Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - 5 september 2016 15:56

Det blev en intressant Finnkamp med den där ovissa spänningen in på slutet i båda matcherna som gör Finnkampen till en idrottslig höjdpunkt.

Men det fattades något väsentligt. Var fanns de tuffa, intensiva duellerna på lång- och medeldistans? De som får läktarna att vibrera och skapa känslor bland aktiva, ledare och inte minst åskådare.

Vad har hänt med finsk löpning? Från 800 meter och uppåt var det beklämmande klent, ja, nästan genant. Både på dam- och herrsidan.

Jag vet att friidrottens belackare kommer att påstå att den finska regressen beror på att de tidigare generationernas löpare var dopade. Jag vägra att döma utan bevis. Nöjer mig med att konstatera att för att nå de nuvarande finska resultaten behöver man sannerligen inte vara dopad. Tillbakagången måste bero på att man inte lyckats föra den fina löpartraditionen vidare och misslyckats kapitalt i sin rekrytering.

Visst jag njöt av när Kim Ambs och Anna Wessmans spjut seglade längre än de finländska och övriga härliga fighter i teknikgrenarna med strålande resultat och på sprinterdistanserna.

Men kryddan saknades.

Tänk vad rafflande det kunnat bli, om inför de avslutande medeldistansloppen inte vetat att någon annat än en svensk trippel var i stort uteslutet.

Lite parentetiskt: Den enkla men geniala idén att skippa den långa stafetten som avslutningsgren och därmed ge möjligheter till större poängskillnader än de 5—2 som stafetterna ger föll vid detta tillfälle tyvärr platt till marken.

***

Svensk medeldistanslöpning både på dam- och herrsidan har toppbreddmässigt höjts i år. Det skall inte förglömmas. På hinder och 5 000 och 10 000 för damer har Sverige också några toppar av hygglig europeisk klass. Lite krasst berodde dock den svenska överlägsenheten främst på finsk svaghet.

***

Tv är inte ett lämpligt media att följa Finnkampen genom. Man är för beroende av skickliga producenter som kan friidrott. De bör dessutom vara insatta i det speciella med de här landskamperna, det vill säga att en kamp om plats fyra och fem kan vara minst lika betydelsefull som den om segern. Vi tv-tittare fick exempelvis inte veta att Michael Tornéus i längd hoppade från plats 3 till 2. Nog så viktigt. Det fanns många andra exempel.

Skaffa en bisittare som på radiovis går in och berättar om placeringsförändringarna! Det skulle förhöja värdet.

Och skippa gärna några av de många intetsägande intervjuerna!

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 3 september 2016 13:26

I helgen avgörs Finnkampen i friidrott.

Sedan mitt friidrottsintrese väcktes några år in på 1950-talet har denna landskamp en speciell plats i mitt idrottshjärta. Tidningarna gav stort utrymme. Idrottsbladet, salig i åminnelse med fortfarande tidningen jag aldrig kommer att glömma, spekulerade veckor – kanske till och med månader – före om utgången och om hur lagen skulle formeras. Ja, inte bara det svenska utan även det finländska. Kunskapen om de finländska aktiva var nästa lika stor som om de svenska.

Sven Lindhagen, IB:s verklige expert på friidrott och skidor, spekulerade ett flertal gånger om utgången och kom med tips om poängfördelningen gren för gren. I min egen lilla kammare lekte jag också expert och gjorde mina uträkningar.

De första åren gällde det bara herrarna. Inte förrän 1962 tävlade damer och herrar på samma ort. I början gällde det tvåmannalag, först 1951 utökades herrlaget till tre deltagare per gren. 1984 blev damlagen lika stora.

Det var inte lätt att vara svensk. Under perioden 1951 till och med 1984 vann Sverige endast sex gånger på herrsidan. I början satt man fascinerad framför radioapparaten och följde varje lopp, hopp och kast. Och höll tummarna för att Sveriges herrar skulle bryta Finlands svit. Kring 1970 radade Finland upp 15 segrar i följd. Det sved och man hoppades, Många gånger såg det hoppfullt ut men söndagen avslutades nästan alltid med tresteg och spjut. Och 16—6 till Finland i båda grenarna. Det var deppigt. Det var så jag minns det, kanske fel, men …

De senaste åren har Sveriges herrar varit överlägsna. Det gillar jag inte heller. Finnkamperna skall vara jämna, vara ovissa. Det är speciellt viktigt när resultatnivån i ett internationellt perspektiv är låg i väldigt många grenar. Det är nästan – men bara nästan – som om man vill att Finlands herrar skall segra. Vårt östra grannland behöver friidrottsframgångar. Båda länderna behöver landskampen både som inkomstkälla och som inspirationskälla för aktiva under det lilla toppskiktet.

