I helgen hade friidrotten sina svenska mästerskap i stafettlöpning.

Tävlingen avgjorde i skuggan av coronapandemin. Och i Göteborg.

Det märktes på måna sätt. Klenare startfält än vanligt, och det vill inte säga lite. Och så en total Göteborgsdominans i antalet starter-Totalt deltog 177 lag i de 30 loppen, ett snitt på sex i de fem åldersklasserna, seniorer, 22, 19, 17 och 15. 84 av lagen kom från en Göteborgsklubb, 50 från Stockholmsregionen, Skåne hade 18 lag, övriga Sverige 25.

En jämförelse med 2019 är inte rättvis. Då låg tävlingen i maj och Stockholm, som då hade 102 startande lag av 256. Göteborg hade 82, Skåne 22 och övriga landet 50. När Stockholm sviker – av vad jag förstår delvis av ekonomiska skäl denna gång – visar det hur tunn svensk friidrott breddmässigt är. Ett stafett-SM utan närhet till de två stora regionerna vore en smärre ”katastrof”.  I min värld – hur gärna jag än vill ha stora mästerskap i Skåne – är det orealistiskt att få ett mästerskapsvärdigt stafett-SM här. I friidrott ligger vårt distrikt i periferin.

För Sveriges befolkningsmässigt näst största distrikt är 18 startande lag genant.

Av dessa kom 14 från Malmö AI, IFK Lund och Åhus hade vardera ett seniorlag och ett ungdomslag. Heders till Åhus, som alltid deltager i stora som små sammanhang och har några av sina talanger i konkurrentklubbar.

MAI, enda skånska klubben med medaljer, sprang hem fem guld och sex silver.

Mer statistik: I 16 av de 30 loppen hade Skåne ingen representant alls. Är det inte anmärkningsvärt, så säg!

***

Att ingen lyssnar på mig, det begriper jag. Men lägg ner 22-årsklasser I K 22 var det 3, 2, och 3 startande lag, alla från Göteborg. i M 22 13 lag på tre distanser, tio från arrangörsstaden, två från Stockholm och lika många övriga. Det fanns alltså bara fyra lag som var intresserade av åka till Göteborg för att tävla om SM-medaljer.

I min nostalgiska värld är antalet startande seniorlag också frapperande låga, bland herrarna 8, 5, 4, 6 och bland damerna 8, 3, 5, 4 (4x100, 4x400, 4x800 och 4x1 500).

Slut på gnället för i dag!

Lite lösa tankar efter helgens Finnkamp i friidrott.

Såg den på tv.

Att producera friidrott på tv är svårt. De som refererar är beroende av en kunnig producent. Det hör ju också till saken att vid internationella tävlingar har de olika nationerna olika intressen. Men som att vid Brysselgalan i fredags inte direktsända Armand Duplantis världsrekordförsök är tjänstefel.

Friidrott i tv är otympligt. Det går inte att följa allt, inte allt i just det skede det händer. Just i Finnkampen märks bristerna. När den jämna herrkampen avgjordes var längd en nyckelgren. Tv visade bara toppstriden, inget om kampen bakom täten, en strid som är Finnkampens nerv. De tre kommentatorerna hade inte heller koll på läget. En klar brist.

Det kom mig att tänka på ”den gamla goda tiden”, radiotiden, 1940- 50- och början av 60-talet, då jag mest intensivast följde landskamperna. Hyland, Strömmer och Björklund (för det var väl dom?) hade stenkoll på alla grenar tillsammans med någon kunnig bisittare som protokollförde vad som hände i teknikgrenarna. Poängställningen var alltid aktuell

Är tre kommentatorer och en innerplansintervjuare verkligen nödvändigt? En bisattare med uppgift att kolla vad som skedde utanför kamerabilderna hade gett en bättre bild av den dramatik som faktiskt fanns.

Det var annars väldigt få grenar med den placeringsspänning som ger nerv i en landskamp. Det var på herrsidan inte mindre än åtta 16—6, grenar av 18. Alla fyra kastgrenarna, två till vardera, blev klara tripplar.

De många klara poängdifferenserna beror på att den så kallade toppbredden, och det gäller båda nationerna, har minskat. Sett över tid och i alla grenar.

