Inlägg publicerade under kategorin Fotboll

Av Magnus Månsson - 10 november 2017 16:27

Här min syn på bottenlagen det allsvenska spelåret 2017.

 

12) Kalmar FF

Lättanalyserat. Allsvenskans kanske bästa mittfältare Rasmus Elm och Ismael spelade av olika anledningar bara ett fåtal matcher totalt. Dessutom var laget även i övrigt skadedrabbat. Korttidsvärvningar – och den återinkallade tränaren Nanne Bergstrand – räddade kontraktet. I truppen finns talanger med potential som i ett mindre pressat läge än årets kan ge ett stabilare 2018.

 

13) Sundsvall

Det är inte lätt att vara liten och fattig. Men sina ytters begränsade förutsättningar presterade Sundsvall en alldeles utmärkt höst. Heder åt tränaren Joel Cedergren. Klubbens plats i näringskedja visade sig snabb, Eric Larssons flytt till MFF. Om jag nu får svära i det land som kan kallas ”Tinnerholmshysterins” – Eric Larsson har kvaliteter som Tinnerholm inte har. Det visade Larsson de gånger han spelade på mittfältet.

 

14) Jönköping

Ytterligare ett lågbudgetlag. Placeringen blev därefter. Det regionalt uppbyggda laget kan tack vare skicklig taktik, signerad tränaren Jimmy Thelin, och disciplin kvalvägen hålla sig kvar i Allsvenskan. Samtidigt som jag tror att just J-Södra är det lag av alla de 16, som Trelleborg har möjlighet att besegra i kvalet.

 

15) Halmstad

Jag kommer att sakna HBK i Allsvenskan. Det är ett av de intressantaste lag som någonsin (?) degraderats till Superettan. När nu fotbollsvärlden ser ut som den gör lär de många unga talangerna vara hett eftertraktade på åtminstone den allsvenska marknaden. Jag är mycket förvånad över att Köpenhamslånet Keita inte nämnts på alla de rankinglistor som florerar i dessa tider. Han kommer att spela i större sammanhang.

 

16) Eskilstuna

Inte saknad av många. Jo, kanske, de Eskilstunabor som gärna vill se allsvensk herrfotboll. Trots diverse supporterbojkotter sökte sig i snitt 3 758 personer till Tunavallen. Ett sådant snitt hade man inte fått med spel i Stockholmsregionen.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 9 november 2017 15:37

Här del 3 av den allsvenska summeringen.

 

6) IFK Norrköping

Från den trupp som så sent som 2015 vann SM-guldet och fram till årets sista match har Norrköping tappat 13 spelare till den internationella proffsvärlden. Det är hart när en omöjlighet att för en förening utan de stora ekonomiska musklerna att ersätta så många av sina bästa spelare för att på allvar kunna konkurrera om medaljer.

Tränaren Jens Gustafsson har med de nya förutsättningarna ändrat spelsystem och visat flexibilitet.

 

7) Sirius

Nykomling och vårens succélag spelade hem 40 poäng, bara två färre än Östersund 2016, och poängmässigt ett av 2000-talets bästa nykomlingar.

Förlusten av Kingsley Sarfo till MFF var självfallet en av orsakerna till den djupa formsvackan en bit in på hösten. Starkt att resa sig och placera sig på övre halvan med ett positivt spel.

 

8) Elfsborg

Ja, vad skall man säga? Strålande offensiva insatser, följda av defensiva kollapser. Och detta med en trupp, som förvisso under tid tappat sina bästa till utlandet, men som hade kvalitet till en betydligt högre placering.

Boråsklubben var 2017 landets framgångsrikaste på ungdomssidan, SM-guld för såväl U 17 som U 18 och U 21-final i helgen.

Behovet är en stark tränare som kan styra upp detta breda och duktiga material.

 

9) Hammarby

Kan man bli ett topplag i Allsvenskan med sikte på Europa med en stomme av spelare från Island, Norge och Danmark? De bästa spelarna från Sveriges nordiska konkurrenter hamnar inte här. Hammarbys ändrade och svajiga försök att nå sina mål imponerar inte. Snarare tvärtom. Fanns inte mer att plocka fram ur det lag som i fjor blev svenska U 21-mästare?

Det bästa med Hammarby är det fantastiska publiksnittet.

 

10) IFK Göteborg

Tappade karaktär före och under säsongen. Ersättarna höll inte måttet. Många spelare har nått sin topp, stagnerat eller till och med blivit sämre. Det säger en hel del att unge målvakten Pontus Dahlberg genomgående varit lagets främste och poängräddare i många poäng.

