Det är mycket nu.

Även inom idrotten. Även om den i stort står still.

Själv är jag alldeles för okunnig om följderna för cornavirusets fortsatta spridning. I sådana här situationer är man hänvisad till den expertis som finns. Och inte lyssna till alla de självutnämnda ”förståsigpåare” som delger sina synpunkter och råd på alla de många sociala medier som kan berika livet men också sprida en massa skit.

Ibland – och det är ganska ofta -- förundras jag över all den tid som många lägger ner på att kommentera en massa oväsentligheter. Tid som kunde ägnas åt annat och viktigare.

Nu kastar jag förstås sten i det berömda glashuset, eftersom jag bloggar. Jag får dölja mig bakom det faktum att cirka 1 500 unika besökare vissa månader hittar hit och noteras för över 7 000 klick.

***

Nåväl. Lite idrott får det bli.

De olika idrottsförbunden löser virusproblemen på olika sätt. Rätt eller fel? Här finns väl inget giver svar.

Ishockeyns sätt att tackla upp- och nedflyttningen till SHL, högsta herrserien, strider dock mot mitt idrottsliga patos. En – eller två som i detta fall – förlorare skall inte vinna på en förändring. Som nu just i SHL. Leksand och Oskarshamn blev klart efter de andra i sluttabellen. Båda lagen visade att de ej hade tillräcklig kvalitet för den här nivån.

Björklöven, speciellt, och Modo hade mer än väl varit värda att få en chans att få kvala och visa sin kapacitet efter sina insatser i Allsvenskan. När nu Corona ställt till det och förhindrat fortsatt kvalspel hade den sportsligt mest rättvisa givetvis varit att alla fyra klubbarna kommande säsong fått SHL-status. Med vilja hade det gått att lösa. 16 lag med fyra inbördes matcher hade förvisso gett 60 matcher mot 52. Hade denna ökning inte fått plats borde man under en enda säsong bara mötas tre gånger, innebärande 45 matcher. Okej inte helt rättvist men bättre detta än att utesluta Björklöven och Modo från den ekonomiska köttgrytan.

Förlorare skall inte bli vinnare.

***

Lasse Sandlin, Aftonbladets tidigare sportchef, är död,

När jag som 45-åring kom in i tidningsvärlden var det, ja, just en ny värld för mig. Det var lätt att skapa vänskapliga kontakter med kolleger från hela landets morgontidningar. Svårare var umgänget med journalisterna från de stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen – kollegerna från Kvällsposten kände jag tidigare.

AB:s och Expressens representanter såg sig som lite större och bättre än oss andra (med några undantag förstås). Det stora undantaget var Lasse Sandlin, vars genuina idrottsintresse och kunskap lyste igenom och präglade den samvaro man hade efter utfört uppdrag. När våra jobb sammanföll blev det alltid extra angenämt.

Vid VM i skidor 1997 i Trondheim bodde Lasse och jag på samma hotell i rummen bredvid varandra. Vi träffades 14 dagar i sträck och våra samtal och långa diskussioner var minnen som dök upp när jag i går möttes av dödsbudet.

Lasse Sandlin behövde aldrig hitta de ”vinklingar”, som inte fanns.

Fakta och kunskap räckte för att han skulle bli läst och respekterad.

Av mer än av mig.

Idrottsgalan och Jerringpriset väcker alltid känslor och debatter.

Gårdagens var inget undantag.

Jag såg delar av den, lyssnade lite i radion. Med indisponibla föräldrar måste ett barnbarn transporteras till sin basketträning. Idrottsvardagen tar inte paus för att det är gala i tv.

Jag hade inte tänkt blogga om det hela men har sett mer eller indignerade inlägg på diverse media, så jag kan inte låta bli.

För det första: Det finns ingen absolut sanning när man skall rangordna idrottsprestationer och jämföra olika idrotter. Det är en lek som intresserar.