Vid de storinternationella mästerskapen håller jag alltid en extra tumme för finnarna så en framgång kan ge ny, nödvändig inspiration för hela Finlands friidrott.

Hur går det då i helgen? Har ingen aning. Idrottsbladet finns inte längre. Inget skrivs om finsk friidrott och totalt sett även lite om svensk friidrott. Text-tv har förvisso gjort en uträkning efter årsbästa. Där kan man inte utläsa något om exempelvis formkurvor och annat som kan vara betydelsefullt för utgången. Det som Sven Lindhagen förmedlade.

Malmötidningarna har -- givetvis – inte producerat något eget inför helgens friidrottsbegivenhet. Tiderna förändras.

Jag är tacksam över att jag som utsänd reporter – ofta hade jag sällskap av en krönikör – fått skriva om Finnkampen både från Stockholm och Helsingfors.  Det har varit idrottsliga höjdpunkter.

Och till och med har jag fått tippa poängfördelningen gren för gren med kommentarer på en helsida i det stora formatet.

Precis som Sven Lindhagen. Men så bra som han blir ingen.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 30 augusti 2016 22:04

På Skånes friidrottsförbunds hemsida konstaterar man att årets medaljskörd på SM, sju, är det sämsta sedan 2012, då det också sju medaljer hamnade hos Skåneklubbarna.

Man kan förstås lägga till att fem Skånefostrade aktiva fick kliva upp på medaljpallen, Johan Wissman (fd IFK Helsingborg) på 200 m, Staffan Ek (Björnstorp) på 1 500 m och 5 000 m, Elias Håkansson (Eslövs AI) i slägga, Sarah Lahti (Klippan) på 5 000 m och Tracey Andersson (IFK Trelleborg) i slägga.

I gengäld sprang guldet på 5 000 meter hem till MAI av en Blekingegrabb, Jonas Leandersson (Kyrkhult). Alla de sju skånka medaljerna var för övrigt MAI:s.

Om nu den skånska toppen inte var direkt imponerande så var inte heller bredden något att luta sig mot. Förutom nu de sju skånska medaljörerna fanns det bara ytterligare nio skåningar på platserna 4 till 6.

Det tävlades trots allt om 64 medaljer och alltså om lika många ”finalplatser”.

Jag menar att ett distrikt av Skånes storlek bör ha en större utdelning. Låt vara att skador förmodligen förhindrade ett något bättre facit.

I Skåne finns en förening med en uttalad målsättning att vara en elitklubb, Malmö AI. IFK Helsingborg har från och till ambitionen att satsa mot eliten.

Men det är småklubbarna som lägger grunden i den skånska friidrotten. Se bara på vilja moderklubbarna är för de medaljörer som lämnat Skåne! Tendensen är lika dan när det gäller de ”riktiga” skånska medaljörerna. En kom som sagt från Kyhrkhult, två från IK Finish, en från vardera Hässleholm, Ängelholm, KFUM Kristianstad och Malmö (MAI).

Ser man på platserna 4 till 6 är facit likande: IFK Trelleborg 2 aktiva, IK Finish 2, Hässleholms AIS 1, IFK Lund 1, IFK Helsingborg 1, IK Kronan (Landskrona) 1.

Med andra ord: Malmöklubbarna med sina fina träningsmöjligheter och stora upptagningsområde hade under senior-SM 2016 endast en enda aktiv bland de sex främsta, som lockats till friidrotten och påbörjat sin friidrottskarriär i Malmö, trean på 400 meter häck Viktor Nylander.

Nog sagt!

 

Av Magnus Månsson - 10 augusti 2016 10:07

I helgen var jag funktionär vid USM i friidrott i Vellinge.

Det var trevligt att umgås med trevliga, positiva, målinriktade ungdomar och med andra funktionärer. I den senare kategorin var det många jag känt under tre, fyra decennier. Friidrottens funktonärsstab är gammal i den här regionen. Nåväl, det kändes stimulerande att hjälpa till och ge en ung friidrottsgeneration möjlighet att träffas under angenäma former.

Samtidigt som 15- och 16-åringarna hade sina mästerskap i Vellinge arrangerades i Hässleholm SM för 17- 19- och 22-åringar. Sammanlagt tävlade man i 164 grenar om 492 medaljer. Med ett så brett utbud är det givetvis lätt att hitta många positiva insatser med åtskilliga medaljer. Som döljer brister och svagheter. I många grenar var det oroväckande små startfält även i de två yngsta åldersgrupperna.

SM i Skåne borde generera att det fanns gott om skåningar till start. Och visst resultatnivån hos några aktiva visade ett de förmodligen inte anmälts till ett SM, där det krävts både långa resor och övernattningar. Självfallet var det oerhört positiv för tävlingarna i sin helhet och för den enskilde aktive att man ställde upp i SM.

Men ... Trots närheten till tävlingsorten fanns det i nio av 16 grenar ingen skånsk deltagare i P 16. I F 16 var sju grenar "skånelösa". Lite bättre var det i 15-årsklassen, fyra grenar vardera var utan skåningar. Liknande var utfallet i de grupper som avgjordes i Hässleholm.

Grottar man ner sig i antalet aktiva är siffrorna än mer alamerande, speciellt på pojksidan. I P 15 deltog endast sex skånska pojkar, i P 16 sju. Flicksidan var betydligt mera positiv, 20 respektive 15.

Vill man se en bred skånsk friidrott är underlaget för klent. Det är lätt att gömma sig bakom ett rikt medaljutfall. Det är ju så att inom ungdomsfriidrotten kan en och samma aktiv ta både två och tre medaljer. Så var det också i år för många duktiga skånska ungdomar.

Tiden har inte räckt till för att räkna ut hur många av de 492 medaljerna som hamnade i de skånska föreningarna. I min värld är detta, speciellt i 15- och 16-årsklasserna, inte det viktigaste. Ett stort antal deltagare är så oerhört mycket mer betydelsefullt. De skånska klubbarna har mycket att ta tag i, speciellt bland pojkarna. Det visade årets USM.

Av Magnus Månsson - 27 juli 2016 13:34

När något man sysslat och trivts med i över 60 år krackelerar blir man givetvis ledsen.

Som nu att det i Skåne inte blir något distriktsmästerskap i friiidrott för ungdomar. Att det inte funnits något rejält underlag under 2000-talet för seniorer har man tvingats acceptera samtidigt som startfälten i de äldre ungdomsklasserna blivit mindre och mindre och i vissa grenar obefintliga. Men en säsong utan ett DM för åldersgrupperna 12-14 år är inte mindre än ett fiasko.

Den tilltänkta arrangören Ängelholms IF hoppade i ett sent skede av uppdraget, som skulle ha avgjorts den 13 och 14 augusti. Skälet: Staden Ängelhom fyller 500 år och det skall man celebrera på allehanda sätt, bland annat med ett halvmaratonlopp med friidrottsklubben som ansvarig. ÄIF prioriterade alltså ett långlopp framför en för arenafriidrotten viktig tävling.

Skånes Friidrottsförbund har förgäves sökt en ersättare. De klubbar utanför Malmö, som har resurser att ta hand om en tävling av denna, trots allt, storlek, har sina egna årliga arrangemang.

Malmöklubbarna Heleneholm och Pallas är första helgen i augusti upptagna med att tillsammans med IK Finish i Vellinge arrangera USM. Återstår då MAI. Som redan svarat för Kalvinknatet, Vårruset, Malmöloppet och under hösten har två långlopp ytterligare. Jag förstår att resurserna är begränsade, men åter prioriteras långlopp - och inkomster - framför viktiga, stimulerande ungdomstävlingar.

Återigen står Malmö med sina tre allvädersanläggningar utan någon riktig arenatävling 2016. Precis som det varit sedan 2009, då SM för seniorer avgjordes på Malmö stadion.

I klartext innebär det att i de för friidrott vädersmässiga - och rekryteringsmässiga - utmärkta månaderna augusti och september bara finns två tävlingar i Skåne. Och dessa är inte öppna för alla åldersklasser. Vissa grenar finns över huvud taget inte med.

Förklara för mig hur man i en konkurrenskraftig fritidsvärld skall fånga och behålla ungdomarna med ett så oinspirerande tävlingsprogram. Och lite vid sidan om: Hur skall Skåne kunna ta ut ett representativt lag till Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar utan en uttagningstävling som DM?

En eloge till Ystads IF, som under många år haft sina tävlingar under samma period, veckorna kring månadsskiftet maj/juni, som alla andra och liksom dessa haft små icke stimulerande startfält. Nu inbjöd man till en tävling den 23 juli, mitt i den bästa semestertiden. Det blev en bra tävling med stora startfält i vissa grenar som andra bara kunnat dröma om. YIF vågade bryta mönstret. Det lönade sig.


