Det dagliga livet har förändrats i dessa tider för oss i en av många riskgrupper.

Men givetvis finns det ljuspunkter, många sådana.

Jag har exempelvis återupptäckt den svenska tv-serien Hem till byn, Bengt Bratts mästerverk i 52 avsnitt. De sex sista från 2006 finns tyvärr inte på Play förrän nästa år.

Det är en fantastik skildring av samhällsutvecklingen från 1970-talet till 2006 och om hur de politiska besluten förändrar vardagen i en liten by i Västergötland. Och inte minst människorna i byn i deras inbördes relationer i en förändrad värld. Bengt Bratt visar också hur det tunga arbetet som bonde och i skogen påverkar den mentala hälsan och det sociala livet.

Bengt Bratt skildrar mästerligt detta i ett tempo, som ger tid till eftertanke. Det fascinerande är det är samma huvudpersoner i del 1 som i del 52. Som tittare åldras man tillsammans med familjerna.

Hem till byn är långt från de ”såpor” man kan matas med dagligen i alla de tv-program som finns i tablåerna. Det är verkliga människor, med fel och brister, i en föränderlig värld. Med några spektakulära scener för att skapa dramatik. Men dessa behövs inte. Bybornas liv under 35 år dramatik nog,

Och en skildring av svensk landsbygdshistoria.

Zlatan, alltid denne Zlatan.

Nu är man igång igen, från pensionerade krönikörer och verksamma sportjournalister via mer eller mindre serösa bloggare till alla hatare på alla sociala medier. Man kan inte räkna dem alla.

Jag tänker inte gå in på alla turer kring hans engagemang i Hammarby IF och de känslor det rört upp.

Nej, det som förvånar mig är debatten om hur många miljoner hans olika kontrakt tillfört Malmö FF. En säger 82,5 miljoner, från den första flytten till Ajax, någon annan räknar upp den summan i nuvarande penningvärde och får summan drygt 100 miljoner.

Men sanningen är ju en helt annan. Alla Zlatans klubbyten med allt högre övergångssummor har genererat ytterligare miljoner till MFF i utbildningsbidrag/solidaritetsbidrag. Jag har ingen som helst aning om totalsumman. Men att den överskrider de 100 miljoner Zlatan nämner i sin berömda tv-intervju är odiskutabelt.

Per Ågren, MFF:s sportchef 2012, säger till Svenska Dagbladet att Zlatans olika kontrakt, redan då, tillfört MFF-kassan mellan 120 och 140 miljoner. (Min reflektion: Hade man så dålig koll på pengaflödet att man spekulerar i en differens på 20 miljoner.)

I stället för att tjafsa är det väl bara att räkna ut. Uppgifterna finns. Det är bara för en seriös journalist att räkna fram.

Att Zlatans karriär är den ekonomiska grunden för Malmö FF:s nuvarande ställning i den svenska fotbollen är odiskutabelt. Även ett hatobjekt bör få detta erkännande.

Att sedan andra spelare och händelser gjort att ställningen stärkts är en fortsättning på historian.

Det ligger i varje idrotts långsiktiga dröm att få en professionell elit.

I lagbollsporterna har, vi pratar Sverige, några få nått dit. Andra har det inskrivet i sin målsättning, mer eller mindre långt bort i den ovissa framtiden.

SVT Sport redovisade i veckan sin årliga Publikbarometer. Hyfsade publiksiffror är den ekonomiska grund man måste bygga från för att närma sig en professionell värld. Det är exponeringen som genererar stora pengar.

TV:s granskning visade på damidrottens svårigheten. Fotbollens högsta serie hade ett snitt på 848 åskådare, handbollens 533, innebandys 374, basketens 345 och ishockeys 178. Minns ni ishockeyns gråtvals i vintras? Deras fackförbund och några spelare beklagade att de inte kunde livnära sig sin idrott, sin hobby? Siffran 178 är svaret på varför.

Fotbollens 848 visar tydligt hur beroende lagen är av välvilliga sponsorer.

Publikbarometern visar de 110 lag som hade över 1 000 åskådare i snitt på sina seriematcher. Endast sju av dem är dammatcher med FC Rosengårds 1 467 som bäst på 76:e plats. Fem av lagen kommer från fotbollen, även Eskilstuna, Piteå, Linköping och Kopparbergs/Göteborg är med.

