Jag var på fotboll i går.

Såg IFK Malmö—Vinberg, 0—9.

Att hallänningarna skulle vinna var i sig ingen större sensation. Har sett sex av IFK:s tävlingsmatcher den här säsongen och det är bara att konstatera att årets lag inte är bra. Alltför många spelare har bristfällig teknik och inte minst brist på spelförståelse. Den spelidé som finns – även om den ofta är svår att urskilja – är spelarna inte kapabla att genomföra. Så lyder min enkla analys. Och då sett över hela spelåret.

Men 0—9 är självfallet minst sagt genant.

Sådana siffror triggar igång många på sociala medier. Engagemang är bra. Men samtidigt lyser okunskapen fram.

Jag kan acceptera att man tror att IFK har – och har under en tid haft -- en fungerande ungdomsverksamhet, att spelarna har kontrakt, att det bara är att byta ut lördagselvan mot nya spelare och därmed få ett bättre lag.

IFK har fyra ungdomslag, det äldsta är ett P 13-lag, spelarna har inga kontrakt och det finns inte heller numerärt underlag för att ersätta speciellt många från lördagstruppen. IFK har varken ett B- eller juniorlag.

Det spekuleras även i att det var en ”läggmatch”. Jag har ingen aning om möjligheterna/alternativen att spela på en division 2-match och en utklassningsvinst för gästerna. Jag är förvisso ibland naiv men har svårt att inse att man kan få ett helt lag att medvetet underprestera. Det fanns en vilja att reducera, sett över hela matchen. Förmågan var otillräcklig.

Spekulationer och okunniga kommentarer får man räkna med. Tyvärr.

Men jag reagerar starkt, när man får läsa meningar från en villa på sydkusten som:

”Hela klubben stinker” och ”Riktiga rövhål”. 

Och detta av en journalist, tillika sportchef, som någon gång påstått sig vara ”gul”, utan att dock under en enda minut gjort något ideellt för IFK eller bidragit till att någon gång hjälpa till i en ekonomisk krissituation.För övrigt: Vilket ordföråd av en före detta yrkesman!

Det är att verkligen kränka de personer som utan ersättning lägger ned tid och energi för att hålla liv i IFK Malmö FK. Som att samla tomglas och buteljer, grilla korv och baka kakor för försäljning, distribuera livsmedel till behövande Malmöfamiljer, skaffa sponsorer, tvätta svettiga tränings- och matchkläder och sköta en mängd administrativa sysslor. Listan kan göras längre.

Ett gillande av ”Riktiga rövhål” är för övrigt Noor Zadrans, en av de två spelare som var avstängd i går för att de utan att meddela IFK varit utomlands för att försöka få ett proffskontrakt i någon mindre liga söderöver.

Självinsikt är inte vissa spelares bästa gren.

Givetvis bör lördagens IFK-spelare skämmas över sin genanta insats.

Men de bör ha sällskap av ganska många skribenter på sociala medier.

Malmö FF imponerade verkligen i gårdagens segermatch mot Zrinjski i Euoropa League-kvalet, 3—0 med mersmak.

Det var ett homogent MFF, som aldrig sattes under någon som helst press. Utan att på något sätt ifrågasätta MFF-insatsen blev man dock fundersam över att ett lag med ett så undermåligt spel och – faktiskt också – undermåliga spelare i vissa positioner eliminerar ett holländskt – okej, nederländskt, då – topplag.

Zrinjski kom till Malmö med föresatsen att spela 0—0. När så hemmalaget fick in välförtjänta (förvisso med marginaler) 1—0 verkade Zrinjski inte ha någon B-plan. Bosnierna var sedan naiva och försökte spela sig ur MFF:s effektiva press utan att ha förmågan och trycket från MFF blev kompakt. Optimismen och oförmågan ger Zrinjski ett ointagligt underläge. 1—0 hade varit ett möjligheternas resultat.

***

AIK är också på väg mot avancemang. Kanske också IFK Norrköping. Även om den ekonomiska balansen på intet sätt ändras i svensktoppen är Europapengar även till dessa båda föreningar positivt för svensk fotboll.

***

Har tvekat om jag skall skriva nedanstående. Men kan inte låta bli.

Sydsvenskans meste fotbollskrönikör – man har mer än en – skrev för någon vecka sedan att hans uppgift var att vara: Objektiv och realistisk.

 I dag skrev han inför söndagens match mot Häcken: Vill inte se tre ändringar i backlinjen.

Vem är det som inte vill se? MFF-supportern eller den objektive krönikören?

I kväll spelar Malmö FF kval till Europa League-kval i fotboll mot Zrinjski från Mostar.

Truppens åldersstruktur har diskuterats på sistone. Åtta av spelarna är över 30 år, sju finns i åldersspannet 26—28.  Ett par tre är 23—24 år. Några lärlingar kring de 20 finns också.

Det är en ålderssammansättning som är långt från den som varit MFF:s signum genom tiderna. Truppen är designad för framgångar denna säsong och något år framåt. Den ekonomiska kostym MFF sytt upp kräver framgång både i Allsvenskan och i Europa. Klubbens hegemoni, både ekonomiskt och sportsligt, bygger på Europaframgångar och försäljningar. Dagens trupp har dels på grund av åldersstrukturen och dels på grund av bristande (stor-) internationell kapacitet inte det ekonomiska värde som tidigare funnits i MFF-trupperna.  Detta skrivit med vetskapen om att det florerar osannolika övergångssummor på den internationella marknaden även för ”medelmåttor”.

Som jag ser det är risken liten att MFF kommer att tappa mer än högst en av sina tongivande spelare inom den närmaste tiden.