Tittade på åren 1984, 1994, 2004 och 2014 och noterade då att trippelvinsterna på herrsidan var 2, 1, 5, 6 och alltså 8 2020.

På damsidan 1, 2, 1, 3 och 4.

Alls icke vetenskapligt men en utveckling som pekar fel för dem som vill ha en jämn match totalt över 2x20 grenar men också i alla de 40.

Det minskade publikintresset – jag räknar naturligtvis inte in årets pandemimöte – på arenorna de senaste åren är naturligtvis oroande. Både Finland och Sverige behöver den här klassiska landskampen.

Ur ekonomisk synvinkel, som PR mot allmänheten (många tv-tittare) och inspirationskälla för skiktet under den internationella eliten är ovissa Finnkamper/Sverigekamper ovärderliga.

Några timmar kvar till Finnkampen, denna friidrottens enastående klassiker. Ser fram mot tv-sändningen.

Speciellt efter gårdagens Diamond League-gala i Bryssel. Tidernas sämsta?

Utan Armand Duplantis jakt på Bubkas 6.15 i stav hade jag övergett friidrotten för Nederländerna—Polen, 1—0, i National League långt tidigare. Det fick bli en andra halvlek, som visade att ”holländarna” har ett nytt storlag på gång.

***

Finnkamp, svensk friidrotts livsnerv, den som håller elitdrömmen för så många i liv. Att komma med laget mot Finland är för många det första stora internationella seniormålet. Hade i veckan ett längre samtal med Heleneholms Tommy Persson för en artikel i årsboken Skånsk Idrotts Historia. Hans drivkraft, innan han kring 1980 blev en av Europas bästa maratonlöpare med två OS-starter, var att just få representera Sverige mot Finland. Så tror jag det är för alla som kommit upp i den svenska eliten.

***

Något av den forna glansen har försvunnit. Massmedias värld har förändrats. Under Idrottsbladets glansperiod under 1940. -50- och 60-talen var kunskapen, för de intresserade, om de finska lagen nästan lika stor som om det svenska. IB rapporterade ”allt”. Nu är även många av de svenska deltagarna okända för den svenska friidrottsallmänheten. Och inte har det blivit bättre av att Svenska Friidrottsförbundets resultat- och statistiksida är dold bakom en betalvägg. Obegripligt.

***

Min och många andras ungdomslek att tippa gren för gren är nog en syssla som är helt utdöd. Det går inte att någorlunda lätt få fram nödvändiga fakta.

Men så sent som på 1990-talet fick jag på Sydsvenskan i uppgift att tippa utgången gren för gren. Om jag inte minns fel – och det vill jag ogärna – blev resultatet okej.

***

Det hade i dag varit ett omöjligt uppdrag. Stora delar av det svenska laget är för mig okänt. Jag frapperas dock av det stora antalet unga aktiva. 14 herrar och 19 damer är födda på 2000-talet. Den yngste är 15-år.

Allt har två sidor.

Givetvis positivt att vi har så många unga kvalificerade juniorer och ungdomar.

Samtidigt kan man ställa frågan: Är underlaget bland seniorer så breddmässigt klent att man måste gå ner i åldrarna i så pass många grenar?

Friidrottens seniorbredd har rent generellt blivit sämre. Men att den gör sig gällande även på landslagsnivå är förvånande. Och mig oroad.

Alltför många slutar sin seniorkarriär i för tidig ålder.

En 15-årig tjej med 2.08,31 som personbästa på 800 meter borde inte vara aktuell för ett seniorlandslag.

De två senaste helgerna har SM i friidrott för juniorer och ungdomar avgjorts.

I skuggan av pandemin har tävlingarna varit uppdelade på olika orter, löpare har varit för sig, hoppare för sig och kastarna har tävlat på en tredje plats. Ungdomar och juniorer har inte haft gemensam arena. Deltagarantalet per gren var begränsat till 16. Så många aktiva/gren var dock sällsynt.

Uppdelningen på dagar och platser kan marginellt har minskat antalet starter från de skånska klubbar. Min ”granskning” sker ur ett skånskt perspektiv.

JSM/USM har ett stort program med åldersgrupperna, 22, 19, 17, 16 och 15.