Luleå Basket och Sävehofs handbollsdamer är de två övriga.

***

Den totala listan i toppen domineras givetvis av fotbollen, de fem främsta är de allsvenska lagen med Hammarby som överlägsen etta, 24 232, före AIK (18 969), Malmö FF (16 566), Djurgården (15 958) och IFK Göteborg (12 837).

Sexa på listan är Frölunda Hockey (10 579). Det är fotbollen som har de stora arenorna.

Av de 35 främsta på listan kommer 34 från antingen fotbollen eller ishockeyn, där Björklöven, Modo och Timrå från nivå 2 är representerade.

Den som spräcker de två storas svit i är handbollens IFK Kristianstad på plats 28 (4 058).

Storstädernas lag dominerar. Självfallet. Leksands IF, ishockeymetropolen med 15 000 boende i kommunen, har ett publikt grepp om regionens intresserade. Leksand ligger på 15:e plats (6 026), 631 personer färre än Malmö Redhawks.

Handbollens stora problem är att man sällan dragit de stora massorna i de större orterna. 2019/2020 var inget undantag. Vidsträckta Kristianstads kommun har visserligen över 86 000 invånare men de två näst bästa lagen kommer från småorter som Alingsås och Skövde, vars lag hade snittsiffrorna 1 559 respektive 1 553.
För den som gillar handboll är tendensen oroande. Av de nio herrföreningar som varit med i Publikbarometern de två senaste säsongerna redovisade alla nio en negativ utveckling.

Av de 110 lagen är 35 från ishockeyn, 33 från fotbollen. Handbollen har 13, speedwayn och bandyn 9 vadera, innebandyn 6 och basketen 5.

Siffran för speedway är intressant, högsta serien består av nio lag. Alla är med på listan, från Smederna (Eskilstuna) med 3 026 till Västerviks 1 921.

Ishockeyn är den idrott som lockar mest under den högsta serien, 11 av 14 lagen i Allsvenskan, nivå 2, finns med på 110-listan och dessutom 5 från division 1.

Motsvarande siffror för fotbollen är Superettan, 10 av 16, och Landskrona BoIS från division 1 (1 708).

Några andra, kanske intressanta, noteringar:

• I Helsingborg vann innebandyns FC med 1 039—1032 över handbollens OV.
• Hammarbys fotbollsherrar är inte enbart överlägsna totalettor, bandylaget är tvåa i sin serie och i damfotboll är det bara FC Rosengård som har ett högre snitt än Hammarby från Elitettan. Söderklubben har en bra förankring i sin region.
• AFC Eskilstuna, mer eller mindre baktalat i omvärlden, har höjt fotbollsintresset i stan, 3 276 personer innebär en ökning med 88 procent. AFC är stans mest publikdragande lag, Smederna har 3 026, handbollslaget Guif 1 404 och damfotbollslaget United 1 326.

Att grotta ner sig i siffror kan vara nog så roande i karantäntider. Och kanske till och med lärorikt för kommande diskussioner och inlägg. För mer än mig.

Pandemin präglar hela vårt samhälle, världen runt.

Visst känner man sig hindrad att utföra något man skulle vilja göra. Men det är inte hela världen. Eller?

April är i den svenska idrottsvärlden en av årets häftigaste månader, slutspel i handboll och hockey och allsvensk fotbollspremiär. Det är klart man känner saknad. Samtidigt har det funnits tid till en massa andra aktiviteter, som berikat livet.

***

Idrottens ekonomi har drabbats. Många viktiga inkomstkällor har försvunnit. De kan bli svåra att hitta ersättning för många. Idrotten och enskilda idrottsmän har gjort beundransvärda insatser. Jag vill på inget sätt nedvärdera dessa. I ett större sammanhang är det den berömda ”kissen” i Mississippi.

Jag har läst om allsvenska spelare som sänkt sina löner. Det har skrivits om 7,5 procent. Med en snittlön på cirka 100 000 i månaden är det 8 000/månad. Låt oss säga att den här situationen varar ett halvår och det landar på ett inkomstbortfall på totalt 50 000 kronor. En försumbar summa under en kort period men årsinkomster på över miljonen.

Okej, för klubbarna blir utgiften en dryg miljon mindre. Betydelsefullt för många, mindre viktigt för andra.