Måste få stabilitet både på och utanför plan.

 

11) Örebro

Var finns utvecklingspotentialen i detta ÖSK, sett över 30 omgångar med få spelare med hög stabilitet? Det har varit mycket upp och ner. Gynnsam kontraktsituation, men håller en nyckelspelare som Nordin Gerzic ännu en säsong. Saknar Alexander Axén som tränare, gläds åt hans kontakt med CMore.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 8 november 2017 11:31

En andra del av min personliga summering av den allsvenska säsongen 2017.

Här de fem topplagen.

1)    Malmö FF

Sju poängs segermarginal och en med tre omgångar kvar säkrat SM-guld snackar man inte bort. Och det finns heller inte någon anledning. Den överlägsna ekonomin och den bredaste spelartruppen gav det bästa laget.

Men även bra lag och överlägsna vinnare måste ha en viss form av rätt marginaler. ”Tur och otur” sägs jämna ut sig. Sett över 30 omgångar är det kanske så, men det står väl ganska klart att MFF:s vid de sex poängen mot Djurgården och de fyra mot AIK, de två främsta utmanarna, hade både tids- och domarmarginalerna med sig. Med detta vill jag ha sagt att den poängmässigt klara differensen till Stockholmslagen var skörare än det faktiska resultatet.

2)    AIK

Snålheten bedrog visheten. Det går inte att ersätta duktiga spelare med två så minst sagt mediokra spelare som Kripic och Vrdoljak. Redan under våren tappade AIK närkontakten med MFF. Under andra halvan av spelåret visade AIK med sina nya spelare att det finns kapacitet i truppen. Det gäller för sportchefen Björn Wessman att se till att behålla stora delar truppen, men kanske framför allt att se till att hitta bra ersättare för dem som försvinner. Årets misstag får inte upprepas om man skall utmana om guldet.

3)    Djurgården

Säsong efter säsong har Djurgården haft perioder då laget har visat att det finns kvalitet för att bli ett topplag. Skador och förändringar i truppen har gjort att laget inte tagit klivet. Årets tredjeplats – och stundtals spelet – visar att ett steg är tagit i rätt riktning.

En poäng sammantaget mot MFF och AIK var givetvis en bidragande orsak till att Djurgården ”bara” kom trea. Och så det där med ”Derbyspöket”, endast en poäng även mot Hammarby. Och 2018 finns även BP i Allsvenskan.

4)    Häcken

Har sett 22 av Häckens matcher och jag tror faktiskt aldrig jag sett ett lag fått så många felaktiga och tveksamma avgörande domslut mot sig. Skador under speciellt våren ställde också till det. När det fungerade var Hisingelaget det topplag spelartruppen indikerar. 2018 kommer Pontus Farnerud tillbaka. Jag ser faktiskt en viss risk i detta. Innan han blev skadad gick alldeles för mycket av spelet genom honom. Utan Pontus ökade kreativiteten hos de övriga. Finns talang och rutin. En utmanare även 2018.

5)    Östersund

Få trodde väl att succén skulle fortsätta. Det är naturligt att det neutrala Fotbollssverige gillar Östersund, underdogen med en ödmjuk framtoning och ett spel som attraherar fotbollsälskarna. Laget är under utveckling och många spelare har tagit rejäla steg mot den absoluta allsvenska toppen. Scoutingen imponerar. Kan ÖFK bli ett stabilt topplag? Vad händer utan en Graham Potter, tränaren?

 

Av Magnus Månsson - 7 november 2017 15:23

I kväll har CMore en gala.

Tv-kanalen skall utse 2017 års spelare i fotbollens Allsvenska. Ett antal jurymedlemmar har gett ett förslag på fem kandidater i olika kategorier.

Några publikationer har nominerat sina lag Årets lag med ett antal reserver.

En nördig amatör rankar här årets spelare enligt ett 4—4—2-system baserat på 127 allsvenska matcher och några från både den svenska cupen och de europeiska. Det finns många svårigheter. Många lag spelar med ett annat system och det är svårt att klassificera en spelare som ytterback eller yttermittfältare eller med ett modernare uttryck wingback. Spelare har också alternerat på olika positioner.

För att ge innerbackar, innermittfältare och anfallare, som i de tre fallen oftast är två/lag, en rättvisare möjlighet att komma med har jag i dessa kategorier rankat åtta spelare.

Några förklaringar:

Tränarna: De fyra främsta lagen hade de dyraste och bredaste trupperna och därmed de bästa förutsättningarna. Inget lag i denna kvartett har lyckats fullt ut. MFF:s förlust mot Vardar är ett exempel.