Det innebär 166 grenar totalt och 498 medaljer. 51 av dessa hamnade i Skåne. Tio procent är väl okej. Skåne har tio procent av Sveriges befolkning. Tio klubbar hade medaljörer, ytterligare några kan ta sig en del av äran eftersom några medaljörer har dem som moderklubb.

För de mindre klubbarna är en medalj ett bevis på en bra verksamhet och en injektion för framtiden. Som min klubb, Heleneholms IF. Efter år utan större framgångar på riksplanet för sina ungdomar blev det i helgerna två guld, ett silver och ett brons. Men en och samma tjej tog tre medaljer, en av vardera valören. Bredden saknades. Precis som för Skåne i allmänhet.

Siffran 51 medaljörer är på något sätt en chimär. Många fick beträda medaljpallen vid både två och tre gånger. Antalet medaljörer var bara cirka hälften, kring 25. I de bästa av världar hade det kompenserats med en mängd finalplaceringar. Men så var inte fallet.

Skånsk friidrott har rekryteringsproblem, i synnerhet bland grabbarna. I totalt 66 av de 166 grenarna hade Skåne inte en enda representant. 39 av dem var på pojksidan.

I P 17 kom det bara fem skånska grabbar till start, i P 19 åtta. I P 16 gjordes det endast 17 starter.

Flicksidan är något mer positiv. Men i de flesta grenar var det oftast en enda skånska på plats, sällan mer än två.

198 skånska starter kan tyckas många men uppdelade på 166 grenar är det få från landets näst största distrikt.

Tyvärr har jag skrivit något liknande i många år som en kommentar till JSM/USM.

Jag skönjer ingen ljusning.

Den moderna friidrottsklubben IK Finish från Vellinge, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, var även under åren 1941—1959 framgångsrik i SM-sammanhang.

Det var klubbens damer som under denna period spred medaljglans över klubben, fyra guld, sex silver och lika många brons blev facit.

Finish, bildad 1924 i Eskilstorp, en by väster om Vellinge, hade från mitten av 1930-talet till några år in på 1950-talet även verksamhet i Malmö, på Sorgenfri men efter 1935 främst på då nya Heleneholm.

Föreningen hade också några år en klubblokal i Malmö och var medlen Malmö Friidrottsallians.

Finish är alltså en del av Malmös idrottshistoria. Även om huvudorten alltid varit Vellinge/Eskilstorp.

Anledningen till att man la delar av sin verksamhet till Malmö är lättförklarlig. Det fanns ingen friidrottsarena i hemkommunen. Under klubbens första år tränade och tävlade de aktiva på en äng in vid Öresund, Eskilstorps ängar, där man anlagt en improviserad idrottsplats. Den döptes till Kostadion och den utnyttjades minst lika mycket av traktens kreatur som av Finishmedlemmarna.

Kostadion är än i dag en kultplats för Finishs äldre medlemmar.

Först 1952 anlades friidrottsbanor med kolstybb på Vellinge ip och sen dess är verksamheten sommartid koncentrerad dit. Vellinge ip har numera allvädersbanor.

Ive Larsson, från just Eskilstorp, var en av grundarna av IK Finish, och var ordförande i 52 år. under den period man tränade i Malmö cyklade han två, tre gånger i veckan Eskilstorp—Malmö tur och retur för att övervaka träningen.

I början av 1960-talet erhöll Ive Larsson tidningen Expressens statyett Årets främste ungdomsledare. I hela Sverige. Han var den förste.

Finishs SM-medaljörer för damer

Elsie Nilsson: 2 guld i höjd (1945—1946)

Karin Mårtensson: 2 guld. 1 silver i längd (1952—1954)

Gunni Pettersson (Svensson): 2 silver och 1 brons i längd, 1 brons på 200 meter (1941—1946)

Ulla Ekdahl: 2 brons i spjut (1958—1959)

Carla Grahm: 1 brons på 80 m häck (1945)

Gertrud Jennby: 1 silver i diskus (1951)

Gun Håkansson: 1 brons i diskus (1959)

I stafett 4x100 m kom 1953 Gunni Svensson, Gunvor Johansson, Ulla Carlberg, Karin Mårtensson på silverplats

och 1948 Gunni Svensson, Alice Henriksson, Ulla Lindberg, Karin Ahltorp på bronsplats.

