I går såg jag en hel ishockeymatch.

Det tillhör inte vanligheterna.

Växjö—Malmö 3—0, med ett mål i vardera perioden.

Hemmalaget var bäst, hade högre tempo i passningar och skridskoåkning, bättre klubbteknik, fler vägvinnande kombinationer, ja, allt det som i andra lagbollsporter är ett vinnande koncept.

Växjö vann, visst, men det var inte dessa spetskompetenser som var avgörande. Det var den slump, som alltför ofta (enligt min smak) avgör en ishockeymatch. De två sista målen kom efter att pucken skjutits in framför kassen där en massa spelare parkerade och skymde all sikt för den stackars Volden i Malmömålet. Han såg inget, jag såg inget och tv-kommentatorn Patrik Westberg, en personlig favorit, inget.

I min värld tillfälligheter. Visst det finns sådana även i andra idrotter men inte i den utsträckning som i ishockey. Mål skall vara kulmen på ett bra anfall. Inte en slump.

Men det finns kanske en logik, som jag i min ishockeyokunnighet inte fattar.

Malmö hade 31 skott på mål, Växjö 19. Likväl tyckte ”alla” att Växjö vann rättvist. Varför? Det som jag kunde uppskatta, tempo, teknik och kombinationer, premierades ju inte med mål.

Men någon logik finns naturligtvis. Som nu att Växjö har 14 poäng mer än Redhawks.

Jag förstår att intensiteten. tempot och, kanske just, tillfälligheterna lockar. Man måste kanske också ha en viss känsla för ett lag.

Det är nog det som saknas mig.

Ungdomarna sviker fotbollen.

I alla fall I Skåne och Malmö.

Gråmulet väder, beordrad försiktighet i mänskliga kontakter, en viss (stor) portion nördighet har gjort att jag haft tid att studera utvecklingen i antal seriespelande lag i åldersklasserna 13 och 14. För flickor och pojkar, fördelade på Skåne och Malmö.

I grunden ligger naturligtvis mitt intresse för idrottshistoria och de olika sporternas utveckling i ett förändrat idrottssamhälle. Friidrottens (främst) problem har jag berört i tidigare inlägg och även brottningens. Det är två idrotter som radikalt har tappat på seniorsidan. Inom friidrotten gäller det arenadelen. Antalet motionslöpare har ökat. Och det är självfallet mycket positivt.

***

Åter till fotbollen. I mina gömmor har jag det nummer av Skånebolls tidning, där man redovisar alla säsongens sluttabeller, från 1984 fram till och med 2019. Pandemiåret 2020 räknar jag inte.

Jag har slagit ihop 13- och 14-åringar på grund av att man i alla zoner under 1980-talet, främst på flicksidan, inte hade någon speciell 13-årsgrupp.

***

Pojksidan/Skåne: Från 1984 fram till sekelskiftet pendlade antalet lag mellan  260 och 300. I början av 2000-talet skedde en ökning och några åt fanns det närmare 350 lag, Från 2008 kom en drastisk minskning. Plötsligt var man nere i siffror knappt över 200. De fem senaste säsongerna har det skett en liten ökning, men man är ännu inte alls uppe i 1980- och 90-talens siffror.

2017 slutade det skånska förbundet att publicera serietabeller från 12 år och neråt. En av anledningarna var att man ville avdramatisera seriespelet, en annan, av många, var att barnen vid 13 skulle inspireras av något nytt, just seriespel med tabell.

Är man positivt lagd kan man tolka att de senaste två säsongernas ökning av antalet lag som en följd av förändringen.

***

Pojksidan/Malmö: Utvecklingen av antalet lag är liknande den i övriga Skåne. Under perioden 1984—1996 var läget stabilt mellan 43 och 48 lag. Kring sekelskiftet rasslade det till rejält. Några år var antalet över 65 med rekord 2003 med 70 Malmölag. Sju år senare var man åter nere kring 45. Men precis som i övriga Skåne har de tre senaste åren inneburit en ökning till kring 50.