Jag har sett uppgifter om hur många nationer som är anslutna till det internationella förbundet. Precis som det skulle vara ett bevis på sportens storlek och idrottsliga klass. Andra har påpekat hur många aktiva som finns inom de svenska specialförbunden, inget om åldersstrukturen, inget om antalet aktiva som seriöst siktar på internationell elitkarriär. Genom åren har det framskymtat åsikter om att det är mer meriterande att kunna hantera en boll med fötterna än med händerna. Och varför är det finare att vinna en stor tennistävling än en GP-tävling i bordtennis eller badminton?

Hur många vet att det i Sverige troligen finns åtskilligt fler tävlingsorienterare än kvinnor och män som ägnar sig åt att tävla i friidrott på medel- och långdistans?

När Tiomila i orientering för herrar i tiomannalag avgjordes i Skåne i våras deltog cirka 250 svenska lag. Det är en siffra att fundera över för landets friidrottsansvariga.

Det är omöjligt att avgöra om en världsmästare i diskus är mer kvalificerad än världens bäste orienterare. Lägg ner de indignerade känslorna! Ta det för vad det är.

Jag tycker juryn fick fram en okej lista. Damlandslaget i fotboll fick sin beskärda del genom att förbundskaptenen Peter Gerhardsson blev Årets ledare, Daniel Ståhl blev Årets manlige idrottare, Mattias Falck svarade för Årets prestation med sitt VM-silver i bordtennis och att skidornas Frida Karlsson var årets nykomling var väl egentligen inget att diskutera. Om man nu inte helt vill diskvalificera längdskidåkningen. Vilket många tycks vilja.

Årets lag är en kategori som naturligtvis är diskutabel. För vad är ett lag? Är nu statuterna som de är det bara att inse att damstafettlagets skidprestation var ett utsökt lagarbete.

***

Omröstningen om Jerringpriset engagerar. Och det är väl alldeles utmärkt. Det är intressant att konstatera att de mindre exponerade idrotternas anhängare ställer upp för sina favoriter, oavsett klubbtillhörighet, och ringer in sin röst.

Därför är det omöjligt för en inhemsk fotbollsspelare att vinna Jerringpriset. En MFF-are kan ju aldrig rösta på någon spelare från någon annan klubb.

***

Diskussionerna om Vinterstudions långa tv-sändningarna pågår jämt och ständigt. I alla fall är söderöver. Jag har ingen uppfattning, har nämligen inte sett ett enda avsnitt den här säsongen.

Men en uppfattning om hur populärt programmet är fick jag härom lördagen. Program 1 funkade inte i vårt område. Då ringde det på dörren. Min 95-åriga granna Viola var irriterad och undrade om även min tv strejkade. Nu kunde hon inte se Stina Nilsson och Charlotte Kalla.

Lärdom: Man skall inte bedöma intresset bara av vad några medelålders herrar anser.

På min bloggplats kan man se vad jag skrivit den aktuella dagen tidigare år.

Den 1 januari har det oftast varit förhoppningar och önskemål om det nya året.

Och oftast har det gällt en bredare idrottsbevakning från Malmömedias sida och att några starka krafter inom den skånska friidrotten försöker vända en kantrande skuta. De här önskemålen finns självfallet kvar men på 2020-års första dag får det bli utan kommentar.

***

Men just innan jag sätter mig ner för att skriva, ser jag på Skånesport.se att den flitige och kunnige Ole Törner skall sluta och övergå till en ny site, Fotboll Skåne som bara – så står det – skall skriva om Malmö FF och Helsingborgs IF. MFF-medlemmen Törner har förstås skrivit allra mest om sitt kära MFF, men har även ägnat kraft åt andra klubbar och andra sporter än fotboll.

Så redan några timmar in på det nya decenniet försvann en av mina nyårsönskningar. Men man är luttrad.

***

Ungdomsidrott har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat som ledare/tränare, idrottslärare och även som journalist.

Jag beundrar de ledare och tränare och deras föreningar som, många gånger oavlönat, gör ovärderliga insatser för det svenska samhället. De är kunniga.

