Det är mycket nu.

Men det är det förstås alltid.

Fotboll på tv, fotboll live, GP-tävlingar i friidrott, Final Four i handboll, plus så ett liv utanför sportsektorn.

***

Helgens mest uppskakande händelse var den danske fotbollsspelaren Christian Eriksens kollaps under EM-matchen mot Finland. Otäcka, känslosamma bilder som berörde. Såväl positivt som negativt. Kommentarerna har varit många, tusentals, åsikterna många. Beslutet att fullfölja matchen blev omdiskuterat. Vem är jag att avgöra: Rätt eller fel?

När nu allt verkar bli bra, är det lätt, med facit i hand, att konstatera att beslutet var korrekt. Christian Eriksen fick en värdig hälsning till sjukbädden från publiken på Parken. Och från hela fotbollsvärlden.

Hjärtstillestånd är naturligtvis den allvarligaste skada som kan inträffa, men fotbollhistorian är fylld av olyckshändelser, där medvetslösa spelare transporteras till sjukhus och matcherna slutförts. Situationen blir givetvis en annan i ett EM-slutspel inför miljontals tv-tittare.

Förhoppningsvis kan händelsen på Parken få supporterna att även ge medkänsla till motståndarnas spelare och anhängare. Finlands trupp och de tillresta supportrarna uppträdde stilfullt.

***

2008 var jag som handbollsåskådare i Trelleborg åskådare till en lika traumatisk händelse. Stavstens Linus Asu föll plötsligt till golvet till synes livlös. På HK Malmös bänk fanns Daniel Thysell, utbildad brandman, som snabbt var framme hos Linus Asu och utförde den förmodligen livsavgörande räddningsaktionen. När jag träffar Daniel tänker jag ofta på honom som en verklig hjälte. Jag tror aldrig jag i något idrottsreferat använt ordet ”hjälte”. Det blir man inte för att man gjort ett avgörande mål eller några strålande målvaktsparader.,

En hjälte är en person, som i en stressad livsavgörande situation snabbt fattar de rätta besluten. Som Daniel Thysell och personalen på Parken.

Och vilken tur de drabbade personerna har att deras kollaps sker där just dessa handlingskraftiga hjältar finns.

***

Jag blir kvar vid handbollen. Såg Aalborgs slutspelsmatcher i Champions League. Laget var förvisso chanslöst i finalen mot Barcelona men semivinsten mot Paris SG var imponerande. Inför OS visade svensktrion Felix Claar, Lukas Sandell och målvakten Mikael Aggefors att de håller hög internationell klass. Claars och Sandells positiva utveckling går bara spikrakt uppåt.

***

VAR, videogranskningen, i EM-fotbollen har redan gjort mig irriterad. Vid matchen Holland (förlåt Nederländerna) mot Ukraina konstaterade domarteamet att den ukrainske försvarsspelaren hade en halv fot felplacerad och det inte var någon offside. Men hur var det med den tacklingsituation som föregick målet? Den var minst lika intressant – om inte mer – som offsiden.

Jag hävdar intensivt att den fullständiga rättvisa VAR-ivrarna strävar efter den finns inte.

Målkamera, sen får det vara stopp!

***

I helgen spelade Malmö FF en träningsmatch mot Kalmar FF, förlust 1—0. Det lär inte ha varit så bra ur MFF-synvinkel. MFF prövade spelare lite hit och dit. Det blev man nogsamt uppmärksammad på i Malmömedia.

Men Kalmar då? Kom smålänningarna med ett ordinarie lag eller testade KFF också reserver och lovande ungdomar? I min inskränkta värld hade det varit intressant att veta för att ur mitt tidningsperspektiv kunna bedöma lagens insatser.

Alltför mycket i Malmömedias fotbollsbevakning är koncentrerat till MFF. Vidgade vyer skadar aldrig.

Det pågår ett VM i ishockey.

Om inte framgår det av de överfyllda tv-tablåerna.

