Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Magnus Månsson - 27 maj 2016 15:15

 

I helgen avgörs stafett-SM i friidrott i Stockholm.

Den krassa verkligheten, det vill säga den under många år dåliga rekryteringen, har nått i fatt Skåne. Endast 24 lag från de skånska klubbarna är anmälda. Detta skall sättas i relation till Stockholms (förvisso gynnade av hemmaplan) 161, Göteborgs 81 och övriga Sveriges 57. Den sistnämnda siffran är också anmärkningsvärt låg och extra förbluffande är att det i de åtta seniorstafetterna endast är fem lag från föreningar utanför Stockholm, Göteborg och Skåne. Med andra ord är det mer än Skånes klubbar som har problem.

I fem av de 30 loppen är det bara lag från de två stora distrikten anmälda, Alltså en ren distriktsmatch mellan Stockholm och Göteborg.

I tio av de 30 SM-grenarna finns inte Skåne representerat. I M 22-klassen är det på de tre distanserna alldeles tomt. Än värre är att det i P 17 och P 15 (fem lopp totalt) endast är två Skånelag anmälda.

MAI är naturligtvis störst med 16 lag, men i min värld förvånansvärt få med tanke på hur rekryteringen sett ut under ganska många år.

I övrigt: IFK Helsingborg 4, Öresund FK 3 och Heleneholms IF 1, som med ett herrseniorlag på 4x800 meter gör come back i SM-sammanhang.

Om inte andra så gläder det mig. Klubben profilerade sig redan vid starten på 1940-talet som en stark stafettförening.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 20 maj 2016 16:25

På söndag är det SM-finaler i handboll i Malmö Arena.

Skuru mot Sävehof på damsidan, Kristianstad mot Alingsås i herrfinalen.

De skånka förhoppningarna var förstås att Skåne skulle vara representerat med mer än ett lag. Och som en följd uppstår alltid samma frågor: Har Skåne för många elitklubbar? Borde man inte koncentrera de bästa spelarna till några få föreningar?

Mitt svar: Nonsens!

Distriktets klubbar är fantastiska på att utbilda sina talanger. Självfallet skall dessa inte behöva flytta långt bort för att spela på elitnivå. Alternativen finns i närheten, av bostaden, arbetsplatsen, studieorten. Det är inte många spelare som är helprofessionella, närheten gör Skåne attraktivt. Glöm inte heller att Skåne med sina 1,3 miljoner innevånare näst Storstockholm har det största befolkningsunderlaget.

Det är naturligt att Skåne har så många elitlag. Okej, att vinna SM är stort, men är det inte så att den stora handbollsintresserade allmänheten på sex skånska orter hellre ser handboll på den högsta nivån under en hel säsong än att denna festmeny bara serveras på två, tre platser?

Mitt svar är givet: Hellre en fantastisk bredd med, som kommande säsong, nio skånska lag i högsta serierna, dam och herr, än exempelvis fyra.

Det kan ju faktiskt bli ett skånskt guld. Ändå!

***

Såg för en tid sedan att en krönikör/bloggare menade att skånsk herrhandboll saknar ”vinnarkultur”. Detta apropå att sedan Ystads IF vann SM-guldet 1992 så är det endast IFK Kristianstad i fjor som fixat ett SM-guld till Skåne.

Krönikören menar också att just Kristianstad nu skaffat sig en vinnarkultur. Det återstår förstås att se på söndag.

Men hur har då Kristianstad fixat sin så kallade vinnarkultur? Den finns ju inte inbyggd i klubbnamnet. Den här upplagan är skapad av duktiga ledare, en ny arena med en fanatisk storpublik, som gett ekonomiska muskler att skaffa spelare av landslagsklass från Sverige och utlandet (sex). I min bok har detta inget med vinnarkultur att göra.

Den krassa verkligheten är det regerande mästarlaget är mera en frukt av annat än just vinnarkultur.

Sen kan man ju fundera hur bra Ystad, under tid, varit, om alla de världsspelare som fostrats i YIF och IFK blivit kvar i hemstaden och samlats i ett lag. Då hade det nog inte varit så glest mellan de skånska SM-gulden,

Det är pengar som avgör inte vinnarkultur.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 16 mars 2016 10:05

rdrottsgillet i Lund är ett illustert sällskap, som med ojämna mellanrum inbjuder till intressanta möten.

