Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - 1 november 2022 18:32

För en tid sedan granskade jag det skånska friidrottsåret på herrsidan.

Det var inte bra, sett ur ett toppbredd-perspektiv faktiskt riktigt uselt. Och för att göra bilden än mer negativ, det är väldigt få grabbar i mellantonåren som ägnar sig åt friidrott.

Damflicksidan då?

Den är generellt sett bättre. Men ingalunda bra. Det som överraskade mig var att det även i 16- och 17-årsklasserna endast var mellan 15 och 20 tjejer totalt som någorlunda seriöst ägnade sig åt friidrott. I F 15-gruppen var det cirka 25.

Tendensen i de lite yngre årskullarna har varit att startfälten i flickgrenarna varit betydligt större än bland grabbarna. Något fler pojkar har nu fortsatt upp i åren – i vissa grenar, måste tilläggas – medan bortfallet bland flickorna procentuellt blivit större. Tyvärr talar vi om små tal. Det är ju bara ett fotbollslag med några avbytare.

På damsidan kan, generellt sett, yngre tjejer hävda sig bättre bland i seniortävlingar. Det märks naturligtvis också statistikmässigt. Malmö AI har några duktiga mångkamperskor i svenska eliten och de fyller ut årsbästalistorna i många grenar.

Liksom på herrsidan är de skånska sprintertjejerna i topp i Sverige, ja, på 100 och 200 meter särklassigt bäst. På 400 meter är det okej.

Från 800 meter och uppåt finns det några enstaka löpare i närheten av svensktoppen men en dålig bredd och där, precis som på herrsidan, duktiga veteraner gör att det över huvud taget kan sammanställas en skånsk Tio-i-topp-lista.

14,02 på korta häcken är okej, liksom två ytterligare under 15 sekunder men sen bara tre till under 16 sekunder imponerar inte. Lika lite som att 61,77 på långa häcken är långt före tvåan.

184 i höjd är bra – vi talar ur svensk synvinkel – men bara tre på 170 och bara tio totalt över 160 är inte övertygande.

Stav är intressant. Med två hoppare över 4 meter och en på 393 är de skånska damerna bättre än herrarna.

Endast två över 550 i längd kan ingen vara nöjd med lika lite som de två främsta i tresteg har 11.70 respektive 11.62 Och bakom, i båda grenarna, en brist på bredd.

I kasten finns topp i kula, Fanny Roos, och diskus, Mathilda Eriksson, men ingen som är i närheten av att ta upp konkurrensen på denna nivå.

I slägga har många av de unga, lovande tjejerna försvunnit, kvarstår unga Thea Löfström, Åhustjej som tävlar för MAI, med 63,52 och med 47 meter som näst bästa skånska resultat.

Ingen skånska satsar seriöst på spjut.

***

Det här är inte heller någon ljus bild av skånsk friidrott. Men kanske ljusare än herrsidans.

Sett i backspegeln är den totala tillbakagången klar.

Varför har det blivit så?

Och vem bryr sig?

Jag återkommer med mina funderingar.

Av Magnus Månsson - 18 oktober 2022 21:38

Friidrottssäsongen, arenadelen, är slut.

Ett år kan sammanfattas på olika sätt. Friidrotten med sina många grenar kan dölja hål och skavanker och hänvisa till aktiva med strålande resultat och meriterande placeringar på olika nivåer. I min, måhända inskränkta, värld är en bredd med ett topperspektiv, kombinerat med en granskning av återväxten, det bästa sättet att beskriva hälsotillståndet i en idrott.

Med detta som utgångspunkt är jag orolig för skånsk friidrott med början på herr/pojksidan.

För en tid sedan granskade jag det skånska deltagandet i J- och USM och frapperades av det ringa skånka deltagandet och de många grenarna utan någon enda skånsk aktiv på startlinjen. Det saknades en rejäl bredd.

Den finns inte heller på herrarnas seniorsida. Med svenska ögon sett, och breddmässigt, är sprinterdistanserna 100, 200 och 400 meter bra och om man är generös till och med mycket bra. Men det är de enda tre grenarna där det finns både topp och bredd.

På 800 meter år 17-årige Oliver Fehrlund-Persson, Ystads IF statistiketta med 1.54,51 (bra i  sig) men endast åtta ytterligare har klarat ”skamgränsen” 2 minuter.