Men inför avgörandet och efter gårdagens kvartsfinaler har matcherna hamnat i nästan notisform i min morgontidning och på de stora kvällstidningarnas hemsidor måste man scrolla länge innan man hittar något om VM-turneringen.

***

Det där med ishockey och media, VM och de sportintresserades intressen förbryllar mig. SVT:s överdimensionering är grotesk. Det är väl alla överens om. Men övriga medias falnade intresse, just när det bränner till, är den avhängig av den svenska insatsen? Bedömer de ansvariga att intresset för ett VM-finalspel är så lågt att det i text kan bli just en notis. Är turneringen i stort helt utan intresse utan ett svenskt deltagande? För när Tre Kronor spelar, sitter över två miljoner svenskar framför tv-apparaterna. Så många såg Sverige—Schweiz. Några andra siffror har jag – i min okunnighet -- inte kunnat googla fram.

***

Jag umgås i några allmänsportintresserade grupper, där åsikterna är många och diskussionerna ibland är intensiva. Ingen i dessa grupper, totalt över tio personer, har sett en hel VM-match, mer än hälften inte ens några minuter. Jag såg Sveriges tredje period, plus förlängning, mot Tjeckien och de avslutande sekvenserna mot Ryssland.

Varför fascinerar ishockeyn så många – publiksiffrorna på arenor och framför tv:n visar att det är så? Samtidigt som så många vänder den ryggen. Även en VM-turnering. Gränshindret är högt.

Men okej, årets upplaga är en mera B/C-variant än många av de tidigare. Igenkänningsfaktorn betyder mycket för att locka åskådare. Hur många allmänintresserade kan identifiera Tre Kronors spelare? Även utan utrustning.

***

Idrottsligt, då? Självfallet har jag inga åsikter, kan alldeles för lite om spelarnas kapacitet och meriter och om förbundskapten Johan Garpenlövs förmåga att leda ett landslag.

Men man kan fundera om Sveriges bredd på världselitspelare är så stor som det ofta görs gällande.

Sen är det givetvis ett bevis på ishockeyns dåliga internationella elitmässiga spridning att en missad kvartsfinalplats betygssätts som fiasko, med versaler.

 Det är bara bandy som kan konkurrera.

Samtidigt – som man i all svensk bedrövelse – kan glädja sig åt att Danmark och Belarus i i alla fall enstaka möten kan vinna över Sverige i ett VM. Ökad bredd ger ökat intresse.

***

Om Finland avancerar till final kan jag kanske tänka mig att titta. Åtminstone på avslutningen.

Det är inte lätt att hänga med i den allmänna fotbollsdebatten.

Nya ord ploppar fram med jämna mellanrum.

Som nu senast ”expected goals”. Jag kan översätta. Men vad innebär det i praktiken? Kan man på något underligt sätt räkna ut hur många mål ett lag förväntas göra? Jag ber ingen lära mig. Det räcker att uppleva en match med grundinställningen: Varje match lever sitt eget liv.

Det är denna ovisshet som ger spänningen.

***

Allt statistikförs, för lag och för varje enskild spelare. Det är analyser för tränare och nördar. Okej, lite av fotbollsnörd är jag, men det finns gränser.

Men lite obstinat får jag väl vara. Det där med assist är fullständigt orättvist. Den mest briljanta passningen ger inget utslag i statistiken om den frispelade missar att göra mål. Som i mötet AIK—Malmö FF (1—1) när Ola Toivonen mästerligt frispelade Veljko Birmancevic men denne avlutade sällsynt taffligt. Hade det blivit mål hade Toivonen fått en poäng i assistkolumnen. Och förmodligen sluppit det förnedrande betyget 1 i några tidningars bedömning av hans insats.

Match efter mach sker liknande situationer. En assistliga ger ingen rättvisande bild av spelarnas kvalitet på detta område.

Likadant är det i de andra lagbollsporterna.