***

Några klubbar, det gäller mer än fotbollens, har deltidspermitterat sina trupper så att staten tar en del av lönebortfallet. I ett tv-program menade profilen Olof Lundh att det var ett smart drag av föreningarna. Det är ett cyniskt resonemang.

Jag har ställt frågan tidigare: Hur kan man på deltid permittera en elitspelare i fotboll? Det är rätt, det finns inga matcher med vidhängande förberedelser och resor och arbetsveckan når inte på långa vägar upp till 40 timmar. Det kan, enligt lagen, finnas skäl för permitteringar.

Men en hel del av permitteringarna kom före den planerade seriepremiären, då det också spelades träningsmatcher och veckan såg lika dann ut som tidigare.

Jag menar att det på något sätt är att utnyttja den rådande situationen.

I ett samhälle som blöder ekonomiskt.

Lite hårdraget kunde föreningarna under en period utan matcher deltidspermittera sina trupper. Så långt lär det förhoppningsvis inte gå.

En spelares arbete är utspritt över ett helt år, veckor med 24 timmars jobb vissa veckor, andra med 60—70. Så ser verkligheten ut.

Det känns fel att utnyttja en unik situation.

Jag upprepar: I ett samhälle som blöder ekonomiskt.

USM-handbollen avbröts före finalspelet.

F 18 och P 14 hann avverka steg 4, det sista hindret för att nå slutspelet med de åtta främsta i landet. Det är få säsonger Skåne inte har minst ett finallag med i varje klass av de sex. Så hade det dock blivit i år. Inget skånsk F 18-lag klarade att avancera till den finalrunda som skulle avrunda ungdomssäsongen 2019/20.

I 14-gruppen går lagen från Lödde, H 43 och HF Limhamn miste om en stimulerande handbollsfest. H 43 och Lödde är etablerade, starka ungdomsklubbar, HF Limhamn en ny. Laget är dock inte nytt, det är en missnöjesutbrytning från IFK Malmö. Jag har ingen aning om orsaken och tänker inte forska eller kommentera. Vet bara att – inom alla idrotter – liknande nybildningar oftast blir kortvariga och sällan genererar en seniorverksamhet.

Ungdomshandbollen växer i Malmö. Vad som behövs är fler föreningar med seniorlag på olika nivåer för att försöka behålla dem som fångats av handbollen. Jag vet att det i alla idrotter är svårt att hålla kvar de aktiva upp i junior- och senioråren. Men jag menar att de bästa tränarna och ledarna finns bland dem som har en längre aktiv tid som grund. Det är viktigt att bli en komplett förening.

Lycka till HF Limhamn!

***

När USM stoppades var F 16, F 14, P 18 och P 16 i steg 4 med 32 lag kvar i flickgrupperna och 20 i pojkgrupperna. Här visar Skåne sin imponerande klubbredd:

Lugi hade 5 lag kvar.

3: H 43 Lund, OV/Helsingborg, Lödde, Ankaret (Bjärred), Ystads IF

2: IFK Kristianstad

1: Eslövs IK, H 65 (Höör), Lågan, HK Kristianstad och HK Malmö

Jag är imponerad av Lödde Vikings och Ankaret, som på sina orter förenar bredd och topp på sin ungdomsverksamhet.

***

Och så då några ord om H 43. Lundaklubben är år efter år en klubb som startar med väldigt många lag i USM, om inte alltid med flest, så med de allra flesta. Den här säsongen 13.

De senaste åren har det blivit medaljer av alla valörer, spridda över alla sex grupperna.

Men det har inte genererat seniorlag, som tagit H 43 speciellt långt från de nivåer lagen hamnade efter konkursen 2014. Varken dam- eller herrlaget lyckades i år avancera från division 2 (nivå 4). Konkurrensen om talangerna från närområdets många elitklubbar (och Redbergslid och Göteborgs Handbollsgymnasium) är mördande. H 43 får inte behålla sina bästa spelare.

Det finns åtskilliga spelare från H 43-leden i många av de högre placerade lagens trupper.

Det är en annan tid än när H 43 bildades 1943 med grunden i en skolklass med läraren Yngve Wallmer. Många av spelarna i det pojklag följde troget H 43 på vägen upp i högsta serien, Allsvenskan, 1956.