En löpare har löpt under 4 minuter på 1 500 meter.

På 3 000 och 5 000 meter har MAI:s Johan Glans (Leandersson) tider av bra Europaklass, 7.47, 70 respektive 13.20,85 Skånetvåan har 9,03 respektive 15.22 Nog sagt.

Johan Glans löpte inget 10 000-meterslopp på bana. Det skånska årsbästat var 33.21

På de längre distanserna är det de många duktiga och flitiga veteranlöparna som gör att det finns en 10-bästalista.

Ingen skåning löpte 3 000 meter hinder år 2022.

På korta häcken representerar de tre främsta en skånsk förening, men det är bara ytterligare två som noterat ett resultat på 110 metet häck.

Ett bra resultat finns på 400 meter häck, två till har klarat sig under 60 sekunder.

Höjd är inte längre en svensk glansgren, så 206 som Skåneetta är väl okej, men sen bara ytterligare två hoppare över 190 och sen tre över 180 är inte direkt imponerande.

Och vad sägs om stav? Ettan 400, tvåan 341.

Två juniorer har hoppat över sju meter i längd, men endast totalt nio över sex meter.

Trestegsettan: 11,99.

I slätlöpningarna och i hoppen är även juniorer inräknade eftersom de tävlar under samma  betingelser. Så är det inte i kast, där redskapens vikter varierar. Och det märks statistikmässigt.

Det är bara i kula det finns två ”acceptabla resultat: MAI:s Wictor Petersson 18.92 med tvåan på 15.97

Ettan i diskus 43,69, i slägga 41,81 och i spjut 67.08 (med vänliga glasögon bra) och med en tvåa på 55.08

Skåne är innevånarmässigt landets näst största friidrottsdistrikt. Breddmässigt bidrar Skåne inte mycket till en förbättring i Sverige.

Hur ser då den skånska återväxten ut? I P 17, 16 och 15 finns det i varje åldersklass cirka 15 grabbar som noterat resultat av hygglig kvalitet. 45 aktiva i tre åldersklasser!

 I tio grenar kan Skåneklubbarna tillsammans få ihop en tiobästalista, och då oavsett nivå på resultatet. Ställer man krav blir summan NOLL. Det rör sig om över 45 grenar.

Skånsk herrfriidrott mår inte bra.

Återkommer med samma analys för damer.

 

Av Magnus Månsson - 26 september 2022 11:41

För en tid sedan avgjordes J- och USM i friidrott.

Mina planer var att granska utfallet ur ett skånskt perspektiv. Men mycket har kommit emellan. Det är dels ett digert material att gå igenom och dels – det ärt bara att erkänna – är arbetskapaciteten i avtagande. Allt går lite långsammare med stigande ålder och vilopauserna är numera fler och längre.

J- och USM är ett stort arrangemang, uppdelat på två orter i fem åldersklasser, 22, 19, 17, 16, 15. Totalt 166 grenar och alltså 498 medaljer att tävla om. Som alltid kan en rik medaljskörd ge glans och dölja ihåligheterna.
Sammantaget blev det 61 skånska medaljer, 26 guld, 15 silver och 20 brons fördelade så här:

Malmö AI                            11                  7                    9

IFK Helsingborg                    4                   0                    3

IFK Lund                              3                   3                    2

Ystads IF                              2                   2                    1

Klippans FK                         2                   1                    3

Åhus FK                               2                   1                    --

Eslövs AI                              2                   --                   1

Björnstorps IF                     --                   1                    1

Sex ytterligare klubbar var representerade: Heleneholms IF, Simrishamns AIF, Höörs IS, IK Finish, Hässleholms AIS och Ängelholms IF.

MAI har ett stabilt grepp om förstaplatsen i den skånska friidrotten, givetvis genom egen bra verksamhet men på ungdomssidan hjälpt av att man organisatoriskt sköter både Friidrottsgymnasiet och Idrottsgrundskolans friidrottsavdelning.

IFK-klubbarna i Helsingborg och Lund är de klubbar som, sett över hela spektret är närmast MAI. Klippan, Åhus och Eslöv har alltid aktiva långt framme i ungdomssammanhang. Det har vi vant oss vid. Ystads IF är den positiva överraskningen, har synts bra på distriktsnivå de senaste åren, men det här var ett genombrott på riksplanet.

