Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - Tisdag 31 jan 20:53

Det var en jobbig helg.

Men fantastisk trevlig.

Det var Pallasspelen i friidrott, cirka 1 000 deltagare som gjorde cirka 2 000 starter. Var protokollförare vid 14 höjdhoppstävlingar i drygt 15 timmar totalt. Visst sliter det på en gammal kropp men det var det värt och få kontakt med alla dessa trevliga ungdomar, de spontana 12-åringarna, som gjorde sin tävlingsdebut, till de mera rutinerade plus 20-aktiva. Men i stort alla visade sin tacksamhet för att vi funktionärer frivilligt och ideellt ställde upp en hel helg för att de skulle få utöva sin främsta hobby.

Några 20-årskillar kom fram, tog i hand och tackade. Det värmde.

Det är ingen uppoffring att vara medhjälpare vid en idrottstävling. Det är ett privilegium.

***

Men samtidigt …

När ma granskar tävlingen ur ett skånskt perspektiv blir man inte lika upplyft. Med i stort samma grenutbud hade Skåne för tio år sedan cirka 1 400 starter vid Pallasspelen, i år ungefär 700. På tio år har alltså antalet skånska starter reducerats med 50 procent. 50 procent!

Det fanns grenar i de åldrar (14 till och med 19 år) , där man i ett idealfriidrottssamhälle hade hoppats på som störst antal deltagare, inte fanns en enda skånsk representant. Det är sant och Pallasspelen är den STORA skånska innetävlingen. En av de största i Sverige med en stimulerande konkurrens. Det borde locka. Men finns det inga aktiva så finns det inte.

Förhoppningsvis noterade de närvarande styrelseledamöterna från Skånes Friidrottsförbund dessa illavarslande fakta.

***

Nu höll Pallasspelen likväl hög klass både vad gäller kvalitet och bredd.

Och det tack vare Danmark. I åtskilliga grenar, speciellt i seniorgrenarna och då främst på damsidan, kom hälften av deltagarna från Danmark. Lägg till ganska många duktiga norska aktiva. Utan gäster från våra grannländer hade det blivit en urvattnad tävling.

Men i Köpenhamn lurar det stora hotet mot Pallasspelen. På Själland finns ingen innearena för tävlingar i friidrott. Det finns långt framskridna planer på en sådan.

Det är inget orealistiskt framtidsscenario att de många livaktiga klubbarna i Köpenhamn då kommer att arrangera många egna tävlingar på hemmaplan.

Utan danskar finns ingen ekonomi i Pallasspelen. Skånefriidrotten måste ta sitt egna ansvar.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 1 jan 18:12

Det blev ingen nyårsaftonförmiddag som planerat.

I stället för medverkan vid Heleneholms IF:s traditionella Sylvesterlopp runt Pildammarna i Malmö blev det tre timmar på Akuten för att stoppa ett kraftigt näsblod.

Att något så banalt skall behöva avbryta en trevlig tradition!

Tro nu inte att jag skulle springa. Den tiden är för länge sedan förbi, när jag på ett anständigt vis och på en anständig tid kunde ta mig runt de 2,7 kilometerna runt Pildammsparken. För att inte tala om den dubbla distansen, den andra tävlingssträckan.

Jag skulle vara funktionär, flaggvakt på Carl Gustafsväg. Även ett anspråkslöst lopp som den här årsavslutningen kräver många medhjälpare.

En intressant liten detalj: Arrangören hade meddelat att man bara noterade tid på de tio främsta i varje tävlingsklass. På en löpande klocka kunde dock deltagarna själva avläsa sin tid. Det är på något sätt befriande att själva motionerandet och samvaron är viktigare än en exakt tid. I alla fall vid något lopp under säsongen.

Det blev nytt deltagarrekord, 380.

***

Pildammarna har i långa tider varit Malmös löparcentrum. Det är här löparna – även sprinters före tillkomsten av innearenan Atleticum – tränar höst, vinter och vår. Intervallträningen sker oftast längs John Ericssons väg, 600 meter från Baltiska vägen till Pildammsrondellen, 1 000 meter fram till det tregrenade trädet strax före Olgas parkering på Pildammsvägen.