En titt på Skåneserierna i de äldre årsgrupperna visar på H 43:s styrka och bredd. Det är många serievinster och medaljer. Och totalt kring 60 seriespelande lag. (Ungefär samma storlek som i grannen Lugi).

I en amatörsammanfattning om Skånehandbollen spelåret 2019/20 tycker jag att H 43 Lund bör uppmärksammas. Utan H 43 vore handbollen i distriktet oerhört mycket fattigare.

Corona kommer att förlama tävlingsidrotten under lång tid.

Det kan komma att bli förödande för de organisationer som bygger stora delar av sin ekonomi på entré- och deltagaravgifter. Vi matas dagligen om elitföreningarnas ekonomiska problem liksom de stora motionsloppens. Men krisen tränger djupare ner i leden. Även mindre evenemang drabbas. Statens 500 miljoner till idrotten kommer inte att räcka. Inte ens med de extra miljoner Riksidrottsförbundet äskat.

I Malmö är det dyrt att arrangera tävlingar. Fritidsförvaltningens priser är höga. Initialkostnaderna är höga. Det är svårt att få ekonomi i turneringar och tävlingar. Även de mindre.

Under åren har många försök gjorts att etablera evenemang i Malmö men det ekonomiska utfallet har blivit för skralt.

Jag har hyfsad kännedom om vad det kostar att arrangera en inomhustävling i friidrott i Atleticum. Varje timme kostar 900 kronor, det är inte ovanligt med dagliga pass på tio timmar, målkamera och eltidtagning tar man 4 000 kronor/dag för. Vill man göra det lite extra festligt tillkommer en kostnad för en prispall (200 kronor) och anmäler sig aktiva från andra nationer blir det en extra utgift om man vill hedra de utländska gästerna med deras nationsflagga.,

 Man har även en lista över vad som anses som en grunduppsättning av stolar och bord. Anser arrangören att det finns behov av fler stolar kostar det. 15 kronor/stol. Ibland behöver vi pensionärsfunktionärer extra vila.

Förstå att en sådan prispolitik irriterar.

Min förening Heleneholms IF är varje säsong medarrangör vid tre Atleticumtävlingar, uppdelade på fem dagar. Det är stora initialkostnader.

Ta den största, Pallasspelen. Med den prissättning som gäller från och med 2020 uppgår utgifterna till Malmö stad till upp mot 25 000 kronor.

Till detta kommer administration, priser och mat till 75 ideellt arbetande funktionärer.

Heleneholms motionslopp Varvetmilen är inställt, förmodligen röner Blodomloppet i maj samma bittra öde. Föreningen kan stå utan två viktiga inkomstkällor.

Malmö stad måste ställa upp. Befria de klubbar som på grund av viruset förlorar stora pengar för uteblivna entré- och anmälningsavgifter, under några år från hallhyror och andra utgifter som är förknippade med ett evenemang. Det gäller även de kostnader Gatukontoret debiterar vid lopp på kommunal mark. Klubbarna måste kompenseras.

Det här gäller självklar inte bara Heleneholm utan, och inte minst MAI i samma prekära sits, alla stans duktiga föreningar i alla idrotter.

Det är nu Malmö måste visa att man står bakom föreningslivet.

sd

Det är mycket man inte förstår i dessa Coronatider.

Som de här med att permittera fotbollsspelare. Och även andra professionella aktiva i lagsporter. Jag sitter här i min karantän och funderar.

Permittering vet jag vad det här: Arbetstagaren fråntas hela eller delar av sitt ordinarie jobb och med nya 300 Coronamiljarderna ersätter staten delar av inkomstbortfallet.

Jag kan till viss del förstå att vinterlagsporterna avbryter säsongen och ställer in den kollektiva träningen, permitterar truppen och de aktiva och tränarna får statlig kompensation.

Men hur gör elitklubbarna i fotboll? Säsongen ligger förhoppningsvis bara några månader bort. Tränat man inte alls, har man reducerat antalet kollektiva pass, eller kör man som vanligt och drar in på andra aktiviteter?

Jag har ingen aning. Ställer bara några frågor.

Alla har i dessa kristider sitt samhälleliga ansvar. Givetvis även den största folkrörelsen, idrotten. Jag hoppas innerligt att en samlad idrott inte utnyttjar de kryphål som finns i alla reglementen.

