Åtta omgångar kvarstår av årets allsvenska.

Åtta intressanta omgångar med ovissa strider i topp och botten.

Minns ni hur det såg ut efter de åtta första omgångarna? Jo, Malmö FF hade inte tappat en enda poäng. Även vanligtvis någorlunda sansade journalister spekulerade i att MFF skulle ”gå rent”, i alla fall inte förlora någon match. Nonsens förstås. Säljande rubriker var tydligen viktigare än yrkeshedern.

Nu 14 omgångar senare går MFF som tåget, oregelbundet, hackigt och inte alls enligt planerna. MFF är i dag fortfarande ett topplag men ett lag i mängden. Givetvis är jag medveten om att i en 30 matcher lång serie är alla poäng lika värdefulla. Men samtidigt visar en tabell över de senaste 14 omgångarna MFF:s nuvarande status:

1)      Djurgården 30 p, 2) Elfsborg 29 p, 3) Häcken 26 p, 4) Hammarby 25 p, 5) Malmö FF 22 p, 6) Värnamo och Halmstad 20 p, 8) Mjällby och Kalmar 19 p, 10) Norrköping, Degerfors och Göteborg 17 p, 13) AIK 16 p, 14) Sirius 15 p, 15) Brommapojkarna 13 p,  16) Varberg 10 p.

Kanske också en tabell att ha i åtanke när spekulationerna om sluttabellen tar fart efter landskampsuppehållet.

MFF har under lång tid inte varit det topplag de flesta experter velat påskina. Formtabellen visar på verkligheten. Spelet och de viktiga relationerna (tränare Rydströms nyckelmantra) har inte fungerat.

Dessutom menar jag att periodens bäste MFF-spelare har varit målvakten Johan Dahlin.

Vilket lag får vi se i höst, vårens eller sommarens?

***

Till sist en fråga: Hur många sämstahalvlekar kan ett lag ha? Vid i stort varje MFF-match har en av halvlekarna klassats just som en sådan. Jag har fler kandidater än den första mot Göteborg, som då var bra. Glöm inte det!

Jag ägnade en del av fredagskvällen åt allsvensk damfotboll.

Inspirerad av den, mestadels, alldeles utmärkta och underhållande fotbollen under VM.

På fredagsmenyn stod två möten mellan fyra av seriens främsta lag, Piteå—Rosengård (såg alla 90 minuterna, 1—0) och seriefinalen Linköping—Häcken, andra halvlek, 0—0.

Men det blev inget fredagsmys. Det de fyra lagen bjöd på var verkligen ingen PR för damfotboll. De enkla misstagen var frapperande många. Jag har sällan sett så många i matcher på en så hög nivå som Allsvenskan.

En förklaring kan vara att det var första matchen efter det långa VM-uppehållet. Låt oss hoppas det. Jag skall ge lagen fler chanser. För jag har sett några bra, underhållande matcher under våren.

***

Jag lockades att alltså att se fredagsmatcherna tack vare VM-fotbollen. Förhoppningarna fanns naturligtvis att VM-intresset skulle spilla över till Allsvenskan. Det måste därför ha varit en extrem besvikelse att endast 760 personer bevittnade Linköping—Häcken, tvåan och ettan i serien.

Mycket kring VM cirkulerade kring spelarnas ekonomiska ersättningar. Jag har inget att erinra om de miljoner som de svenska VM-spelarna erhöll av det internationella förbundet. Jag har läst Nilla Fischers memoarer/biografi, där hon pläderar för högre löner för de allsvenska damspelarna.  Och nu hänger jag inte med. Är intresset för en toppmatch inte större än att 760 personer dyker upp, då måste man rannsaka produkten. Inte fokusera på lönerna.

Detta skrivit inte enbart beroende på fredagskvällens brist på underhållning.

Malmö FF var den store vinnaren i det nu stängda transferfönstret.

I alla fall i jämförelse med de tre allsvenska toppkonkurrenterna.

Jag tänker inte på nyförvärven, deras kapacitet över tid har jag ingen aning om. Detta konstaterande gäller alla klubbarna. MFF:s tapp av ordinarie spelare och de vanligaste ersättarna är färre än Elfsborgs, Häckens och Djurgårdens.

Hugo Larsson och Lasse Nielsen är MFF:s enda. Man har frivilligt lånat ut några av sina unga spelare, som man tydligen inte anser sig behöva.

Elfsborg har mist Gustav Lagerbielke, Jacob Ondrejka och André Römer, Djurgården Elias Andersson, Gustav Edvardsen och Joel Asoro.

Och så då Häcken: Kristoffer Lund Hansen, Lars Olden Larsen, Benie Traoré, Oscar Uddenäs, Franklin Tebo, Tobias Carlsson och Ibrahim Sadiq. Låt vara att några av dessa inte ofta var med i startelvan men ständiga inhoppare.