IK Finish är en av Skånes äldsta friidrottsföreningar, bildad 1924.

På senare tid har Vellingeklubben varit en av de klubbar i distriktet som fostrat flest landslagsaktiva. Vid senaste SM-tävlingen för seniorer hade en guldmedaljör (Nikki Anderberg), två bronsmedaljörer (Kasper Kadestål och Axel Härstedt) Finish som moderklubb. Lägg till en fjärdeplats (Filippa Sivnert) och en sjunde (Austin Hamilton). Ingen annan Skåneklubb var ens i närheten av ett sådant facit.

Det här var ingen tillfällighet. Sedan 1987 har Finishungdomar på seniorsidan i  SM tagit fyra guld, elva silver och 20 brons individuellt. De har också deltagit i 17 medaljlag i stafett.

Sju av dem har deltagit i ett svenskt seniorlandslag. Internationella höjdpunkter är Axel Härstedts tiondeplats i diskus i OS 2016 och Austin Hamiltons EM-brons på 60 m meter 2017 och hans medverkan i det lag som vann guld på 4x100 m vid JEM 2015.

Få av framgångarna i nådda i Finishdräkt, ett silver och ett brons till Axel Härstedt 2007 och brons till trestegshopparen Sebastian Ekstrand 2012.

Det har varit i Malmö AI, IK Pallas, Heleneholms IF och Spårvägens FK som medaljerna kommit.

Klubbens juniorer och ungdomar har under åren också vunnit 114 medaljer i SM-sammanhang. Och då räknat jag bara de man vunnit för Vellingeklubben.

Det är fantastiska siffror och visar på oerhört duktiga ledare och tränare under en lång period.

Men det visar också på vikten av ett brett Friidrottssverige. Talangerna finns överallt. Finish är ett av de bättre exemplen. Många i den nuvarande ledare-/tränargenerationen i Vellingeklubben har jobbat i många år och har med ålderns rätt trappat ner. Klubben har fortfarande en bred ungdomsverksamhet. Men finns förmågan att ta hand om de talanger som bevisligen lär dyka upp? Jag vet inte. Men jag vet att det är betydelsefullt att Finish finns kvar som den plantskola man är. Utan att egentligen någon gång få kredit för det.

***

Och utan att få någon ekonomisk ersättning för de utlägg man haft för att utveckla ungdomarna. Inom de stora bollsporterna får moderklubbarna en övergångssumma när den aktive tar steget upp i eliten och skriver kontrakt. Olika klausuler bestämmer sedan ersättningarna när spelaren fortsätter karriären uppåt.

I friidrott finns inga övergångsbelopp. Från en dag till en annan kan ett klubbyte ske. Det är naturligtvis svårt att för friidrotten att finna ett liknande system som de mera penningstinna bollsporterna.

Jag vet att det är utopiskt, men en idealistisk dröm finns att moderklubbarna på något sätt ekonomiskt skall kompenseras för sin grundläggande utbildning.

Som när den aktive tar sin förste medalj på ett SM i någon åldersgrupp (givetvis varierat belopp för valör och åldersgrupp), gör sin första landskamp eller når  en  medalj eller finalplats i ett internationellt mästerskap.

Speciellt svårt att konstruera ett system kan det inte vara.

***

Som sagt en utopi och en önskedröm för en som värnar om friidrottens småklubbar, de som fostrar de flesta elitaktiva. Åtminstone i Skåne.

I helgen avgjordes SM i friidrott i Uppsala.

Via tv följde jag hela den långa, trista fredagssändningen, delar av de betydligt bättre lördagstävlingarna medan den (alltför) varma söndagen ägnades åt andra aktiviteter. Givetvis har jag studerat de fullständiga resultatlistorna från friidrott.se , där de glädjande nog var tillgängliga utan betalvägg.

Det var ett bra SM, som väl speglar friidrottens status i Sverige. Världsresultat, utmärkta nationella siffror med bra bredd i vissa grenar men betydligt sämre i andra.

Rent generellt önskar dock en vän av ett brett Friidrottssverige större startfält. En sviktande kubbekonomi i pandemitider kan ha spelat in, men SM har under en lång period haft små startfält. Bredden på SM-kvalificerade aktiv har minskat.