Under de lite ljusare tiderna drar man i ntill Tallriken och utnyttjar de 506 metrarna runt den öppna gräsmattan. Samtidigt som man slipper de värsta bilavgaserna.

Det var till denna miljö jag som aktiv på 1960-talet kom till Malmö och i vilken  jag under ett 15-tal år vägledde en grupp löpare i Heleneholms IF. Några blev riktigt bra. Johnny Kroon har ännu det svenska rekordet på 1 500 meter (3,36,56), Tommy Persson blev OS-deltagare och svensk mästare tio gånger. En annan svensk mästare, (Carl-) Magnus Bergh, var med då och då men gick – inte oväntat – ibland sina egna vägar.

Min specielle favorit – det får man väl erkänna cirka 40 år efteråt – var Håkan Petersson. ”Hogge” kom till gruppen som 15-åring (tror jag). Så sent, med dagens mått, kunde man börja träna medeldistanslöpning på den tiden och bli bra. Vid de första träningspassen blev han så trött redan vid uppvärmningen att det fick räcka som dagens träningsdos. Med vilja och energi, hjälpt av gruppens samhörighet, fortsatte Hogge. Han blev om jag inte minns helt fel också juniorlandslagsman och nådde 1,52,5 på 800 m och 3.48,2 på 1 500 meter. Knappast tider som imponerar på dem som inte vet vilken träningsintensitet under många år som krävs för att nå ner dit.

***

Heleneholmsgruppen var år efter år stor. Det fanns pass med mellan 20 och 30 löpare mellan 15 och 25 år. Ungefär lika många som det nu finns seriöst tränande och tävlande medeldistanslöpare totalt i Skåne.

***

Så föll mina tankar i ett väntrum på Akuten förmiddagen nyårsafton 2016. Minnena fick ersätta mitt deltagande i Sylvesterloppet.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 5 december 2016 13:04

I lördags arrangerades en ungdomstävling i friidrott i Malmö.

Jag hade funderingar att i går skriva ner några synpunkter men efter drygt sju timmars jobb (var en av cirka 50 funktionärer) var ork och bensin slut. Så det får bli ett inlägg med ett dygns fördröjning.

Tävlingen, Sista chansen ett samarrangemang mellan IK Finish och Heleneholms IF, vände sig till åldersgrupperna från 9 upp till och med 15.

Principiellt är jag mot alltför många tävlingar för ungdomar tio år och yngre, men när nu friidrottsklubbarna tagit in dem i gemenskapen måste man ge dem någon festlighet, en tävling, då och då. Under innesäsongen är Sista chansen en ypperlig sådan.

Men när det under utesäsongen vid i stort varje tävling finns grenar för riktigt unga, ända ner till 7-åringar, blir det i slutändan fel. Något som accentuerades i lördags. I de allra yngsta klasserna var startfälten stora, upp mot 30 startande i vissa grenar. Men sen tunnades det ut rejält redan i 13-årsåldern och i 14- och 15-årsgrupperna var det i några grenar bara en enda deltagare. Några grenar var till och med utan någon enda anmäld. Man måste undra varför det ser ut så här år efter år.

En annan tendens är att antalet flickor som tävlar i friidrott är betydligt fler än pojkar.

***

Allting har dock minst två sidor.

Det var härligt att se barnens inlevelse, för många var det första tävlingen och första besöket i Atleticum. Bara det en upplevelse.

Att se en 9-åring passera mållinjen på 60 meter och sen ta ny sats för att tio meter senare med full fart låta sig bromsas upp av de tjocka mattorna i slutet av banan är bara det ett bevis på idrottsglädje. Så gör ju de stora stjärnorna och då skall givetvis jag, en levnadsglad 9-åring, också göra det.

***

Tävlingarna avslutades med stafetter. Då steg stämningen. Friidrotten saknar överlag stafetter och lagtävlingar.