Förlusterna av två så extremt duktiga målskyttar som Traoré och Sadiq kan väl inte ens Häcken ersätta.  Även om Hisingeklubben av tradition har fått fram väldigt många skyttekungar.

Jag har svårt att se att Häcken kan försvara sitt guld på grund av dessa högklassiga tapp samtidigt som laget har sex tuffa matcher mer än konkurrenterna i och med avancemanget till Europa League.

Såg när Häcken eliminerade Aberdeen, vinst 3—1 borta. Det var i många delar det Häcken, som mästaråret 2022 charmade stora delar av Fotbollssverige. Och vilket avsked han gjorde Ibrahim Sadiq, två mål, en fixad straff, ett skott i stolpen och en frispelning som ”min mormor gjort mål på”. Inte hans uppoffrande försvarsspel att förglömma. Jag kommer att sakna en av Allsvenskans stora profiler och inte minst hans smittande leende vid mål av honom själv eller någon klubbkamrat. Och kanske inte minst när han blivit ojust behandlad utan att få en berättigad frispark. Då har han leende tittat på domaren med en undrande blick för att sen genast spela vidare med samma intensitet.

Ibrahim Sadiq var min allsvenske favorit.

Relationer är det nya modeordet i det svenska fotbollssamhället.

I varje intervju och reportage betonas vikten av just relationer.  Och att skapa dessa tar tid. Det framhävs speciellt om spelet hackar och inte flyter. Det är inget konstigt med det. Bra relationer krävs i alla fungerande samhällsfunktioner.

Som flitig åskådare av den allsvenska herrfotbollen får man också relationer till olika lag och,  i många fall, till enskilda spelare. Under våren har jag fått många nya favoriter. Men så öppnas då ett fönster, ett transferfönster. I det blåser det friskt. Jag har en känsla av vinden  varit kraftigare denna sommar än någon gång tidigare.

Jag gillar inte sommarens långa öppethållande. Det förändrar helt konkurrenssituationen. Det klubben byggt upp under våren kan bli raserat på bara någon månad. Påfyllda kassakistor ger på kort sikt inga sportsliga framgångar. Nya relationer skall skapas. Och det tar som sagt tid.

***

Kvaliteten på Allsvenskan försämras också. Ersättarna från främmande länder håller generellt sett inte samma klass som de flyktade stjärnorna. Då hade de inte hamnat i Sverige.

Jag har ingen fullständig koll på alla utvandrare men visst kommer mer än jag att sakna Hugo Larsson (MFF), Bilal Hussein (AIK), Elias Andersson, Gustav Edvardsen och Joel Asoro (Djurgården), Gustav Lagerbielke, Jacob Ondrejka och André Römer (Elfsborg), Tefaldet Tekie (Hammarby), Kristoffer Lund Hansen, Lars Olden Larsen, Benie Traoré, Oscar Uddenäs och Ibrahim Sadiq (Häcken), Noah Persson (Mjällby), Arnor Sigurdsson (Norrköping), och Marcus Mathisen (Sirius).

Onekligen många spelar med spetskvalitet som förgyllt Allsvenskan.

Efter enstaka bra matcher har några av nytillskotten hyllas av entusiastiska journalister. Alltför rubrikernas skull.

Men jag är min tråkiga vana trogen. Mitt första betyg kommer efter ett tiotal matcher.

***

Mitt korta blogguppehållet har sin förklaring. Jag lär mig aldrig. Jag har haft åtta månader på mig att till Skånsk Idrotts Historia skriva om mitt hjärtas klubb Skurups AIF:s 100 år. Manusstopp var i dag, Klockan 11 sände jag i väg manuset.

VM i fotboll och friidrott har jag naturligtvis följt. Åsikterna har jag lämnat till andra.

Nu är Sydsvenskan åter inne och kastar i det berömda glashuset.

Krönikör Wiman var och såg cupmatchen för damer mellan FF-lagen från Malmö och Trelleborg, 2—1 till gästerna från söder.

Wiman är irriterad på att arrangören, alltså Malmö FF, inte via speakern meddelade ställningarna i alla de cupmatcher med lokalt intresse som avgjorde samtidigt. Han har naturligtvis rätt. En betalande publik har rätt att få service och skall inte tvingas hänvisas till sina mobiler.

Denna nonchalans mot sin publik är inget nytt för MFF. På den tiden jag var flitig besökare på MFF:s herrallsvenska matcher frågade jag den dåvarande chefskommunikatören varför man inte informerade om ställningen i övriga matcher.

Svaret blev: Vår publik är bara intresserade av MFF.

Vi icke helt troende var alltså inget att bry sig om.

