Till vilket pris i dessa tider med de höga elkostnaderna?

För att hålla denna utmärkta plankvalitet minimerar ägaren Malmö FF utnyttjandet. Den mesta träningen bedrivs på hybridträningsytorna.

Malmö FF är priviligierat.

Så ser det inte ut i övriga landet. Arenorna måste i de flesta fall utnyttjas av mer än en klubb och ett lag.

Det är därför konstgräs för många orter och många lag är nödvändighet.

***

Sen undra jag återigen varför samma debatt inte sker inom damfotbollen, Allsvenskans sydligaste lag, FC Rosengård, spelar på konstgräs.

Här kommer del 2 av mina allsvenska funderingar.

Jag har en känsla av att glappet mellan den absoluta toppen och låt oss säga de sex sämsta lagen är större än tidigare. Vilket inte innebär att det inte kommer att bli en hel del överraskningar på vägen.  Det som är kryddorna i en lång serie.

Nu kör vi!

9) IFK Göteborg. Röriga Blåvitt. Finns det någon klubb på denna nivå som under den senaste tioårsperioden ändrat filosofi så många gånger som IFK? Det finns spets – lite ålderdomlig? – och ung talang men vilken tränare skall få till en fungerande harmoni?

10) Mjällby AIF. Kunde lika gärna ha placerat Blekinges idrottsstolthet som sjua/åtta. Har mist profiler år efter år men hittar alltid ersättare ute i vida världen eller i närområdet. Förbluffande många spelare kommer från distriktets småklubbar. Betänk att Blekinge bara har 160 000 innevånare, hälften av Malmö.

11) IK Sirius. På denna nivå placerar sig Uppsalalaget nästan alltid. Där befinner man sig i den ekonomiska hierarkin. Säljer – tvingas? – årligen några av sina bästa men har svårt att ersätta med högre kvalitet. Tredje tränaren på tre år är inget plus. Min specielle favorit japanen Sugita har lämnat laget,

12) Halmstads BK. Måste lita på verkligt duktige målvakten Malkolm Nilsson Säfqvist och rutinerade innerbacksparet Andreas Johnsson/Joseph Baffo. Truppen ser jämnstruken ut. Framåt finns trycket på nye Viktor Granath, Superettans skyttevinnare 2022 från Västerås SK.

13) Degerfors IF. Ingen trupp som imponerar. Det gör sällan Degerfors. Tre tunga förluster kommer att bli kännbara. Kanske ett önsketips att laget slipper kval. Men har man läst Erik Bengtssons Heja, röda vita laget finns Degerfors för alltid i mitt romantiska fotbollshjärta.

14) Varbergs Bois. Kan det gå en fjärde gång för Joakim Perssons lag?  Till kval i alla fall och tack vare tränarens taktiska förmåga. Att Robert Simovic försvunnit utomlands kommer påverka spelet. Hans tuffa huvudspel har varit ett starkt offensivt vapen.

15) IFK Värnamo. Kan man ersätta Marcus Antonssons många mål? Hoppet står till Gustav Engvall, åter i svensk fotboll. Jag tror det är viktigt att Jonas Thern får en , när han återvänder till sin moderklubb. Erkänner oförbehållsamt att min kännedom IFK Värnamo inte är speciellt stor.

16) Brommapojkarna. Med BP-fostrade spelare i internationella höga ligor och uppemot ett lag i de allsvenska konkurrenterna är det väl för mycket att tro att BP:s sejour denna gång skall bli mer än ettårig. Nyförvärven har allsvensk erfarenhet men inget av dem har gjort några större, långvariga avtryck i högsta serien.

Det tillhör traditionerna att tippa utgången i herrarnas allsvenska i fotboll.

Ett i sig omöjligt uppdrag. När jag sitter här på onsdagen och funderar kommer bekräftelser på att Kalmar FF och Värnamo förstärkt sina trupper och fler förändringar lär ske, inte minst under sommarfönstret.

Men fram med hakan!

1) BK Häcken. Titelförsvarare med nästan intakt trupp med en perfekt åldersfördelning. Seriens bästa mittfält och en av många underskattad bredd. Laget har imponerat i cupspelet med en snabbhet som kommer att sätta många försvar i stora bekymmer. Frågetecken:  Hur tål man dubbelbelastningen med Europaspel?

2) Djurgårdens IF. Fjorårstvåan har breddat en redan bred trupp med hög kvalitet och framtid. Ett minus är de fyra alltid ovissa derbymötena mot AIK och Hammarby. Klarade Europa och Allsvenskan helt okej i fjor. Och nu är truppen ännu starkare.

3) Malmö FF. Givetvis en guldkandidat, men känns inte skadesituationen och åldersstrukturen väldigt lika förra säsongens? Nye tränaren Henrik Rydström lyckades från låga förväntningar med Sirius och Kalmar. I MFF är kraven enorma. Positiv utveckling är inte tillräcklig nu. Det behövs guld.

4) Hammarby IF. Svåra tapp, Bojanic, Ludwigson, Jeahze främst, ersätter man inte lättvindigt men många unga trycker på. I Besara och Tesfaldet Tekie, en av årets intressantaste hemvändare, har Hammarby två mittfältare av högsta klass.

5) IF Elfsborg. En outsider till en av de fyra medaljlagen. Bra ännu fräscha återvändare, en drös av spelare som är mycket nära ett verkligt nationellt genombrott i en klubb med kontinuitet och trygghet.