Hela Sverige och världen blöder.

***

Inom idrottsorganisationerna permitteras även kanslipersonal. I sig tragiskt, förstås.

Men när livet återgår till det normala är det kanske lämpligt att se över organisationernas numerär.

SEF, herrelitklubbarnas förening med de 32 högst placerade lagen, har ett kansli med 17 personer. Därtill en styrelse med förmodligen arvoderade ledamöter.

I min värld en stor organisation för att serva 32 medlemsklubbar.

SEF är bara ett exempel av många jag stött på under åren.

Kanslipersonalen på SEF är dock värda en eloge. De har frivilligt reducerat sina löner under tre månader.

Det är onekligen lite trist under den frivilliga Coronakarantänen.

Det finns att göra men det är den sociala närkontakten med nära och kära och en massa vänner, de som finns i riskgrupperna.

Men givetvis kan man hitta ljuspunkter. Småsaker. ”det tar jag sen”, har klarats av. Och att det är fint cykelväder är ytterligare positivt. Vår- och försommarblommorna kring Malmös fantastiska cykelvägar och stigar höjer humöret.

Tog i dagarna en tur till den nybyggda Hyllievångsskolan. Vilken skolgård! Det var ingen grus- eller asfaltsgård, det inte. Där fanns verkligen lekalternativ och möjlighet för en kreativ idrottslärare att leda omväxlande lektioner: En plan med allvädersunderlag där man kan spela fotboll, handboll, innebandy, basket och närheten till ett område för en kortare motionsslinga. De moderna, nya sporterna fick också utrymme på skolgården. Man hade byggt en mindre skateboardbana.

Friidrotten hade fått sin del, en fyra banor bred 100-metersbana. Men – som friidrottare – letade jag förgäves efter en längdhoppsgrop, en kulring, en plats att hoppa höjd på.

Friidrotten är numera hårt trängd i skolornas idrottsvärld.

***

Mycket i idrottens värld i Coronatider kretsar kring ekonomin. Speciellt elitverksamheten i de stora lagsporterna. Det är stora ekonomiska kostymer som skall fyllas.

I några föreningar har spelarna frivilligt gått ner i lön, så länge krisen varar. Det kan, i min värld, vara det mest naturliga – och mest sympatiska – i alla fall vad gäller de högsta herrserierna i fotboll och ishockey. Månadslönerna i dessa idrotter ligger väl snarast över än under 100 000 kronor. Lägg till ytterligare förmåner av diverse slag och det är som Malmö Redhawks målvakt Oscar Alsenfelt säger i dagen Sydsvenska:

-         Man skall komma ihåg att vi i mångt och mycket är privilegierade jämfört med många andra.

Hur skall RF (Riksidrottsförbundet) fördela statens krisstöd till idrotten på 500 miljoner kronor?

Mats Enquist, generalsekreterare för herrarnas elitfotboll, menade i ett inslag i tv att

elitfotbollen rönte ett så stort intresse att den borde få en bit över 100 miljoner i stöd. Intresset är stort, visst – det finns hos mig redan en viss abstinens – men är det realistiskt att 32 fotbollsklubbar skall ha en så stor del av potten?

Naturligtvis inte. Svensk idrott är så mycket större.

Elitfotbollens problem för närvarande är ett likviditetsproblem. När bollen börjar rulla igen med publik kommer det åter att bli intäkter.

***

Då är det värre för de föreningar som arrangerar, exempelvis, årliga motionslopp eller en ungdomsturneringar i en bollidrott. Stryks arrangemanget på grund av Corona är förtjänsten helt borta för det här året.

Min förening, Heleneholms IF, är ansvarig för Varvetmilen, ett testlopp inför det redan inställda Göteborgsvarvet, och Blodomloppet i maj med vanligtvis över 6 000 deltagare i Malmö. Klubbens personal är även ansvarig för delar av administrationen för landets 18 Blodomlopp.

Det kan bli förödande för klubbens existens i nuvarande omfattning, om man tvingas ställa in i alla fall vårens motionslopp.

Detta är ett av många exempel.

Riksidrottsförbundet har mycket att fundera över och många hänsyn att ta, när man skall fördela de 500 miljonerna. Man måste lyssna brett. Inte bara till de som får plats i massmedia och hörs mest.

Behovet är stort i hela det breda Idrottssverige.