Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - 18 mars 2016 22:21

Såg i dag att FC Rosengård värvat en ny spelare till sitt damlag.

Naturligtvis en utländsk spelare, danskan Nina Frausing Pedersen.

Finns det någon annan elitförening med en stor ungdomsverksamhet, som så underkänner sin egen förmåga att få fram elitspelare?

Jag kan inte tolka det på annat sätt, när man ideligen söker spelare utifrån för att ersätta skadade spelare till och med för att fylla ut bänken.

I fjor somras slog klubben på stora pr-trumman och talade om vilka duktiga unga talanger man hade och att man också gav dem speltid i Allsvenskan. Klubben F 19-lag vann också SM överlägset.

Men var finns de nu, när det finns behov? Hur har klubben utvecklat dem?

På dagens hemsida för klubben redovisas tolv utländska spelare, men Nina Frausing Pedersen blir det tretton.

I min värld talande siffror.

***

Svenska cupen för herrar har på sina ställen rönt stort intresse, i i alla fall modern tid. Dock inte överallt.

Orsaken är självfallet möjligheten att få spela på bra underlag, konstgräs. Och att detta underlag nu finns på arenor med en viss publikkapacitet. Och att det dessutom i Stockholm finns två spelplaster med tak. Matcher med över 20 000 åskådare i februari/mars är i ett historiskt perspektiv helt fantastiskt.

Givetvis skall fotbollen utnyttja dessa pr-möjligheter, speciellt som tv-kanalerna är med på framgångståget. Det är klart att det går att hitta små sportsliga orättvisor i spelschemana, men varför fokusera på dem?

Gläds åt Friends och Tele 2! Men för att för att få ekonomi (även om det är si och så med Friends) behövs andra arrangemang än fotboll. Allt har två sidor. Pluseffekterna överväger.

Och nu när några delar av landet kan frambringa gräsplaner kommer den meningslösa debatten om natur och konst åter upp på agendan.

Den för inget positivt med sig. Skall vi ha en säsong från februari till november med lag från Malmö till Östersund måste man tillåta konstgräs.

Ingen kan väl med gott ekonomiskt samvete mena att kommunerna skall ha godkända arenor både med naturgräs och konstgräs.

***

Så lite friidrott.

Den skånska regressen fortsätter att visa sig. Skåne blev utklassat av Göteborg i distriktstävlingen i Götalandsmästerskapen för 13-14-åringar, 283 poäng mot 164. Småland hade 147 poäng.

Det sorgliga var inte utklassningen som sådan. Vad värre är att det fanns grenar där ingen enda skåning deltog, i många endast en till tre. Av resultaten att döma hade man barskrapat förrådet. Skåne sände i stort vad man hade.

Så dyster är återväxten,

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 12 mars 2016 14:52

Ibland råkar man ut för händelser man inte planerat.

sDärför detta lite försenade inlägg, en fortsättning på mina funderingar om hälsotillståndet inom den svenska/skånska friidrotten.

I förra helgen avgjordes de svenska ungdomsmästerskapen, de för 15- och 16-åringarna.

120 medaljer stod på spel, lika många placeringar 4 till 6.

Stockholm, Göteborg och Skåne är av hävd vanligtvis de tre framgångsrikaste distriktsförbunden i Sverige, ganska naturligt eftersom de har det största befolkningsunderlaget.

Men något är på gång. Vi JSM (17- , 19- och 22-åringarnas mästerskap) var det övriga Sverige som tog mer än hälften av medaljera, vid USM var fördelningen 72—48. Räknar man antalet placeringar 4 till 6 är skillnaden i stort lika stor.

Det är de små som dominerar svensk junior- och ungdomsfriidrott, den viktiga grunden.

Av Skånes elva medaljer togs fem av två aktiva, detta noterat för att beskriva den tunna bredden,

På seniorsidan, med SM som underlag, är det sig likt. Där klarar sig ”Sverige” inte lika bra.

En sak är dock helt klar: Skåne tappar mark på alla nivåer.

Talar man med ledare runt om i Skåne är försvaret alltid: pengar, genererade genom främst Stockholm Marathon och Göteborgsvarvet.

