Det är mycket handboll nu.
Kollisionerna har varit många. I en valsituation har det för min del blivit EM för damer. Efter vad jag förstått är jag inte ensam om detta.

Det klena intresset för Skånederbyt, 1 326 åskådare, mellan Lugi och HK Malmö berodde nog mer på att Sverige EM-mötte Ryssland än på Lussefester och Musikhjälp. Hela EM-matchen och sen 40 min Lugi—HK Malmö via Cmore blev ”bådeock”.

***

De tre storstädernas lag i Handbollsligan, den högsta herrnivån, måste känna en viss oro över publikintresset. Sex av 14 lag kommer från de ”de tre stora” och den senaste tiden har det varit mer regel än undantag att dessa lag dragit färre än 1 000 åskådare per match. 

Lugi, och Lund har faktiskt en bra bit över 100 000 innevånare, har också vid några tillfällen varit under denna ”skamgräns”.

Att ”lilla” Karlskrona nästan ständigt har under 1 000 är lite mer förståeligt. Arenan rymmer inte mer. Och att IFK Ystad kommer i kläm i Ystad i konkurrensen med YIF är också lätt att förstå.

Nu räddas publiksnittet i många fall av ett derby eller ett speciellt arrangemang med fri entré. Men nog känns det oroande för framtiden att endas fem av 16 lag har en anständigt hög trogen publik.

Kristianstad spelar i en division för sig. Skövde, Alingsås, YIF och Guif har godkända publiksnitt med tanke på orternas storlek. Klubbarna har också en gemensam fördel. De är den enda klubben på orten som spelar på elitnivå, ingen fotboll, ingen hockey.

Guif kan få konkurrens. AFC Eskilstuna, fotbollsklubben, kan mycket väl etablera sig i stan. Laget hade hyfsade siffror i Superettan. Allsvenskan lär locka mer.

***

Egentligen borde Handbollsligan den här säsongen varit attraktiv. Matcherna har blivit mer ovissa. Sen det blev 14 lag i serie har den inte varit jämnare än nu. Efter halva serien är det tätt kring alla strecken. Inte ens topplagen går säkra mot dem på den nedre halvan. Fråga bara HK Malmö som tappat mot såväl IFK Ystad som Karlskrona och fått nöja sig kryss hemma mot Önnered!

Är det kvaliteten som inte är hög nog?

Den senaste tiden har jag sett ganska många matcher med undermåligt tempo. Som exempelvis IFK Ystads två senaste. Underhållningen – om det nu kan kallas så – var direkt usel. Det skall mycket handbollshjärta och stor klubbkänsla till för att få någon behållning av sådana matcher. En neutral åskådare kan definitivt inte fascineras av dessa möten. Och IFK Ystad är inte ensam syndare. Det finns fler.

***

Jag kan inte låta bli att åter jämföra med EM. Även när matcherna är ”körda”, har förlorarna sällan dragit ner på tempot. Man vill underhålla. Det är kanske så enkelt att svensk elithandboll på herrsidan på klubbnivå inte är tillräckligt attraktiv. Man lurar inte den stora publikmassan.

Sedan en tid tillbaka har Malmö inget idrottsmuseum.

Men paradoxalt nog en stödförening, Idrottsmuseets Vänner, en sammanslutning utan någon hemvist. På något sätt ute i kylan. I går i dubbel bemärkelse.

I tisdags hade IMV ett eftermiddagsmöte i Baltiska hallen inför närmare 300 medlemmar. MFF:s mesta spelare Krister Kristersson och Roy Andersson intervjuades av tv-profilen Björn Hedman. Ett av upp mot sex till åtta evenemang, som föreningen arrangerar per år.

Samtidigt var det boksläpp för artonde årgången av Skånsk Idrotts Historia. För dem som inte kunde hämta sin bok då, fanns det tillfälle i lördags förmiddag. Så har det alltid varit, andra lördagen i december har det varit öppet för medlemmarna på biblioteket i Idrottsmuseet i Baltiska hallen.

