Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Magnus Månsson - 27 december 2015 16:59

Det är intressant det där som nu diskuteras i idrottskretsar om när man skall börja notera resultat och göra tabeller inom ungdomsidrotten.

Fotbollen har nyligen bestämt att från och med 2017 inte redovisa tabeller för ungdomar 13 och yngre. I min värld något år för sent.

Det är i sig inget nytt att olika idrotter höjer den nedre åldersgränsen. Efter vad förstår har både handbollen, basketen och innebandy positiva erfarenheter. Det är förstås ännu för tidigt att dra några slutsatser. Ett av målen – ett första är att undvika stress, press, utslagning och resultatfixering – är att få ungdomarna att stanna kvar längre inom idrotten. Så här långt har den skånska handbollen dock inte märkt någon minskning av antalet seriespelande lag i grupperna 12 och äldre. Snarare tvärtom, samtidigt som antalet lag i de resultatlösa serierna också ökar.

Det är viktigt ur social och samhällelig synpunkt att ungdomarna blir kvar inom idrotten upp och över tonåren,

Jag tror att de som börjar tävla med resultatkrav redan från sju- åttaårsåldern slutar många år innan de blir 17, 18. I alla fall alltför många.

Det är därför den uppkomna diskussionen är intressant.

***

Därför tror jag att friidrotten lever farligt.

Mästerskapsprogrammet är helt okej. I Skåne får man tävla om att bli distriktsmästare först som 12-åring. Nästa steg är Götalandsmästerskapen för 13 och 14-åringar och sen gäller SM för 15 år och äldre.

Men det som oroar är att friidrotten i de nationella tävlingarna går allt längre ner i åldrarna. För några år sedan tävlade man i en 10-årsklass. Nu är man till och med nere i tävlingar för 7-åringar.

Förklaringen är enkel. Eftersom startfälten i tonårsåldrarna är mycket, mycket små söker man sig neråt för att få ekonomi i tävlingen. Det är en livsfarlig väg om man vill ha en bred senior- och juniorfriidrott. Beviset syns ödesdigert tydligt i den skånska statistiken rakt genom åldrarna.

Totalt sett har den aldrig varit så usel som 2015, inte ens i närheten.

Är det någon som borde diskutera en revidering av tävlingsprogrammet är det Skånes Friidrottsförbund.

Tyvärr verkar förbundsstyrelsen helt handlingsförlamad.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 24 oktober 2015 13:19

Ibland hinner man inte allt man vill. Inte bara ibland utan alltför ofta.
Har inte haft tid att skriva ner mina tankar på länge, har lagt ner det (nästan) sista på slutarbetet med den 15:e årgången av Skånsk Idrotts Historia.
Det ser ut att bli en intressant bok.
En artikel handlar om en simstjärnan, som avslutar sitt liv i misär. Läsarna får också ta del om en rallydrottnings karriär, man kan läsa om en brottare, som av många anses vara landets främste tekniker genom tiderna, om tre fotbollsprofiler från olika nivåer, om kanske världens främste domare i sin sport, om Sveriges snabbaste familj, om två handbollsklubbar vars utveckling gått åt rakt motsatt håll, om en ledare som betytt mycket för en klubb som numera är en av landets största och främsta, om två 100-årsjubilerande klubbar, om Sveriges äldsta stuteri, ytterligare porträtt av elitspelare i fotboll, om en idrott som numera inte utövas i Skåne men haft aktiva av högsta världsklass, om motionsidrottens utveckling och avslutningsvis en statistikdel där vi redogör för alla fotbollsföreningar som verkat i fyra sydliga skånska kommuner.
Om jag själv får säga det: ett intressant skånskt sportsligt smörgåsbord.