Men samtidigt vågar de inte lyfta blicken och ta del av de rön som forskare inom idrottens områden kommit fram till: Barn och ungdomar som sysslar med olika idrotter blir ofta bättre än de som endast ägnar sig åt en. Och inte minst, de blir kvar inom idrottsrörelsen åtskilligt längre.

Det är något som inte är sunt inom den svenska idrotten när den åldersmässigt är som störst vid 11,5-årsålder.

***

Klubbarna/ledarna/tränarna är rädda om ”sina” ungdomar. Deras intressen och förhoppningar är viktigare än ungdomarnas utveckling. Kanske något att fundera över när diskussionerna om Barnkonventionen är aktuella?

Jag är naturligtvis inte dummare än att jag förstår att klubbarna är rädda om sina medlemmar och aktiviteter. Det är de som ger bidrag. Samtidigt: Blir den aktive kvar i gemenskap några ”extraår” jämnar det ut sig.

***

För en tid sedan såg jag ett tvinslag on Ekerö IK, från Ekerö, en ökommun i Mälarens östra del, några mil nordost om Stockholm med 28 000 innevånare.

EIK är en flersektionsförening med aktivitet i innebandy, ishockey, fotboll, badminton, bordtennis, bågskytte och armbrytning. Klubben med närmare 2 000 medlemmar har förstås exceptionellt bra förhållanden, alla lokalerna fanns inom ett begränsat område. Men all organisation år ut på varje åldersgrupps träning eller tävling aldrig skulle kollidera. EIK:s ungdomar ställs aldrig inför ett val inom den egna klubben.

***

Ett idrottsligt idealsamhälle, jag medger. Men det kan väcka tankar.

Flersektionsföreningar är numera sällsynta. Men det finns, för att ta Malmö som exempel, många geografiskt begränsade områden med många utrymmen och flera klubbar med olika aktiviteter. Ta Heleneholm med fotboll och friidrott på huvudarena, med fäktning och skateboard tvärs över Ystadsvägen och med Malmö Badmintoncenter i samma kvarter som idrottsplatsen. Och inom kort kommer Heleneholmshallen efter renoveringen att utnyttjas än mer av stans största och livaktigaste ungdomsföreningar Malbas.

Det finns fler områden med liknande förutsättningar.

Men vem tar initiativet för att få ett utvecklande samarbete?

IFK Malmö är förvisso två föreningar, en för handboll och en för fotboll. Men i mitt ideologiska hjärta borde klubbarna samarbeta i ungdomsåren. Inte minst för ungdomarnas skull och utveckling. Om de sen väljer fotboll eller handboll är väl egentligen av underordnad betydelse.

***

Min nyårsförhoppning inför 2020 blir därför: Ge barn och ungdomar fler idrottsliga valmöjligheter!

Det har blivit en tradition att jag på nyårsaftonförmiddagen är funktionär vid min friidrottsklubb Heleneholms IF:s Sylvesterlopp i Pildammsparken.

Så även i år i det vackra och soliga vädret. Det blev rekord. 444 kom till start, allt från löpare av skånsk elitklass till motionärer med verkligt varierande träningsbakgrund och allt från rutinerade veteraner till barn under de tio tillsammans med mor eller far, eller båda.

Man hade att välja mellan ett varv, 2,7 kilometer, eller två, 5.4 Jag tror att de flesta föredrog de två varven. Har man tagit sig dit, är det väl lika bra att utnyttja tiden.

Sylvesterloppet ger en härlig bild av en ”osynlig” del av den svenska idrotten. ett pretentiöslöst lopp med tidtagning endast för de tio främsta i varje klass. Inga chipps och dyra tidtagarsystem, bara ren löpglädje men med viss prestige kompisar och konkurrenter emellan.

Det är skoj att vara en del av denna gemenskap. Även i en liten roll. Men för att få deltagarna att återkomma är det viktigt att allt klaffar.