Till en trivsam miljö kom medlemmar för att hämta sitt bokexemplar och utbyta några ord.

I går var vi hänvisade till den kala, dragiga, kalla västra foajén i Baltiskan. Det kändes faktiskt lite förnedrande att sitta och frysa för att dela ut en bok som handlar om Skånes och -- till stor del – Malmös idrottshistoria.

Idrotten är viktig del av kulturen i regionen.

När Idrottsmuseet var öppet fanns de så kallade Mästartavlorna i anslutning till museet. IMV-medlemmar har forskat och på tre tavlor listat alla skånska OS-, VM- och EM-mästare.  Ett historiskt dokument.

Nu är tavlorna flyttade till en hörna i den östra delen av den södra foajén. En plats som få besökare i hallen passerar eller känner till.

De styrande i Malmö negligerar en viktig del av Malmös kulturarv. Dit räknar jag idrotten.

Det finns ideella krafter som är villiga att värna om Malmös idrottshistoria.  Boken Skånsk Idrotts Historia är ett exempel.

Internationella mästerskap för damer i handboll är idrottsliga höjdpunkter.

Jag har skrivit det förr. Det finns anledning att upprepa det.

Inte minst efter gårdagens frosseri med matcher från 18 till 22.30

Inledde med EM-matchen mellan Nederländerna och Kroatien, 34—23. Trots att matchen inte betydde något var det fart och fläkt över det hela. Kroatiskorna bjöd upp mot ett väldigt bra ”Holland”.

Såg inte matchen fullt ut, toppmötet i Handbollsligan mellan Lugi och Ystads IF lockade. Toppmöte skrev jag. Men, men, men. Det YIF presterade i inledningen var så långt från topphandboll man kan komma. Tempofattigt, håglöst, stereotypt …

Hönan eller ägget? Var det Lugi som obarmhärtigt avslöjade YIF:s brister. Eller är Lugi verkligen så bra att man kan vinna med 32—21.

Jag har inget svar.

Det var inte svårt att efter första kvarten slå över till IFK Ystad—HK Malmö, 23—22. Där var det spänningen in på slutet som räddade tillställningen, men en sann handbollsvän kan inte vara nöjd med vad hen fick se: Tempofattigt och så grötigt det blir när ingen sätter fart på bollen.

Men så kom då avslutningen som räddade kvällen, EM-mötet mellan Rumänien och Norge 31—23. Där var det full fart i kontringarna, högt bolltempo med hårda passningar över zonerna, läckra målgivande kombinationer och kantavslut som visade på teknik och bollkänsla.

Rumänskorna utklassade ett, trots allt, bra Norge.

Detta var handbollspropaganda.

Jag är fullt införstådd med att ett damlandslag blivit utklassat av ett herrelitlag.

Men som underhållning blev herrarna i går utklassade av damerna.

Tre EM-matcher, tre avgöranden med uddamålet, två vinster och en förlust.

Det har varit en dramatisk inledning för de svenska handbollsdamerna.

En jämn handbollsmatch har sin inbyggda dramaturgi. En dålig, ja snudd på usel, match som den mellan Sverige och Polen i går, lämnar ingen oberörd.

Den var inte någon större idrottslig upplevelse. Några spektakulära mål blev det förstås. Annars var Filippa Idéhns målvaktsspel kanske det enda som fanns att glädja sig åt ur svensk synvinkel. I första halvlek, vill säga. Efter paus fanns inte många räddningar på hennes konto.

Paradoxalt nog gav detta den extra nerv som gav mötet den spänning som höjde intresset. Pausledningen 10—5 åts upp, polskorna var till och med i ledning, innan Sverige kunde vinna med 23—22 och därmed säkra avancemanget.

När man senare såg Serbien fullständigt springa och skjuta sönder Danmark, 30—25, var det svårt att förstå att Sverige för bara någon dag sedan hade vunnit över Balkanlaget.

