I dag tjuvstartar Handbollsligan, storfavoriten IFK Kristianstad mot nykomlingen Önnered.

Som intresserad, boende i Malmö och prenumerant på den stora tidningen, har det varit omöjligt att få kunskap om vad som hänt på övergångssidan runt om i Handbollssverige. Informationen har i stort bara handlat om HK Malmö och Lugi. Referat och intryck från träningsmatcherna har varit sporadiska även från dessa två lag. Klubbarnas hemsidor har inte heller alltid varit uppdaterade.

Klubbarna talar ofta och kritiserar massmedia för att man skriver för lite om deras verksamhet: ”Det är inte som förr”.

Så är det naturligtvis. Den massmediala världen är förändrad. Men det ger också möjligheteter. Inte minst genom de egna hemsidorna. Men hur sköter man dem? Gick just igenom de 14 lagens hemsidor för att ta reda på säsongens registrerade spelare. Fyra av klubbarna redovisade över huvud taget inte sina trupper. Några andra saknade väsentliga spelaruppgifter.

Det är oproffsigt för föreningar i en serie, som på sikt har ambitionen har just bli professionell.

Mest saknad är sammanställningen över sommarens övergångar. Jag tror säkert att Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, de två tidningar i Skåne som bevakar handbollen intensivast, publicerat en sådan lista. Men deras sidor är fullt förståeligt låsta. Och vilken pensionär har regelbundet råd att låsa upp alla olika intressanta sidor? Det finns ju mer än idrott.

För någon timme sedan publicerade dock Aftonbladet på sin hemsida en sammanställning över Handbollsligans övergångar. Felet var att den var daterad den 29 maj. Sen dess har en hel del hänt.

Det är på denna AB-information – och de 80-tal matcher från Handbollsligan, som jag såg förra säsongen -- jag baserar mitt tips inför 2018/2019.

1)    IFK Kristianstad

2)    Sävehof

3)    Ystads IF

4)    HK Malmö

5)    Alingsås

6)    Redbergslid

7)    Lugi

8)    Guif

9)    Skövde

10)  IFK Ystad

11)  Hammarby

12)  Önnered

13)  AIK

14)  Karlskrona

Om tid finns kommer jag de närmaste dagarna skriftligt förklara mitt tips.

En tuva lär kunna välta ett helt lass.

En liten sten kan förändra drygt 14 dagar ur ens liv.

Men nu är den, gallstenen, borta tillsammans med hela gallblåsan. Och nu är det värmen som plågar under konvalescensen.

Två veckors kontakt med den svenska sjukvården är omtumlande och intressant. Omvårdnaden är fantastisk. Personalen på alla nivåer och från hela världen visar kunnighet och empati. Man märker att de gillar sitt yrke. Det märks också att Malmö är en internationell stad, nationaliteterna är många. Här fanns afganska ynglingar som studerade till läkare och som under lovet jobbade som undersköterskor. Och underbara kolleger till dem från Somalia, Polen, Slovakien osv. Och naturligtvis en merpart av välutbildade svenskor och svenskar.

Sjuksköterskor är en yrkeskategori jag har all respekt för och väl värda både uppskattning och den löneökning de fordrar.

Jag är imponerad,

Och vad är en futtig gallblåseoperation mot det lidande som många multisjuka patienter tålmodigt genomlider år efter år?

En vecka på en sal ger gemenskap. Kanske ses man aldrig mer men minnena lär finnas kvar länge.

Typografyrket är på utdöende. En tidigare kollega från Sydsvenskan hade tvingats byta yrke. Han ingick nu i den stora stab av servicepersonal som såg till att vi patienter hade det bra på UMAS.

En av Malmöfotbollens främsta småklubbsspelare under 1990-talet har varit undersköterska sedan ett 30-tal år. Han tillhörde inte de mest välkammade spelarna på den tiden. Men människan har många sidor. Nu visade han helt andra sidor än de jag upptäckte under hans aktiva fotbollskarriär. Respekt.

Men naturligtvis finns det negativa intryck.

Tre besök på Akuten på två dagar utmynnade i en remiss till vårdcentralen på sjukhusets Kvälls- och Helgmottagning som i sin tur resulterade i en remiss till – Akuten.

Jag förstår inte att Akuten kunde missa orsaken till det bukonda. Symptomen för gulsot/gallsten var de klassiska. Om inte annat lärde jag mig det.

Sen skall man inte bli sjuk under semestertider. De interna väntetiderna på magnetröntgen och operation var långa, totalt fick jag fasta tre dagar innan det fanns tid för mig.

Och platsbristen är stor. På salarna blandas patienter i väntan på utskrivning med svårt lidande personer som behöver behandling nästan jämnt. Det blev lite si och så med nattsömnen.

Men varför klaga.