Utlåningarna då? Gåtan Carlos Strandberg? Just ett frågetecken, ett stort sådant. Samuel Adrian och Pavle Vagic har jag nu i höst sett i Allsvenskan och de har inte övertygat i ett skadedrabbat Kalmar eller i ett bottenkrigande AFC. Hugo Andersson i TFF har inte på något sätt dominerat i Superettan och inte visat den utveckling som krävs för att ta en plats i MFF.

Anel Ahmedhodzic i Hobro har jag ingen aning om.

Däremot har jag sett AFC:s Adi Nalic ett flertal tillfällen. Han har verkligen visat upp kvaliteter som borde passa i ett framtida topp-MFF.

Vad vill jag då med mitt resonemang? Jo, dagens ”veteran-MFF” måste avancera i Europa och hoppa på segerspåret i Allsvenskan mot toppkonkurrenterna. Kraven är hårda.

Erfarenheten är givetvis en plusfaktor i dagsläget. Men hur ser framtiden ut? Balansgång är oftast svår.

I kväll Zrinjski och på söndag BK Häcken på Hisingen.

Två möten som kan peka ut riktningen.

Tre femtedelar av Fotbollsallsvenskan är spelade.

Två återstår. Det är tolv omgångar. Det är mycket det.

Därför är jag lite konfunderad över att experter av olika dignitet menar att varje förlorad poäng betyder farväl till medaljmöjlighet eller, i andra delen av tabellen, att klara kontraktet.

Ett oväntat poängtapp – eller tvärtom -- här och var kommer det att bli för alla lagen. Det finns tolv tillfällen kvar att reparera eventuella missar.

Minns bara spekulationerna – och förhoppningarna – om att Malmö FF var på väg att göra ett guldryck redan i maj. Och detta ens innan halva säsongen var avklarad. Ibland blir man förvånad över att vissa aldrig lär sig. Eller är det så enkelt att önsketänkanden får ge sig för förnuft och erfarenhet.

Allsvenskan lever i alla skikt av tabellen. Sju lag har möjlighet att fixa medalj, det vill säga att bli bland de fyra främsta: Djurgården (38 p), Malmö FF (37), AIK (37), Häcken (33), Hammarby (32), IFK Göteborg (31) och IFK Norrköping (28).

Inbördes möten kommer självfallet att ha stor betydelse. Fyra lag har klarat av båda sina möten: Djurgården—Häcken 6—0 i poäng, Norrköping—AIK 4—1.

Den inbördes tabellen är intressant och kan måhända ge vissa indikationer:

IFK Göteborg: sex matcher, tre vinster, tre kryss=12 poäng.

Djurgården: sju matcher, tre vinster, två kryss, två förluster=11 poäng

AIK: sju matcher, tre vinster, två kryss, två förluster=11 poäng

IFK Norrköping: sju matcher, två vinster, fyra kryss, en förlust=10 poäng

Malmö FF: sex matcher, en seger, fem kryss=8 poäng

Hammarby: sex matcher, en vinst, två kryss, tre förluster= 5 poäng

Häcken: sju matcher: en seger, ett kryss, fem förluster= 4 poäng

Den stora överraskningen är naturligtvis Göteborg som tagit poäng mot alla toppkonkurrenterna. Stabiliteten mot övriga lag måste höjas för fortsatt tätstrid.

För Häcken och Hammarby är problemen uppenbara, man måste vinna mot topplagen. Häckens enda fullpoängare är just mot Hammarby, vars enda vinst i denna ”topptabell” är mot Djurgården.

Vars två nederlag är i de två Stockholmsderbyna. Djurgården tar av hävd få poäng mot sina grannar. En trend som måste brytas.

Norrköping har kapacitet att ta poäng mot alla lagen från övre halvan. Förlusten kom mot Göteborg. Men lagets olyckliga start kan bli svårt att reparera fullt ut.

AIK, regerande mästarna, har blandat och gett mot topp och botten och har kvar tre (av fem) topplagen kvar borta, en av hemmamatcherna är derbyt mot Djurgården.

Och MFF då! Ingen nolla mot medaljkandidaterna är naturligtvis en styrka. Samtidigt är det en brist att bara ha vunnit ett av sex toppmöten, 4—1 hemma mot Hammarby. Hemmafavör i fyra av sex matcher mot de främsta lagen.

Se där lite amatörfunderingar inför en spännande allsvensk höst.

Funderingar som egentligen inte pekar på någon slutlig mästare.

Ett eventuellt guldryck lär dröja.

Den nya massmediala världen, den på sociala medier, skrämmer mig.

Delar av den, verkligen. Mycket är naturligtvis alldeles utmärkt. Men efter att ha läst om hur många, som utan att veta ett skvatt, på de mest vidriga sätt kommenterat Malmötjejen Amanda Hanssons kontrovers med en busschaufför efter att ha vägrats att få åka med på grund av att hon enligt honom var för lättklädd, kan jag inte låta bli att reagera.

Inte på  grund av Amanda Hanssons klädsel och inte heller på grund av chaufförens agerande. Jag vet inget om hela bakgrunden. Lika lite som de många 100 000-tals personer, som enligt Sydsvenskan, på något sätt läst eller kommenterat händelsen.

Jag har ingen aning om hur Amanda Hansson var klädd – har bara hennes egen beskrivning – och har lika lite kunskap om chaufförens bakgrund. Alla som skriver vet lika lite som jag. Och det är inte ”vem som helst” som  gör sin stämma hörd. Det är riksdagsmän, kända lokalpolitiker, författare och samhällsdebattörer. Och ett stort riksdagsparti delar inlägg som passar deras ideologi på sin Facebook-plats. 

Ett rykte, kanske utan minsta grund, blir till sanning på sociala medier. Och det bara på några timmar.

En sådan värld skrämmer mig.