I måndags var Fotbollskanalens Olof Lundh, för övrigt uppvuxen i Lund, gäst och intervjuades skickligt och påläst av Lasse Holmström, sekreterare i Gillet. Okej, jag är lite jävig i frågan om Lasse, han var nämligen under några år min duktige administrative chef på Sydsvenskans sportredaktion och strukturerade upp organisationen.

Nåväl, nu var Olof Lundh inte svårintervjuad, gav utförliga svar på de allra flesta mer eller mindre svåra frågorna. Van vid intervjumiljön som han är.
Det finns ingen anledning att referera den timmeslånga intervjun. Det hade fört för långt.

Olof var, som sagt, tydlig i sina synpunkter. Men, i en blogg skall (?) man ju ha någon avvikande mening eller åsikt, varför var han liksom så många andra fotbollskommentatorer så diffus i pyroteknikfrågan.

– Jag är för pyroteknik i ordnade och säkra former. Och jag förstår inte varför man inte kan skaffa fläktar på Friends för att snabbt få ut röken.

Men Olof, och ingen annan heller, har någon gång kunnat presentera vad de menar med säkra former. Om jag förstått det rätt, vill brännarna skapa det de tror vara stämning just före avspark. Var och när skall man göra det om inte just precis där man gör det nu, inne i publikhavet på ståplats. Det är ingen säker miljö.

Jag, och den övervägande majoriteten av publiken, förstår inte att alla med fungerande hjärnor inte tar avstånd för denna, dessutom på många sätt skadliga, användning av pyroteknik.

***

Och i går var det dags igen vid cupderbyt mellan AIK och Hammarby.

Kortsidornas två stilfulla tifon doldes snabbt av full, illaluktande (förmodar jag) rök och matchen blev en halvtimme försenad. Till allmän förtret. Inte minst min egen, jag missade trivsamma tv-serien Badhotellet. Men det hade jag förstått gjort ändå eftersom det blev förlängning.

Den stora frågan är förstås hur tv-bolagen, som betalar stora summor för sändningsrätten, reagera när de ser värdefull sändningstid försvinna och dessutom tvingas göra oplanerade ändringar i efterföljande program.

Till förtret för ytterligare en kategori, de icke fotbollsintresserade.

Jag har svårt att förstå anhängarna av pyroteknik.

Och rädslan från många opinionsbildarna att verkligen ta avstånd,

Vem gillar egentligen pyroteknik?

 

 

Av Magnus Månsson - 19 januari 2016 15:58

Hemkommen från ett dygn på sjukhuset.

Som alltid väl omhändertagen av vänliga människor och den kvinna som satte en spruta med Voltaren i ena skinkan har en evig plats i mitt tacksamma hjärta.

Inte ens min värsta ovän önskar jag en njurstensattack.

***

Håller just på att läsa Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Osökt hamnar tankarna på det omänskliga lidandet hos människorna som på något sätt var involverade i andra världskriget. Och i alla krig både före och efter. Förstås.

Voltaren, denna välsignade smärtstillare, fanns i alla fall inte.

Jag rekommenderar Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte och även hennes bok om Tjernobyl. Skall även senare läsa några av hennes övriga böcker. Hon är en Nobelpristagare lätt att förstå och ta till sig. Det är en hemsk verklighet hon skildrar med ett lättläst språk.

***

Som en ivrig konsument av främst tidningar har en stor del av tiden efter hemkomsten ägnats åt att ta igen det jag missat i massmedia, där jag inkluderar några hemsidor och ett fåtal bloggar.

Mellan de båda EM-matcherna i handboll i går gick jag in på Sydsvenskans sporthemsida för att se något nytt om just den fascinerande EM-turneringen. Men inget.

Däremot fanns det klockan 20.20 inte mindre än 23 MFF-relaterade artiklar, både nya och gamla.

Alltså TJUGOTRE.

Någon måtta måste det väl finnas i alla överdrifter? Tror de ansvariga att det minskade antalet läsare bara är intresserade av MFF?

***

På fredag kommer det första numret av veckotidningen Skånesport ut. Jag hoppas verkligen att den gör skäl för sitt namn, en tidning för hela Skåne och alla dess idrotter.

***

Åter till handbolls-EM. Har det i någon idrott på internationell nivå spelats så många jämna, dramatiska matcher som i den här turneringen? Jag tror det inte.