Sjukhuspersonalen gjorde det inte. De är de verkliga hjältarna.

Det är inte bara fotboll och VM i dessa dagar.

SM-veckan i Helsingborg och Landskrona har inletts och i helgen samlades alla Sveriges lovande simungdomar i Malmö för att göra upp om SM-medaljer.

Tävlingen Sum-Sim, fick knappast någon uppmärksamhet utanför den närmaste kretsen. Inte på tidningarnas sportsidor i alla fall. Den tiden är – tyvärr – förbi då ett junior- eller ungdoms-SM får någon uppmärksamhet. Inte ens när tävlingen sker på hemmaplan.

Några förhandsrubriker blev det förstås, till och med i rikspressen. Föräldrar var rädda för att sända sina barn till Malmö. Tävlingen skedde på Lindängsbadet, inte alls långt från Lindängsplan, platsen för en hel del skjutningar. Och heller långt från Nydala, en annan ”skjutbana”.

Det är olustigt att mitt fina Malmö är så förknippat med gängkriminalitet att föräldrar tvekar att sända sina barn till ett fantastiskt idrottsevenemang.

Vansinnet kom på något sätt närmare i går, när en man dödades mitt på eftermiddagen i en park med många människor i rörelse. Inte en kilometer från Lindängsbadet.

Och i en av de många cykelvänliga parker jag ofta besöker med min Skeppshult.

Men var vet man var idiotin finns? Cykla måste man.

***

Tävlingen, då?

Den visade att svensk och skånsk simning har en bred återväxt.  I de tolv lagkapperna, tre per åldersklass, U 17 och U 15, deltog mellan 22 och 41 fyrmannalag.

I motsvarande tävling, stafett-SM i friidrott, fanns tio lopp. Här låg deltagarantalet mellan nio och 23. Med andra ord en rejäl skillnad.

Tar man ner det på skånsk nivå blir skillnaden än mer markant, nästan genant för friidrotten.

Fem skånska friidrottsföreningar sände 18 lag i 17- och 15-årsgrubberna till Göteborg.

I Sum-Sim kom 17 skånska föreningar med 93 lag till start.

En liten del av den enorma skillnaden kan förklaras av att simningen hade sitt mästerskap på hemmaplan i Malmö. Men inte allt.

Simningen har en bred verksamhet i små orter som friidrotten bara kan drömma om. Och gjort i många år. Märk väl det är inte fråga om barnverksamhet, jämförelsen gäller tonåringar.

Helsingborg SS blev totalt sett överlägset bästa klubb före Malmö KK.

20 skånska klubbar erövrade poäng.

Jag är imponerad av den skånska simningens ungdomsbredd.

Det ingår i det fria pensionärslivet att då och då göra en trevlig och lärorik bussutflykt med likasinnade. Och kanske till och med någon kryssning.

Några bussturer har det blivit. Har just också kommit hem från en kryssning med Hurtigruten, Bergen—Kirkenes—Bergen, elva dygn med fantastiska naturupplevelser, några i midnattssol. Tyvärr var vädret på Nordkalotten inte det bästa. Men man kan inte få allt.

Har varit i Norge några gånger tidigare och inte blivit imponerad av det norska köket. Nu har jag ändrat åsikt: Maten på MS Nordlys var utsökt.

***

Valet av resperiod var välplanerad, hann se några matcher i den allsvenska våravslutningen och är hemma till den spännande VM-månaden. Man vill ju inte gärna missa något. Var hemma och såg 0—0-mötet mellan Sverige och Peru. Det var i sanning torftigt. Det får räcka som kommentar.

***

Elva dygn på ett kryssningsfartyg, utan tillgång till tidningar och – självvalt – inte heller till en dator, och minimalt utnyttjande av mobilens nyhetsförmedling ger tid för bokläsning och till funderingar om framtiden.

För det är klart: Man lär inte hinna med allt man vill. Tiden och åren rinner i väg. Detta sagt i friskt tillstånd och utan sentimentalitet.

Skall jag fortsätta blogga?

Har i år åter tagit på mig – tillsammans med Göran Schönhult – att vara ansvarig för Skånsk Idrotts Historia och skriva två artiklar i 2018 års bok.

Samtidigt har jag under många år samlat uppgifter om Heleneholms IF:s snart 80-åriga historia i ett skånskt och malmöitiskt perspektiv. Det jobbet vill jag gärna fullfölja. Hur materialet skall publiceras är en annan fråga.

Men det är uppiggande att blogga. Vill också titta på händelser och skeenden inom idrotten som inte får plats i dagens klickinriktade massmediavärd. Pretentiöst? Kanske och må så vara.

Har ingen aning om vilka läsarsiffror som är bra för en icke marknadsförd blogg, men statisten före Hurtigrutresan visade att läsandet av bloggen aldrig varit större och att många saknat inläggen under de senaste två veckorna.