Men häri ligger charmen i ett handbollsmästerskap, speciellt i ett EM utan några riktigt dåliga lag. Ingen nation är direkt chanslös, när turneringen går in i mellanrundan.

Henrik Signell, förbundskaptenen, måste dock hitta rätt. Ingen spelare har varit riktigt stabil sett över tre matcher och många har varierat i prestationerna i en och samma match. Mot Polen hade Sverige tolv spelare i målprotokollet. På sitt sätt en styrka med en sådan bedd. Men det visade samtidigt att Signell i det kritiska skedet inte hade en uppställning han hade full tillit till.

Att nå en semifinalplats för Sverige lär bli svårt. En realistisk förhoppning, med lite extra optimism, är en match om femteplatsen. Men det behövs många marginaler och då inte bara i de egna tre matcherna.

Tyvärr har en dubbelbokning gjort att jag inte kan se Sverige mot Montenegro i morgon.

***

Några fler handbollsfunderingar.

Finns det någon bollsport där målvakten har så stor betydelse som i handboll? Det är ofta hon eller han som är skillnaden mellan vinst eller förlust.

I hockey är ”alla” målvakter bra. Det gäller – bara lite överdrivet – att bli träffad,

***

Jag gillar radarparet i tv, Robert Perlskog/Claes Hellgren. Rutinerade, kunniga, lagom chauvinistiska utan att vara rädda för att kritisera samtidigt med ett avspänt samtalsläge sinsemellan inte utan viss form av ironi.

                                                                                          ***

Herrarna Perlskog/Hellgren har ”snöat in sig, i synnerhet den senare, på att kantspelarna ofta är ”nere” vid sina avslut. Så är det. Samtidigt har tendensen blivit att domarna tillåter ett försvarsbete på och innanför målgårdslinjen i allt högre grad. Det gäller både i EM och i den inhemska handbollen. Det är i min värld allvarligare.

                                                                                           ***

Nu tre matcher på handbollsprogrammet: Holland—Kroatien från EM, Lugi—YIF (eller IFK Ystad—HK Malmö) från Handbollsligan och sen Norge—Rumänien åter från EM.

En bra kväll för handbollsintresserad.

Det är mycket handboll nu.

EM för damer och herrarnas Handbollsliga.

Decemberdimman lyses varje år upp av ett mästerskap för damer, antingen ett VM eller ett EM. Alltid en av idrottsårets höjdpunkter. Kanske främst EM med 16 jämna lag med ovissa matcher. Det är trångt i den europeiska toppen. Här finns inga ”slagpåsar”. De flesta matcherna lever in på slutet.

Det har inte minst Sveriges båda matcher visat, 29—30 mot Danmark, 22—21 mot Serbien.

Jag har alltid haft en speciell vurm för aktiva, som lite från undanskymda platser i hierarkin, gör en avgörande insats i viktiga ögonblick. Så jag gladdes extra, när spänningen släppt, åt att målvakten Filippa Idéhn och segerskytten Jenny Alm fick sina välförtjänta timmar i det massmediala ljuset.

Filippa och hennes kollega Johanna Bundsen är två duktiga målvakter utan det där lilla extra och den stabilitet som gör en världsmålvakt. Men självfallet är de skickliga. Annars får man inte jobb i två europeiska toppligor, den franska och danska.

Filippa var ju faktiskt nära att fixa poäng i Danmarksmatchen. Hon räddade två straffar på slutet och gav Sverige en möjlighet att nå oavgjort. Skönt för henne att det nu blev full pott.
Men främst värmdes mitt handbollshjärta av att Jenny Alm fick ”hjälterollen”. I stort sett har hon i landslaget alltid varit tvåa i sin position, först bakom Linnea Torstensson och senare bakom Jamina Roberts.