***

Skytteligan har genom alla tider rönt stort intresse. Det var länge den enda individuella statisk som noterades.

Men vad är ett självmål? Och när är det inte självmål?

Att Barcelonas första mål i gårdagens Champions Leaguefinal mot Chelsea var ett självmål är odiskutabelt. En Chelseaspelares rensning träffade en medspelare och bollen seglade in i egna målet.

Men i torsdags såg jag i den svenska damcupfinalen Häckens Filippa Angeldal via en Eskilstunaspelare slå in 1—0. I det officiella protokollet står Filippa Angeldal som målgörare.

Någon timme senare, AIK—MFF, sköt hemmalagets Stefanelli bollen mot MFF-målet. Lasse Nielsen, MFF:s innerback, försökte förhindra bollen att gå mot mål men i stället ändrades riktningen och ställde Marko Johansson i målet, 1—1. Målet bokfördes officiellt som självmål.

Varför?

Stefanelli fråntogs ett mål och passningsläggaren en poäng i den orättvisa poängligan.

***

I Malmömedia menade man allmänt att MFF:s försvarsinsats var säsongens kanske främsta. Var det så? Var det inte AIK:s ganska grova avslutningsmissar som räddade MFF från ytterligare baklängesmål?

***

Och så några ord om Champions Leaguefinalen. Vilken fotboll Barcelona visade upp, tempo, teknik, finess över hela planen!

Fotboll när den är som bäst.

Synd bara att det stod 4—0 i paus så att man i andra halvlek mest spelade på säkerhet.

Ingen Gothia cup i fotboll.

Ingen Partille cup i handboll.

Ingen Basketfestival.

Hur blir det med Världsungdomsspelen i friidrott?

Fyra stora evenemang i Göteborg, som påverkar stora delar av ungdomsidrotten i hela landet. Speciellt ett pandemiår som detta med inställt seriespel i alla lagbollspel, avbrutna SM-turneringar för ungdomar i basket och handboll, en minimal utesäsong i friidrott 2020, följd av en i princip helt nerstängd inomhussäsong för alla utom den absoluta eliten.

Och så ser det i alla i stort alla andra sporten. Bristen på stimulerande tävlingar är förödande. Samtidigt ligger rädslan för att bli smittad som ett väldigt hinder för att ta sig till träningsarenorna och därmed hamna i större folksamlingar.

Rapporterna från gräsrötterna är mer alarmerade än vad som framkommit i media. I en grupp 15—16-åriga baskettjejer på cirka 25 spelare har ett tiotal slutat under säsongen. I princip ett helt lag i de åldrar då tappet vanligtvis är som störst.

Hur lång tid tar det att ta igen dessa förluster av spelare/årgångar? Det kan röra sig om en förlorad generation.

***

Spelåret i inomhuslagsporterna är slut för de allra flesta lagen. Trupperna skall kompletteras och förstärkas. Under två säsonger har juniorspel varit reducerat. Talangerna har inte fått den speltid som är nödvändig för att nästa steg i karriären. Vågar klubbarna – jag tänker på dem i eliten – satsa på ungdomar från de egna leden som de inte sett i skarpt läge under två år? Eller går de ut på marknaden och söker hos konkurrenterna? Jag har hittills sett få klubbar som i sina framtidsplaner för kommande säsong säger sig plocka upp spelare från ungdomsavdelningen.

Jag funderar återigen om några förlorade årgångar. Kampen om åtråvärda spelare lär hårdna.

***

Åter till Gothia cup (BK Häcken) och Partille Cup (IK Sävehof). Det är två av landets gedignaste klubbar, oavsett idrott, som byggt sina framgångar till stor del på sina populära turneringar, till gagn även för svensk fotboll och handboll. Och inte minst för Göteborgsområdets besöksnäringar.

Naturligtvis finns det en viss oro i föreningarna. De har stora ekonomiska åtaganden. Häckens övertagande av  Kopparbergs/Göteborgs damelitverksamhet kräver ytterligare resurser.

