Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Magnus Månsson - 1 oktober 2015 12:06

Spanien har många av världens bästa klubblag i fotboll.

I La Liga finns några av världens absolut bästa spelare.

I elitidrott gäller det att vinna.

Det gör de spanska storklubbarna ofta.

Så varför klaga?

Jag har sett några matcher i Champions League. De spanska lagen får ofta matcherna dit de vill. De möter låga försvar, får ett kompakt bollinnehav, där de med sin skicklighet inte ger motståndarna många tillfällen att sticka upp. Och så blir det ett och annat mål.

Jag beundrar givetvis deras förmåga men det blir samtidigt något monotont. Det känns hela tiden som det skulle kunna bli mer, fler mål och chanser och framför allt ett högre tempo.

Det verkar som ingen motståndare vågar chansa, attackera.

I tisdags såg jag dock ett undantag. Bayer Leverkusen utmanade verkligen Barcelona med en intensiv hög press av många spelare högt upp i banan. Spanjorerna blev stressade med visade samtidigt -- givetvis självklart med den inneboende kapaciteten -- att de kan spela en rakare fotboll utan det evinnerliga bolltrillandet. Barcelona krånglade sig ur en besvärlig situation och vann med 2--1.

Ur underhållningssynpunkt var det spansktyska mötet överlägset gårdagens Malmö FF--Real Madrid. Leverkusen är förmodligen ett klart bättre lag än MFF men det var modet hos tyskarna jag uppskattade.

MFF visade några gånger att det gick att oroa nonchalanta försvarare men alltför ofta -- nästan alltid -- fick Real Madrid ostört hålla på med sin -- faktiskt trista -- possession fotboll. Så ser det ofta ut när de spanska storlagen spelar och vinner i gruppspelet i CL.

Låt Leverkusen visa vägen!

***

Såg matchen via tv. Den kommenterades av Glenn Strönberg som ideligen poängterade det höga tempot. Visst fanns det sekvenser där det gick undan men oftast var det lågt tempo på mittplan med MFF i rätt positioner.

Med högt tempo menar jag en massa snabba omställningar med spel på båda planhalvorna.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 12 september 2015 13:17

Förra helgen avgjordes Götalandsmästerskapen i friidrott för 13-14-åringar.

I distriktstävlingen kom Skåne tvåa, en bit efter Göteborg men med klar distans till trean Småland.

En trogen och kunnig följare av min blogg undrade givetvis då, varför jag kunde ha så negativ syn på skånsk friidrotts framtid. Svaret är tyvärr enkelt och än mer dystert för svensk friidrotts framtid: De övriga distrikten har tappat än mer än Skåne. Mest anmärkningsvärt är Smålands tapp. Det är inte många år sedan Småland gav Göteborg och Skåne hårda fighter och om jag inte minns alldeles fel också någon gång placerat sig mellan “de två stora”.

Vi skall inte heller glömma att Skåne befolkningsmässigt i runda tal är dubbelt så stort som Göteborg och Småland. De övriga distrikten är “lilleputtar” i befolkningshänseende.

Skånskans flitige Jonny Nilsson konstaterar i en artikel om “Göta” att det inte var så konstigt att Göteborg vann, då man gjorde 80 individuella fler starter än Skåne. Men häri ligger ju hela problemet. Det skånska laget var inte komplett. I några grenar fanns inte en enda skånsk startande. Det finns helt enkelt ingen att ställa upp med.

Självfallet finns det skånska talanger. De bästa drog ett tungt lass och bidrog med poäng i tre, fyra grenar och gjorde så att Skåne i alla fall hade en hyfsad närhet till Göteborg.

Det är inte alltför länge sedan man på allvar diskuterade att ett överläget Skåne skulle ha två lag, ett från Malmö och ett från de övriga klubbarna.

I årets lag hade Malmö (MAI) en tävlande i P13, en i P14.

Säg inget annat än att det är rekryteringskris i Friidrottsmalmö!

***

I friidrott med sina många grenar kan man alltid finna några ljuspunker. I VM fanns tre skåningar, Axel Härstedt, Tracey Andersson och Elise Malmberg. Intrssant är att de kommer från mindre skånska klubbar, IK Finish, IFK Trelleborg och Hässleholms AIS, som med upp- och nedgångar i alla fall alltid haft kontinuerlig verksamhet.

Det är nödvändigt att skånsk friidrott stimulerar att det finns aktiviteter runt om distriktet. Men finns kraft och intresse? Vill man hjälpas åt? Jag har en känsla av att den egna klubben går före friidrottens utveckling i en pressad situation.

Talangerna finns överallt. Det visade inte minst insatserna på GM. Det var ungdomar från de mindre orterna/föreningarna som fixade merparten av de skånska poängen.

Under de mer än 60 år jag följt skånsk friidrott har många skånska klubbar, som haft friidrott under mer än fem år, oftast fostrat någon landslagsman/kvinna på seniorsidan.

***

I helgens Finnkamp kastar Öresunds/Heleneholms Malin Andersson spjut. Det är debut för 22-åringen i seniorlaget. 2009 blev Malin bronsmedaljör på SM på hemmaplan. Hon har tagit guld i de yngre klasserna. Det riktiga lyftet har dock aldrig kommit. Trots detta har Malin fortsatt träna seriöst. Och tävlat. Jag vet inte hur många resultatlistor jag sett, där Malin varit den enda deltagaren, utan någon stimulerande konkurrens.

Vid årets SM kom hon femma och i en testtävling för en tid sedan kastade hon 49.73 och fick plats i landslaget.

Jag beundrar Malin, alltid glad och trevlig, för att hon orkat fortsätta i sin ensamhet som enda skånska spjutkasterska.

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 7 september 2015 10:39

En hel fotbollsintresserad kontinent, den europeiska, förvånar sig och gratulerar i dag Islands herrlandslag i fotboll till slutspelsplatsen i EM.

Samtidigt vet vi att Island har ett av världens bästa landslag i handboll, bevisat under en längre tid.

I dag observerade jag att Islands herrar kvalificerat sig till och spelar i EM-slutspelet i basket.

Det verkar helt osannolikt, tre landslag av hög europeisk klass i tre stora bollsporter. Och detta med ett befolkningsunderlag på något över 300 000 personer. Alltså i samma storlek som Malmö.

Och här slår Idrottsmalmö sig för bröstet för att man två år -- med diffusa regler -- utsetts till Sveriges bästa idrottsstad.

Titta så efter hur många infödda Malmöbor det finns i de ordinarie A-trupperna i fotboll, handboll och basket i Malmö FF, HK Malmö och Malbas! I sken av detta förundras man än mer över de isländska framgångarna. Samtidigt förbleknar Malmölagens insatser.

Har jag för stora pretentioner när jag menar att andelen Malmöfostrade spelare i de tre elitlagen borde vara betydligt större?

Vad har de isländska ungdomarna som inte Malmös har?

En bättre vilja, en större drivkraft, komna ur en kärvare uppväxtmiljö?

 

Av Magnus Månsson - 22 augusti 2015 13:49

Det har sina fördelar att bli gammal.

Man hinner exempelvis med en massa jubileer. Som ett 50 års nu i veckan.

15 ljusa timmar, uppdelade i två “pass”, i ett sommarfagert Stockholm är aldrig fel. Men det slår förstås aldrig en tur med en Waxholmsbåt ut i den underbara skärgården och två härliga dagar med trevliga människor på en av de många fridfulla öarna i ett strålande väder. Vattnet var dock kallt -- ja, enligt de som badade.

Vid tidigare träffar har de fysiska aktiviteterna varit mer krävande och längre. Den här gången var “pensionärssporten” boule kanske mest populärt. Förutom dansen under två kvällar, förstås,

Jubileum har även inslag av vemod. Några kamrater finns ej kvar, andra förhindrades att närvara på grund av sjukdomar.

Minnena är dock övervägande ljusa och samvaron uppiggande. Det planerades också för en ny återträff. Men det fanns farhågor om att skaran riskerade att decimeras än mer om det dröjer fem år. Så om ett eller två år kan det vara dags igen.

Det är inte bara fördelar med att bli gammal. Men man kan åldras med fina minnen. Och kan man dessutom dela dem med andra, som under två intensiva år haft samma upplevelser, sätter man lite extra guld på tillvaron.

Det ger också inspiration.

***

Jubileet gjorde att jag inte kunde se Celtic--Malmö FF. Lite får man offra. Jag var förstås den ende i gruppen som var riktigt intresserad av matchen.

                                                                                    ***

Efter några dagars bortovaro går det lite tid åt att ta igen läsandet av Malmötidningarna. Fastnade för två små artiklar.

1) Malmö kommunstyrelses nekande till FIFH:s (Föreningen Idrott för Handikappades) ansökan om ett bidrag på 1,4 miljoner kronor för att rädda verksamheten för sina 900 medlemmar. Samtidigt säger några höjdare att en ekonomisk lösning är på gång. Men varför inte då ge ett tillfälligt lån så att FIFH kan ges lugn och ro och framtidshopp?

2) RC Rosengårds begäran att åter få en miljon i extrabidrag för deltagandet i Champions League. Om nu det europeiska fotbollförbundet diskriminerar damfotbollen kan det knappast vara vi skattebetalare i Malmö som som skall kompensera en förening som nått sin position genom spektakulära inköp av spelare.

FC Rosengård är inte folkets lag i Malmö. Trots en mängd fribiljetter har laget på sina hemmamatcher i Allsvenskan ett publiksnitt på endast 757 personer. Till och med Mallbacken är bättre.

I min värld är det oerhört mycket viktigare att hjälpa FIFH. Jag vet givetvis att styrelser och nämnder har olika kassor och konton. Men det är trots allt ur samma sammanlagda pott pengarna skall tas.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 10 juli 2015 18:39

Malmö är en fantastisk cykelstad.

Och som den växer!

Fem, sex dagar i veckan har min stabila Skeppshultare tagit mig runt i stan på en runda på cirka timmen, ibland något under men oftast något längre. På cykelstigar kan man ta sig fram till i stort alla viktiga ställen utan att behöva använda de mest trafikutsatta platserna. Det går att cykla i lugn och ro.

Men okej, lite skall man förstås kverulera. Lämnar man cykelstråket -- vilket kan vara nödvändigt då och då -- finns det ställen där höga gatsten gör det besvärligt att komma fram.

***

Parkernas stad, ja, verkligen. Det är inte bara Slotts- och Kungsparken, Pildammarna, Ribban och Sibbarp, om man nu vill kalla dessa badställen parker. Genom stora delar av stan går stora stråk som Stadionparken-Kroksbäcksparken och området som förenar Lindängen och Nydala. Söder om Lindängen, som redan är rikt på blomstrande prakt, anlägger man en naturpark norr om Yttre ringvägen. Den som kallar Rosengård för ett betonggettho har aldrig varit där. Det finns öppna stora gräsmattor inne i stadsdelen, som dessutom är omgärdat av stora grönområden.

Vad sägs om det väldiga Bulltoftafältet? Inne i de stora bostadsområdena är det nästan alltid stora gräsytor, då och då parkliknande, som på Söderkulla. Härom dagen cyklade jag till Gullvik och upptäckte då ett stort grönt område i närheten av Inre ringvägen jag aldrig sett förut.

Och så pärlan, Lernacken! Kommer man från Bunkeflostrand tvingar åldern en dock att stiga av cykeln och promenera upp. Väl uppe finns det bänkar att sitta på och njuta av utsikten över Sundet. Och hem går det fort, förbi Sibbarp, genom Hammarspark, Djupadalsparken och några mindre grönområden.

Allt på cykelstigar.

***

Och som det byggs i Malmö! Det är inte bara Malmö live och Västra hamnen, Hyllie och Mobilia.

På Holma, Augustenborg, Sofielund och kring Värnhem har man ”förtätat stan”, vid kalkbrottet växer det upp nya flerfamiljshus i Victoria park, vid Hammars park finns sedan några år en ny stadsdel, kring cementfabriken i Limhamn och den stora hamnbassängen är byggaktiviteterna febrila, Kvarnby har med alla nya hus, höga som låga, vuxit enormt i Gyllins trädgårdar, området mellan Sallerupsvägen och Bulltoftafältet bebyggs också.

Byarna i Malmö Oxie och Tygelsjö får fler och fler hus, liksom Klagshamn som snart är sammanvuxet med Bunkeflostrand.

***

Det är mycket man får veta på cykelturerna i Malmö. Och motion är aldrig fel.

 

Av Magnus Månsson - 7 juli 2015 13:24

För andra året i följd har Malmö utsetts till Årets idrottsstad i Sverige.

Det är naturligtvis glädjande och uppmuntrande för stans idrottsliv, som jag på olika sätt och nivåer varit involverad i sedan jag på hösten 1962 flyttade till Malmö.

Självfallet kan jag inte ha klar åsikt om valet av Malmö är det rätta. Kunskaperna om det breda idrottslivet i konkurrentkommunerna är inte tillräckliga. Och en titt på SvT:s hemsida om statuterna underlättar inte en bedömning. Vilka är de 23 idrotter av 70 som prioriteras och vilka ligor rankas högre än andra? Utan detta underlag är det omöjligt att ifrågasätta juryns beslut.

Några anmärkningar måste man som kverulant dock få framföra. Zlatan spelade sin sista (senaste) match för MFF 2001, likväl får Malmö poäng för hans prestationer. Och vilken anknytning har proffsboxaren Klara Svensson till Malmö?

Reglerna säger att enskild idrottsutövare kan bidra med poäng till två kommuner. Men vilka skall räknas, i den hen är född i, i den hen bor i, i den hen tränar i eller i den vars klubb hen tävlar för?

De suddiga reglerna ger möjlighet till oändliga tolkningar och hur många av jurymedlemmarna känner till födelseorten för alla de duktiga aktiva som tjänar sitt levebröd utomlands? Vi har ju ganska många världsstjärnor utanför Sveriges gränser.

Oklara regler är aldrig bra. Enklast är naturligtvis att bara räkna prestationerna utförda under en säsong i en och samma klubb.

Det ges väl efter vad jag förståt endast pluspoäng. För att nu ta några exempel från Malmö så hade det väl inte varit helt fel att ge ett minus för att de näst bästa herrlagen i fotboll och handboll finns på nivå 4 respektive 5, att det är långt till eliten för damlagen i handboll och basket, att volleybollen endast spelas ganska långt från eliten, att innebandyns herrlag inte är konkurrenskraftiga i de högre serierna och att tidigare starka idrotter som vattenpolo och rugby inte utövas i en Malmöklubb längre.

Malmö är ju trots allt Sveriges tredje största kommun. Det borde finnas mer utrymme för mer.

Malmö är förvisso etta i Sverige men jag vågar påstå att det var bättre förr i alla fall sett över ett breddperspektiv vad gäller antal idrotter med topp och även vad gäller den stimulerande konkurrensen Malmöklubbar emellan.

Det senaste exemplet på att Malmöidrotten inte är lika stark rakt över som tidigare kommer från SM i simning, där MKK kom på femtonde plats i föreningstävlingen, SK Ran på 34:e.

Så illa har det nog aldrig varit.

 

 

Av Magnus Månsson - 6 juni 2015 14:28

Jag var på begravning i går.

Det var ett värdigt avsked av min klasskamrat från de första sex skolåren och min idrottsvän under resten av livet, ”Kirre”, Eric Wettréus (Andersson).

En strålande försommardag, lummiga Östra kyrkogården och fridfulla, vackra Sankta Gertruds kapell.

Ett dödsfall, en begravning är vemodigt men framkallar samtidigt fantastiska, strålande, roliga minnen. Och funderingar över hur livet sett ut om inte just en speciell händelse inträffat.

1952 och 1953 byggde man om Skurups idrottsplats med kolstybbsbanor för friidrott. Sådana byggde man på den tiden även i de mindre orterna. Svedala, Vellinge, Anderslöv, Vollsjö, Sjöbo, Köpingebro, Hörby och Kivik, det var orter man tävlade i under 1950-talet. Några av dessa friidrottsanläggningar finns kvar, de flesta har dock försvunnit.

För några av oss Skurupspågar i 13- 14-årsåldern var en ny fin idrottsplats en ny lekplats. Det fanns ingen organiserad ungdomsidrott under den första hälften av 1950-talet. Spontanidrott -- fast det ordet fanns inte då -- var det som gällde. I Skurups AIF fanns det ett 16-årspojklag i fotboll. På ett vindsutrymme på Hotellet kunde man spela bordtennis i regi av Skurups BTK men det var mestadels interna tävlingar för oss unga. Den tredje idrottsklubben var Skurups SK, brottarnas förening, men att ha organiserad träning för yngre tonåringar var otänkbart.

Friidrotten blev ett nytt alternativ. Tyvärr flyttade den ledare som tog hand om oss det första året till Olofström och vi stod utan vuxen hjälp. Men vi var fångade av den bästa av idrotter. Vi ett gäng 15-åringar tog hand om det själv inom Skurups AIF, fick lite ekonomisk hjälp men allt annat fick vi klara själv. Det var att ställa banorna i skick, gräva gropar till hoppen och att vara funktionär vid tävlingar vi själva deltog i. Några gånger var jag själv starter i ett stafettlopp över 1 000 meter, där jag sedan skulle springa sista sträckan 400 meter.

Allt gick och vi hade förbannat skoj.

De första åren var det mestadels interna tävlingar i alla grenar utom hinder och slägga. Tävlingsutbytet för ungdomar -- det var mest pojkar -- under 16 år var klent. Så småningom började vi som juniorer att tävla i det skånska seriesystemet för seniorer. Det fanns i Skåne vissa säsonger tre nivåer med sex lag/serie, som möttes en gång/år. Skurups AIF avancerade till den högsta Skåneserien och mötte bland annat IFK Lund. Det var stort.

Ett år blev SAIF bäst i Skåne i DM för juniorer, när man räknade poäng för de tre främsta i alla grenar. Före MAI och Heleneholms IF! Skurup blev det mycket tack vare duktiga hoppare i de nu utdöda grenarna stående längd och höjd. Några lördagar under året fick vi på nåder tillträde till Skurups enda gymnastiksal för våra tävlingar. Vi ville naturligtvis också hoppa ”riktig” höjd men inte fanns det någon hoppbädd att landa på. Vi tiggde ihop ett antal uttjänta vanliga sovmadrasser, förvarade dem på en vind i en fastighet några hundra meter från Folkskolan. Varje tävlingsdag forslade vi madrasserna fram och tillbaka.

I dag låter det som om ett gäng grabbar i 10-årsåldern skulle kunna göra något sådant. Men vi var faktiskt runt och till och med över de 20.

När Kirre de senaste åren blev allvarligt sjuk träffades vi lite oftare och alltid blev det prat om friidrottsåren i Skurup och minnena av när han egenhändigt snickrade ihop en prispall eller när han göt en diskusring -- förvisso kanske världens mest ojämna -- på Skurups idrottsplats.