Graham Potters Östersund vann Svenska cupen, laget är kvar i Europa League och han har utvecklat laget ytterligare.

Jens Gustafssons Norrköping har på några säsonger mist en mängd spelare men med nya dispositioner har han byggt om med en fin sjätteplats som följd.

Sundsvall har ett begränsat material men en ifrågasatt Joel Cedergren skapade ett lag som under hösten dels oroade många topplag och dels höll sig kvar utan kval. Och för det tredje var ett spelande lag.

Nykomlingen Sirius med Kim Bergstrand som tränare tog 40 poäng. Nog sagt.

Nanne Bergstrand kunde på kort tid med många nya spelare rädda kvar Kalmar.

Innermittfältare

Fouar Bachirou före Anders Christiansen. En rappare Bachirou har under Östersunds Europadspel visat internationell kapacitet vilket inte Anders Christiansen gjorde i MFF:s möte mot Vardar.

Årets nykomling

Jag vet inte reglerna för denna kategori. Men 20-årige Aboubakar Keita i Halmstad presterat från den 1 maj på en nivå som ingen annan i hans ålder varit i närheten av.

 

Målvakter

1)    Johan Wiland, MFF/Hammarby

2)    Andreas Isaksson, Djurgården

3)    Peter Abrahamsson, Häcken

4)    Pontus Dahlberg, IFK Göteborg

5)    Isak Pettersson, HBK

Högerback

1)    Eric Larsson, Sundsvall

2)    Birkir Saevarsson, Hammarby

3)    Anton Tinnerholm, MFF

4)    Joel Andersson, Häcken

5)    Felix Beijmo, Djurgården

Innerback

1)    Per Karlsson, AIK

2)    Sotris Papagiannopoulis, Östersund

3)    Rasmus Lindgren, Häcken

4)    Jonas Olsson, Djurgården

5)    Jacob Une Larsson, Djurgården

6)    Andreas Johansson, Norrköping

7)    Viktor Elm, Kalmar

8)    Lasse Nielsen, MFF

Vänsterback

1)    Yoshimar Yotun, MFF

2)    Nils Erik Johansson, AIK

3)    Adam Lundqvist, Elfsborg

4)    Daniel, Björnquist, Eskilstuna

5)    Dennis Widgren, Östersund

Högermittfältare

1)    Magnus Eriksson, Djurgården

2)    Ken Sema, Östersund

3)    Erdal Rakip, MFF

4)    Nasiru Mohammed, Häcken

5)    Daniel Sundgren, AIK

Innermittfältare

1)    Fouar Bachirou, Östersund

2)    Anders Christiansen, MFF

3)    Kim Källström, Djurgården

4)    Aboubakar Keita, Halmstad

5)    Stefan Ishizaki, AIK

6)    Jiloan Hamad, Hammarby

7)    Johan Blomberg, AIK

8)    Issam Jebali, Elfsborg

Vänstermittfältare

1)    Simon Lundevall, Elfsborg

2)    Jo Inge Berget, MFF

3)    Niclas Eliasson, Norrköping

4)    Sören Rieks, Göteborg

5)    Othman El Kabir, Djurgården

Anfallare

1)    Henok Goitom, AIK

2)    Markus Rosenberg, MFF

3)    Paulinho, Häcken

4)    Saman Ghoddos, Östersund

5)    Kerim Mrbati, Djurgården

6)    Sebastian Andersson, Norrköping

7)    Mohamed Buya Turay, Eskilstuna

8)    Shkodran Maholi, Häcken/Sirius

Tränare

1)    Graham Potter, Östersund

2)    Jens Gustafsson, Norrköping

3)    Joel Cedergren, Sundsvall

4)    Kim Bergstrand, Sirius

5)    Nanne Bergstrand, Kalmar

Nykomlingar

1)    Aboubakar Keita, Halmstad

2)    Pontus Dahlberg, Göteborg

3)    Isak Pettersson, Halmstad

4)    Felix Beijmo, Djurgården

5)    Daleho Irandust, Häcken

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 1 november 2017 17:51

För en tid sedan hade jag ett inlägg om att Malmö 2018 har fem herrlag i fotbollens division 2, nivå 4.

Konstaterade också att Kvarnby IK och BK Olympic är de två klubbar (de övriga är FC Rosengård, Prespa Birlik och IFK Malmö) som är bäst rustade för att de närmaste säsongerna plocka upp egna ungdomar till A-truppen. De båda föreningarna har en gedigen ungdomsverksamhet. De har möjligheten att undvika den ”köp- och slänghysterin”, som präglat regionens klubbar på den här nivån under många år.