Covid-19 sätter på många oroande sätt sin prägel på hela världen.

Svensk ungdomsidrott och några stora, inställda evenemang kan förvisso anses som bagateller i ett större sammanhang.

Men för ett framtida Sverige är det betydelsefullt att idrotten kan återuppta sin normala verksamhet med träning och tävling på alla nivåer.

***

Idrotten får inte förlora fler årgångar.

”Malmötjejer ska inte se sig förpassade till bussen, de ska också kunna flyga till toppen som killarna.”

Det här är en treradig rubrik från måndagens Sydsvenska under överrubriken Opinion och signerad av Eva Bertz (L), ordförande i Malmö fritidsnämnd.

Eva Bertz ondgör sig över fördelningen av pengar för deltagande i de europeiska klubblagsturneringarna i fotboll. Det finns all anledning att ha synpunkter på den groteska skillnaden i pengar till dam- och herrfotbollen på den här nivån. Hon tar FC Rosengårds resa till Georgien som ett exempel. Malmöföreningen fick inget bidrag för att åka dig. FCR fick själv charta ett plan. Eva Bertz, man kan inte åka buss till Georgien och sen prestera på hög nivå! Även om det inte behövdes någon större skicklighet för efter två matcher vinna med 17—0 totalt.

Vad jag reagerar på är hennes avslutningsord: Jag kan lova att fritidsnämnden och dess förvaltning inte kommer att ge upp kampen för en jämställd idrott under min ledning.

Ur ett könsperspektiv, för det är detta Eva Bertz opinionsinlägg i grunden handlar om, är ungdomsidrotten i Malmö jämställd. Att det finns en snedfördelning idrotterna emellan är väl helt okey. I gymnastik, ridning, konståkning, cheerleading och till och med inom ungdomsfriidrotten är det betydligt fler töser än pågar som är aktiva. Att det är tvärtom i fotboll, ishockey och en del andra idrotter är väl också i sin ordning. Könsfördelning och tillgänglighet är lika i merparten av de idrotter som bedrivs i Malmö som handboll, basket, innebandy, simning och så vidare.

Ungdomarna har olika intressen.

***

För att få den optimala ungdomsidrotten är det den ekonomiska segregationen som är den man måste besegra. Idrotten vill, det forskningen visat, att ungdomen i unga år skall syssla med många aktiviteter, ingen specialisering i unga år. Det får till följd ett längre liv inom idrottslivet. Och också i många fall en högre kapacitet, när man specialiserar sig.

Det är dessa mål Malmös fritidsnämnd bör sätta som sina. Stans klubbar är beredda att ställa upp. Men de måste få resurser i en positiv atmosfär. Medlemsavgiftens storlek får inte vara ett hinder för att var med i mer än idrottsförening. Det skall vara tillåtet att arrangera tävlingar och tjäna pengar.

Det är detta Eva Bertz och hennes medhjälpare skall koncentrera sig på.

2021 klarar idrottsrörelsen i Sverige av att bemästra en eventuell könsdiskriminering.

***

De är mer än FC Rosengård och Malmö FF 2020 deltagit i Europaspel. Även HK Malmö deltog i en handbollsturnering. Hade turen (kort resa) och oturen (tufft motstånd) att få möta danska Skjern i första omgången. I de inledande omgångarna finns ingen internationell ekonomisk hjälp.

Det finns mer än genusskillnader, Eva Bertz. Villkoren idrotterna emellan är helt annorlunda.

Bra att veta i en debatt.

***

I mina funderingar kring det här inlägget dök en frågeställning upp: Hur berättigat är det att en kommun skall serva en verksamhet, som i stora delar är helt professionell med spelarlöner som lyser högt och ilsket i allmänhetens ögon?

Jag ställer bara frågan.

Föreningslivet i Malmö har fått ett extra ”pandemibidrag” på 23 miljoner.