Under ett år hjälper till vid ett tiotal tillfällen. Det som oroar är att, rent generellt, funktionärsskaran – och även ledar- och tränarkadern – tenderat att bli ålderstigen. Men den frågan får vi ta en annan gång.

Jag blir i alla fall inspirerad i denna miljö.

***

Har därför beslutat att även blogga under 2020. Som jag skrivit förr, har jag ett behov av att skriva av mig.  Samtidigt har jag ingen aning om hur många besöken är på en privat blogg utan marknadsföring. Intresset för de här anspråkslösa bloggen har i alla fall ökat. En månad för en tid sedan hade den över 1 700 unika besökare och just nu har 77 862 ”klickar” noterats under 2019.

Det är dessa siffror som får mig att fortsätta.

***

2020 är ett nytt decennium. Det är det även åldersmässigt för min del. Det innebär att jag, utan att vara pessimistisk, insett att jag inte kommer att hinna med allt jag vill. Även om mitt närmaste mål är 90, så måste jag prioritera.

Vad jag skall välja bort får jag ta mig en funderare på.

Skriva kommer jag alltså att fortsätta med. Likaså att hjälpa till när idrotten kallar och behöver hjälp med det lilla. Det stora får ungdomarna klara av.

***

Så återstår bara att önska alla läsare

ETT GOTT NYTT ÅR!

Det har varit mycket nu en tid.

Igen julstress, den brukar jag vara befriad ifrån. Men en strejkande, fullmatad frys har ställt till det med allt vad det innebär med bilfärder hit och dit för att räddas vad som räddas kan och inte minst nyinköp och installation av ett nytt skåp. Och detta mitt i en intensiv period med dagliga handbollsmatcher, live och via tv, Europaleaguefotboll, ett 120 årsjubileum, en liten privat festlighet – som inte blev så liten – som får en uppföljning och så den groteska, vad kommentarerna beträffar, Zlatan/Hammarby/MFF-affären. Jag medger att jag läst en del om den – allt är väl en omöjlighet. Mycket är sagt om alla dess turer så jag har inget att tillföra till denna bisarra händelse.

***

Friidrottssäsongen i Malmö och Skåne är i gång. I Malmö kommet det att arrangeras sex tävlingar inomhus i Atleticum. Det är bra. Eller?

Utomhus är i nuläget bara en tävling i Malmö inplanerad, ett Götalandsmästerskap för 13—14-åringar. Med tävling menar jag ett arrangemang med löpning, hopp och kast och i alla fall upp mot 75 till 100 starter. Trots försök på senare år har det aldrig blivit någon kontinuitet.

Malmö AI har efter några års ”hattande” den här säsongen besluta sig för två lokala tävlingar. Men – jag säger men – man vänder sig till ungdomar från yngre tonåringar och neråt med en ”pröva-på-tävling” för de allra yngsta. Till Pepparkaksspelen har man dock inbjudit till tre seniorgrenar, 60 m, 200 m och stav. Malmö Indoors är för 8- till 17-åringar.

Jag förstår MAI. Det är för barn och i åren upp till 12 som klubben har en verkligt stor verksamhet. Givetvis vill man ge sina egna ungdomar stimulans.

Lördagens Julchansen, i regi av Heleneholms IF och IFK Lund, var upplägget detsamma. Och orsakerna de samma. Det är i detta åldersspann klubbarna har sina ungdomar.

Men – här är det åter dags för ett men: Är det rätt väg att på sikt fylla de oerhörda luckor som finns i den skånska statistiken för tonåringar – och för den delen även för seniorer?

Tre tävlingar i Skåne bjuder inomhus på ett hyggligt allsidigt program för seniorer och för de äldre ungdomsklasserna, Pallasspelen (Pallas, Finish, IFK Lund och Heleneholm), Atleticumspelen (Heleneholm) och alerta Åhus tävling i den nya hallen i Kristianstad. IFK Lunds innehall begränsar i stort grenarna vid Sprinterträffen till 60 meter med och utan häckar.

I klartext: En tioåring kan enbart i Skåne under en inomhussäsong tävla i alla sina grenar vid sju tillfällen, en äldre tonåring eller senior i vissa grenar högst två, tre.

Detta i ett idrottssamhälle där man livligt diskuterar att dra ner på antalet tävlingar för barn och minska tävlingshetsen.

Skånsk friidrott har valt en annorlunda väg. Är det genomtänkt?

***

Jag är också orolig för de framtida inomhusfriidrottstävlingarna i Malmö.

Hur länge kommer ett Pallas, utan någon enda arenafriidrottare, att bidra med sin spetskompetens på funktionärssidan vid Pallasspelen?

Orkar IFK Lund två gånger per säsong forsla sina duktiga funktionärer till Malmö och Atleticum?

Utan hjälp av Pallas och Lund känns arbetsbördan tung för Heleneholm att vara ansvarig för tre arrangemang under två månader.

IK Finish har de senaste åren ställt in sin tävling i Södervångshallen och är inte längre medarrangör i Julchansen.

***

Den sjätte inomhustävlingen är SM för veteraner, arrangerat av Malmö AI.

En eller två gånger per år åker jag med några idrottsintresserade vänner till Idrottsmuseet i Helsingborg, utsett till bäst i landet, 2016, första året man utdelade hedersbetygelsen.

I går var det dags att ta sig dit tillsammans med tre heleneholmare. Vi fick en guidad tur av en FIA:s (Föreningen Idrottsarkivet, som ideellt sköter museet) drivande personer Hasse Sjöström. Det blev en nära tre timmars lärorik berättelse om museets och delar av Helsingborgsidrottens historia, från stort till smått.

Mina tre medresenärer, alla starkt knutna till Malmöidrotten, blev imponerade av museet. Och som alla andra Malmöbor kommenterade de besöket med.

-        Det är skandal att Malmö inte har något idrottsmuseum.

Nedmonteringen av museet i Baltiska hallen svider fortfarande hos de idrottshistoriskt intresserade Malmöborna. Nu var det i Malmö förstås långt, långt från Helsingborgs klass. Malmös bibliotek med det stora arkivet i källaren var förstås överlägset Helsingborgs. Och servicen i Baltiskan överglänste den som nu erbjuds på Stadsarkivet på Bergsgatan.

***

FIA är ansvarig för Walk on Fame-plattorna utanför Idrottens Hus. Statuterna är inte nedskrivna men man jobbar efter intentionen att idrottsmännen skall vara födda i kommunen eller tävlat för en Helsingborgsförening upp mot fem år. Inga tillfälliga gästarbetare är aktuella. FIA:s jury har kompetens och intresse. Jag har tidigare påpekat att de jurys, som utser namnen till Malmös motsvarighet på Stadiontorget, inte har tillräcklig kunskap om stans långt över hundraåriga idrottshistoria. Man byter ut okunniga politiker och tjänstemän mot lika okunniga politiker och tjänstemän.

I Malmö har man bestämt att antalet minnesplattor skall maximeras till 40. 30 är klara. Det är en grannlaga uppgift att utse de tio kvarvarande. Det krävs noggrann research. I min värld finns det två namn som inte har de meriter som borde krävas för att ta plats på en 40-bästalista.

Men det är inget att göra något åt nu.  Misstagen bör inte upprepas. Och nu är det kanske ännu viktigare att titta bakåt. Tio platser är inte många.

Senaste plattan fick Caroline Jönsson, fotbollsmålvakten. Nu har damfotbollen tre namn på Stadiontorget, även Lena Videkull och Therese Sjögran. Och det kan naturligtvis bli aktuellt med Caroline Seger (har sin plats utanför IH i Helsingborg) och inte minst Marta, numera svensk medborgare (om nu detta är ett kriterium). Det finns gästarbetare på Malmös Walk on Fame. Och utan att diskriminera damfotbollen vore förstås fem damfotbollsspelare av 40 en överrepresentation med tanke på damfotbollens korta historia.

***

FIA har beslutat att även hedra Helsingborgsidrottens främsta ledare med en plats på Walk on Fame.

I Malmö har förvisso Eric Persson hedrats med en gata, Sven Lindvall med en stig och Birger Buhre med en cirkulationsplats utanför Simhallsbadet.

Malmös stolta idrottshistoria har givetvis åtskilliga ledare av liknande dignitet.

Kanske något att uppmärksamma av Idrottsmuseets Vänner när man bygger upp ett Mästarrum i Baltiska hallens östra foajé?

FIA är även en flitig utgivare av böcker, som främst handlar om Helsingborgsregionens idrottshistoria.

Den senaste boken, Agent 001, bryter dock mönstret. Det är tv-profilen Ken Olofsson, som med hjälp av medlemmar i FIA (bland annat Hasse Sjöström) sammanställt en biografi om Börje Lantz, den mytomspunne agenten och affärsmannen från Tomelilla.

Man får en varierad bild av Börje Lantz, med intervjuer med många av hans klienter, släkt och vänner och intressanta tidningsklipp från ett stundtals intensivt liv i massmedias blickpunkt.

Onekligen en intressant bok. Något att tänka på i julklappstider.

***

En lyckad dag i Helsingborg avslutades i Olympias/HIF:s restaurang med en god lunch samtidigt som HIF:s allsvenska fotbollstrupp. Bara det!

Såg i helgen ett dramatiskt fotbollskval till division 2 mellan IFK Malmö och Laholm.

Efter förlängning och ett 3—3-mål alldeles i slutet lyckades IFK hålla sig kvar i tvåan. Vi var över 300 personer på plats på den tillfälliga hemmaplanen, Malmö ip. Det fanns några spelare från tidigare generationer, några från 1960- 70- och 80-talen och faktiskt en hel del från de senare säsongerna.

Det var viktigt att IFK höll sig. I dagens Fotbollsmalmö, där det inför varje spelår är ”tio ut och tio in” i många, många klubbar, innebär en degradering oftast att det blir minus i summeringen.

Och dagens IFK Malmö står fotbollsmässigt på en lös grund. Det finns en seniortupp och fem pojklag, det äldsta ett 13-årslag. I fjor hade man två juniorlag men de försvann, ingen ville spela i en reservlagsserie. Så ser det generellt ut i Malmö. 2018 hade endast sju klubbar B-lag som fullföljde sin serie.

IFK har också drabbats av den Djungelns lag (se tidigare inlägg!) som råder i stan, hela ungdomslag med tränare har försvunnit till konkurrentklubbar.

Organisatoriskt och ekonomiskt (ja, faktiskt, men förstås inte utan problem) ser det från min horisont bättre ut än på bra länge. Styrelsen har en långsiktig plan. Och IFK Malmös sociala projekt är värda uppmärksamhet.

I en förening utan någon anställd finns det ett gäng trogna medlemmar, damer och herrar, som ger service till spelare och fixar det mesta kring matcherna. Allt ideellt förstås.

Så ungefär ser dagens IFK Malmö, Fotboll ut.

***

När det går dåligt för ett lag ifrågasätts alltid tränaren och hans stab. Nils-Erik ”Nisse Bagare” och hans assistent Ola Severin har givetvis inte undgått kritik. Jag är inte kapabel att bedöma deras kapacitet på denna nivå.

Efter att ha sett elva matcher av olika betydelse vågar jag dock påstå att kvaliteten på truppen är alltför låg för att bli ett topplag på division 2-nivå. Det fattas teknik, spelförståelse och inställning på alltför många spelare.

 Man säger att en tabell aldrig ljuger. Därför blev det som det blev, en negativ kvalplats. Med en marginal fel kunde det blivit direkteliminering, med en rätt studsande boll ett säkrat kontrakt före kvalet.

Som hade det goda med sig att det blev några 10 000 kronor i entréavgifter.

***

IFK Malmö har en fotbollstradition. Totalt 61 säsonger, 13 plus 48, i de två högsta serierna skojar man inte bort. Tradition är på många sätt en styrka, men samtidigt en fara. Det ligger i den optimism som finns inbyggd i idrotten att nå högre, att bli bättre. För IFK Malmö är ett naturligt – och kanske på sikt realistiskt – mål att åter bli Malmötvåa, vilket man varit under de flesta av de senaste 100 åren. Och att bli tvåa på en högre plattform än division 2.

Men dit är steget långt från den nuvarande positionen.

Division 1 är en dyr serie. Alla spelare måste ha kontrakt, minst 10 000 kronor/år. Dessutom måste man betala så kallat utbildningsbidrag till moderklubben för de spelare under en viss ålder som signerar sitt första kontrakt. Det är ett invecklat system och för en förening utan egenproduktion kan det bli kostsamt om man önskar unga och utvecklingsbara spelare. Nya avtal är på gång inom elitfotboll med större ekonomisk  resurser till lagen i de högre serierna. Och dit hör inte division 1.

Ett steg upp i systemet från ”tvåan” är långt och dyrt. Och det kommer att innebära ett tungt, mångårigt arbete från grunden,

Det kan vara bra att veta för de IFK-anhängare som drömmer om en återkomst till elitfotbollen.

PS

För information för dem som inte vet: Jag är medlem i IFK Malmö, från de 1/7 1978 till den 31/12 1980 var jag klubbdirektör (fint, va?)  i IFK och har varit styrelseledamot i både fotbollsklubben och handbollssektionen.

Därför kan texten kanske tolkas som en partsinlaga.

DS

Jag är mycket friidrottsintresserad.

Om nu någon missat detta under åren.

VM är då naturligtvis en av idrottsårets höjdpunkter. Men inte bara för mig. Det är många som har samma åsikt. De stora friidrottsmästerskapen lockar tv-tittare långt utanför den trängre kretsen. Det har vänner och bekanta bekräftat under det pågående mästerskapet. SVT-teamet i Doha gör ett bra jobb och ger den information som ger kunskap och som inte skrämmer bort nya, icke initierade tittare. Det är många kvinnor som följer VM, kvinnor som aldrig har en tanke på att följa ett möte i fotboll eller hockey.

Sydsvenskan har inte insett intresset för friidrotts-VM. Redovisningen i text och siffror har känts som något nödvändigt ont. Resultatbörsen har varit allt från katastrofal, via okej till bra.

Gårdagens herrfinal i höjd var för hemmapubliken den idrottsliga höjdpunkten. Qatars Mutaz Essa Barshim segrade. Från tv-fåtöljen att döma var detta den hittills enda gången det uppstod något som kallas VM-stämning i arenan.

Sydsvenskan redovisade detta med en kort notis på 14 rader. Bakom VM-guldet fanns dramatik. Inte minst Mutaz Essa Barshims skadehistorik, plus det faktum att han bor och tränar stora delar av året i Malmö och har släkt och åtskilliga vänner här i stan. Mutaz är en stor idrottsprofil i Malmö. Hans VM-guld är i min värld mer än 14 rader i en Malmötidning.

Efter vad jag förstår, fanns det kunskap om Barshim på redaktionen denna fantastiska friidrottskväll. Utan att den togs till vara.

***

Händelsen påminner mig om att Barshim i februari 2018 deltog i Heleneholms IF:s tävling Atleticumspelen. Ingen av Malmös tidningar ville ta in en notis om hans deltagande, ingen kom och bevakade hans hopp, ingen tog in ens en resultatlista.

Barshim hoppade 2,35, världsårsbästa inomhus 2018, var ytterst nära 2,38.

SDS:s administrative sportchef förklarade den uteblivna redovisningen med att tvåan bara hoppade 2,10. Det var alltså ingen ”riktig” tävling.

Det måste vara första gången i historien som tvåans resultat är avgörande för om en världsbästanotering skall platsa i Sydsvenskans resultatbörs.

Ridå!