För säkerhets skull skall det poängteras att de 61 medaljerna är fördelade på cirka 30 aktiva. Som alltid inom ungdomsfriidrotten behärskar de främsta talangerna mer än en gren.

Bakom det fina medaljfacit döljer sig även stora svackor. I 65 av de 166 grenarna fanns ingen skånsk representation alls. I F 16 var det tomt i åtta grenar och endast 17 starter sammantaget. I P15 är det också illa, endast totalt tio deltagare med 13 starter.

I Malmös föreningar har till dags dato endast fem pojkar födda 2007 tävlat i friidrott i år och då har ingen hänsyn tagits till resultatnivån.

22-årsklasserna hade generellt sett större startfält än på mången god dag. Det gläder dem, som, likt mig, vill se en ökad seniorbredd. Tyvärr bidrog inte Skåne till ökningen. Endast MAI och IFK Helsingborg hade startande i de två 22-årsgrupperna, MAI nio och Helsingborg fem.

Den skånska seniorbredden är i många fall undermålig. Med JSM som underlag syns ingen ljusning. Merparten av de skånska 22-årsdeltagarna var för övrigt etablerade i seniorlandslaget, vilket på sitt understryker en bristande bredd.

De många siffrorna kan tolkas olika. Men utan att trampa någon känslig ledare på någon öm tå, vågar jag påstå att skånsk friidrott saknar en riktig gedigenhet. Många större orter saknar friidrott. Och att det i så pass många grenar i USM-åldrarna inte finns en enda skånsk deltagare är illavarslande.


Av Magnus Månsson - 6 september 2022 22:11

Jag var på plats i helgden och såg Finnkampen i friidrott i Helsingfors.

Det är – fortfarande – en härlig idrottslig upplevelse. Även om Finland är inne i en svacka är intresset stort och kunskapen stor. Olympiastadion från 1952 är nyrenoverad och efter några års utlokalisering till Tammerfors var Sverigekampen tillbaka i huvudstaden. Över 23 000 såg lördagstävlingen, över 19 000 fanns på plats under söndagen. Varje dag var vi cirka 1 000 svenska fans.

***

Det är drygt att ta sig till Helsingfors. ”Det går som tåget” har ju numera en dålig klang. Man vill inte gärna missa ”Finnkampsbåtens” avgång sen fredagseftermiddag, så avfärden från Malmö skedde redan på torsdag och hemkomsten var först måndag kväll. Så nu på tisdagen känns det i en gammal kropp.

Finnkampsbåten är ett arrangemang mellan Svenska Friidrottsförbundet och Silja Line. Servicen var bra, underhållning trevlig och informationen ypperlig. Inte minst var supportermarschen från centrala Helsingfors ut till Olympiastadion festlig, 700 gulklädda, tröjor och hattar, svenskar viftande med den gulblå flaggan skanderande positiva ramsor.

Inget hat och ingen huliganism. I stället positiva tillrop från mötande finländska anhängare.

De svenska supportrarna kom från hela landet, många hade som tradition att varje år uppleva landskampen på plats, andra ville en gång i livet se en Finnkamp på plats just i Finland. Den här traditionella landskampen – 100 år 2025 – har en speciell plats i det svenska idrottshjärtat, inte bara i friidrottshjärtat.

Men hur ser framtiden ut? Vi resenärer, många par, var nästan alla pensionärer, några med råge. Det är i och för sig inte underligt, minst två arbetsdagar går åt. Men hur stort är intresset för kommande generationer av pensionärer?

Tv-exponeringen av friidrott är ypperlig från de stora mästerskapen och galorna. Att tv sänder alla passen i SM och lag-SM är i sig fantastiskt och ökar intresset. Papperstidningarnas problem har dock gjort att friidrotten på många håll helt kommer i skymundan, inte minst den lokala. Det är få tidningar som sänder journalister till SM och som nu Finnkampen. TT:s utsända gör ett bra jobb men det som ger den speciella lokala touchen försvinner av naturliga skäl.

Sen menar jag – och det har jag påpekat många gånger – att det är futtigt att Svenska Friidrottsförbundet tar betalt för att komma in på deras välskötta statistik- och resultatbörs. Speciellt i en tid när tidningarna är njugga med utrymmen på sina resultatsidor.