Till 70 är steget dock långt. Att nå dit verkar utopiskt. Tidigare hade invandrarklubbarna ofta lag i de här åldersgrupperna. 2019 var det bara Ariana som hade ett 14-årslag. Malmö FF är numera ingen breddklubb på ungdomssidan, har bara ett lag per åldersklass. En tidigare stabil förening som Håkanstorp finns inte längre. Den stora stadsdelen Oxie med tidigare två stora klubbar, Oxie IF och BK Vången, redovisade i Oxie SK bara ett 13-årslag. Kirseberg och Rörsjöstaden hade före samgåendet till Malmö City var sin stor ungdomssektion. I City är det tunt. Husie IF, en gång Skånes största ungdomsförening, hade 2019 inget 14-årslag.

Det är klart att ett färre antal breda ungdomsklubbar ger ett negativ utslag i statistiken.

Men ännu finns det givetvis gedigna klubbar med bredd i sin pojklagsfotboll i berörda åldrar:  FC Bellevue, BK Olympic, LB 07, FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF. IFK Klagshamn, Lilla Torg FF, Hyllie IK och Heleneholms SK.

Så varför klaga?

Samtidigt: I ett allt invånarmässigt större Malmö i dessa åldrar känns minskningen av fotbollsspelande grabbar lite oroande.

Det är just ungdomar i de yngre tonåren ett samlat Idrottssverige vill skall fortsätta.

***

Återkommer med flicksidan och andra noteringar.

Jag läste nyss att elitidrotten får fortsätta.

Detta trots de nya restriktionerna och rekommendationerna.

Men, borde det vara så?

Alla inställda, eller rättare framflyttade, matcher har visat att covid-19 finns långt in i elitidrottsleden. Idrotten måste ta sitt ansvar. Hur rättvist blir det i slutändan, när – om det över huvud taget går – serierna skall spelas klart?

***

I dessa isoleringstider har tv-idrotten varit ett sätt att bryta lite av den tristess som infunnit sig i tillvaron. En cykeltur eller promenad – tack för det varma höstvädret – varje dag är väl i och för sig nyttigt. Någon timmes läsning per dag ger också glans åt tillvaron. Just nu läser jag Där solen aldrig går ner av min gamle elev, jag var till och med klassföreståndare för honom, Henrik Brandao Jönsson. Jag har lärt mig mycket om Portugals kolonisering av honom. Själv hann jag inte lära honom så mycket. Kunde han, undvek han idrottslektionerna. Man Henrik blev ju en skicklig journalist och författare. Ändå.

***

Tv blir självfallet ett trevligt sällskap. Utbudet är stort. Öppet arkiv är en guldgruva. Estoniadokumentären ställer obehagliga frågor. Gårdagsinledningen av Jakten på en mördare väckte minnen man helst skulle vilja vara utan.

***

Helgen bjöd också på bra och spännande idrott.

Det stora var förstås fotbollsmötet i Nations League mellan Sverige och Kroatien, 2—1. Sverige gjorde en alldeles utmärkt match, en gedigen laginsats låg bakom den rättvisa vinsten.

I en populistisk massmediavärld vinklas mycket på en enstaka situation eller spelare. Nu fokuserades det mesta på 1—0-målskytten Dejan Kulusevski. Visst, av vad jag sett, är han en stor talang med en härlig utvecklingspotential. Uppmärksamheten påminner om den som Alexander Isak fick för något år sedan. Allt Isak gjorde gav lovord. Det är samma nu med Dejan Kulusevski. Nyanser berikar alla texter.

***

Det var mycket och många som var bra i landskampen.

För några år sedan framförde en Malmökrönikör åsikten att Norrlandslagen, då Gefle IF och Sundsvalls GIF, inte tillförde svensk elitfotboll något. Jag reagerade då och gör det i dag. Tre av de bättre svenska spelarna i lördags, Mikael Lustig, Marcus Danielson och Emil Forsberg, fick alla sina seniorgenombott i Sundvall.

Svensk fotboll mår bra av elitlag, geografiskt spridda över hela landet.

Det gäller självfallet både damer och herrar. Allt bra kommer inte från Malmö FF.

***

Sydsvenskan hade placerat sitt TT-referat på sjunde (!) sportsidan. Jag förstår inte prioriteringen. Det var dock en officiell tävlingsmatch för A-landslaget för herrar. Detta skrivit utan at lägga andra aspekter på Nations League än att vara kvar i A-gruppen ger mer utvecklande matcher än i grupp B.

***

SDS hade ingen krönika, eller analys, av Sverige—Kroatien. Det finns ju gott om både krönikörer och analytiker på redaktionen nu för tiden.

I dagens tidning fanns det en krönika om damlaget FC Rosengårds säsong.

Jag har svårt att tänka mig att Sydsvenskans läsare av idrottssidorna har ett större intresse av att läsa om FC Rosengård än om A-landslaget.

Jag tror inte trovärdigheten växer hos läsekretsen med en sådan prioritering.

***

Lite andra tankar om helgen finns det kanske anledning att återkomma till. Stadsarkivet är inte tillgängligt för längre tid för forskning av olika dokument.

Skrivklådan måste få sitt utlopp.

Jag hatar – nej, hata är för starkt, jag vill värna om ordens värde – det får bli är irriterad i stället.

För så är det att vara utan internetuppkoppling några dagar. Ibland tvingas man byta leverantör. Antingen man vill eller ej. Trots att det kostat mig några hundra extra i månaden har jag stannat kvar hos min förra operatör. Erfarenheten säger mig att ett byte alltid ger problem. Men min bostadsrättförening har förhandlat fram ett bra avtal med fördelar på andra områden än bara internetuppkopplingen. Det var bara att rätta in sig ledet.

Allt tar sin tid, säga upp ett kontrakt, teckna ett nytt. Med följd att det någonstans blir ett uppehåll utan kontakt med cybervärlden. Och det är svårt i dessa moderna tider. Man kan inte ens hitta ett telefonnummer om man inte har ”allt” på en smart telefon. Och vilken person 80+ har det? Dplay med de allsvenska fotbollsmachera kunde man inte casta till tv-skärmen, lika lite som  matcherna i Handbollsligan. Detta kan man kanske leva med. Under i alla fall några dagar. Men jag har saknat att inte kunna läsa de bloggar jag vill på en tillräckligt stor skärm för mina åldrande ögon. Eller hitta de idrottsresultat som finns på förbundens och föreningarnas hemsidor. Med mera, med mera, inte minst bankärenden.

Jag vet – eller i alla fall tror mig veta – att de flesta problemen kan man lösa med en modern mobil. Och med en ung hjärna, programmerad för ett liv i den digitala världen.

Men jag har inte dessa egenskaper. Det är bara att inse.

I går kopplades mitt nya abonnemang in. Men några moment måste man själv fixa för att allt skulle fungera. Terminologin, bara den, gör att man känner sig dum och alla dessa koder och lösenord man tvingas hitta i den digra lista över sådana en modern människa måste leva med.

Efter någon timmes jobb lyckades jag fixa så att jag åter kan leva ett modernt liv med tillgång till livets nödvändighet. I alla fall mitt livs. Det som gör mitt liv angenämare. Jag kände mig lite stolt.

Jag blev klar så jag kunde jag se halva den spännande matchen i Handbollsligan, Ystads IF:s överraskande uddamålsvinst borta över Skövde.

Och i kväll blir det Alingsås mot HK Malmö med min store favorit i ligan, Alingsås William Andersson-Moberg.

Sen hoppas jag att livet kan återgå till det normala, med bankärenden, bloggskivande och massa surfande runt om i internetvärlden.

Men ännu är jag irriterad. Några inarbetade genvägar har jag inte hittat åtkomst till. Så det är väl dags att kalla in hjälp från barn eller barnbarn.

För så ser livet ut för oss årsrika.

Förhoppningsvis kommer jag inte att tvingas till fler byten av bredbandsleverantör i framtiden.

Det är inte hälsosamt att vara irriterad.

I dag är det jubileum.

Den 17 september 2012 skrev jag och publicerade min första blogg på den här sidan. Det har blivit 1 180 inlägg.

Läsarintresset har varierat. Utan reklam är det svårt att nå de siffror/följare som kändisar av olika dignitet kan presentera.

Det är klart att jag vill bli läst. Men det är skrivarglädjen som får mig att fortsätta att ge mina synpunkter på företeelser främst inom idrottens värld. Politik lämnar jag åt andra.

Jag har haft tankar på att med ålderns rätt sluta. Men av någon anledning har antalet läsare ökat den senaste tiden. Varje månad kan över 700 enskilda personer söka upp Manssonsport och göra totalt över 7 000 besök/månad.

Det finns alltså ett intresse som gör att jag kommet att fortsätta. Utan att fastställa någon slutdatum.

***

Mer eller mindre frivilligt kan man hamna på bloggar och facebooksidor, som man faktiskt blir rädd för att läsa. Personangreppen och invektiven haglar. Kritik skall/kan vara personlig med saklig. Även om enskilda personer kan kritiseras.

Det är enligt detta motto jag tänker fortsätta.

Men mest intresserar mig de trender och förändringar som sker inom Malmös och Skånes idrottsvärld. Det var så jag skrev i min första blogg för åtta år sedan.

Jag menar att det i dagens massmediavärld saknas en debatt om de förändringar som sker inom den breda, djupa idrotten.

Jag skrev för en tid sedan att jag saknar Kvällsposten sportkrönikör Birger Buhre.

Men för Guds skull tro inte att jag kan ersätta honom. Det går bara inte.

Såg naturligtvis Malmö FF:s Europa Leaguekval mot polska Cracovia, 2—0.

Ett klart och odiskutabelt avancemang mot ett tillsynes bra motstånd. MFF gjorde i mitt tycke säsongens bästa match. Det var efter det tidiga, 23 sekunder, ledningsmålet gediget. Men också med hjälp av de marginaler som avgör jämna matcher.

I min morgontidning noterades inte dessa med ett enda ord. Mattias Larsson i Kvällsposten (heders till honom!) påpekade att polackernas underkända offsidemål var hårfint, att Erdal Rakip räddades av en snäll domare från att få sitt andra gula kort och att en av Anel Ahmedhodzics tacklingar i eget straffområde kunde renderat en domarsignal mot honom.

Jag förstår inte varför inte Sydsvenskans utsända trio inte med ett enda ord nämner dessa situationer, som kunnat ändra matchbilden.

I min enkla värld är trovärdighet ett honnörsord.

Jag kan väl tillägga att Anel Ahmedhodzics glidtackling som gav ett gult kort hade en stark nyans av brandgult.

Detta är skrivit på inget sätt för att förringa MFF:s seger. Som matchen utvecklade sig var den motiverad men det var bara Mattias Larsson som gav en rättvisande bild av skeendet.

***

På tal om Anel Ahmedhodzic, denne osedvanligt store talang (för så är det), har dock en gräddfil i media, riks som lokal. Alla hans spektakulära passningar, tacklingar och brytningar observeras och noteras men hans misstag i passningar, tacklingar och brytningar faller oftast under radarn. Han har, fullt förståeligt, mycket att lära. Han hade kanske mått bättre av en mera nyanserade betygsättning.

***

Mer journalistik. Det finns en site Fotboll Skåne, som koncentrerar sig på att bevaka MFF och Helsingborgs IF. Om MFF skriver mestadels vännen Ole Törner. Han är ärlig och medger att han är blå. Så jag visste vad jag skulle få, när jag för 25 kronor per månad även fick tillgång till PLUS-artiklarna.

Jag betalar gärna för bra journalistik.

Men förtroendet försvann efter Oles kommentarer efter MFF:s 2—2 mot Mjällby. Jag vill påpeka att jag inte såg matchen, var på resa.

Ole har gång på gång skrivit om MFF:s överlägsna bredd och vikten av rotation av spelare i och med det täta spelschemat. MFF tvingades till byten på grund av skador och lät också några av bänkspelarna starta, allt enligt ”rekommendationerna”. Men så blev det som sagt BARA ett kryss.

PLUS-krönikan handlade sedan om OM. Om NN hade spelat, om en annan NN hade tagit sin chans, om en tredje NN inte missat en straff, om MFF inte släppt till så många fasta situationer på egna planhalvan, ja, då hade MFF vunnit

Jag minns inte fler OM och kan inte kolla. Efter den PLUS-artikeln avslutade jag min prenumeration.

Trovärdighet ett honnörsord.

Har ofta skrivit att tv-repriserna är fotbollsdomarnas värsta fiende.

Det senaste tiden har det med all tydlighet visats sig i Allsvenskan. Det har väl sällan varit så många omdiskuterade domslut som den här intensiva perioden med 14 matcher på kortare tid än två månader.

Jag har inte tillgång till någon tillförlitlig statistik men har en bestämd känsla av att det utdömts ett större antal straffsparkar än någon gång tidigare. Som jag noterade i ett tidigare inlägg gillar jag om man konsekvent beivrar tröjdragningar och fasthållningar. Samtidigt har domarna friat uppenbara ojustheter och utmätt straff för filmningar och korrekta tacklingar.

Ojämnheterna har varit för stora. Jag har en känsla av att utgången och matchförloppet i alltför många matcher på påverkats av felaktiga domarsignaler. Alla vet skillnaden mellan 1—0 och 0—1 i alla skeenden av en match. Siffrorna ändrar matchens taktiska utveckling.

Det påpekas hur de många matcherna påverkar spelarna. Man poängterar vikten av rotation. De högst rankade domarna, Ekberg, Nyberg, Sjöberg, Al Hakim, Pandzic, är i gång omgång efter omgång i 90 plus tillägg. Det är få utespelare som har haft lika lång tid på plan som de flitigast anlitade domarna. Det är klart att det sliter. En trött person fattar fler felaktiga beslut än en utvilad.

Det är min amatöranalys över de ojämna domarinsatserna.

Dessutom har domarna inga, eller få, hemmamatcher. De måste resa till sina uppdrag. Resor i värme tar kraft.

Det hjälper inte att de främsta av landets elitdomare är heltidsanställda med bra löner, i paritet med de sämst betalda spelarna i de allsvenska storklubbarnas trupper.

Domarna är slitna.

Jag skall försöka tänka på detta även när favoritlagen blir förfördelat.

För ett antal år sedan läste jag i en bok om två kompisar som hade en tävling om vem som först kunde notera/hitta bilnummer från 001 till 999 i löpande följd.

I samma veva hörde jag i ett radioprogram om två andra som ägnade sig åt samma jippo. Tog det som ett tecken att det skulle även jag göra. Jag utmanade några mig närstående. De accepterade, men efter en tid var jag ensam. Och det förstår jag. Vem vill ägna sig åt något så löjligt och meningslöst?

Men envis och dum som jag är fortsatte jag att leta och anteckna. Har man satt upp ett mål så skall man nå det. Det är som vid ungdomens friidrottsträning: Skulle du springa 15 kilometer, la du inte av vid 13

Vad jag lärde mig var slumpens inverkan. Ibland har det dröjt över tre veckor innan rätt nummer dykt upp men sen finns tre rätt numrerade bilar uppradade efter varandra på samma gata.

Nu på sluttampen, när jag under en period var nära ge upp, gäckade 945 mig. Jag vet inte hur många 946 som dök upp, för att inte tala om 045, 145, 245 osv och andra kombinationer med 9-4-5, som 459, 954 osv…

Så fann jag då 945 på Pildammsvägen men då var alla 946 plötsligt försvunna.

Jag har blivit gäckad många gånger. Har sett exempelvis 870, när jag sökte 869 och stötte på en bil med detta nummer fem minuter senare, cyklade tillbaka till platsen där 870 stått parkerad. Flyttad, parkeringsrutan tom! Det har hänt mer än en gång.

Men jag har varit observant. Har det i min närhet funnits en bil som snart stod på tur har jag memorerat platsen och gått ner till exempelvis garaget och fyllt på mina anteckningar.

Jag medger: Det har blivit något av en tvångstanke, lite sjukt.

Finaldagen den 24 juni var en höjdpunkt. Var uppe i 996. Cyklade på Stadiongatan förbi 998 – fan! – men på Lorensborgsgatan 100 meter bort fanns en 997:a, cyklade givetvis tillbaka, 998 stod kvar. Och se bara 300 meter längre ner stod den, en VW med 999.

Jag var i mål. Kände en lättnad.

Det började på Dalaplan den 12 januari 2012.

Åtta och ett halvt år sedan.

Det finns egentligen inga ord för hur meningslöst, dum och, ja, lite sjuk denna jakt på 999 varit. Men i all dumhet är jag lite stolt över att jag höll ut.

I åtta och ett halvt år.

***

Men lite mentala  men har det blivit. När jag fortsatte min cykeltur den 24 sneglade jag fortfarande på nummerplåtarna och tvingade mig att ge mera akt på de intressanta omgivningarna.

Det har blivit bättre och jag har ändrat mina dagliga cykelturer från gator med mycket bilar till lugnare stråk, som i går på de vackra cykelstigarna kring Lindängen.

Det blir ingen ny 001—999-jakt. Jag lovar,