Hur skall man då se på uddamålsförlusten mot Tyskland? Allt har två sidor. Jag tror säkert att man i tyske press menade att tyskarnas första halvlek var en kollaps, precis som vi i Sverige menade att inledningen av den andra halvleken var en svensk sådan. Klart är att Sverige just nu saknar den eller de spelare som individuellt kan utmanövrera ett utgrupperat internationellt försvar. Andreas Cederholm vägde i går alldeles för lätt.

Jag har alltid hävdat att i handbollsmatcher med en till två måls marginaler är det tillfälligheter som avgör. Så var det även i går. ”Tillfälligheten” hette denna gång Markus Wolff och han var tysk målvakt. Han gjorde som svenska målvakter ”alltid” gjort, avgjorde matchen med sitt storspel. Kan vi tillskriva Mattias Andersson och hans kolleger många ärofulla vinster måste vi naturligtvis ge samma erkännande till en motståndarmålvakt.

Så ser jag på förlusten och ser fram mot en dramatisk onsdag.

***

Min vakne, kunnige före detta kollega Stefan Eckerström observerade att förra vårens HK Malmöspelare Bozo Andjelic är med i Montenegros EM-lag. Underliga äro vägarna och tankegångarna. I HK Malmö fick Bozo Andjelic sparsamt med speltid, i vissa perioder ingen alls. Nu EM-spelare. Som sagt värderingarna är underliga.

Så kanske får vi i framtiden se HK:s kantspelare Lev Snaer Petrusson i det isländska landslaget. I HK har jag knappt sett honom.

***

Såg just att Ystads IF:s 19-årige världstalang Lukas Nilsson till hösten skall spela för Kiel. Jag förstår den tyska storklubben och att pengarna lockar Lukas.

Men spåren förskräcker lite. I unga år har två andra Ystadsspelare, Oscar Carlén och Jim Gottfridsson, gett sig av till Tyskland och visat att de fysiskt inte varit beredda för den tuffare tillvaron i Bundesliga. Deras proffskarriärer kantades och har kantas av otaliga skador.

Lukas Nilsson verkar dock vara byggt av ett sällsynt gott virke.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 3 januari 2016 19:44

I Sverige får föreningslivet ett så kallat aktivitetsstödsbidrag för verksamheter för medlemmar mellan 7 och 25 år.

Vissa kommuner kompletterar det statliga bidraget med ett kommunalt. Som Malmö, som är extra generöst och gå ner till 4 år med samma högsta ålder, 25, som Riksidrottsförbundets. Antalet medlemmar och aktiviteter genererar i sin tur ytterligare ekonomiska fördelat i form av bland annat konsulent-, utbildnings- och lokalbidrag.

Generöst kan man ju tycka. Men här finns en fara. Ta friidrotten i Malmö som ett exempel! När antalet aktiva tonåringar minskar radikalt kompenserar klubbarna bortfallet med att söka sig allt längre ner i åldersklasserna, ner till 4 och 5 år. Statistiken visar obarmhärtigt att det är ytterst få av dessa barn som är kvar i friidrottsgemenskapen i de yngre tonåren.

Men man har räddat personal och bidrag utan att dock finna kreativa lösningar för att stärka en krisande idrott.

***

Erfarenheten visar att barn och ungdomar som i ungdomsåren sysslat med ett flertal idrotter har lagt en bra grund för att utveckla sin förmåga att bättre ta tillvara på förutsättningarna att nå eliten. Men kanske än viktigare att ha kvar lusten att stanna kvar längre inom idrottsrörelsen.

Men är idrottsledaren nere på klubbnivå införstådd med dessa fakta? Många givetvis, men alltför många månar om ”sin” talang. Man låter inte ens hen pröva på en annan gren ens under ”dösäsong”. Min erfarenhet både som idrottslärrae och föreningsledare kan visa på åtskilliga exempel. En idrott – finkänslig som jag är skall jag inte avslöja vilken – sticker ut.

Samtidigt finns alltid rädslan att hen skall försvinna till den andra sidan. Och att låta alltför många från den egna klubben under en längre period syssla med något annat innebär ju färre aktiviteter/mindre inkomster och i slutändan är kanske någon del av konsulentbidraget i fara.

***

De skånska distriktförbunden i fotboll, innebandy och handboll har gemensamt förklarat att de vill underlätta för ungdomarna att kombinera olika idrotter genom att sluta respektive börja seriesäsongerna en vecka senare på hösten, så att tävlingssäsongerna inte överlappar varandra.