***

De svenska segerlandslagen var unga, rekordunga. Det är på sitt sätt givetvis positivt i ett framtidsperspektiv. Samtidigt visar det att det är många av de talanger som finns och fått sin chans slutar tidigt och inte får ut hela sin kapacitet. Föryngringen av landslagen är inget nytt för året. Det är en tendens som funnits länge.

Ihåligheterna i lagen är ett bevis på en minskad bredd.

I Skåne, som jag har hyfsad koll på, är det alldeles för få som gör en allvarlig elitsatsning som senior.

***

Tyvärr blev det inte spännande. Den riktiga, höjande stämningen infann sig sällan. Finland var för svagt, verkligen ihåligt. När finnarna saknade sin bäste i någon gren märktes det, rent generellt, betydligt mer än vid en svensk vakans.

 Var har den stolta finska långlöparkuluren tagit vägen? Hinder och 5 000 och 10 000 meter blev för båda könen trista lopp.

Och endast en gång fick den finländska publiken jubla – och ”hjälpa” – över ett manligt spjutkast över 80 meter. Är det något som kan ge den extra närvarokänslan i en Finnkamp så är det öronbedövande finska jubel som ackompanjerar ett spjuts väg över de 80.

Finland får inte tappa för mycket. Ovissa landskamper är ett måste för båda länderna.

***

Efter att ha upplevt några Finnkamper på plats i Sverige som åskådare, ett antal som journalist både hemma och borta, samt, kanske de som engagerade mig mest, radiosändningarna på 1950-talet, följda av tv:s sändningar, känns loppet fullbordat.

En Finnkamp som åskådare på Olympiastadion i Helsingfors.

Av Magnus Månsson - 30 augusti 2022 20:17

Det har varit långt mellan gångerna. Tid och ork har inte räckt till.

Har nämligen för några timmar sedan sänt iväg en artikel om Parkstafetten till Skånks Idrotts Historia 2022. För att ge en någorlunda rättvis bild av denna populära tävling har det blivit en massa besök på Stadsarkivet. Ännu har man inte fått ordning på allt material som förflyttats dit efter nedläggningen av museum och arkiv, som fanns på Baltiska hallen. Men med hjälp av duktig och vänlig personal fick jag de uppgifter jag behövde.

Parkstafetten, 1952—1992, väcker nostalgiska, angenäma minnen hoa en gammal löpare och friidrottsvän. Men även vemod över en försvunnen epok.

Boken kommer ut närmare jul.

***

En tredjedel återstår av herrfotbollens allsvenska. I Malmö deppar man. I alla fall i MFF-leden. I en arrogant miljö, där ”Guld vinner man, andra medaljer får man” (eller något liknande) är Malmö FF:s placering som femma, tio poäng efter ledande BK Häcken, något som svider.

Efter 0—1-förlusten mot Kalmar FF ägnade experterna Alexander Axén och Pär Hansson många minuter åt att förklara lagets många tillkortakommanden. De hade många förklaringar. Jag betvivlar inte för en sekund att båda dessa herrar kan så mycket mer fotboll än jag men blev inte så lite överraskad över att de inte nämnde MFF:s faktiskt usla passningstempo i uppspelen. Detta ofta långsamma duttande i backlinjen utan konstruktivitet gör att man för det mesta möter en samlad defensiv. Denna åsikt – rätt eller fel – har jag framfört tidigare.

Det som faktiskt förvånande mig i söndags var att Kalmar icke utnyttjade MFF:s många bolltapp till egna snabba motattacker. KFF väntade gärna in fler spelare för att säkra det offensiva bollinnehavet i stället för att utnyttja det numerära övertaget.

Henrik Rydströms, tränarens, tänk i detta hänseende imponerade inte. Det fanns många tillfällen att såra MFF.

***

När något går illa under en längre tid gäller det att analysera felen och erkänna dem. Det går inte att -- som den nye tränaren Andreas Georgsson efter krysset mot Mjällby – hävda att det mesta var bra och att MFF var överlägset bäst. Alltså på sedvanligt MFF-manér. Milos Milojevis, den sparkade tränarens, uppriktighet saknas.

MFF:s värsta fiende är den egna självbilden. Och man får hjälp av många lokala mediapoeter. Det visade dessa efter vinsten över turkiska Sivasspor och kvalificeringen till Europa League. Visst, det var en bra, gedigen insats, en perfekt genomförd bortamatch i Europa med ingångsläget 3--1. Men man glömde helt bort att Sivasspor var, och är, ett bottenlag i turkiska ligan.