Paragrafryttare och statistiker hade förstås inte gillat vad de fått se. Arrangörerna var givmilda, de tre främsta lagen i varje klass fick pris. Jag såg ungar som deltog i mer än en stafett – allt för att få en plakett – och saknade en klubb en deltagare plockade man – oftast på initiativ av en jämnårig – in en löpare från en konkurrentförening.

Det var många regler som bröts. Men med många plus. Kidsen fick utlopp för sin energi, de flesta som ville fick springa. Och de fick stiga upp på prispallen och få en plakett, för många kanske den första.

Barnen bestämde reglerna. Något i alla fall.
En tävling lite på barnens villkor, inte styrd av regelböckerna.

Ibland är det skönt att se genom fingrarna. Även i en strikt reglerad idrott som friidrott.


Av Magnus Månsson - 13 november 2016 12:34

Efter cirka tio år utanför de stora rubrikerna efter ett SM i simning hamnade Malmö KK åter där efter inne-SM nu senast.

Ett 20-tal år har MKK blivit bästa SM-klubb, men problem med komfort och tider i simhallen har inneburit att klubben tappat rejäl mark i konkurrensen med övriga klubbar i landet. I stället har Helsingborgs Simsällskap övertagit den skånska, och ofta också den svenska, SM-tronen.

I SM visade Skåne dock att det finns två elitklubbar i distriktet. I ”breddtävlingen” var Helsingborg tvåa, MKK fyra, i medaljtabellen; 2) HS, 3) MKK. Vi pratar seniorer.

Men inte nog med att två Sveriges toppklubbar var skånska, det fanns ytterligare sex föreningar med på breddlistan och tre på medaljlistan.

Det finns en bredd i skånsk simning som är överlägsen exempelvis friidrottens.

I friidrott på elitplanet finns bara Malmö AI, fyra av de mindre klubbarna hade några ströplaceringar bland de sex främsta, inga medaljer. Friidrottsredovisningen är baserad på alla 2016 års SM, simningens endast på inne-SM.

MAI har samlat nästan all Skånelit (plus elitaktiva från andra distrikt). De två framgångsrika simklubbarna har förvisso också aktiva från andra Skåneklubbar men många av dessa har likväl kunnat bibehålla några av sina talanger och utveckla dem till elit.

Beundransvärt! Jag menar att det hade kunnat gå även i inom friidrotten. Men alla tycks tro att gräset är grönare (grönsvartare) på andra sidan.

Att jämföra är svårt och inte alltid rättvist. Förutsättningar och kriterier är annorlunda. Men friidrotten och simningen har många beröringspunkter.

Ser man på antalet deltagare i SM har simningen ett klart övertag trots kvalgränser. 30 till 40 startade per gren är det vanliga, i några fall upp och till och med över 50. I friidrott – och jag räknar endast löpningarna – ungefär 20 men på vissa distanser under tio.

Mest frapperande är skillnaderna i stafetterna/lagkapperna. I bästa fall finns det ett skånskt seniorlag med i friidrott, i simning oftast fem, sex. Inte ens om friidrotten tar hjälp av (den överflödiga) 22-årsgruppen och även 19-åringarna kommer man upp i simningens siffror.

Men påpeka kanske någon ”friidrottsförsvarare”: I simning kan även riktigt unga framgångsrikt deltaga i SM i en lagkapp.

Förvisso finns det några fall, men åldersmässigt har ett lag i simning och friidrott i SM-sammanhang på seniorsidan numera en likvärdig åldersstruktur.

Generellt sett har simningen lyckats behålla sina aktiva längre upp i åldrarna. Friidrotten har gått den motsatta vägen.

Jag har ingen förklaring till varför skånsk simning har en bättre bredd och topp på de flesta områden än den skånska friidrotten.

Men varför inte fråga!?

Friidrotten behöver hjälp.

 

Av Magnus Månsson - 20 oktober 2016 18:17

Det är dags införa ett så kallat utbildningsbidrag  även i friidrott.