Och visst finns det elitaktiva från Skåneklubbar som tävlar för klubbar utanför distriktet, Johan Wissman (IFK Helsingborg/Hässelby), Staffan Ek (Björnstorp/Huddinge), Elias Håkansson, Sverigetvåa i slägga (Eslövs AI/Spårvägen), Petter Olsson (MAI/Hässelby), Sarah Lahti (Klippan/Hässelby) och Tracey Andersson (IFK Trelleborg/Ullevi).

Samtidigt finns det övergångar i andra riktningen, som med säkerhet inte enbart beror på att man får tävla i en vacker klubbdräkt.

Men låt seniorfriidrotten leva med de resurser som finns! Bygg om från grunden med gemenskap runt om i Skåne. Lägg resurserna där!

För någon vecka sedan fick Skånes Friidrottsförbund en ny styrelse. Den har tunga uppgifter framför sig. Jag håller tummarna.

***

I helgen avgörs Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar. Aldrig tidigare har Skåne sänt en numerärt mindre trupp. På grund av ett tunt underlag. Det finns helt enkelt inte något större underlag. Det är den bistra sanningen.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 1 mars 2016 14:36

Axel Härstedt är en ambitiös herre.

Såg honom i morse cyklande från ett av sina träningspass på Stadionområdet i Malmö. Det är där han lägger grunden för att i augusti få åka till OS i Rio och kasta diskus.

Axel älskar sin friidrott. Och han är orolig för dess framtid, speciellt i Skåne.

Han har därför som privatperson lagt en motion till Skånes Friidrottsförbunds årsmöte i morgon i vilken han föreslår att förbundet skall anta en målsättning för mångkamp för ungdomar och utforma en handlingsplan.

Axel pekar bland annat på nyttan av den allsidiga träningen, den gemenskap en mångkamp ger och också på möjligheten att ungdomarna kan hitta rätt bland alla friidrottens grenar.

Trots att förbundsstyrelsen håller med Axel i hans argument avslår den motionen i sin helhet med motiveringen att man ej har resurser eller medel. Man hänvisar i stället Axel Härstedt att tillsammans med Skånes Friidrottsförbunds arenakommitté hos Skåneidrottens ansöka om ett särskilt utvecklingsprojekt.

Ibland baxnar man.

Hur tror man att en enskild person kan söka projektbidrag hos Skåneidrotten? Och för det andra varför inte föreslå årsmötet att man godkänner Axel Härstedts förslag samtidigt som styrelsen själv på olika sätt undersöker möjligheten att skaffa medel.

Och behövs det så mycket medel? Det är mer en fråga om viljeinriktning från förbund och föreningar.

Det är många som pratat om att något måste ske med skånsk friidrott.

Här kommer en ung elitfriidrottare med ett konstruktivt förslag.

Då är det bara att lyssna och slå till!

Visa handlingskraft!

***

Och till slut: Lycka till med din OS-satsning, Axel!

Det är härligt med elitidrottsmän som även vill ta ansvar för de kommande generationerna. Det värmer.

 

Av Magnus Månsson - 29 februari 2016 11:37

Kils AIK, Södra Sandby IF, Ängelholms IF, Malmö AI, IF Kronan, Hässleholms AIS, IK Finish, IFK Trelleborg, IFK Helsingborg.

Lägg till Björnstorps IF, Klippans FK och två gånger IFK Helsingborg.

Vad är detta? Jo, de nio första föreningarna är moderklubbarna för de nio skånska individuella medaljörerna vid helgens SM i friidrott i Atleticum. I de tre följande har tre ettor och en trea, som numera tävlar för en Stockholmsklubb, fått sin första kontakter med friidrott.

Kan man på ett tydligare sätt åskådliggöra vikten av duktiga småklubbar för en livskraftig skånsk friidrott?

Jo, faktiskt!

En ny uppräkning: Ystads IF, IFK Trelleborg, IK Finish, IFK Lund, Eslövs AI, IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Hässleholms AIS, Åhus FK.

De är dessa föreningar som håller igång en skånsk utomhussäsong. Alltså inget Malmöarrangemang.

Hur ser det då ut inomhus? IFK Lund och Åhus är även med och ser till att det finns tävlingstillfällen under vintern.

I Malmö arrangeras tre innetävlingar. Man tar delvis hjälp över klubbgränserna vid alla tillfällena men huvudansvaret är snett fördelat. Heleneholms IF, som här tar sitt ansvar, är med vid alla tre, en ensam (Atleticumspelen), en som en av två i Sista chansen med IF Finish, och en av fyra vid Pallasspelen, där Pallas, Finish och MAI är de tre andra medverkande.