Arrogans är väl ett lämpligt ord.

***

Vad fick man då läsa om gårdagen cupmatcher förutom referat och krönikor från Malmö FF:s båda matcher? Jo, en 15 centimeter lång text om Olympic—Mjällby, 13 rader om Lunds BK—Elfsborg, och 5 rader vardera från Husqvarna—Trelleborg och Trollhättan--Landskrona.

I min värld inte mycket till bevakning.

Och någon information om vad som skulle hända denna händelserika onsdag, förutom MFF-framträdena, fanns inte i Sydsvenskan på matchdagen. Inte ens på Sport i dag. Lunds BK gästades trots allt av allsvenska serieledarna och Olympic av det lag som den senaste dryga månaden tagit sex poäng från självaste Malmö FF.

Självfallet kan man förklara den klena informationen på bristande personalresurser. Men att då samtidigt låta en medarbetare via tv berätta om varje, frikast, hörna och snedspark i mötet Smedby--MFF för en publik som till största delen också via tv följer mötet, ja, det är för mig obegripligt.

***

Var, och är, Sydsvenskans sportläsare i stort enbart intresserade av Malmö FF? Bedömningen verkar vara så.

En bekant skrev för en tid sedan till de ansvariga på tidningen om den skeva sportbevakningen. Svaret blev att läsarundersökningar visat att man ville ha just det tidningen gav dem.

Det tror jag inte på. Jag har en stor bekantskapskrets i varierad ålder. Den är inte lika nöjd som de ansvariga.

***

Max Wimans krönikefunderingar kan kanske föranleda en redaktionsdiskussion.

Det har varit mycket nu. Och det bara fortsätter.

VM i fotboll är avklarat, VM i friidrott har precis börjat, den allsvenska, spännande fotbollen fortsätter och så skall det in cupfotboll, internationell och svensk. Och så skall vara tid till ett socialt liv dessutom. Plus att jag lovat fixa några rader till Skånsk Idrotts Historia, årgång 2023.

***

Gårdagen gick i fotbollens tecken. Det bästa kom först. VM-finalen Spanien—England 1—0, var fotbollsunderhållning på hög nivå, speciellt första halvlek. Det var kvalitet, nästan, rakt över. Även de värsta belackarna av damfotboll måste väl ha tyckt att detta var högklassig idrott. Skickligheten på världseliten har stegrats radikalt.

Tidigare har jag menat att internationell damhandboll på landslagsnivå varit överlägsen fotbollen. Än är man kanske inte ikapp men bra nära.

***

Sverige gjorde det bra. Att påstå något annat vore löjligt. Samtidigt steg euforin från några av damfotbollens ivrigaste förespråkare till oanade höjder med följd att överorden fick motsatt effekt. Lagom är oftast bäst och ger mest trovärdighet.

***

VAR, videogranskningen, kom oss lite närmare under VM. Den fick mig inte att ändra uppfattning. Selektiviteten, alltså det man får granska, gör att den absoluta rättvisan aldrig kan uppnås. Och vem säger att en VAR-granskning ger rätt domslut?

Målkamera, ja. VAR, nej.

Ett nytt begrepp, soft penalty, finns numera i en fotbollsdomares medvetande. Om denna nya tolkning kan man ha olika uppfattningar. Men med VAR försvinner den helt. Vilken domare vågar negligera en lätt touch på en fot, när en hel fotbollsvärld ser den lätta träffen på motståndarens fot. Som när en australienska i löpduell råkade stöta till Blackstenius (?) fot i en löpduell ut från en farlig yta men i straffområdet. Här, om någonsin, borde domaren hänvisat till soft penalty. Fotbollens, näst en utvisning, strängaste bestraffning för en helt ofarlig situation.

Och handsregeln gör mig alltid lika frustrerad. Världens bästa (?) domare borde lära sig hur man använder armarna naturligt i förflyttningar. Det gör fotbollen lite löjlig med att se spelare springa omkring med händerna på ryggen.

***

Söndagen två allsvenska fotbollsmatcher finns det kanske anledning att återkomma till.

***

De höll inte samma kvalitet som VM-finalen.

Det är en föränderlig och förunderlig fotbollsvärld vi lever i.

Ibland är den lite svår att ta in för oss som varit med en tid. Som nu med ett vidöppet transferfönster mitt i den svenska seriesäsongen. Klubbarna ser sina (oftast) bästa spelare försvinna till utlandet eller till en seriekonkurrent. Den trupp man byggt upp för att klara sin målsättning blir ofta raserad. Malmö FF har tappat (inbegripit skador/sjukdom), Elfsborg och Häcken vardera tre av sina främsta spelare under våren till utlandet. De tre topplagen har tappat kvalitet. Det gör inte Allsvenskan bättre.