Fritidsnämnden har också beslutat att de bidrag som baseras på medlemsantal och aktiviteter under året, inte skall räkna 2020 utan det är 2019 års siffror som utgöra underlag för 2021.

De beslutande skall ha all eloge för de här åtgärderna.

***

23 miljonerna kompenserar naturligtvis inte inkomstbortfallet för stans stora, rika föreningsliv. Det tar många år att komma i fatt. Här kan fritidsnämnden hjälpa till.

Hyresavgifterna vid tävlingar och träningar (för dem över 25 år) måste sänkas. Det måste löna sig att arrangera tävlingar och turneringar, stora som små. Sponsorintäkter är ett en okänd budgetpost hos många mindre föreningar.

Tävlingar av olika dignitet är ett måste i ett levande idrottssamhälle. Ta friidrotten, som jag känner till, som ett exempel. Grundavgifterna till kommunen för ett två timmar långt kvällsarrangemag är så höga att det behövs upp mot 100 starter för att det inte skall bli röda siffror i bokslutet. Större startfält ryms inte inom tidsramen.

***

Jag är inkompetent på kommunal ekonomi och dess budgetering. Men jag förstår inte varför en arrangör skall betala för att fritidsförvaltningens personal skall ställa i ordning en friidrottsarena, montera en boxningsring, plock ihop en brottarmatta, ställa upp några bordtennisbord, krita upp en fotbollsplan. Ja, ni vet. Vaktmästarna finns ju där. De kan väl lika gärna krita en plan i stället för att kratta löv eller luka ogräs? Måhända är jag för dum för att förstå sambandet.

***

Som jag påpekade i ett tidigare inlägg: Malmö har i förhållande till sin storlek få årligt återkommande idrottsevenemang i de kommunala anläggningarna. Givetvis beror en del på brist på ambition hos klubbarna. Men till stor del också på höga initialkostnader.

Det är mycket som är försvunnet.

• Under drygt 50 år var Dalhemscupen i handboll under Allhelgonahelgen en av landets främsta ungdomsturneringar. Den är försvunnen för drygt tio år sedan.
• Vid mitten av 2010-talet försökte Dalhems IF tillsammans med Lugi etablera en turnering på Bulltoftafältet. När projektbidraget efter tre år upphörde, försvann också den ekonomiska möjligheten för en fortsättning.
• Bunkeflo IF försökte, innan det blev LB 07, att introducera en större och årlig fotbollsturnering i Bunkeflostrand. Initiativet varade inte länge.
• Skånecupen. Malmö FF:s inomhusturnering, har mer eller mindre reducerats till en Malmöangelägenhet. Oxies Tomtecup har flyttat från Kombihallen ut till Oxievångshallen, som gjort att man tvingats reducerat antalet deltagande lag. BK Olympics inomhusturnering har flyttat ut till den privatägda hallen i Bunkeflo.
• Under många år arrangerade Fritid Malmö (det hette så) en populär seniorturnering i fotboll i Kombihallen. Initiativtagare var en gång IFK- och MFF-profilen Inge Blomberg och som ansvarig fortsatte sedan Stadionchefen Sven-Åke Löfgren. Vid dennes pension upphörde Cup Malmö. 2010 ville IFK återuppta den populära turneringen för 24 av Malmös klubbar, budgeterade en lågprisvariant, som skulle för sju tävlingsdagar ge ett överskott på 6 000 kronor. Hallhyran var 36 000 kronor. IFK ansökte om att få denna reducerad till hälften, men fick avslag. IFK la ner projektet. Så mycket arbete för så lite utdelning. Följden blev att Malmös klubbar deltog i turneringar i Skurup och Eslöv. Och att Malmö gick miste om en inkomst på 18 000 kronor.
• IFK hade också en juniorturnering, Kanarie-cup, i Kombihallen. Den bar sig inte heller.
• Malmö stadion har utanför några SM-tävlingar inte haft några fri[MS1] idrottstävlingar på mången god dag.

 ***

Visst finns det arrangemang i Malmö, tennisen har (den största går dock inte i en kommunal arena), liksom badminton, squash, brottningen (två ungdomstävlingar), budosporterna och några andra.

Men få som lyfter Malmö som en bred idrottsarrangörsstad.

Friidrottsklubbarna med sina årliga tävlingar i Atleticum gör ett bra jobb.

***

I min research för de här artiklarna har funnit mycket att förundras över.

• Malmö stad har 170 kommunikatörer, varav tre inom fritidsförvaltningen.
• Om du är över 25 år och som elitidrottsman vill träna ensam på en i övrigt tom kastplan debiteras klubben 125 kronor/timme. i Atleticum 200 kronor.
• En av stans för närvarande mest expansiva föreningar arrangerade i år ett SM och erhöll ett arrangemangsbidrag (obs ej förlustbidrag) på 100 000 kronor. Tävlingen blev en succé både publik- och sponsormässigt. Det blev ett överskott, som klubben tänkte plöja ner i sin utökade verksamhet. Men då kom fritidsnämnden och tog tillbaka 50 000 av det tilldelade bidraget.

***

Det här blev långt. Men det får bli så här. Det finns kanske anledning att återkomma.

***

Med dessa tre avslutningsbloggar 2020 som underlag önskar jag Malmös föreningsliv ett Gott Nytt 2021

Med mer förstående politiker och tjänstemän.

Tävlingar är idrottens nerv.

Detta sagt utan att på något sätt nervärdera de idrotter där tävlingsdelen är en mindre del av verksamheten, som ridsporten, gymnastiken, racketsporternas motionsspelande, de många löpargrupper som finns runt om oss. Listan kan göras större. Spektret är stort.

***

Att arrangera tävlingar är också ett utmärkt sätt för klubbarna att finansiera delar av sin verksamhet. Om klimatet för detta är bra i kommunen. Jag tycker inte klimatet är gynnsamt i Malmö.

I min värld är stans förvaltningar serviceorgan för stans innevånare och organisationer. Jag har på senare år inom fritidsförvaltningen sett och fått reda på händelser, där serviceandan ersatts av någon slags polisiär åtgärd. Som när en förening glömt att 24 timmar före avboka en träningstid och bötfälls med 800 kronor. Det hjälper inte att påminna om att föreningen skött sig perfekt 100-tals gånger.

 Eller när en kreativ ledare får vetskap om att den ordinarie träningsplatsen är upptagen och tar sina 30 ungdomar till en annan idrottsplats, som är ledig. Men se, så får man inte göra. Man måste boka tid! Det blir böter: 800 kronor.

Det finns fler exempel. Petitesser kan tyckas, men det skapar irritation mot en förvaltning, som – mänskligt – också gör sina misstag. Det förekommer dubbelbokningar och låsta lokaler, som gjort att barn inte kunnat träna. För dessa fadäser får klubbarna ingen ekonomisk kompensation. Samma fel, fast tvärtom, ger inte samma straff.

***

Att arrangera en tävling kräver stora ideella insatser, olika stora i olika idrotter. Jag vet att många chefer på idrottsplatserna (och i idrottshallarna) känner stolthet över att kunna presentera en

välskött anläggning för sina gäster. Men jag vet av erfarenhet också att den arrangerande klubben kommit till en ostädad arena, där inget var klart för att kunna tävla och alla tekniska hjälpmedel inte fungerade.

Funktionärerna, som jäktat från sina arbeten, fick börja med att städa och ställa i ordning idrottsplatsen.

Utan någon hjälp av någon vaktmästare. Inte ens vid ett arrangemang finns alltid professionell personal på plats.

Föreningarna har inte fått sina hyreskostnader reducerade trots bristerna. Malmö stad tar betalt för allt vid alla evenemang. Bra betalt vill jag påstå. I synnerhet i förhållande till hur mycket ideellt arbete som är en nödvändighet.

***

De höga damerna och herrarna inom fritidssektorn, inte minst politikerna, pekar gärna på de stora nationella- och internationella arrangemangen i Malmö (de största sker förstås i privatägda Malmö Arena). Men de ser inte att de mindre tävlingarna, de viktiga för en inspirerande, levande, bred idrott, är få för en stad av Malmös storlek.

Inspirationen sinar i klubbarna.

Malmös befolkning ökar i de bidragsberättigade åldrarna 4—25 år. Likväl minskar antalet redovisade aktiviteter inom fritidssektorn. Det oroar mig. Och borde också oroa de bestämmande.

***

Läste i dagarna fritidsförvaltningens ”Reviderade förslag av föreningsstöd 2020”. Det handlade mest om teknikaliteter i skrivningen och redovisningssystemet. Inget omskakande för att underlätta för ett pressat föreningsliv att förverkliga sin målsättning, som oftast är hög.

***

Det finns anledning att återkomma med ett inlägg i ärendet inom kort.

Julönskningar och nyårsförhoppningar hör till i dessa dagar.

Och varför då inte några mellandagsfunderingar?

Jag håller mig till sportens värld ur ett malmöitiskt perspektiv.

***

Och tyvärr måste man då komma i på coronapandemin, som förlamar hela ungdomens idrottsvärld. Inga Lundaspel i handboll och basket, ingen Skånecup i fotboll, turneringar, som nu haft större betydelse eftersom det ordinarie ungdomsseriespelet varit starkt reducerat eller helt inställt.

Det blir heller inga inomhustävlingar i friidrott för ungdomar. 2020 hade ungdomarna, utanför de absolut bästa, knappast några tävlingar. Nu blir det en ny tävlingsfri vinter. Men kanske än värre en lång period utan träning. Hur många är kvar när allt öppnas igen? Friidrotten har, speciellt på pojksidan, inte råd att tappa stora grupper. Luckorna är redan enorma.

***

Självfallet har alla idrotter samma, eller i alla fall liknande, problem. Och naturligtvis är alla dessa uteblivna aktiviteter ett stort samhälls- och folkhälsoproblem.

Många undersökningar visar att svenska ungdomar rör sig allt mindre och att de aktiva inom tävlingsidrotten slutar i tidigare ålder än förut. Det finns ju också undersökningar, som visar att speciellt flickor gärna deltager i föreningarnas träningsgrupper utan att vilja tävla. Många väljer gym. Positivt i grunden.

***

I idrottens mångfacetterade värld är det omöjlig att dra definitiva slutsatser. Staten, regionerna och kommunerna inser idrottens samhällsbetydelse och har satsat oerhörda summor för att idrotten skall överleva både som skådespel och med aktiviteter på olika nivåer samt inte minst för att ungdomsidrotten skall kvarstå och utvecklas.

Men de ekonomiska hål coronan åstadkommit kompenseras bara hjälpligt av det allmännas insatser. Det kommer att tå åtskilliga år innan föreningarna kan återfå samma inkomstnivå som före corona.

Stat, regioner och kommuner kan inte fortsätta pumpa in extra pengar till idrotten.

Men när pandemin är borta, måste, exempelvis Malmö stad, underlätta för föreningarna att vid egna arrangemang dra in medel till sin verksamhet. Med de avgifter som fritidsnämnden lägger på arrangörerna är det svårt att få tävlingar att ekonomiskt ge ett plus som står i relation till den ideella insatsen.

***

Sydsvenskans utmärkta artiklar före jul visade bland annat på den ekonomiska segregationen som finns i ungdomsidrotten i Malmö.

Det var inga nyheter men betydelsefullt att stans största tidning lyfte problematiken. Genomslagskraften blir större än när en privat blogg med mellan 1 000 och 1 500 unika besökare per månad under ett antal år försökt beskriva utvecklingen inom ungdomsidrotten.

Jag återkommer i ärendet inom kort.