Jag understryker: Det är de små klubbarna som håller igång de viktiga grunderna i den skånska friidrotten.

Och till de små klubbarna räknar jag alla utom MAI, som är den enda föreningen i Skåne som har en uttalad målsättning att vara en elitklubb. MAI är helt beroende av sina skånska grannar både vad gäller rekrytering och tävlingstillfällen.

Att då på hemmaplans-SM ur egna led bara få fram en enda bronsmedaljör är det ett godkänt facit?

Mitt svar behöver ni inte fundera över.

***

Att tro att ett SM i Atleticum, ett stafett-SM 2017 och en internationell gala samma år skall bli bli en nytändning för Malmös och Skånes friidrott är bara naivt. Det behövs mycket, mycket mer grundläggande åtgärder, långsiktiga sådana.

***

En glädjande tendens är att landsorten tar för sig. I helgen dominerade Stockholmsklubbarna. Av 78 individuella medaljer tog man 29, Göteborg 16 och Skåne 9 men övriga Sverige 24.

Liksom jag menar att det är betydelsefull att det finns en bredd i Skåne är det viktigt att det finns i hela landet.

 

 

Av Magnus Månsson - 25 februari 2016 12:31

Det här är ett blogginlägg för friidrottsnördar.

Det medger jag. Men samtidigt ett försök att ge en bild av det Friidrottssverige som faktiskt existerar på seniornivå.

I helgen arrangeras SM i Atleticum i Malmö. Anmälningslistorna visar att det finns ett vekligt stort distrikt i landet, Stockholm, med Göteborg på en stabil andraplats. Av de något över 460 individuella starter som är aviserade görs cirka 160 av stockholmare, närmare 90 av göteborgare, det vill säga cirka 250 totalt. Övriga Sverige svarar för 210, därav ungefär 65 från Skåne från sju klubbar.

(Att jag inte nämner några exakta siffror beror på att det skett några smärre förändringar sedan jag för någon dag sedan räknade antal starter.)

Utan att vara elak mot några av de skånska friidrottarna vågar jag påstå att om SM arrangerats i Mellansverige hade det av ekonomiska skäl blivit kring 15 färre skånska starter.

Denna bild får man aldrig läsa om i den enda tidning i Malmö som i papper eller i blogg berör friidrott. Framkastade siffror måste ha en bakgrund.

***

Vid förra helgens SM för 22- 19- och 17-åringar togs mer än hälften av de 180 medaljerna av klubbar utanför Stockholm, Göteborg och Skåne. Så lär det inte bli denna helg. De stora distrikten kommer att dominera.

Min förhoppning är att JSM dock var ett trendbrott. Ett utvecklat Friidrottssverige behöver ett brett Friidrottsverige.

Liksom ett Friidrottsskåne behöver fler aktiva föreningar. Det är ju bara att se i vilken förening många av distriktets medaljkandidater fick sin första kontakt med friidrotten.

 

Av Magnus Månsson - 23 februari 2016 16:24

Visst elva guld, tre silver och lika många brons kan se ut som ett bra skånskt medaljfacit från helgens svenska juniormästerskap i friidrott.

Med rätt reklam kan man ställa mycket i positiv dager.

Men hur många medaljer tävlade man om? Jo, 60 grenar, det ger 180 medaljer. Är då 17 medaljer bra? I ett längre tidsperspektiv är det inte så. Skåne är historiskt sett ett av de tre främsta friidrottsregionerna i landet tillsammans med Stockholm och Göteborg.

Stockholm tog 40 medaljer, Göteborg 27. Ok, invånarantalet har sin betydelse. Skåne har 1,3 miljoner, Stockholm 2,0 och Göteborg lite över 0,6. Jag räknar då kommunerna som ingår i respektive distriktsförbund.

Jag tycker siffrorna är talande.

Tendensen att antalet aktiva i de yngre årgångarna blivit färre i Skåne, speciellt på pojksidan, visade sig tydligt i helgen. Endast fyra skånska grabbar deltog i P 17, en var från Malmö (MAI). I F 17 var det sju tjejer men än en gång endast en från Malmö (Heleneholms IF).

Jag har påtalat det tidigare och diskuterat med många, en del lyssnar, andra lever i sin egen friidrottsbubbla. Men vem gör något?

Det skall inom kort väljas en ny styrelse i Skånes Friidrottsförbund. Finns kraft och intresse att få skutan på rätt köl?

***

Det mest glädjande under JSM-helgen var ”Övriga Sveriges” medaljutdelning. Med ojämna mellanrum har jag sammanställt hur många pallplaster de tre ”stora” haft i konkurrens med resten av landet. Stockholm, Göteborg och Skåne har sammantaget varit överlägsna i de flesta SM-sammanhang.

I helgen tog ”Övriga Sverige” mer än hälften av medaljerna, 96 fördelade på 26 guld, 34 silver och 36 brons.

Det är glädjande med denna större geografiska spridning. Det gynnar svensk friidrott.

Av Magnus Månsson - 10 februari 2016 13:32

Jag trodde de hade lärt sig, MFF-följarna i Malmöpressen.

Efter de två första träningsmatcherna betonade man att det var just träningsmatcher och att man måste ge det nya spelsystemet, de nya spelarna och inte minst den nye tränaren Allan Kuhn tid. Så är det naturligtvis. Man hade tagit lärdom av från förra vårens upphaussning. Trodde man.

Men så gör MFF EN hyfsad bra halvlek mot det danska topplaget Midtjylland (1—1) och då kommer åter de stora orden till användning. Några bra sekvenser av de nya, absolut inte under en hel match, visade enligt skribenterna vilken hög kapacitet det finns.

Men vad förväntar man sig? För de stora pengar MFF lagt ner på dem skall de väl kunna uträtta något? Det är inga juniorer det rör sig om.

Som jag sa många gånger förra året. Betygen sättes efter en hel tävlingssäsong inte efter en träningsmatch i februari.

***

En annan sak som är sig lik, är intervjuerna med Markus Rosenberg. Efter i stort varje match menar lagkaptenen att MFF borde vunnit, spelat bra, och att man skapat många målchanser. Han må säga det, men är det förbjudet att ifrågasätta?

***

Över till handboll.

Såg Göteborgsmötet mellan Redbergslid och Sävehof. Det fanns bara drygt 1 200 personer i Lisebergshallen i detta derbytoppmöte. Storstäderna har svårt att samla åskådare.
Ricoh har 750 i snitt, RIK 994, HK Malmö 1 072 och då skall vi inte glömma att det var fri entré vid många tillfällen. Sävehofs 1 134 imponerar inte heller. På sitt sätt inte heller Hammarbys 1 411. Vi pratar ju om landets tre största regioner.

Svensk elithandbolls dröm/målsättning är att få en professionell liga. Med så nedslående publiksiffror verkar det bli en utopi.

Oroande är också den höga medelåldern på åskådarna. Tv:s svep över läktarna i Lisebergshallen visade mest herrar i pensionsåldern. Tyvärr mycket liknande hur det ser ut i Baltiskan när HK spelar.

***

Redbergslid har ett intressant lag med bra besättning på alla positioner och en hygglig bredd. En outsider i slutspelet om man kan behålla sin fjärdeplats och få hemmafavör i en kvartsfinal?

***

Elitidrott bjuder på en tuff atmosfär. Ett nytt namn i en trupp kan innebära från spel i 60 minuter till noll, i i alla fall de jämna matcherna. Jag tänker på HK Malmös Simon Nyberg, som i min värld gjorde en mer än godkänd höst men som nu sitter fast på bänken i och med värvningen av Fredrik Petersen.

Fredrik har hög kapacitet men har hittills inte imponerat så att inte Simon borde få någon liten speltid.

Och Petersen har ju till och med spelat på nio meter i en OS-final. Varför inte i HK Malmö? Det hade gett en möjlighet för Nyberg. I alla fall stundtals.

***

Avslutningsvis lite friidrott.

Fem aktiva från Malmöklubbarna tävlar i helgen i den nordiska landskampen, fyra från MAI, en från Heleneholms IF. Alla MAI-arna kommer utifrån, heleneholmaren Mattias Ohlsson har hela sin friidrottsfostran i Malmöklubben.

Det här visar på några intressanta detaljer:

Det är allt färre ungdomar/seniorer, speciellt på herrsidan, från Malmö som tävlar i friidrott.

Då och då menar många – även klubbledare – att det därför bara behövs en friidrottsförening i stan.

Helt fel!

Det är nödvändigt att det finns någon som även tar hand om Late bloomers med energi. Mattias är en sådan. Det finns många andra. Någon måste ta hand om dem.

Heleneholms IF har under de flesta av sina 75 år värnat om bredden.

Jag hoppas man fortsätter och helst öka sin numerär. Kan man sedan dessutom få hjälp av ett vettigt tävlingsprogram vore det än bättre.

I min värld stimulerar konkurrens.

MAI behöver lokalt sådan.

 

 

Av Magnus Månsson - 2 februari 2016 16:30

Han är värd att uppskattas, Lennart ”Salle” Samuelsson.

Den gode Salle blev vederbörligen hyllad på de 35:e Pallasspelen i friidrott med blomster, applåder och vänliga hälsningar i en – vad skall vi kalla det? – gästbok från stora delar av Friidrottssverige.

Under 34 år har han byggt upp sitt friidrottsliga livsverk till en institution under den svenska innesäsongen. Pallasspelen är både kvalitet och kvantitet, uppskattad av danska, norska och svenska föreningar. I helgen deltog 113 föreningar, ett rekord. Ett bevis på tävlingens ställning som en av Sveriges attraktivaste.

I år har Salle varit bollplank – det lär han bli i många år ytterligare, vad han än själv säger – till den den nya tävlingsledaren Heleneholms Maria Kvant, som för övrigt blir ny kanslichef i klubben om någon månad.

Salle var nöjd med hela arrangemanget i den nya regimen, ett bevis som något att det fungerade bra. Som vanligt.

***

Pallasspelen är numera att samarrangemang mellan Finish, Heleneholm, Malmö AI och Finish i Atleticum. Det är en nödvändighet. Ingen förening har själv personella resurser att klara av ett drygt 20 timmar långt arrangemang. Totalt behövdes 85 ideella funktionärer under själva tävlingen, då är inte alla för- och efterarbetstimmarna – också ideella – inräknade.

I framtiden finns det ett uppenbart problem. Funktionärskadern börjar bli gammal. Flertalet av de i bärande funktionerna är i 60-årsåldern, många över 70, några över 80, den äldste snart 89.

För att höja medelåldern hade jag själv en liten, men kanske ändå viktig, roll i det hela.

***

På lördagen upplevde man något av kontrasternas värld. På stadion bredvid, Swedbank, hade mäktiga Malmö FF inbjudit till intervjuer för att anställa servicepersonal – mot betalning! – till olika uppgifter vid sina matcher. Vissa uppdrag förstår jag att man måste arvodera, men nog borde det finnas ideella krafter att utföra en hel del.

Det är skillnad på de rika och fattiga!

***

Tillbringade några angenäma timmar i Atleticum. Det är alltid trevligt att träffa gamla vänner. Men på samma gång som funktionärsskaran har en hög medelålder har ledarna en hög ålder. Det fanns många ledare som jag lärde känna på 1960-talet och som fortfarande är drivande i sina föreningar. Och de säger alla att det inte finns några yngre som vill ta över.

Ytterligare en fara för den skånska friidrottens överlevnad.

Alla har inte hittat sin efterföljare, som Salle.

***

Efter år av tillbakagång i antalet skånska starter vid Pallasspelen var det i år något fler skåningar i startlistorna än i fjor, förvisso marginellt, men ändå. Förhoppningsvis är den nedåtgående spiralen bruten. Men på ett tiotal år har antalet skånska starter minskat från över 1 300 till ungefär 900. Säg att varje aktiv gör två starter under tävlingen och detta innebär att 600 till 700 friidrottare är nere i 450 och detta i åldersspannet 10 år och uppåt. Dessutom fördelade på de båda könen.

Summan blir inte så stor per årsklass.

En studie av resultatlistorna från innesäsongens stora skånska generalmönstring visar också många grenar utan något skånskt deltagande och ännu fler utan någon Malmöaktiv.

Det finns att jobba med.

***

Hörde att en tongivande representant från den stora arrangörsföreningen i och med att Pallas inte längre var ensam ansvarig ville byta namn till Malmöspelen.

För guds skull behåll namnet Pallasspelen, ett inarbetat positivt varumärke.

Behåll det inte minst för Lennart ”Salle” Samuelssons skull.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se