Frågan blir aktuell varje höst under den period då övergångarna sker. En namnunderskrift och en aktiv är klar för en ny klubb utan att moderföreningen får en enda krona i ersättning. Den aktive har utbildats av tränare som fått sin utbildning och lön bekostad av moderklubben, fått träningsläger, tävlingar och allt som måste till för att utvecklas. Sammantaget kan det säkert röra sig om summor för en 17-18-åring i svensk elitklass upp mot 100 000 kronor.

I Skåne går övergångarna huvudsakligen i en riktning, till Malmö AI från distriktets många småklubbar.

Jag har skrivit det förr och upprepar det gärna: MAI tar inte sitt fulla ansvar för den skånska friidrotten.

Tävlingar är en del av friidrottens utveckling. Att arrangera bra arenatävlingar är ett tungt jobb och med klen ekonomisk utdelning med tanke på alla de arbetstimmar som måste till.

I Skåne finns under vintern fem tävlingar med sex olika föreningar som arrangör, ensam eller i samarbete. Räkna om detta i 30-delar, 5x6. MAI hjälper till med 1/30. Fem småklubbar 29/30.

Utomhus finns det i Skåne 15-16 tävlingsdagar årligen som främst riktar sig till aktiva från distriktet. Det är tio klubbar som tar detta absolut livsviktiga ansvar. MAI tillhör inte dessa.

MAI lägger sin kraft på ett antal Kalvinknat och fyra långlopp/motionslopp.

Ingen – ingen – skall få mig att tro att man gör det för folkhälsans skull.

Jag är också ganska övertygad om att Idrottsgrundskolans friidrottsklasser och Friidrottsgymnasiet i Atleticum inte haft ett tillräckligt kvalificerat underlag utan elever från Skånes ”småklubbar”.

***

Hur skall då ett friidrottens utbildningsbidrag utformas?

Naturligtvis en svårlöst fråga, men när en aktiv tar medalj vid JSM, placerar sig bland de sex främsta vid senior-SM, kommer med i något landslag för ungdomar, juniorer eller seniorer eller deltager i något internationellt mästerskap skall moderklubben erhålla ett visst belopp. Naturligtvis skall beloppet variera för de olika kategorierna och maximeras i förhållanden till hur många år (från 12 som i fotboll?) den aktive varit i sin förra klubb. Efter ett visst antal år i den nya klubben skall utbildningsbidraget upphöra. Om någon blir en världsstjärna skall en så kallad solidaritetsersättning utbetalas (Lex Zlatan).

Jag är fullt medveten om att detta resonemang/förslag aldrig kommer att bli aktuellt men förhoppningsvis väcka någon tanke.

Om några liknande regler funnits hade exempelvis IK Finish fått tillbaka något av sina utgifter för flyktade talanger.

Det måste kännas tungt att nu förlora två av landets bästa sprinters, bröderna Kadestål, till MAI. Jag har lite hum om vad Finish var berett att under 2017 satsa på de båda.

Samtidigt vet jag att MAI inte vill betala 700 kronor/år (medlemsavgiften) för att en U-landslagsaktiv ville träna i en grannklubb. Hen skulle få träna gratis utan den sedvanliga träningsavgiften. Medlemsavgiften var för var att hen skulle vara bidragsberättigad i grannklubben vid träningstillfällena. Så är kutymen andra föreningar emellan.

(Det är tillåtet att vara medlem i mer än en förening men man får bara tävla för en.)

Av Magnus Månsson - 22 september 2016 18:09

Jag har efter ett uppehåll på åtta år åter engagerat mig så smått i skånsk friidrott.

Den är trängd. Att förneka detta är tjänstefel. Under senare tid har diskussioner förts mellan förbund och föreningar om bland annat hur man skall göra tävlingsprogrammet mera attraktivt. Att synliggöra problemen är givetvis en nödvändig början.

Men det som i samtalen gör mig lite besviken är den defaitistiska synen: Konkurrensen nuförtiden är så tuff.

Underförstått: För tuff.

Det är konkurrens om själarna, det är det, men med man vänder inte en nedåtgående trend med ett negativt synsätt. Produkten måste göras attraktivare. Viljan finns hos några, men mitt intryck är, att när det gäller att ta det nödvändiga sista steget så saknas uthålligheten hos alltför många. Man betonar svårigheterna.

***

En idrott som över tid utsatts för en hårdare kamp om de unga är handbollen. Fotbollen har blivit en åretrunt idrott, innebandyn har expanderat kraftigt.

Likväl har skånsk handboll ökat i omfång. Efter två år nästan explosionsartad ökning av antalet lag (från åtta år) till en bit över 700. Även den kommande säsongen blir det fler i seriesystemet även om ökningen av naturliga skäl är mindre än under rekordåren.

Intressant är att antalet lag inte minskar i de åldersklasser där man spelar utan att notera resultat och därför inte redovisar några tabeller. Inom fotbollen, som också skall införa ”tabellösa” serier upp till 13 år många rädda för ett tapp.

Jag tror inte det. Leken är viktigare än resultaten.

***

Inom basketen, som i Skåne är en liten idrott med få lag/klubbar per åldersklass, spelar man nivågrupperat, när man kommer upp i tonåren och tar inte hänsyn till åldern.

Som jag ser det en nödvändighet i en numerärt liten sport för att få en viss bredd och dessutom en utveckling på de unga talanger som finns. Den får man med tuffare matcher.

***

Åter till friidrottens rekryteringsproblem, främst på pojksidan. Kan man anordna tävlingar där 12-åringar möter 15-åriga nybörjare? Nu rekryterar friidrotten ofta barn från tio år och yngre. Det är inte många som är kvar i friidrottsgemenskapen upp i senioråren, och knappt det.

Samtidigt vimlar det av tonåringar, som av olika anledningar, slutat i en annan idrott. Många av dem är vältränade och med talang för någon av de många grenar som finns inom friidrotten. Men var finna tävlingar som är anpassad till deras nybörjarnivå?

I Skåne skulle förvisso en talangfull 15-årig nybörjare hävda sig bra i vissa grenar. Men rent allmänt skulle jag vilja se nybörjartävlingar för att öka en obefintlig bredd. Men hur locka fler till friidrotten?

Återkommer inom kort.

***

Liksom om den positiva skånska ungdomshandbollen inför kommande SM för juniorer och ungdomar. Antalet skånska anmälda lag är rekordstort.

 

 

Av Magnus Månsson - 5 september 2016 15:56

Det blev en intressant Finnkamp med den där ovissa spänningen in på slutet i båda matcherna som gör Finnkampen till en idrottslig höjdpunkt.

Men det fattades något väsentligt. Var fanns de tuffa, intensiva duellerna på lång- och medeldistans? De som får läktarna att vibrera och skapa känslor bland aktiva, ledare och inte minst åskådare.

Vad har hänt med finsk löpning? Från 800 meter och uppåt var det beklämmande klent, ja, nästan genant. Både på dam- och herrsidan.

Jag vet att friidrottens belackare kommer att påstå att den finska regressen beror på att de tidigare generationernas löpare var dopade. Jag vägra att döma utan bevis. Nöjer mig med att konstatera att för att nå de nuvarande finska resultaten behöver man sannerligen inte vara dopad. Tillbakagången måste bero på att man inte lyckats föra den fina löpartraditionen vidare och misslyckats kapitalt i sin rekrytering.

Visst jag njöt av när Kim Ambs och Anna Wessmans spjut seglade längre än de finländska och övriga härliga fighter i teknikgrenarna med strålande resultat och på sprinterdistanserna.

Men kryddan saknades.

Tänk vad rafflande det kunnat bli, om inför de avslutande medeldistansloppen inte vetat att någon annat än en svensk trippel var i stort uteslutet.

Lite parentetiskt: Den enkla men geniala idén att skippa den långa stafetten som avslutningsgren och därmed ge möjligheter till större poängskillnader än de 5—2 som stafetterna ger föll vid detta tillfälle tyvärr platt till marken.

***

Svensk medeldistanslöpning både på dam- och herrsidan har toppbreddmässigt höjts i år. Det skall inte förglömmas. På hinder och 5 000 och 10 000 för damer har Sverige också några toppar av hygglig europeisk klass. Lite krasst berodde dock den svenska överlägsenheten främst på finsk svaghet.