De euforistiska överbetygen spelarna fick i en låst MFF- och HIF-site gjorde att jag återigen sa upp min prenumeration. Jag betalar inte för supporterjournalistik.

***

Djurgården firade glatt och uppriktigt sitt avancermang till Conference Leagie. Det var något stort och viktigt ekonomiskt för Stockholmsklubben. Men en Malmökrönikör kunde inte låta bli att ironisera: Så firar minssann inte MFF ett ”futtigt” evenemamg till en klass 3—turnering.

Ibland blir man bara trött.

***

Allsvenskan då?

Ja, att Häcken och Djurgården ligger i topp är i sin ordning. De har i sina bästa stunder visat högst kvalitet. Men med tio matcher kvar är det fortfarande många om budet. Och  glöm inte alla de inbördes mötena! Det återstår en massa så kallade sexpoängsmatcher som kommer att ge omkastningar. Var så säkra!

Det sägs ofta – och det ligger en viss sanning i det – att de berömda marginalerna i en lång serie jämnar ut sig. Så de lag som har Elfsborg kvar bör se upp. Boråslaget har hittills haft en säsong, där man fått ut alltför för få poäng i förhållande till sina prestationer.

***

Det blit ett nytt uppehåll i mitt bloggskrivande. En resa till Finnkampen i friidrott väntar.

I helgen avgjords J- och USM i  friidrott. Jag har inte hunnit granska siffrorna därifrån. Kan bli några funderingar i nästa vecka.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 22 augusti 2022 18:43

EM i friidrott är slut, en fantastisk vecka för en älskare av speciellt denna idrott.

I en slutsummering kretsar mycket kring medaljerna. Så ser elitidrotten ut. Jag förstår besvikelsen över en fjärdeplats för den enskilde aktive. Men i ett vidare perspektiv mår svensk friidrott bättre av fem fjärdeplatser än om dessa skulle bytas ut mot ett brons.

Det finns en poängberäkning, där guld ger 8 åtta poäng, silver sju och så vidare. På denna lista kom Sverige tia med 12 topp 8-placeringar, inkluderat gångaren Perseus Karlströms sju silverpoäng. Av de befolkningsmässiga likvärdiga nationerna, de kring tio miljoner, är det bara Schweiz, som är bättre, 69 mot 60.

Det nordiska hjärtat gläds åt Norges 57 poäng och Finlands 43 och deras sex respektive fyra medaljer. Våra grannar bättre när man summer medaljer, Sverige bättre på djupet. Men befolkningsmässigt har vi en klar fördel gentemot våra nordiska konkurrenter. Det skall inte förtigas.

Men München-EM 2022 var ett bra mästerskap för Norden. Glöm inte ett danskt brons på 200 meter för damer!

***

Före varje mästerskap irriteras jag över att Aftonbladets friidrottsskribent haussar upp de svenska medaljförhoppningarna till det nästan orimliga. När orealistiska, okunniga tipsen inte infrias kommer fiaskostämpeln fram. Inte på hans tips, inte. Utan på den svenska insatsen.

Trovärdigt? Inte i min värld.

Sverige var några decimeter där och där och någon tiondel där inte långt från att utöka medaljskörden. Bredd är inget som attraherar AB:s friidrottsbevakare. Men om det blir förluster i kommande Finnkamper kommer den bristande svenska bredden att kritiseras. Var så säkra!

***

Som älskare av Finnkampen gladdes jag över de att Finland gjorde sitt bästa mästerskap på mången god dag. Båda länderna behöver ovissa landskamper. Jag minns de många dystra åren när Finland varje år utklassade Sverige. 2000-talet är annorlunda. Sen 2012, under de senaste tio åren, har Finland bara vunnit en herrmatch och två dammatcher. Det har märkts på det finländska intresset, publiken har svikit rejält. Både ekonomiskt och idrottsligt behövs ovissa Finnkamper. Att komma med i lager är en sporre för dem som har en lång väg till de internationella mästerskapen. Det gynnar den viktiga bredden.