***

Friidrott.se hade på fredagen en rubrik: ”Bra resultat i skuggan av SM.”

Vad var nu detta? Jo, ett referat från världsgalan i Monaco med de fantastiska resultaten.

I skuggan av SM, var det. Vi låter det passera. Det var ju Svenska Friidrottsförbundets officiella organ.

***

Skåne i SM då? Skånsk och malmöitisk friidrott ligger mig varmt om hjärtat. Rätt tempus borde kanske vara låg. Drivfjädern i mitt engagemang har varit konkurrensen och ungdomsutvecklingen. Dessa faktorer finns inte längre i samma utsträckning som förr.

Malmö AI hade ett bra SM, näst bästa förening på såväl dam- som herrsidan och sammanlagt.

Sju guld, ett silver och sex brons är självfallet en bra utdelning. Varje klubb väljer naturligtvis sin egen väg till framgång. Två av dessa 14 medaljer, Daniella Busks två sprinterbrons, fixades av aktiva som börjar skolats i en Malmöförening. Övriga medaljörer har tagit sina första friidrottssteg i klubbar utanför Malmö.

Det är lite genant av Malmös friidrottsklubbar att de från den egna ungdomsverksamheten bara fått fram en enda SM-medaljör plus ytterligare några finalplaceringar.

Men i ärlighetens namn skall nämnas att silvermedaljörerna i stav Melker Svärd Jacobsson och på 200 meter Lisa Lilja har MAI som moderklubb och kastarbröderna i Upsala IF Viktor (silver i kula) och Jakob (fyra i diskus) Gardenkrans Heleneholms IF.

Men visst skulle Friidrottssverige blivit bättre med en bättre elitrekrytering av Malmöungdomar?

***

I friidrott finns inga övergångspengar klubbarna emellan. Som inom lagbollssporterna på elitplanet.

Klubbar, som lagt ner stora summor på sina aktiva under många ungdomsår, får inte ett öre i ersättning när den aktive får sitt genombrott på elitplanet. Tränare, och inte minst tränarutbildningen, kostar mycket liksom träningsläger och tävlingar och mycket annat.

Jag har ingen lösning, men skall fundera.

Ta IK Finish, SM-helgens bästa skånska moderförening!

Guld: Nikki Anderberg

Brons: Kasper Kadestål, Axel Härstedt

Fyra: Filippa Sivnert

Sjua: Austin Hamilton

Samtliga utom Nikki Anderberg har under de senaste åren nått större ännu större SM-framgångar.

Men för sina strålande verksamhet har Finish ekonomiskt gått lottlöst.

Så fick man då lite av friidrottsabstinensen stillad.

GP-galan i Karlstad visade att Sverige har några aktiva av internationell ljuskraft. Synd bara att vädrets makter inte var gynnsamma för ännu bättre siffror. De är också glädjande att se och höra vilken positiv framtoning världsstjärnorna har intervjuerna.

Det var trevligt att se inhemsk friidrott igen.

Tävlingen arrangerades i pandemins skugga med allt negativt det innebär.

Samtidigt var det ur tv-tittandesynpunkt positiv med de små startfälten.

Det var kort tid mellan kasten och hoppen.

Att producera friidrott i tv är tydligen svårt.

Och detta gäller inte bara gårdagstävlingen. Ofta, ofta irrar kamerorna runt

utan att ta fäste någonstans eller så fastnar de på något oväsentligt.

Inom friidrotten är resultaten viktiga, även av dem lite längre ner på listan.

Speciellt för oss åt det nördiga hållet till.

Jag önskar – och som sagt det gäller merparten av tv-tävlingarna – mer

resultatredovisning. I går kom till exempel herrarnas kula i skymundan.

Men okej i tider som dessa kan man inte få allt. Det var i alla fall ett kärt

återseende.

***

I går gladdes jag speciellt åt den förre Trelleborgslöparen, nu mera Spårvägen,

Joakim Anderssons nya personbästa på 800 meter, 1.47,55 Det är inte många

skåningar som löpt snabbare. Tyvärr visar Joakims framsteg, han blev tvåa på

inne-SM, på vikten att få tufft träningsmotstånd för att utvecklas. Denna miljö

kan Skåne inte erbjuda sina medeldistanstalanger.