***

Tv är inte ett lämpligt media att följa Finnkampen genom. Man är för beroende av skickliga producenter som kan friidrott. De bör dessutom vara insatta i det speciella med de här landskamperna, det vill säga att en kamp om plats fyra och fem kan vara minst lika betydelsefull som den om segern. Vi tv-tittare fick exempelvis inte veta att Michael Tornéus i längd hoppade från plats 3 till 2. Nog så viktigt. Det fanns många andra exempel.

Skaffa en bisittare som på radiovis går in och berättar om placeringsförändringarna! Det skulle förhöja värdet.

Och skippa gärna några av de många intetsägande intervjuerna!

 

Av Magnus Månsson - 3 september 2016 13:26

I helgen avgörs Finnkampen i friidrott.

Sedan mitt friidrottsintrese väcktes några år in på 1950-talet har denna landskamp en speciell plats i mitt idrottshjärta. Tidningarna gav stort utrymme. Idrottsbladet, salig i åminnelse med fortfarande tidningen jag aldrig kommer att glömma, spekulerade veckor – kanske till och med månader – före om utgången och om hur lagen skulle formeras. Ja, inte bara det svenska utan även det finländska. Kunskapen om de finländska aktiva var nästa lika stor som om de svenska.

Sven Lindhagen, IB:s verklige expert på friidrott och skidor, spekulerade ett flertal gånger om utgången och kom med tips om poängfördelningen gren för gren. I min egen lilla kammare lekte jag också expert och gjorde mina uträkningar.

De första åren gällde det bara herrarna. Inte förrän 1962 tävlade damer och herrar på samma ort. I början gällde det tvåmannalag, först 1951 utökades herrlaget till tre deltagare per gren. 1984 blev damlagen lika stora.

Det var inte lätt att vara svensk. Under perioden 1951 till och med 1984 vann Sverige endast sex gånger på herrsidan. I början satt man fascinerad framför radioapparaten och följde varje lopp, hopp och kast. Och höll tummarna för att Sveriges herrar skulle bryta Finlands svit. Kring 1970 radade Finland upp 15 segrar i följd. Det sved och man hoppades, Många gånger såg det hoppfullt ut men söndagen avslutades nästan alltid med tresteg och spjut. Och 16—6 till Finland i båda grenarna. Det var deppigt. Det var så jag minns det, kanske fel, men …

De senaste åren har Sveriges herrar varit överlägsna. Det gillar jag inte heller. Finnkamperna skall vara jämna, vara ovissa. Det är speciellt viktigt när resultatnivån i ett internationellt perspektiv är låg i väldigt många grenar. Det är nästan – men bara nästan – som om man vill att Finlands herrar skall segra. Vårt östra grannland behöver friidrottsframgångar. Båda länderna behöver landskampen både som inkomstkälla och som inspirationskälla för aktiva under det lilla toppskiktet.

Vid de storinternationella mästerskapen håller jag alltid en extra tumme för finnarna så en framgång kan ge ny, nödvändig inspiration för hela Finlands friidrott.

Hur går det då i helgen? Har ingen aning. Idrottsbladet finns inte längre. Inget skrivs om finsk friidrott och totalt sett även lite om svensk friidrott. Text-tv har förvisso gjort en uträkning efter årsbästa. Där kan man inte utläsa något om exempelvis formkurvor och annat som kan vara betydelsefullt för utgången. Det som Sven Lindhagen förmedlade.

Malmötidningarna har -- givetvis – inte producerat något eget inför helgens friidrottsbegivenhet. Tiderna förändras.

Jag är tacksam över att jag som utsänd reporter – ofta hade jag sällskap av en krönikör – fått skriva om Finnkampen både från Stockholm och Helsingfors.  Det har varit idrottsliga höjdpunkter.

Och till och med har jag fått tippa poängfördelningen gren för gren med kommentarer på en helsida i det stora formatet.

Precis som Sven Lindhagen. Men så bra som han blir ingen.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se