Jag skall åka till Helsingfors första helgen i september, första gången som enbart åskådare. Jag kan kanske till och med acceptera svenska förluster. Finland behöver fler injektioner (missförstå nu inte!) för att åter bli den stornation inom friidrotten man varit.

***

Friidrott är svårt att tv-mässigt överblicka. Producenterna har det inte lätt. Men alla repriser och bilder på coacher som pratar med sina aktiva gör mig minst sagt förbannad.

Och de svenska intervjuarna Marie Lehmann och Lotta Fahlberg misslyckades lika kapitalt som vid VM för en månad senast. Intetsägande frågor med givna svar. Faktiskt många gånger pinsamt.

Dramatiken finns i tävlandet. Det måste komma före intervjuer. Hur många var det inte som ville se Storbritanniens damers överväxling på 4x100 meter i stället för en samtida intervju med förbundskapten Kajsa Bergqvist med upprepade svar på upprepade frågor?

I övrigt skötte sig tv-teamet bra, även om det stundtals blev för mycket tekniksnack från Alhaji Jengs sida.

 

 

 

 

.

Av Magnus Månsson - 17 augusti 2022 12:48

Det är mycket nu.

För mycket. Sport på tv, hela dygnet. Om man vill.

Och till detta värmen, som gör att just viljan sviktar. Eller om man så vill orken.

Jag har också i ett svagt ögonblick lovat att skriva en artikel om Parkstafettens historia till Skånsk Idrotts Historia med deadline den 1 september. Det är rätt snart det. Ju mer man forskar desto fler infallsvinklar blir det. Samtidigt är tävlingen en del av Malmös idrottshistoria och visar också på friidrottens utveckling i Skåne från debuten 1952 till avsomnandet 1992. 41 år arrangerades Parkstafetten i Beijers park, numera mest känd från det populära tv-programmet Sommarlov.

***

Tv-tablåerna har varit fyllda av högklassisk idrott. En sovring har varit ett måste. Har givetvis sett EM-finalerna i friidrott, de flesta försökspassen har jag hoppat. Får återkomma till några funderingar när tävlingarna är slut.

Men en fråga måste jag ställa: Vart är friidrotten på väg?

Jag tänker på den nya övertrampsregeln i längd och tresteg. Det är ju omöjligt för ett mänskligt öga att kunna avgöra om en del av foten överskridit linjen innan foten lämnat plankan. Det behövs många tekniska hjälpmedel för att genomföra tävlingar som godkänns av statistikerna. De kostar pengar och fördyrar redan kostsamma tävlingar och kräver specialutbildade funktionärer, en kategori som stadigt minskar. Initialkostnaderna för ett evenemang i Malmös innearena Atleticum är redan höga. Nu lär de höjas för lån av en ”övertrampskamera”. Och är alla kommuner runt om landet villiga att investera i något som bara används en gång per år?

Det börjat bli för komplicerat att arrangera friidrottstävlingar. Orkar klubbarna med ytterligare uppgifter?

***

Framgångar för EM-silvermedaljören Thobias Montler gläder mig extra. På äldre dar har jag ofta varit prisutdelare vid inomhustävlingarna i Malmö. Redan i 10-årsåldern var allroundkunnige Thobias, då tävlande för Landskronaklubben Kronan, en flitig besökare på prispallen. Alltid uppmärksam och tid och denna fina egenskap har följt honom upp i elitåren.  När det gäller seniorer får man alltför ofta uppmana dem att komma till prisutdelningen. Men när det gäller Thobias Montler är det aldrig några problem. Alltid på plats och alltid i tid och tillsynes ärligt tacksam för ett presentkort på några hundra.

Förvisso en liten detalj men en som visar på Thobias Montlers storhet även som människa.

***

I det stora idrottsutbudet pågår även ett UVM för 18-åringar i ishockey. Matcher sänds i tv på de bästa av tider. Det finns utförliga rapporter före och efter Sveriges matcher. Vad gör ungdomsishockey så speciell i den svenska massmediavärlden? Andra idrotter får inte samma uppmärksamhet.

Under sommaren har exempelvis handbollen haft VM och EM för sina 18- och 20-åringar.

På flicksidan var det VM, där Sveriges 20-årslag kom fyra, 18-åringarna sexa.

På pojksidan var det EM, svenskt silver i U 18 och en fjärdeplats i U 20.

Svensk ungdomshandboll står stark. Men utan den uppmärksamhet den förtjänar.