***

Det är svårt att undgå att berömma MFF för insatsen i Champions League och 1--0-vinsten mot

Sjacktar Donetsk. Den var övertygande och sett till målchanserna för liten.
Jag kan inget om ukrainsk fotboll och inget om Sjacktar. Det laget visade upp var dock bedrövligt både defensivt och offensivt.
Vid lottningen var den allmänna meningen att kampen om tredjeplatsen skulle stå mellan MFF och Sjacktar. Ju närmare Malmömötet kom desto bättre blev Sjacjktar i medias kommentarer. På vilka grunder? Årets lag (och det är väl detta som skall bedömas?) har väl av tidigare kommentarer att döma inte rakt igenom varit övertygande.
Med detta resonnemang som bakgrund har jag svårt att man i så många fall kallar vinsten en bragd, ett i min värld väldigt stark ord. Med MFF:s CL-satsning är det väl naturligt att man till och med två år i följd kan kvalificera sig till CL-slutspelet och där vinna en och annan match.
Om jag inte missminner mig betraktades även MFF:s avancemang till CL via Celtic som en bragd. Skottarna har senare inte vunnit någon match i Europaleague. Senast förlorade man med 3--1 mot norska Molde.
Underkänner man inte både satsning och lag när MFF-vinster på hemmaplan mot Sparta Prag, Salzburg, Celtic och nu Sjacjktar betecknas som bragder? MFF har ju delvis bevisat att man håller en internationell bra klass i det skikt MFF och exempelvis de fyra ovannämda klubbarna finns.
Räcker inte strålande insats eller något liknande som betyg?

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 1 oktober 2015 12:06

Spanien har många av världens bästa klubblag i fotboll.

I La Liga finns några av världens absolut bästa spelare.

I elitidrott gäller det att vinna.

Det gör de spanska storklubbarna ofta.

Så varför klaga?

Jag har sett några matcher i Champions League. De spanska lagen får ofta matcherna dit de vill. De möter låga försvar, får ett kompakt bollinnehav, där de med sin skicklighet inte ger motståndarna många tillfällen att sticka upp. Och så blir det ett och annat mål.

Jag beundrar givetvis deras förmåga men det blir samtidigt något monotont. Det känns hela tiden som det skulle kunna bli mer, fler mål och chanser och framför allt ett högre tempo.

Det verkar som ingen motståndare vågar chansa, attackera.

I tisdags såg jag dock ett undantag. Bayer Leverkusen utmanade verkligen Barcelona med en intensiv hög press av många spelare högt upp i banan. Spanjorerna blev stressade med visade samtidigt -- givetvis självklart med den inneboende kapaciteten -- att de kan spela en rakare fotboll utan det evinnerliga bolltrillandet. Barcelona krånglade sig ur en besvärlig situation och vann med 2--1.

Ur underhållningssynpunkt var det spansktyska mötet överlägset gårdagens Malmö FF--Real Madrid. Leverkusen är förmodligen ett klart bättre lag än MFF men det var modet hos tyskarna jag uppskattade.

MFF visade några gånger att det gick att oroa nonchalanta försvarare men alltför ofta -- nästan alltid -- fick Real Madrid ostört hålla på med sin -- faktiskt trista -- possession fotboll. Så ser det ofta ut när de spanska storlagen spelar och vinner i gruppspelet i CL.

Låt Leverkusen visa vägen!

***

Såg matchen via tv. Den kommenterades av Glenn Strönberg som ideligen poängterade det höga tempot. Visst fanns det sekvenser där det gick undan men oftast var det lågt tempo på mittplan med MFF i rätt positioner.

Med högt tempo menar jag en massa snabba omställningar med spel på båda planhalvorna.

 

 

Av Magnus Månsson - 12 september 2015 13:17

Förra helgen avgjordes Götalandsmästerskapen i friidrott för 13-14-åringar.

I distriktstävlingen kom Skåne tvåa, en bit efter Göteborg men med klar distans till trean Småland.

En trogen och kunnig följare av min blogg undrade givetvis då, varför jag kunde ha så negativ syn på skånsk friidrotts framtid. Svaret är tyvärr enkelt och än mer dystert för svensk friidrotts framtid: De övriga distrikten har tappat än mer än Skåne. Mest anmärkningsvärt är Smålands tapp. Det är inte många år sedan Småland gav Göteborg och Skåne hårda fighter och om jag inte minns alldeles fel också någon gång placerat sig mellan “de två stora”.

Vi skall inte heller glömma att Skåne befolkningsmässigt i runda tal är dubbelt så stort som Göteborg och Småland. De övriga distrikten är “lilleputtar” i befolkningshänseende.

Skånskans flitige Jonny Nilsson konstaterar i en artikel om “Göta” att det inte var så konstigt att Göteborg vann, då man gjorde 80 individuella fler starter än Skåne. Men häri ligger ju hela problemet. Det skånska laget var inte komplett. I några grenar fanns inte en enda skånsk startande. Det finns helt enkelt ingen att ställa upp med.

Självfallet finns det skånska talanger. De bästa drog ett tungt lass och bidrog med poäng i tre, fyra grenar och gjorde så att Skåne i alla fall hade en hyfsad närhet till Göteborg.

Det är inte alltför länge sedan man på allvar diskuterade att ett överläget Skåne skulle ha två lag, ett från Malmö och ett från de övriga klubbarna.

I årets lag hade Malmö (MAI) en tävlande i P13, en i P14.

Säg inget annat än att det är rekryteringskris i Friidrottsmalmö!

***

I friidrott med sina många grenar kan man alltid finna några ljuspunker. I VM fanns tre skåningar, Axel Härstedt, Tracey Andersson och Elise Malmberg. Intrssant är att de kommer från mindre skånska klubbar, IK Finish, IFK Trelleborg och Hässleholms AIS, som med upp- och nedgångar i alla fall alltid haft kontinuerlig verksamhet.

Det är nödvändigt att skånsk friidrott stimulerar att det finns aktiviteter runt om distriktet. Men finns kraft och intresse? Vill man hjälpas åt? Jag har en känsla av att den egna klubben går före friidrottens utveckling i en pressad situation.

Talangerna finns överallt. Det visade inte minst insatserna på GM. Det var ungdomar från de mindre orterna/föreningarna som fixade merparten av de skånska poängen.

Under de mer än 60 år jag följt skånsk friidrott har många skånska klubbar, som haft friidrott under mer än fem år, oftast fostrat någon landslagsman/kvinna på seniorsidan.

***

I helgens Finnkamp kastar Öresunds/Heleneholms Malin Andersson spjut. Det är debut för 22-åringen i seniorlaget. 2009 blev Malin bronsmedaljör på SM på hemmaplan. Hon har tagit guld i de yngre klasserna. Det riktiga lyftet har dock aldrig kommit. Trots detta har Malin fortsatt träna seriöst. Och tävlat. Jag vet inte hur många resultatlistor jag sett, där Malin varit den enda deltagaren, utan någon stimulerande konkurrens.

Vid årets SM kom hon femma och i en testtävling för en tid sedan kastade hon 49.73 och fick plats i landslaget.

Jag beundrar Malin, alltid glad och trevlig, för att hon orkat fortsätta i sin ensamhet som enda skånska spjutkasterska.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 7 september 2015 10:39

En hel fotbollsintresserad kontinent, den europeiska, förvånar sig och gratulerar i dag Islands herrlandslag i fotboll till slutspelsplatsen i EM.

Samtidigt vet vi att Island har ett av världens bästa landslag i handboll, bevisat under en längre tid.

I dag observerade jag att Islands herrar kvalificerat sig till och spelar i EM-slutspelet i basket.

Det verkar helt osannolikt, tre landslag av hög europeisk klass i tre stora bollsporter. Och detta med ett befolkningsunderlag på något över 300 000 personer. Alltså i samma storlek som Malmö.

Och här slår Idrottsmalmö sig för bröstet för att man två år -- med diffusa regler -- utsetts till Sveriges bästa idrottsstad.

Titta så efter hur många infödda Malmöbor det finns i de ordinarie A-trupperna i fotboll, handboll och basket i Malmö FF, HK Malmö och Malbas! I sken av detta förundras man än mer över de isländska framgångarna. Samtidigt förbleknar Malmölagens insatser.

Har jag för stora pretentioner när jag menar att andelen Malmöfostrade spelare i de tre elitlagen borde vara betydligt större?

Vad har de isländska ungdomarna som inte Malmös har?

En bättre vilja, en större drivkraft, komna ur en kärvare uppväxtmiljö?

 

Av Magnus Månsson - 22 augusti 2015 13:49

Det har sina fördelar att bli gammal.

Man hinner exempelvis med en massa jubileer. Som ett 50 års nu i veckan.

15 ljusa timmar, uppdelade i två “pass”, i ett sommarfagert Stockholm är aldrig fel. Men det slår förstås aldrig en tur med en Waxholmsbåt ut i den underbara skärgården och två härliga dagar med trevliga människor på en av de många fridfulla öarna i ett strålande väder. Vattnet var dock kallt -- ja, enligt de som badade.

Vid tidigare träffar har de fysiska aktiviteterna varit mer krävande och längre. Den här gången var “pensionärssporten” boule kanske mest populärt. Förutom dansen under två kvällar, förstås,

Jubileum har även inslag av vemod. Några kamrater finns ej kvar, andra förhindrades att närvara på grund av sjukdomar.

Minnena är dock övervägande ljusa och samvaron uppiggande. Det planerades också för en ny återträff. Men det fanns farhågor om att skaran riskerade att decimeras än mer om det dröjer fem år. Så om ett eller två år kan det vara dags igen.

Det är inte bara fördelar med att bli gammal. Men man kan åldras med fina minnen. Och kan man dessutom dela dem med andra, som under två intensiva år haft samma upplevelser, sätter man lite extra guld på tillvaron.

Det ger också inspiration.

***

Jubileet gjorde att jag inte kunde se Celtic--Malmö FF. Lite får man offra. Jag var förstås den ende i gruppen som var riktigt intresserad av matchen.

                                                                                    ***

Efter några dagars bortovaro går det lite tid åt att ta igen läsandet av Malmötidningarna. Fastnade för två små artiklar.

1) Malmö kommunstyrelses nekande till FIFH:s (Föreningen Idrott för Handikappades) ansökan om ett bidrag på 1,4 miljoner kronor för att rädda verksamheten för sina 900 medlemmar. Samtidigt säger några höjdare att en ekonomisk lösning är på gång. Men varför inte då ge ett tillfälligt lån så att FIFH kan ges lugn och ro och framtidshopp?

2) RC Rosengårds begäran att åter få en miljon i extrabidrag för deltagandet i Champions League. Om nu det europeiska fotbollförbundet diskriminerar damfotbollen kan det knappast vara vi skattebetalare i Malmö som som skall kompensera en förening som nått sin position genom spektakulära inköp av spelare.

FC Rosengård är inte folkets lag i Malmö. Trots en mängd fribiljetter har laget på sina hemmamatcher i Allsvenskan ett publiksnitt på endast 757 personer. Till och med Mallbacken är bättre.

I min värld är det oerhört mycket viktigare att hjälpa FIFH. Jag vet givetvis att styrelser och nämnder har olika kassor och konton. Men det är trots allt ur samma sammanlagda pott pengarna skall tas.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 10 juli 2015 18:39

Malmö är en fantastisk cykelstad.

Och som den växer!

Fem, sex dagar i veckan har min stabila Skeppshultare tagit mig runt i stan på en runda på cirka timmen, ibland något under men oftast något längre. På cykelstigar kan man ta sig fram till i stort alla viktiga ställen utan att behöva använda de mest trafikutsatta platserna. Det går att cykla i lugn och ro.

Men okej, lite skall man förstås kverulera. Lämnar man cykelstråket -- vilket kan vara nödvändigt då och då -- finns det ställen där höga gatsten gör det besvärligt att komma fram.

***

Parkernas stad, ja, verkligen. Det är inte bara Slotts- och Kungsparken, Pildammarna, Ribban och Sibbarp, om man nu vill kalla dessa badställen parker. Genom stora delar av stan går stora stråk som Stadionparken-Kroksbäcksparken och området som förenar Lindängen och Nydala. Söder om Lindängen, som redan är rikt på blomstrande prakt, anlägger man en naturpark norr om Yttre ringvägen. Den som kallar Rosengård för ett betonggettho har aldrig varit där. Det finns öppna stora gräsmattor inne i stadsdelen, som dessutom är omgärdat av stora grönområden.

Vad sägs om det väldiga Bulltoftafältet? Inne i de stora bostadsområdena är det nästan alltid stora gräsytor, då och då parkliknande, som på Söderkulla. Härom dagen cyklade jag till Gullvik och upptäckte då ett stort grönt område i närheten av Inre ringvägen jag aldrig sett förut.

Och så pärlan, Lernacken! Kommer man från Bunkeflostrand tvingar åldern en dock att stiga av cykeln och promenera upp. Väl uppe finns det bänkar att sitta på och njuta av utsikten över Sundet. Och hem går det fort, förbi Sibbarp, genom Hammarspark, Djupadalsparken och några mindre grönområden.

Allt på cykelstigar.

***

Och som det byggs i Malmö! Det är inte bara Malmö live och Västra hamnen, Hyllie och Mobilia.

På Holma, Augustenborg, Sofielund och kring Värnhem har man ”förtätat stan”, vid kalkbrottet växer det upp nya flerfamiljshus i Victoria park, vid Hammars park finns sedan några år en ny stadsdel, kring cementfabriken i Limhamn och den stora hamnbassängen är byggaktiviteterna febrila, Kvarnby har med alla nya hus, höga som låga, vuxit enormt i Gyllins trädgårdar, området mellan Sallerupsvägen och Bulltoftafältet bebyggs också.

Byarna i Malmö Oxie och Tygelsjö får fler och fler hus, liksom Klagshamn som snart är sammanvuxet med Bunkeflostrand.

***

Det är mycket man får veta på cykelturerna i Malmö. Och motion är aldrig fel.

 

Av Magnus Månsson - 7 juli 2015 13:24

För andra året i följd har Malmö utsetts till Årets idrottsstad i Sverige.

Det är naturligtvis glädjande och uppmuntrande för stans idrottsliv, som jag på olika sätt och nivåer varit involverad i sedan jag på hösten 1962 flyttade till Malmö.

Självfallet kan jag inte ha klar åsikt om valet av Malmö är det rätta. Kunskaperna om det breda idrottslivet i konkurrentkommunerna är inte tillräckliga. Och en titt på SvT:s hemsida om statuterna underlättar inte en bedömning. Vilka är de 23 idrotter av 70 som prioriteras och vilka ligor rankas högre än andra? Utan detta underlag är det omöjligt att ifrågasätta juryns beslut.

Några anmärkningar måste man som kverulant dock få framföra. Zlatan spelade sin sista (senaste) match för MFF 2001, likväl får Malmö poäng för hans prestationer. Och vilken anknytning har proffsboxaren Klara Svensson till Malmö?

Reglerna säger att enskild idrottsutövare kan bidra med poäng till två kommuner. Men vilka skall räknas, i den hen är född i, i den hen bor i, i den hen tränar i eller i den vars klubb hen tävlar för?

De suddiga reglerna ger möjlighet till oändliga tolkningar och hur många av jurymedlemmarna känner till födelseorten för alla de duktiga aktiva som tjänar sitt levebröd utomlands? Vi har ju ganska många världsstjärnor utanför Sveriges gränser.

Oklara regler är aldrig bra. Enklast är naturligtvis att bara räkna prestationerna utförda under en säsong i en och samma klubb.

Det ges väl efter vad jag förståt endast pluspoäng. För att nu ta några exempel från Malmö så hade det väl inte varit helt fel att ge ett minus för att de näst bästa herrlagen i fotboll och handboll finns på nivå 4 respektive 5, att det är långt till eliten för damlagen i handboll och basket, att volleybollen endast spelas ganska långt från eliten, att innebandyns herrlag inte är konkurrenskraftiga i de högre serierna och att tidigare starka idrotter som vattenpolo och rugby inte utövas i en Malmöklubb längre.

Malmö är ju trots allt Sveriges tredje största kommun. Det borde finnas mer utrymme för mer.

Malmö är förvisso etta i Sverige men jag vågar påstå att det var bättre förr i alla fall sett över ett breddperspektiv vad gäller antal idrotter med topp och även vad gäller den stimulerande konkurrensen Malmöklubbar emellan.

Det senaste exemplet på att Malmöidrotten inte är lika stark rakt över som tidigare kommer från SM i simning, där MKK kom på femtonde plats i föreningstävlingen, SK Ran på 34:e.

Så illa har det nog aldrig varit.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se