Våra samtal utmynnade dok alltid i:

-- Åren i Skurup var de roligaste i vårt friidrottsliv.

Trots att vi båda efter flytten från Skurup fortsatte en bit in på 2000-talet som ledare på både klubb- och skånsk distriktsnivå. Kirre i MAI, Malmö Veteranfriidrottsklubb och IK Pallas, jag i Heleneholms IF.

Våra ledaruppdrag slutade i stort på samma gång. När en av de största veterantävlingar som arrangerats i Sverige EMG, European Masters Games, avgjordes 2008 i Malmö var jag tävlingsledare för friidrotten, Kirre för den svåraste och mest tidskrävande grengruppen, kasten.

Två pågar från Skurup, delvis ansvariga för något så stort som EMG. För oss kändes det i alla fall stort.

Hur hade våra liv sett ut om det aldrig byggts någon plats att leka friidrott på just de år vi var som mest mottagliga för något nytt i idrottsväg?

***

På begravningen fanns även ”Piller”, Jan Ulfshög (Nilsson). Piller fick han heta för han bodde i Apotekshuset. Han gick i samma klass och var med i samma friidrottsgäng. Senare ägnade han sig åt tennis som ledare i Vellinge TK och Skånes Tennisförbund. Det har han gjort i en herrans massa år.

Jag satt där i kapellbänken och funderade:

-- Vilken miljö skapades så att tre grabbar från samma klass ideellt lagt ner upp mot 150 år på att vara idrottsledare?

Mitt svar: Vi hade så djävla roligt!

 

Av Magnus Månsson - 10 maj 2015 14:11

Såg att Tre Kronors VM-spelare Oliver Ekman Larsson skänkt 300 000 till sin moderklubb Tingsryds AIF.

Vet också att Foppa Forsberg med ett antal miljoner såg till att Modo och Ö-vik kunde bygga en mera ändamålsenlig arena än vad kommunen annars haft råd med.

Det finns naturligtvis åtskilliga andra idrottsstjärnor som ekonomiskt stöttat sina moderklubbar som ett ringa tack för den hjälp de fått för att nå sina framgångar, som i många fall i modern tid även gett stora inkomster. Stjärnor som Ekman Larsson och Forsberg har naturligtvis råd med sina tackgåvor.

Idrotten har gett dem miljoninkomster.

Men det finns en idrottsvärld utanför den som ger pengar, den som ger minnen för hela livet i form av kamratskap vid träning, tävling och resor. Hur många är vi inte som varit medlem i en förening i 5, 10, 15 år och haft fantastiska, minnesvärda upplevelser. Men den dag vi slutar så upphör också inbetalningen av medlemsavgiften, i många fall bara cirka 200 kronor per år. Varför inte fortsätta betala och visa sin tacksamhet mot de föreningar och de ideella ledare för något som i många fall delvis präglat det fortsatta livet?

I många klubbar rör det sig om tusentals före detta aktiva som i en idealisk värld skulle betala in sin årsavgift. Det skulle innebära några välbehövliga hundratusentals kronor per år. Och sätt då resonemanget i ett tidsperspektiv på säg 50 år och många av kassörernas problem skulle minskas radikalt. Tanken svindlar.

***

Så kan man fundera efter att ha sett en notis om Oliver Ekman Larsson.

***

Jag vill absolut inte sätta mig på en piedestal men det har i alla år känts naturligt att betala in min medlemsavgift till Skurups AIF, vars verksamhet under tonåren präglade mitt liv och gav mig den grund jag byggt min yrkesliv på.

Som ideell ledare vet jag hur glad man blir när någon utomstående skänker en summa för att hen uppskattar klubbens verksamhet och dess ideologi.

Visst har de flesta av oss råd att vara stödjande medlem i någon förening!

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se