Ishockeyn har en lättare väg.

Varför?

Av Magnus Månsson - 8 augusti 2022 18:13

Jag var i Norrköping i helgen.

SM i friidrott. Mitt första som enbart åskådare.

Det var tre trevliga dagar. Fast det började illa, en rejäl kalldusch. Det regnade i stan och hade gjort det länge. Vid ett övergångsställe på väg till hotellet fanns en stor vattenpöl, i min väntan på grönt passerade en bil och sällan har jag fått en så rejäl dusch. Inget klädesplagg var torrt. Det var bara att besök en klädesaffär och inhandla nya byxor. Jackan fick torka på hotellrummet tillsammans med mej och tv-kommentatorerna Jacob Hård och Aljaji Jeng. Bättre sällskap kan en friidrottsintresserad person inte få.

Övriga finalpass såg jag på plats. Vad angenämt det var att gå runt utan att ha några uppdrag,  inte känna stressen av att hitta en ingång till en artikel  och se deadline närmas sig, inte vara nervös för hur det skall gå för de aktiva i Heleneholm jag just då  var  ledare för, och inte mints inte känna nervositeten inför en egen start på den tiden det begav sig.

Nu kunde man stanna och nostalgiprata med före detta journalistolleger (pensionerade även de), ledare från den tid man själv var det och inte minst aktiva från mina egna aktiva år på löparbanorna.

***

Har själv deltagit på SM tre gånger. Skulle varit fyra. Vid den tänkta debuten 1963 hade jag på måndagen börjat på GCI (nuvarande GIH) och vi hade hela veckan lärt oss slå kullerbyttor att jag hade sådan träningsvärk att jag var oförmögen att springa. Men jag har ett ljust minne från SM på Stockholms stadion 1963. Min vän – vi träffas fortfarande en gång varje vecka – Sven-Åke Löfgren vann guldet på 100 meter.

Även 1966 arrangerade ”Stora SM” – så kallades det – på Stadion i Stockholm, det var först kring mitten av 1960-talet tävlingen utlokaliserades mera regelbundet. Nåväl, jag vann mitt försöksheat på 800 meter men försvann obönhörligen i semifinalen. Det var på den tiden det fanns rejäla startfält i löpgrenarna.

***

Två gånger har min förening Heleneholms IF varit arrangör för SM. 1979 var jag löpledare, 1999 pressansvarig.

1979, klubbens 40:e, var ett stort år för Heleneholm. Johnny Kroon vann sitt första guld på 1 500 meter, Tommy Persson blev tvåa på 10 000 meter. Även i övrigt blev det 1979 många finalplatser, inte minst i stafett.

Just 1979 var klubbens genombrott som en bred elitklubb. Epoken varade i cirka 25 år.

Den jobbigaste frågan jag fick några gånger under de tre dagarna i Norrköping: Vad har hänt med Heleneholms IF?

Jag svamlade i mina svar. Men vi är i alla fall ihågkomna av den generation jag träffade.

***

Under mina 20 år på Sydsvenskan, 1985—2004, bevakade jag tio SM. Jag antar att min kollega Richard Åkesson var utsänd till de andra tio.

I dagens tidning fanns inte en rad om MAI:s 16-årige William Trulsons vinst på 200 meter, bara en kort TT-notis om Maja Åskags längdvinst över Khaddi Sagnia.

Jag är säker på att TT sänt ut en text om en Sveriges främsta talanger, tävlande för en  Malmöförening  och boende i Södra Sandby.

Är det jag som är gnällig eller var det brist på journalistisk kompetens hos söndagen bemanning på Sydsvenskans sportredaktion?

***

Att en ung aktiv från en mindre ort visar denna talang är ett, av många, bevis på att friidrotten inte får tappa mer mark i småorterna än den redan gjort. Finns anledning att återkomma i ärendet.

***

Ett SM är mer än tävlingar. Stora Grabbar träffas liksom Friidrottens Ledarveteraner (är ny medlem) för årsmöten och gemensamma supéer.  Norrköpings kommun bjöd på en bankett med utsökt mat och glittrande underhållning.

***

Trots det våta välkomnandet blev det tre fantastiska dagar. Lite i nostalgins tecken. Inte minst för att jag under en lunch träffad min bästa vän under GCI-åren,  boende i närheten.

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards