Det har blivit några ishockeymatcher från SHL den senaste tiden.

Inte live, utan via tv. Oftast inte hela matchen, någon period då och då. Mestadels när en handbollsmatch är slutspelad.

Det finns detaljer i ishockey som fascinerar, skridskoåkningen, tempot, ”biljardförmågan” att utnyttja sargen vid passningar, intensiteten och målvakternas reaktionsförmåga med ”plocken”. Detta bland annat.

Men så kommer – i alla fall alltför ofta – antiklimax.

Målet.

I min värld alltför ofta utan de kombinationer som ger andra lagsporter det där lilla extra.

Slumpen spelar för stor roll. Plötsligt sträcks några klubbor i luften. Pucken har träffat någon eller något på sin väg mot kassen. Få har en klar bild om hur det gått till. Inte ens tv-repriserna ger ett snabbt enkelt svar. Det är lite för mycket av ”sparka och spring” i avgörande moment.

Det är som en vän en gång uttryckte det: ”Det lag som skapar flest ”slumpar” framför mål vinner.”

Det är lite synd för det finns så mycket positiva ingredienser i ishockeyn. Speciellt som de glyttiga slagsmålen verkar ha minskat.

***

Det går inte att tala om hockey i Malmö utan att komma in på Pantern. Sydsvenskan redogjorde för en tid sedan om de ekonomiska turerna och hur privat ekonomi gjorde att klubben kan fortsätta sin dyra verksamhet.

Panterns situation visar hur svårt det är för ”andraklubbar” att hävda sig i den här stan. Med svenska mått är Malmö en storstad. Likväl finns det bara plats för en elitklubb per idrott. Finns det mer än damfotbollen. LB 07 och FC Rosengård, som har två elitlag/elitaktiva? Möjligen badmintonen med MBK och Aura, nu förvisso också någon nivå under den under sportens storhetstid i Malmö.

***

Med sitt intensiva spelprogram är det självfallet svårt att undvika kollisioner. Men att lägga det heta Skånederbyt Redhawks—Rögle samtidigt med en hemmamatch för Pantern är en grov planeringsmiss. 100 åskådare mer eller mindre räddar inte en usel ekonomi men det lär finnas åtskilliga små hål att fylla några 10 000 kronor med.

***

Det mest imponerande med Pantern är den idrottsliga prestationen. Att ett lågbudgetlag kan kriga i toppen av Allsvenskan, som av experter rankas som bättre än högstaligan i många bra ishockeyländer, är synnerligen anmärkningsvärt.

Speciellt som laget lånar ut, eller till och med säljer, sina främsta spelare till främst Redhawks men även övriga SHL-klubbar. I retur får Pantern spelare som inte håller SHL-klass. För så måste det väl vara. Och helt omöjligt är det inte att Pantern till hösten spelar just i SHL.

Är detta ett bevis på en stark bredd i svensk topphockey? Eller tvärtom, en svag topp?

Jag vet inte. Jag ställer bara frågan.

Hur skall man värdera gårdagens handbollsseger i EM mot Kroatien?

Och utmärkelserna vid Idrottsgalan, Jerringpriset och de övriga.

I min enkla värld betyder en EM-vinst så oerhört mycket mer än ett pris, tilldelat efter en prestation man redan en gång blivit belönad för. Givetvis förstår jag den glädje och erkänsla en idrottsman känner när hen erhåller Svenska Dagbladets guldmedalj eller Jerringpriset. Eller de övriga utmärkelserna.

Oftast blir det diskussioner om Jerringpriset, ”Folkets pris”. Självfallet är det ett irritationsmoment att man kan avge mer än en röst per telefonnummer. Jag har långt ifrån koll, men tror mig veta att i vissa omröstningar är antalet uppringningar från samma nummer begränsat. En person (ett telefonnummer) en röst.

Så borde det vara.

För visst skall Folket få göra sin röst hörd. Förslaget om att en jury skulle utse även vinnaren av Jerringpriset tilltalar mig inte. Det lär innebära att det i de flesta fall blir samma person som får både ”Bragdmedalj” och Jerringpris.

Lite variation skadar aldrig.

***

Det är sig omöjligt att jämföra olika sporter.

Idrotten är mångfacetterad. I Sverige finns 70 förbund och hur många grenar det finns är det väl knappast någon som vet. De flesta kan finna sin gren. Men vad gör en idrottare finare än en annan? Är det mer värt att ha bollkänslan i fötterna än i händerna? Många fotbollsanhängare hävdar detta och menar att enskilda fotbollsspelare är missgynnade i omröstningar av detta slag. Fotboll är störst och det är dit de flesta talangerna söker sig.

Men varför inte premiera andra egenskaper?

Och ställa frågor som:

Varför värderas en tennisvinst i en Grand Slam-turnering högre än en seger av motsvarande status i bordtennis?

Och varför anses det vara mer meriterande att ha snabba muskelfiber, som en sprinterlöpare, än lite långsammare, som hos en långdistanslöpare?

Du kan ställa 100-tals liknande frågor utan att få ett rättvisande svar.

Och kan en utövare av en liten idrott inte vara väl så bra som en aktiv från en mindre utbredd?

Friidrott utövas i hela världen. Orientering i ett begränsat antal länder i världen. Men är det fler manliga diskuskastare som satsar på världstoppen än kvinnliga orienterare? Jag vet inte. Och förmodligen inte heller de personer i olika juris som har åtagit sig att utse alla dessa pristagare på alla nivåer.

Det är en omöjlig uppgift. Man får inte gehör och uppskattning från alla håll.

Låt Jerringpriset vara ett engagerande inslag idrottsvärlden. 

Rättvisa har bara skipats i de tävlingar som de aktiva meriterat sig för att bli nominerade som kandidater till priset. Då tävlar man förhoppningsvis på samma villkor.

***

Så är det det där med hästen. Visst en ardenner kan inte vinna ett EM i hästhoppning. Men det är samspelet mellan häst, tränare och ryttare som ger ett mästarekipage.

Skall alla sporter med motorer vara diskvalificerade för att vara med i diskussionerna om Bragdguld och Jerringpris? För att nu göra en adekvat jämförelse.

***

EM-vinsten i handboll gladde, inte minst för att det blir minst tre gulblå matcher till. Två av dem verkligen tuffa, förra årets VM-finalister, Frankrike och Norge.

Visst finns det chans i båda, även om Sverige inte kan räkna med samma givmilda målvakter som kroaternas.

Förbundskapten Kristjan Andrésson har efter den lite sämre insatsen mot Island visat fin fingertoppskänsla och matchat sin trupp så att alla haft möjlighet att känna delaktighet. Nog så viktigt med kanske fem matcher kvar.

Kingsley Sarfo har åter hamnat i rubrikernas centrum.

Sarfo är MFF-spelaren som är anklagad för att ha sex med en tjej som ännu inte fyllt 15 år. Observera att det enligt åtalet INTE rör sig om våldtäkt.

Efter att ha varit avstängd från den gemensamma träningen under utredningsperioden deltog Sarfo i går under ett pass. En av förklaringarna var att utredningen drog ut på tiden.

Nu blev det återigen stora rubriker, krönikor och stor indignation. Känslorna svallade.

Men hur allvarligt är då ett sådant brott? Har ingen aning om straffskalan. Vet dock att det måste vara ett av de vanligaste brotten i landet. Undersökningar ger vid handen att 18 procent av svenska ungdomar gör sin sexdebut före 15-årsdagen, alltså var femte svensk. Eftersom det är rimlig att anta att det inte enbart är ”engångsligg” är detta förmodligen ett av de vanligaste förekommande brotten i landet. Med det största mörkertalet. Hur många yngre tonåringar berättar att de gjort något olagligt?

Men märk nu: Givetvis skall lagöverträdelser bestraffas.

Men straffet måste stå i proportion till förseelsen. Är det rimligt att – som i fallet Kingsley Sarfo – inte få utöva sitt yrke under kontraktstiden? Alla värdegrunder till trots. Det var INTE våldtäkt.

***

Vi vet att idrottsmän och idrottskvinnor kört bil onyktra och varit inblandade i slagsmål men fara för andras liv och lem. I min värld allvarligare brott.  När straffen är avtjänade är de oftast välkomna tillbaka utan prat om längre avstängningar från föreningarna.

När det kommer sex in i bilden blir synen ofta en annan.

God Jul

Till alla

Gör någon dags uppehåll, men skrivklådan lär bli för svår innan nyårsklockorna ringer, så du blir något inlägg innan det är tid för en nyårshälsning.

Ha det bra/MM

Självfallet är det bra med engagerad läsare.