De skall också se över sanktionerna för sina turneringar utanför seriespelet. Här kommer det att stöta på problem. Vilken fotbollförening vill lägga ner sin inneturnering, som finansierar kanske klubbens hela ungdomsverksamhet? Och visst vill handbollen ha kvar sina populära, pr- och inkomstbringande sommarturneringar. Det arrangeras ju även innebandyturneringar utomhus.

Intentionerna är självfallet positiva. Problemen stora.

***

Det är med samma mål, att inte överdramatisera tävlingsmomentet inom ungdomsidrotten, som de stora lagbollsporterna nu vill införa seriespelet utan att publicera tabeller i de yngre årsgrupperna.

Jag tycker det är vällovligt. Alltför många slutar alltför tidigt. Både ur idrottslig som social synpunkt.

Jag spelade min första seriematch i fotboll som 15-åring och gjorde min första friidrottstävling utanför skolan i samma ålder. Lite för sent förstås men det vore bra om allvaret kom in några år senare än nu.

***

Svårigheterna ligger på det ekonomiska planet.

Ungdomsidrotten ger ekonomi.

Detta är ett hinder för ett nytänkande.

 

Av Magnus Månsson - 27 december 2015 16:59

Det är intressant det där som nu diskuteras i idrottskretsar om när man skall börja notera resultat och göra tabeller inom ungdomsidrotten.

Fotbollen har nyligen bestämt att från och med 2017 inte redovisa tabeller för ungdomar 13 och yngre. I min värld något år för sent.

Det är i sig inget nytt att olika idrotter höjer den nedre åldersgränsen. Efter vad förstår har både handbollen, basketen och innebandy positiva erfarenheter. Det är förstås ännu för tidigt att dra några slutsatser. Ett av målen – ett första är att undvika stress, press, utslagning och resultatfixering – är att få ungdomarna att stanna kvar längre inom idrotten. Så här långt har den skånska handbollen dock inte märkt någon minskning av antalet seriespelande lag i grupperna 12 och äldre. Snarare tvärtom, samtidigt som antalet lag i de resultatlösa serierna också ökar.

Det är viktigt ur social och samhällelig synpunkt att ungdomarna blir kvar inom idrotten upp och över tonåren,

Jag tror att de som börjar tävla med resultatkrav redan från sju- åttaårsåldern slutar många år innan de blir 17, 18. I alla fall alltför många.

Det är därför den uppkomna diskussionen är intressant.

***

Därför tror jag att friidrotten lever farligt.

Mästerskapsprogrammet är helt okej. I Skåne får man tävla om att bli distriktsmästare först som 12-åring. Nästa steg är Götalandsmästerskapen för 13 och 14-åringar och sen gäller SM för 15 år och äldre.

Men det som oroar är att friidrotten i de nationella tävlingarna går allt längre ner i åldrarna. För några år sedan tävlade man i en 10-årsklass. Nu är man till och med nere i tävlingar för 7-åringar.

Förklaringen är enkel. Eftersom startfälten i tonårsåldrarna är mycket, mycket små söker man sig neråt för att få ekonomi i tävlingen. Det är en livsfarlig väg om man vill ha en bred senior- och juniorfriidrott. Beviset syns ödesdigert tydligt i den skånska statistiken rakt genom åldrarna.

Totalt sett har den aldrig varit så usel som 2015, inte ens i närheten.

Är det någon som borde diskutera en revidering av tävlingsprogrammet är det Skånes Friidrottsförbund.

Tyvärr verkar förbundsstyrelsen helt handlingsförlamad.

 

Av Magnus Månsson - 24 oktober 2015 13:19

Ibland hinner man inte allt man vill. Inte bara ibland utan alltför ofta.
Har inte haft tid att skriva ner mina tankar på länge, har lagt ner det (nästan) sista på slutarbetet med den 15:e årgången av Skånsk Idrotts Historia.
Det ser ut att bli en intressant bok.
En artikel handlar om en simstjärnan, som avslutar sitt liv i misär. Läsarna får också ta del om en rallydrottnings karriär, man kan läsa om en brottare, som av många anses vara landets främste tekniker genom tiderna, om tre fotbollsprofiler från olika nivåer, om kanske världens främste domare i sin sport, om Sveriges snabbaste familj, om två handbollsklubbar vars utveckling gått åt rakt motsatt håll, om en ledare som betytt mycket för en klubb som numera är en av landets största och främsta, om två 100-årsjubilerande klubbar, om Sveriges äldsta stuteri, ytterligare porträtt av elitspelare i fotboll, om en idrott som numera inte utövas i Skåne men haft aktiva av högsta världsklass, om motionsidrottens utveckling och avslutningsvis en statistikdel där vi redogör för alla fotbollsföreningar som verkat i fyra sydliga skånska kommuner.
Om jag själv får säga det: ett intressant skånskt sportsligt smörgåsbord.

***

Det är svårt att undgå att berömma MFF för insatsen i Champions League och 1--0-vinsten mot

Sjacktar Donetsk. Den var övertygande och sett till målchanserna för liten.
Jag kan inget om ukrainsk fotboll och inget om Sjacktar. Det laget visade upp var dock bedrövligt både defensivt och offensivt.
Vid lottningen var den allmänna meningen att kampen om tredjeplatsen skulle stå mellan MFF och Sjacktar. Ju närmare Malmömötet kom desto bättre blev Sjacjktar i medias kommentarer. På vilka grunder? Årets lag (och det är väl detta som skall bedömas?) har väl av tidigare kommentarer att döma inte rakt igenom varit övertygande.
Med detta resonnemang som bakgrund har jag svårt att man i så många fall kallar vinsten en bragd, ett i min värld väldigt stark ord. Med MFF:s CL-satsning är det väl naturligt att man till och med två år i följd kan kvalificera sig till CL-slutspelet och där vinna en och annan match.
Om jag inte missminner mig betraktades även MFF:s avancemang till CL via Celtic som en bragd. Skottarna har senare inte vunnit någon match i Europaleague. Senast förlorade man med 3--1 mot norska Molde.
Underkänner man inte både satsning och lag när MFF-vinster på hemmaplan mot Sparta Prag, Salzburg, Celtic och nu Sjacjktar betecknas som bragder? MFF har ju delvis bevisat att man håller en internationell bra klass i det skikt MFF och exempelvis de fyra ovannämda klubbarna finns.
Räcker inte strålande insats eller något liknande som betyg?

 

 

Av Magnus Månsson - 1 oktober 2015 12:06

Spanien har många av världens bästa klubblag i fotboll.

I La Liga finns några av världens absolut bästa spelare.

I elitidrott gäller det att vinna.

Det gör de spanska storklubbarna ofta.

Så varför klaga?

Jag har sett några matcher i Champions League. De spanska lagen får ofta matcherna dit de vill. De möter låga försvar, får ett kompakt bollinnehav, där de med sin skicklighet inte ger motståndarna många tillfällen att sticka upp. Och så blir det ett och annat mål.

Jag beundrar givetvis deras förmåga men det blir samtidigt något monotont. Det känns hela tiden som det skulle kunna bli mer, fler mål och chanser och framför allt ett högre tempo.

Det verkar som ingen motståndare vågar chansa, attackera.

I tisdags såg jag dock ett undantag. Bayer Leverkusen utmanade verkligen Barcelona med en intensiv hög press av många spelare högt upp i banan. Spanjorerna blev stressade med visade samtidigt -- givetvis självklart med den inneboende kapaciteten -- att de kan spela en rakare fotboll utan det evinnerliga bolltrillandet. Barcelona krånglade sig ur en besvärlig situation och vann med 2--1.

Ur underhållningssynpunkt var det spansktyska mötet överlägset gårdagens Malmö FF--Real Madrid. Leverkusen är förmodligen ett klart bättre lag än MFF men det var modet hos tyskarna jag uppskattade.

MFF visade några gånger att det gick att oroa nonchalanta försvarare men alltför ofta -- nästan alltid -- fick Real Madrid ostört hålla på med sin -- faktiskt trista -- possession fotboll. Så ser det ofta ut när de spanska storlagen spelar och vinner i gruppspelet i CL.

Låt Leverkusen visa vägen!

***

Såg matchen via tv. Den kommenterades av Glenn Strönberg som ideligen poängterade det höga tempot. Visst fanns det sekvenser där det gick undan men oftast var det lågt tempo på mittplan med MFF i rätt positioner.

Med högt tempo menar jag en massa snabba omställningar med spel på båda planhalvorna.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se