Den senaste veckan har det kommit bevis på både Kvarnbys och Olympics skickliga ungdomsverksamhet. Kvarnbys U 19-lag har kvalat in till division 1 Södra Götaland och Olympic kvalade sig kvar i motsvarande serie för 17-åringar. Det är nivån under det vi kallar junior- och pojkallsvenskan. Motståndet kommer till största delen från lag med sina A-lag på allsvensk- eller Superettenivå med inslag från division 1.

Det är starkt av två ”småklubbar” från Malmö att ha konkurrensdugliga lag i dessa sammanhang.

***

Årets klubb i Malmö – utanför Malmö FF – är LB 07.

Damlaget klarade kontraktet i Allsvenskan debutsäsongen, F 19-laget vann klart den södra F 19-serien och spelar i helgen semifinal i SM för åldersgruppen och herrlaget avancerade till division 3. Damlaget blev dessutom skånska mästare,

Under finns en sammanlagd bredd på flick- och pojksidan som ingen annan Malmöklubb är i närheten av. I denna mängd finns många duktiga lag och lovande spelare.

Med lite marginaler hade LB 07 säsongen 2018 även haft lag i division 1 för U 19 och U 17.  Det äldre laget förlorade i kvalet mot Kvarnby och U 17-killarna hade i kvalserien samma målskillnad som Ängelholms FF men gjort ett mål mindre.

LB 07 är en gedigen klubb med förutsättningar att närma sig de främsta i Malmö även på herrsidan.

***

När jag knackar ner de här raderna kommer det lilla vemodet fram. Under ett 20-tal år skrev jag två sidor Malmösport i Sydsvenskan cirka 45 gånger per år. Då fanns det resurser till att skildra djupet i Malmös breda idrottsliv, allt var inte koncentrerat till några få idrotter och klubbar.

Jag vet att jag inte är ensam att sakna detta.

Av Magnus Månsson - 27 oktober 2017 18:12

Det har stormar kring det danska damlandslaget i fotboll, EM-silvermedaljörerna.

Laget uteblev bland annat från VM-kvalmatchen mot Sverige. Huvudproblemet är av ekonomisk art.

Vi som har Sydsvenskan som husorgan och läser Sporten har fått ta del av några indignerade krönikor, där allt ansvar läggs på mossiga gubbar i förbundsstyrelsen (DBU).

(Anmärkningsvärt är förstås att i DBU:s styrelse finns endast en kvinna. I den svenska är tre av sju ledamöter kvinnor, men jag har likväl en känsla av att en hel del beslut i denna församling betecknas som gubbmossiga.)

DBU har redovisat sitt bud. Det innebär höjda löner. Men för att bedöma värdet av detta behövs naturligtvis jämförelser. Hur ser det ut i Sverige, i Norge och andra jämförbara nationer? Och hur stora skillnader är det mellan damer och herrar? I Norge lär likalönregeln gälla. Är herrarna som gått ner i lön eller är det damerna som fått ett rejält lyft?

I min nyfikna värld är dessa, och några andra, frågor viktiga att få besvarade för att få en helhetsbild av problemet. Att belysa en fråga från alla olika håll är en journalistisk skyldighet. I alla fall om man skall få någon grad av trovärdighet. Kvalitet och kvantitet är inte det samma.

***

Idrott på elitnivå är kommersialiserad. Då gäller speciella regler. Det är ingen social verksamhet. Tyvärr. Men så är det. Damfotbollens förespråkare i Sverige måste inse detta.

Herrarnas VM-kval mot Luxemburg sågs av 50 000 åskådare, damernas mot Ungern av 5 000.

Malmö FF har ett hemmasnitt på över 18 000 på sina allsvenska herrmatcher, FC Rosengård lite över 1 100 på sina matcher i damernas högsta serie.

Det är avslöjande siffror.

Kan någon med vettiga argument ha något att erinra mot de rådande ekonomiska skillnaderna?

Vi pratar 2017 i en kommersialiserad elitidrottsvärld.

***

Jag gillar däremot inte den argumentering som nedvärderar damfotbollen med det i och för sig sanna påpekandet att damlag resultatmässigt är sämre än ett pojklag. Skillnaden är fysiskt betingat. Liksom i alla andra jämförbara sporter.

De allmänt idrottsintresserade menar ofta att internationell damhandboll är mera sevärd än herrhandboll på samma nivå.

Jag håller med.

Samtidigt är jag övertygad om att en svensk elitklubb på damsidan inte besegrar ett välskolat pojklag. Denna jämförelse ser man sällan.