Ibland blir det fel. Men i slutändan ändå rätt. I alla fall vad gäller det viktigaste.

Jag tänker på Sydsvenskan utmärkelse Skånebragden till Skånes främste idrottsutövare, eller lag. Det är läsarna som röstar fram en 10-bästalista ur vilken en jury sedan utser en vinnare. Hittills, sedan 1998, har det i min värld blivit rätt vinnare.

I år blir det Peder Fredricson, Europamästaren i hästhoppning.

Jag skrev det redan 2013: 10-bästalistan ger ingen rättvisande bild av ett skånskt idrottsår. SDS:s läsekrets är för geografiskt begränsad och tyvärr också minskande. Sportens bevakningsområde blir mindre. Malmö- Lundregionen dominerar. Kunskaperna om vad som händer i distriktets ytterområden är små för läsarna, de röstande. Och där finns kandidater som mer än väl är värda att hamna på listan. Så har det varit i många år.

Numera har jag inte samma koll på Idrottsskåne som under de 25 år jag var ansvarig för Skånes Idrottsförbunds årsberättelse, men nog är det underligt att varken IFK Kristianstads herrlag i handboll eller en spelare därifrån finns med bland kandidaterna. I VM kom exempelvis Jerry Tollbring med i All star team.

Förklaringen är enkel. ”Ingen” i Kristianstadsområdet känner till Skånebragden.

Värdet av utmärkelsen känns på något sätt devalverad med en så tunn, regionalt präglad kandidatlista.

Man skönt att det blir rätt i slutändan.

Detta år också.

Visst minns man en fyra.

Jag kommer inte att glömma de högtidsstunder det svenska damlandslaget i handboll gett de senaste drygt fjorton dagarna. Trots att det inte blev en notering i den medaljkolumn man senare historiskt ser tillbaka på.

Nu är det inte bara det svenska laget som glatt. Med risk att bli tjatig: Ett internationellt mästerskap för damer i handboll rankar jag idrottsligt högt.

***

Att komma fyra i ett VM är självfallet stort. Den senaste – låt oss säga – femårsperioden har Norge, Frankrike, Holland och Danmark varit världsledande. Nu i VM vann Sverige över två av de fyra. Förlusterna blev knappa mot de två övriga.

Det som fattas är en något bättre toppbredd. På några positioner är det för stor skillnad mellan startspelaren och ersättaren. För att lyckas helt ut måste också ”stjärnorna” ha en bra dag. Fransyskorna plockade bort Bella Gulldén och i mötet mot Nederländerna var Nathalie Hagman (hon kom faktisk med i All star team) knappast ens godkänd. Är dessutom marginalerna (de är inbyggda i alla jämna matcher) inte de rätta är det svårt att ro på någon av de stora.

***

Det är inte lätt att vara förbundskapten. Man kan få kritik för det mesta. Själv hade jag synpunkter på varför Jamina Roberts bänkades så mycket i matchen mot Nederländerna. Aftonbladets Johan Flinck (som man ”måste” läsa om man initierat skall följa med i ett handbollsmästerskap) ställde frågan till Henrik Signell och fick en förklaring, som jag som en amatör i sammanhanget givetvis måste acceptera.

Däremot har jag oerhört svårt att förstå dem som kritiserade Signell för att han inte coachade laget socialt (han lät aldrig Jenny Alm komma in i slutspelsmatcherna).

Elitidrott i VM-sammanhang är ingen social verksamhet. Jag är övertygad om att de inblandade är fullt medvetna om detta. Och förmodligen också informerade av en klok förbundskapten.

Som Henrik Signell.

Idrottsmuseet i Malmö är stängt.

Det finns inte mer.

Ingmar Zäll, tidigare fritidsdirektör i Malmö, frågar i en debattartikel i Sydsvenskan, varför och vem som är ansvarig.

Vi är många som ställer samma frågor.

Fritidsnämndens ordförande Frida Trollmyr (S) ger ett svar:

Material och medarbetare övergår till kulturnämndens ansvarsområde.

Men vet Frida Trollmyr vad Idrottsmuseet varit och stått för? Hon skriver att: Malmös idrottshistoria är viktig i berättelsen om Malmö.

Men Idrottsmuseet har inte varit ett museum för Malmö, även om det organisatoriska ansvaret legat på stans fritidsnämnd. Det har funnits föremål från Riksidrottsmuseet i Stockholm och från hela Skåne. I det stora biblioteket har det funnits en massa intressant idrottslitteratur (mycket skänkt av medlemmar i Idrottsmuseets Vänner), i källaren ett välsorterat fotoarkiv och många, många hyllmeter med dokument från förbund och föreningar från hela Skåne. Inte enbart från Malmö.

Och detta i en och samma byggnad. Fantastiskt!

Idrottsmuseets Vänners årsbok sedan 2001 heter för övrigt Skånsk Idrotts Historia.

Det underliga är att personalen inte vet vart de olika avdelningarna skall flyttas. Jag har upprepade gånger frågat men i stort fått olika svar varje gång. Som vän av ordning och organisation kan det tyckas besynnerligt att så pass stor omorganisation inte är planerad i detalj.

En sak lär dock vara klar, samlingarna kommer inte att finnas i en och samma lokal. För dem som forskat har detta varit ovärderligt.

Frida Trollmyr skriver också att en av anledningarna till nedläggningen är det minskade antalet besökare trots att nya grepp prövats. Jag har varit en flitig gäst på IM, men de nya greppen har helt förbigått mig. Öppettiderna har inte heller varit de lämpligaste för en arbetande allmänhet.

Hur många gånger per år har det gjorts förändringar i utställningarna och hur många specialarrangemang har det genomförts  under alla åren? Det finns mer att fundera över.

Frida Trollmyr säger att det under våren 2018 kommer att etableras ett idrottshistoriskt rum på Stadionområdet. Det måste vara ett stort rum om man skall kunna skildra Malmös stolta idrottshistoria.

Borde ett separat Malmöutrymme inte kunnat få plats inom de befintliga ytor som redan finns i Baltiska hallen? I min värld utan att skingra allt historiskt som  fanns på plats.

Så kommer ju alltid frågan upp, om det ideala är att ett idrottsmuseum skall skötas kommunalt eller ideellt. De mest besökta idrottsmuseerna i landet drivs ideellt – med ekonomisk hjälp av kommunen. Som idrottsmuseet i Helsingborg, Sveriges bästa och ett föredöme.

När nu något nytt tydligen skall byggas upp vore detta något att fundera över.

Nedläggningen av Idrottsmuseet i Malmö är ett rejält misstag av en stad som vill profilera som en ledande idrottsstad.

I mina gårdagsplaner ingick att besöka Bäckagårdens idrottsplats och se division 2-fotboll, Kvarnby IK mot Österlen, 1--2.

Det blev inget besök.

För vem ställer sig två timmar i ösregn och i en hård vind utan att ha möjlighet till det minsta skydd? Så ser de ut kring de flesta av de många planer det spelas fotboll på i Malmö. Det finns ingen plats att söka upp för att inte bli dyblöt vid ett liknande väder som i går.

Att bygga ett enkelt skydd liknande det som finns exempelvis på tävlingsarenan på Rosengård kan inte kosta så mycket. Jag tycker att fotbollsklubbarna i Malmö är värda dessa investeringar. Fotbollen är den överlägset största sporten i stan. Planer i all ära. Men små trivselhöjande åtgärder är alltid stimulerande.

***

Denna effekt bygger Svenska Fotbollförbundet sina krav på. I damallsvenskan krävs det 1 000 sittplatser med viss kvalitet under tak. LB 07 och Vittsjö fick dispens. Om jag inte minns fel var det kring 800. Malmö kommun fick punga ut med en summa pengar för att uppfylla kraven på Limhamns idrottsplats. LB 07 har inte varit i närheten av att locka så många besökare vid någon hemmamatch där.

Jag missunnar absolut inte LB 07 en utökad komfort men när pengar finns, borde även klubbar utanför eliten få sin del av medlen.

***

För vem av alla bestämmande i kommunens alla instanser funderar över småklubbsidrottens problem? Som parkeringsbolagen. Vet dessa om att det till en del är stora problem att få funktionärer och ledare till tävling och träning och att få föräldrar att stanna kvar under barnens aktiviteter, just på grund av höga parkeringsavgifter kring arenorna? Föreningarna vill ha in mor och far i gemenskapen. Men de lämnar och hämtar. Och kör dubbelt så långt. Miljön!!!

Förvisso en bagatell i det stora, men likafullt ett hinder för en bättre idrott.

Trots att Malmös invånarantal ökar stadigt, så sjunker antalet idrottsaktiviteter.