6) AIK. Kan man med kvalitet ersätta all den rutin och framför allt skicklighet som försvunnit? Klass finns kvar, onekligen, och klubbens unga satsning under de senaste åren gör AIK till ett lag nära de allra främsta.

7) IFK Norrköping. Har haft en nedåtgående trend de senaste åren. Tränarbytet till Glen Riddersholm blev en besvikelse. Linus Wahlqvist och Jonathan Levi (bland andra) har försvunnit men har en bra isländsk kvartett. Och en, förhoppningsvis, kurant Christoffer Nyman.

8) Kalmar FF. Kan laget fortsätta på den spelidé Henrik Rydström så lyckosamt införde? Förlusten av Oliver Berg, navet i Rydströmsbygget både i Sirius och KFF, blir dock kännbar. Rutin tillsammans med talang finns i en lagom blandning.

Återkommer med nedre halvan.                                                                                                                                                                                                                            

I helgen hade damallsvenskan i fotboll premiär.

Förhandsdiskussionerna handlade mycket om de klena publiksiffrorna. Så även efter denna den första omgången. En siffra stack ut, Hammarbys 6 125 hemma mot Vittsjö. Det visar på den inneboende kapacitet som finns, när de etablerade elitklubbarna på herrsidan även får konkurrensdugliga damlag. Givetvis kommer Malmö FF:s åskådarsiffror att, förmodligen med råge, överstiga Rosengårds, när lagen om något år möts på samma nivå.

Nu är det naturligtvis inte helt rättvist att diskutera åskådarsiffror efter matcher i slutet av mars. Väderleken är inte den optimala för att stillasittande se utomhusmatcher under några timmar. Men jag har en stark känsla av att damfotbollens ivrigaste anhängare i media gärna söker bortförklaringar till att publiken inte söker sig till arenorna.

Som nu i fredags då endast 557 personer sökt sig till FC Rosengård mot Piteå. Man skyllde på att mötet kolliderade med herrlandskampen mellan Sverige och Belgien och att det var fredag/familjemysfredag.

Malmömatchen hade avspark klockan 18, landskampen 20.45 Det fanns alltså inga tidshinder för att se båda matcherna.

Denna fredag var späckad med matcher i olika idrotter, där i alla fall första halvlek i den tv-sända landskampen var i fara.

Herrhandbollen hade fyra seriematcher, de drog, 763, 895, 1 102 och 2 865 åskådare.

Två kvartsfinaler i basket för herrar sågs av 2 423 respektive 925 personer.

I innebandy fanns 1 012 personer på plats när Team Thorens damer i Umeå vann över Malmö i en SM-kvartsfinal.

För att nu inte tala om de sex ishockeymatcherna i slutspel och kval som besöktes av mellan  5 861 och 1 616 åskådare.

Jag medger än en gång att inne lockar mer än ute i mars månad, men menar samtidigt att är matcherna tillräckligt lockande skippar många en fotbollslandskamp, till och med ett EM-kval.

Erfarenheterna från många år och många idrotter har också visat att en fredagskväll inte är så publikovänlig som många vill göra gällande. Siffrorna ovan antyder detta.

Men mer än 557 personer tyckt tydligen inte det var värt att besöka Malmö idrottsplats den där fredagen. Det säger kanske, tyvärr, något om Malmöbons intresse för FC Rosengård. Lagets cupmatcher var inte heller välbesökta, 309 respektive 357 personer mot två toppkonkurrenterna, Kristianstad och Linköping.

Kritikerna borde kanske hitta andra förklaringar än förmenta tidskollisioner och tv-sända landskamper.

Det var en intressant fotbollshelg, den med kvartsfinalerna i Svenska cupen för herrar.

Alla de tänkta topplagen i inför den stundade allsvenska premiären visade upp sig. De flesta tipsen lär väl gå i riktningen Häcken, Djurgården, Malmö FF med Hammarby och AIK som farliga opponenter med Elfsborg som outsider.

Helgmötena gav givetvis vissa funderingar. Samtidigt är trupperna inte helt klara och enstaka matcher, även om de som nu har tävlingskaraktär, kan man inte dra säkra slutsatser av.

Malmö FF:s bredd har sedan många år ansetts som Allsvenskans bästa, kan så ha varit, om än inte i den utsträckning speciellt Malmömedia velat framhäva.

Mitt intryck från helgen var att toppkonkurrenterna är lika bra förberedda breddmässigt.  Mot Djurgården, som haft en tuff bortamatch i Europa med åtföljande resa, var MFF klart bäst före paus, men efter bytena tog Stockholmslaget över. Deras ersättare höll en högre klass än MFF:s. 

Även AIK och Hammarby hade vassa avbytare.

Och på Hisingen plockar Häcken fram unga talanger på näst intill löpande band.

Hur pass bredden räcker internationellt för Djurgården (både nu och senare), Häcken och Hammarby återstår förstås att se. Grunden verkar lagd.

Ett MFF utan Europaspel är ovanligt men kan gynna laget i det inhemska seriespelet. På avstånd verkar skadeproblematiken på många av de äldre bärande spelarna likna de från förra säsongen, Sören Rieks, Oscar Lewicki, Martin Olsson, Niklas Moisander (borta länge) och några till. Och Anders Christiansen verkar redan sliten.

I min enkla värld verkar MFF:s konkurrenter ha täppt till det breddmässiga övertaget gentemot Malmöklubben.