Men alltid har Jenny varit den som från bänken jublat tydligast åt bra svenska prestationer, peppat och visat den attityd som är så viktig i ett lag. Hon har gett energi till sina lagkamrater. Många gånger nog så viktigt i ett lag, där det under en match finns fler spelare på bänken än på plan och där speltiden varierar kraftigt. Hon har accepterat sin plats i truppen.

Jenny Alm sprider glädje i det ”leende landslaget”.

Och förresten förstår jag inte varför ett leende, när man utövar det trevligaste man vet, inte kan vara förenlig med vinnarinstinkt. Två EM-matcher, samma leenden, samma inställning, samma lag. Ena gången en uddamålsförlust, den andra ett nederlag med ett mål.

Så är idrotten. Kanske speciellt ett EM i handboll för damer.

Och det är nära två veckor kvar av denna fest.

Man skall inte svära i kyrkan.

Och nästan lika illa är det att inte applådera allt som händer och sker kring Malmö FF. Det går inte att ha några negativa synpunkter på MFF. Då reagerar man långt ner i supporterleden. För att inte skapa en negativ atmosfär skall man inte diskutera religion och politik. Och inte heller MFF i MFF-land.

Låt mig därför först som sist konstatera att MFF:s prestation att hålla liv i sin grupp i Europaspelet ända in slutomgången är en alldeles utmärkt idrottsprestation.

Så var det sagt.

Klubbens målsättning är att alltid kvalificera sig till någon av de två europeiska turneringarna. Det är realistiskt. Dagens spelartrupp har tveklöst den kapaciteten. Ekonomin är också så stark att föreningen har möjlighet att under överskådlig tid ha en konkurrensduglig trupp som ger plats i Europa.

Men är den i dag tillräckligt stark för att ta nästa steg, till slutspel i Europa League eller till Champions Leagues gruppspel? Jag tvivlar. Medveten om att jag den 13 december efter mötet med Besiktas kan ha helt fel. Självfallet kan MFF vinna över det turkiska laget. Marginaler, i båda riktningarna, har avgjort förr.

Men höstens internationella spel har i min värld pekat på framtidsproblem. Åldern rår man inte på. Inom idrotten är den oftast obarmhärtig.

I Allsvenskan är Markus Rosenberg en viktig kugge. Europaspelet har visat att det är en betydligt högre nivå.

Bakom Behrang Safari på vänsterkanten har motståndarna under hela säsongen skapat sina bästa och flesta farligheter.

Att vara en av Allsvenskans bästa mittfältare betyder inte att man har internationella kvaliteter. Anders Christiansen har under sina år i MFF knappast någon gång varit framträdande i Europamatcherna. Snarare tvärtom. Det är kanske ingen tillfällighet att hans två utlandssejourer (Italien och Belgien) blivit korta och misslyckade. Anders Christiansen har inte heller lyckats få speltid i det danska landslaget.

Det finns nivåer för alla spelare. Allsvenskan är Anders Christiansens.

Utan hans allsvenska klass saknar MFF en konstruktiv mittfältare internationellt. Fouad Bachirou har andra imponerande egenskaper. Liksom Oscar Lewicki, fast 2018 inte lika imponerande. Kan Romain Gall utvecklas så att han i större sammanhang kan ta över delar av Anders Christiansens roll?

Det finns fler framtida frågetecken i ett längre perspektiv.

För att på sikt hävda sig på en stabil europeisk nivå måste man vinna. I år har MFF spelat elva Europamatcher, bara vunnit fyra. Två av dessa kom i den första kvalmatchen mot Drita från Kosovo. På de nio resterande mot lite mer kvalificerat motstånd har det blivit två fullpoängare, Midtjylland och Besiktas hemma, fem kryss och två förluster.

En tredje vinst på Lucia mot Besiktas kan förstås ändra allt och ge ett annat betyg, som då inte är ett slutbetyg.

I all anspråkslöshet har jag funderat över MFF:s internationella situation. Den är inte så ljus som många vill antyda.

Och det innebär att jag svurit i MFF-land.