Smicker biter. Så jag bryter löftet till mig själv från resan i norr och fortsätter mitt bloggande. Till glädje för några, till förargelse för andra och likgiltigt för de flesta.

***

Återkommer i morgon om MFF:s möjlighet att infria ordföranden Håkan Jeppssons målsättning med fler unga, egna spelare i laget nu när Anders Christiansen åter blir tillgänglig.

Detta måste vara veckans två mest intressantaste meningar.

Hämtade från söndagens C-del i Sydsvenskan.

”Jag känner ingen annan idrottsman än Bo Larsson som i hela sin aktiva fotbollskarriär och därefter varit så ödmjuk och nästan blygsam eller rentav försagd i fråga om sina egna meriter. Han borde bilda stilskola i det avseendet.”

Vem är författaren?

Jo den, som jag först av alla rekommenderat till Bosse Larssons stilskola. BJÖRN RANELID.

 Vars böcker om Malmö, Till alla människor på jorden och i himlen och Tyst i klassen, jag dock som Malmöbo haft stor behållning av.

Det börjar bli tunt på favorithyllan.

Först Jerry Williams och i dag Lill-Babs.

Det är fortfarande ett klart minne, en sommarkväll i Surbrunnsparken i Ystad i mitten av 1950-talet. Lill-Babs besökte Ystad. Det var fullt kring scenen. En blyg tonåring beundrade mer än hennes sång. Hon hade utstrålning.

Precis som Jerry Williams, som jag bland annat såg och hörde när han besökte Malmö arena för något år sedan.

Tänk vilken vitalitet de båda hade ända fram till slutet! Den var beundransvärd.

Härliga minnen av två personligheter.

***

Vädret förhindrade tyvärr en tur på den skånska konstrundan. Det gav tid till en del timmar – för många faktiskt – med sport i tv.

Såg bland annat första semifinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Spännande visst, jämnt i målprotokollet, och då vet man aldrig vilken väg en puck tar. Har tidigare sett några andra slutspelsmatcher. Och då kommer avarterna fram, de löjliga slagsmålen utan något straff. Men var drar man gränserna? Växjös Daniel Rahimi knockade Malmös Fredrik Händemark med en klockren träff. Rahimi riskerar nu avstängning. Mitt allmänna idrottsrättsligatänkande säger: Givetvis. Samtidigt, skall han straffas för att han får in en fullträff som ”alla andra” hoppats att de fått? Negligerar man alla de löjliga klungslagsmålen utan någon åtgärd alls, kan man inte ge någon eller några matchers avstängning för att någon är en ”bättre boxare”.

Stämma i bäcken framför i ån. Gammal moralist, okej, det pallar jag för. Det som är röda kort och avstängningar i andra idrotter får inte bli en straffri bagatell i ishockey.

En ishockeymatch blir inte intressantare för att den innehåller regelvidriga slagsmål.

För en sann idrottsvän höjs värdet om man håller sig till reglerna.

***

De båda kvällstidningarna utnämnde honom till Bäst på plan. CMores kunnige expert Anders Andersson berömde honom. Men Sydsvenskans betygsjury tyckte att Alexander Jeremejeff var högst medelmåttig i mötet Elfsborg—Malmö FF och gav honom en ”mesig” tvåa på femgradig skala.

Nu såg jag matchen och har min uppfattning klar. Och vem jag skall lita på i framtiden. Men det visste jag förresten redan.

För en tid sedan meddelade Malbas att klubben till kommande säsong kommer att dra bort både sitt dam- och herrlag från näst högsta serierna i basket.

I samma veva kom beskedet att Limhamn Griffins inte kommer att deltaga i 2018 ås Superserie i amerikansk fotboll.

Vad är det som händer i Malmös elitidrottsvärld?

För det är här är inte två enstaka händelser de senaste åren från Malmös idrottshorisont.

För några år sedan drog sig två av landets historiskt sett främsta badmintonklubbar, Aura och Malmö Badmintonklubb (i olika skepnader), sig ur högsta serien.

I rugby har Malmö RC försvunnit från elitkartan. SK Ran har lagt ner sin vattenpoloverksamhet.

I fredags lämnade IK Sparta walk over i sin elitseriematch i brottning mot Marsvinsholm och ligger sist i serien, som bara består av fyra lag, lika många som i serien under. Ingen annan klubb i Malmö än Sparta har serielag. Detta i den forna svenska brottarhuvudstaden Malmö. Totalsumman åtta serielag i Skåne är förstås än mer alarmerande.

I helgen pågår SM i bordtennis för seniorer och juniorer i närliggande Helsingborg. Totalt deltar två spelare från Malmö, från Kvarnby AK. Båda försvann efter en match.