 

Av Magnus Månsson - 24 oktober 2017 16:58

Nästa år kommer fem Malmölag spela i herrarnas division 2 i fotboll.

Så blev det efter att Kvarnby IK i sista omgången fixat ett kontrakt, som sedan tidigare varit klart för Prespa Birlik och IFK Malmö. FC Rosengårds sejour i division 1 blev bara ettårig och en stor besvikelse. BK Olympic gick den andra vägen, direkt tillbaka till division 2.

För Sydsvenskans läsare är Olympics avancemang en nyhet. I min värld är det underligt att man under en hel säsong med referat följt Olympic men helt nonchalerar insatserna textmässigt i det lyckade kvalet. Underligt men knappast förvånande.

Fem Malmölag i division 2 kan ju tyckas bra. Men det är trots allt nivå 4 och det är här stans näst Malmö FF bästa lag spelar. Det säger en del om klassen på ”Fotbollsstaden Malmö”.

Hur rustade är då de fem lagen inför 2018? En dum fråga! I alla fall med tanke på vad som hänt på den här nivån och i regionen den senaste perioden under höstens övergångsperiod. Det har varit tio in och tio ut. Och många är de spelare som varit i både två och tre av dessa klubbar.

Värst drabbat över tid har Kvarnby IK varit. Det finns många spelare med ungdomsår i KIK i konkurrentklubbarna. Kvarnby har också levererat duktiga spelare även till högre serier. Det BK Olympic var en gång under senare delen av 1900-talet har till en del – men bara till en del – övertagits av Kvarnby, Småklubbsmalmös bästa talangskola.

Ser man på strukturen i de fem klubbarna under 2017 är det just Kvarnby och Olympic som har den bästa grunden med lag från juniorer och ner i åldersgrupperna. I övriga föreningar är det svajigt och ojämnt. FC Rosengård dock klart bättre än IFK Malmö och Prespa Birlik. Prespa har utöver sitt A-lag bara ett 14-årslag. IFK några knattelag och ett under hösten ett ungt lag, som vann högsta reservlagsserien i Skåne.

Med detta som underlag är det lätt att förstå att några spelare hit och dit i början av fönsteröppningen kommer sätta igång den övergångskarusell som präglat de senaste höstarna.

Vem orkar och har kraft att stå emot och i stort lita på vad man har? Tre föreningar lär sikta uppåt, de två övriga på nytt kontrakt. De med den bästa grunden har lägst målsättning, inbillar jag mig.

En intressant höst är att vänta. Men samtidigt lite ledsamt att Fotbollsmalmö under MFF ser ut så här.

 

 

Av Magnus Månsson - 23 oktober 2017 15:45

Om några timmar skall Malmö FF ta emot AIK i den allsvenska fotbollen.

SM-guldet är säkrat och det nya målet – enligt några påhittiga journalister – är att nå den största differensen till en tvåa i den allsvenska historian.

Historielösa spelare har hakat på resonemanget.

 I nuläget har MFF tio poäng mer än AIK.  Rekordet är från 1949—50, då just MFF kom före Jönköping Södra med 15 poäng.

Men märk väl att en vinst på den tiden gav två poäng, kryss ett. Omräknat till dagens system med tre poäng för vinst, hade MFF varit 23 poäng före J-Södra.

Och detta på 22 omgångar. Det är knappast orealistiskt att anta att MFF då på ytterligare åtta matcher utökat differensen upp till 30.

Så det är långt till ett allsvenskt rekord i ett historiskt perspektiv.

Men om MFF kan man tydligen skriva vad man vill utan att bli ifrågasatt.

***

FC Rosengård, Malmös andra storlag, och dess politik har jag aldrig förstått mig på.

För en tid sedan avgick tränaren Jack Majgaard Jensen med motiveringen att hans och den sportsliga ledningens framtidssyn inte var den samma. Utan att ange vari skillnaden låg.

För några dagar sedan läste jag en intervju i Kvällsposten av Jan-Peter Andersson med ordförande Håkan Wifvesson, där denne menade att målet med alla värvningar var att spelarna skall utvecklas i FC:s miljö. Låter onekligen positivt och ambitiöst.

Men hur stämmer denna målsättning och ambition ihop med att tre av de senaste prestigevärvningarna, Lotta Schelin, Caroline Seger och Anja Mittag är 32 år eller äldre? Betydligt bättre kännare av damfotboll än jag är klara med att trion har passerat zenit.

Det pratas och skrivs mycket om damerna i FC Rosengård. Samstämmigheten inom klubben övertygar inte.

Vem har makten?

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se