Topptrion har sökt förstärkning utomlands. Det är för tidigt att se utfallet. Det gör jag först efter ett tiotal matcher. Rent generellt vågat jag påstå att de spelare som kan göra verklig skillnad näppeligen söker sig till Sverige med tanke på löneläget. Visst finns det undantag, men de flesta av de många spelarna i Allsvenskan med utländskt pass är B-spelare i ett internationellt perspektiv.

***

I de två senaste matcherna har Malmö FF inte startat med en enda infödd Malmöbo. Men jag utvidgar gränsen, Burlöv får vara med och därmed Pontus Jansson.  Lägg därtill att Sebastian Nanasi var den blott andre skåningen i startelvan i båda matcherna. Procentsatsen Malmöbor ökade i slutet av både mötena, Oscar Lewicki hoppade in mot Halmstad och unge Adrian Skogmark mot Mjällby.

Visst är det anmärkningsvärt att Malmö FF, fullt välförtjänt, under alla sina år fått så många lovord för sin klara Malmö- och Skåneanknytning nu har tappat så stora delar av sin identitet.

Och kursändringen har gått snabbt. 2018 deklarerade nu bortgångne ordföranden Håkan Jeppsson att MFF med en trupp på 50 procent spelare från den egna akademin skulle vara ett ständigt svenskt topplag och konkurrera i Europacuperna. Målsättningen blev tränaren Magnus Pehrssons fall och vårtruppen ändrades radikalt. Och på den vägen är MFF i dag.

***

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg för att nå sina målsättningar. Vem är jag som har rätt att ifrågasätta detta? Men undra bör väl vara tillåtet.

Henrik Rydström, den årsfärske MFF-tränaren, visade i Kalmar FF:s ungdomsakademi sin förmåga att utbilda unga spelare. När han vikarierade för sjukskrivne Nanne Bergstrand i KFF gav han många unga chansen i Allsvenskan men fick av någon anledning inte fortsätta.

Under de två säsongerna i Sirius och de två i återkomsten till Kalmar fortsatte han på det unga spåret med lyckat resultat.

Nu finns Rydström i Malmö FF med landets bästa akademi. Men var finns tron på de unga?

Visst Hugo Larsson spelade i våras men han var etablerad redan i fjor. Sebastian Nanasis utveckling under Rydström har fortsatt.

Men efter att Patriot Sejdiu och Moustafa Zeidan lånats ut har MFF seriens äldsta trupp.

Jag hade i min enfald trott att MFF skulle  ha inlett en föryngring med tanke på Henrik Rydströms renommé och skicklighet.

***

Och i detta sammanhang och i dessa dagar kan man ju undra över varför man i två säsonger lånat ut Noah Eile till Mjällby. 21-årige Noah Eile är nu aktuell för FC Utrecht, en klubb under de allra främsta i holländska ligan, en serie betydligt högre rankad än Allsvenskan.

Om han nu säljs av MFF, hur stor del av kakan får Mjällby? Om något. Det är ju trots allt i Mjällby han utvecklats till en attraktiv spelare för den internationella marknaden.

***

Och tänk lilla Mjällby AIF, som har mist två av sina främsta talanger, Noah Persson och Otto Rosengren. Och nu kanske även Noah Eile.

Det är inte lätt att som liten spela på de storas villkor. Men det kan räcka till sex poäng mot Malmö FF.

Det börjar bli lite tjatigt.

Om man nu vågar skriva det i MFF-land.

Jag tänker på de eviga förklaringarna till Malmö FF:s mer eller mindre haltande spel efter sommaruppehållet.

”Det tar tid att skapa relationer mellan alla nya spelare.”

Så är det naturligtvis. Och så har det alltid varit även om man då använde orden, få ett samspelt lag.

Men det som irriterar är att det i Malmöskriverierna verkar som det endast är MFF som har dessa inskolningsproblem. Men det gäller ju i princip alla MFF:s konkurrenter. Alla lagen har skadade spelare som skall ersättas eller nyförvärv som skall spelas in. Så ser den moderna fotbollsvärlden ut under och efter ett transferfönster.

Mindre bemedlade klubbar, och även andra, har skaffat sina ersättare i de befintliga trupperna, där relationerna redan finns efter många träningstimmar tillsammans.

MFF har till synes valt en annan väg. Fyra nya har tillkommit. Andra spelare, som inte anses hålla måttet, har lånats ut. I min värld mister man då den viktiga kontinuiteten, de relationer timmarna på träningsplanerna gett försvinner. De relationer man anser sig sakna.

Malmö FF har själv satt sig i den nuvarande situationen. Vilket naturligtvis inte innebär att laget inte är en stark kandidat till att vinna ett nytt SM-guld.