I Växjö avgörs SM i friidrott för 15—16-åringar. Antalet deltagande Malmöungdomar är få. MAI har blivit ett Team Skåne. IK Pallas har helt försvunnit som en förening med aktiva ungdomar. Heleneholms IF har ett fåtal seniorer i svensk toppklass och en tunn ungdomsavdelning, förvisso under tillväxt.

I simning har utvecklingen gått åt samma håll, mot en dominerande storklubb. I skuggan av Malmö KK har Ran nästan blivit utraderad som tävlingsklubb i de större sammanhangen.

I handboll är det endast HK Malmö och dess samarbetspartners som har verksamhet på herrsidan. Stans damlag håller till på en låg nivå.

Liksom de i volleyboll.

I squash var Malmö SRC under decennier Sveriges helt dominerande ungdomsklubb. Det är man inte längre. Det är också många år sedan man hade något damlag.

Och hur ser det ut i bowling, en tidigare paradgren i Malmö? Inget elitlag på herrsidan längre och ett sladdande lag i damelitserien.

I herrfotboll är det förbluffande tom bakom Malmö FF, liksom bakom FC Rosengård och LB 07 på damsidan.

***

Okej, detta är en negativ betraktelse. Men inte desto mindre sann. MFF, FC Rosengård, LB 07, Malmö Redhawks, Pantern, Fair Play, herrarna i Malmö SRC, Malmö FBC:s båda lag, short track-åkarna i Skinnaren, de duktiga kampsporsutövarna i många klubbar, boulespelarna, undervattensrugbyspelarna och några till, kan inte hjälpa upp det faktum att Malmö faktiskt är en ganska så dålig idrottsstad.

Med tanke på storleken.

Politiker och tjänstemän framhåller ofta hur fantastiskt föreningslivet är i Malmö och hur bra förutsättningarna är.

Så är kanske inte fallet.

Alla inblandade borde kanske ta sig en funderade.

OS och en hostrelaterad influensa har gjort att varken tid eller ork räckt till för några konstruktiva (nåja!) funderingar den senaste tiden.

En bloggcomeback kan kanske vara på plats, när kyla och vind gör att det är skönast att sitta inne i värmen och beskåda det vackra snölandskapet.

I går kväll var det extra angenämt att bara ha några 100 meter till Baltiska hallen för att se handbollens Skånederby mellan HK Malmö och IFK Kristianstad.

HK har lite otur med vädret vid sina derbyn. Om jag inte missminner mig var det ett rejält höstoväder vid YIF:s besök och så nu denna ”arktiska” kyla. Publiksnittet hade behövts hissas upp.

***

Till matcher och tävlingar skall man gå med glädje. Det skall vara högtidsstunder. Så känner de flesta, tränare, aktiva, styrelser och alla supporters.

Men hur känner sig Ola Lindgren, den förre förbundskaptenen och IFK Kristianstadstränaren, när det är dags för match? Han vet ju att han kommer att bli arg, nej störtförbannad, för hans lag kommer att möta två fullkomligt odugliga domare match efter match. Inte ens de egna spelarna undgår hans negativa gestikulerande.

Hur står man ut att gå till ett jobb med vetskapen om att man vid nästan varje tillfälle kommer att bli besviken på allt och alla¨?

Okej, jag överdriver något men jag känner olust när jag ser OIa Lindgrens osympatiska uppträdande. Varför inte lägga energi på något man kan påverka?

Jag har ingen aning om skade- och sjukdomssituationen i Kristianstadstruppen (förutom de som inte alls var med) men det var väl ganska uppenbart att Ola inte fullt ut matchade laget för seger. Han hade resignerat. Likväl protesterade han in i det sista, när matchen var körd och fick en berättigad varning.

Ovärdigt!

Lika ovärdigt som när delar av Kristianstadsanhängarna hyllade honom i samband med det gula kortet.

***

Matchen, då? HK-vinsten 21—17 finns det inget att säga om. Men för en neutral handbollsvän var det definitivt ingen höjdare. Snarare en av säsongens sämre toppmatcher i Handbollsligan.

Att med utgångspunkt från skeendet i går mena att HK och Kristianstad är Sveriges två bästa lag just nu tyder inte på någon större erfarenhet av inhemsk handboll. Båda dessa lag och några andra har presterar betydligt bättre handboll, inte hämmade av sjukdomar och skador.

Därmed inte sagt att det inte just blir Kristianstad och Malmö i SM-finalen.

***

Personligen gladde jag mig mest över att HK:s Simon Nyberg fick 60 minuters speltid på grund av Fredrik Petersens skada. Simon skötte det utmärkt och i min handbollsvärld är han värd mer speltid även när Fredrik Petersen är kurant.