 


Av Magnus Månsson - 14 juli 2016 12:00

SOK.s (Sveriges Olymipiska Kommittés) friidrottsuttagning i går har väckt diskussion.

Så är det nästan alltid.

Jag menar att SOK agerat både ologiskt och tramsigt.

Susanna Kallurs nominering blev givetvis mest uppmärksammat. Det ligger mycket känslor bakom den uttagningen. Kanske också ett tryck från den stora allmänheten. Man måste beundra hennes besatthet -- den som driver många av de stora stjärnorna -- och att löpa 100 meter häck på 12,91, under den internationella kvalgränsen, är imponerande med tanke på bakgrunden. Låt detta vara vara ett tillräckligt skäl för Rio-resan och kom inte med uttalanden om att Sanna kan konkurrera om en åttonde plats, alltså att nå en final. Klarar man det inte i ett EM hur skalla man då fixa det i konkurrens med världseliten? I den aktuella världsstatistiken ger 12,91 en 49:e plats. Tar man bort 17 amerikanskor och några till från ländet med mer än tre topplöpare har Sanna Kallur en plats kring 25.

Jag har svårt att inse att hon har den kapacitet som SOK har som kriterium, att konkurrera om plats 8. Jag önskar dock att Sanna Kallur lyckas och hoppas att jag har fel om förmågan,

Nomineringen av Sanna Kallur öppnade vägen för höjdhopparna Sofie Skoog och Erika Kinsey, formellt kvalificerade men inte formmässigt 2016. Möjligen EM-finalsten Skoog. Lite konsekvens får det vara.

Men tar man ut dessa båda höjdhoppare varför då inte Erica Jarder i längd?

Jag har all respekt för att löpa maraton på 2,12 men att sätta denna tid som OS-kvalgräns samtidigt som alla i den svenska OS-truppen, oavsett idrott, som sagt skall kunna bli bli bland de åtta främsta, är minst sagt ologiskt. Detta apropå Mikael Ekvalls besvikelse över den uteblivna Brasilenresan.

Det finns mycket ologiskt i SOK:s resonnemang.

Så till det tramsiga: SOK:s uppskjutna besked till MAI:s diskuskastare Axel Härstedt. Vad kan förändras på några få dagar? Misslyckandet i årets EM och fjorårets VM ligger naturligtvis honom i fatet liksom att årets två bästa resultat är nådda vid tävlingar utanför de stora arenorna. Men det är ju så att många, många av de långa diskuskasten är nådda vid mindre och tillrättalagda tävlingar. Det är inte många som kastar 65 meter, kvalgränsen, vi ett mästerskap. Det visar de senaste mästerskapen.

Michael Tornéus och Kim Amb sökte upp optimala yttre förutsättningar för att nå sina respektive kvalgränser. De lyckades och en OS-nominering var därefter självskriven efter deras EM-insatser, strålande (silver) respektive godkänd (finalplats).

Men trots missen i EM borde Axel även han få en biljett. I ett lyckat ögonblick har han den finalkapacitet, som några av de uttagna friidrottarna saknar.

Varför håller SOK på att tramsa?

 

 

 

Av Magnus Månsson - 12 juli 2016 18:08

Jag gillar friidrott.

Ungdomsfriidrott och tävlingar som gäller något, mästerskap i alla dess former och landskamper.

Galor är inget för mig.

Av olika skäl såg jag inte så mycket från EM som jag önskat. Fyra svenska medaljer är ett okej facit. Har dock inte järnkoll på vilka toppnamn som avstod för att koncentrera sig på OS. I massmedia fick den svenska truppen godkänt. Jag håller med. Någon menade förstås att Karin Torneklint är Sveriges snällaste förbundskapten.. Hon sänder för stora trupper, speciellt till ett EM.

Jag menar att ett mästerskap skall ha försök och final och i loppen upp minst till och med 800 meter även en semifinal. Det är detta som är kryddan, ger många spänningsmoment, ger chans till överraskningar -- i båda riktningarna.

För detta krävs stora startfält. Hur skulle det se ut om länderna bara anmälde aktiva med finalchans eller till och med medaljmöjlighet? Det hade inneburit torftiga tävlingar.

Tack och lov sänder de flesta nationer mer än sina finalaspiranter. Om Karin Torneklint är mer generös än sina kolleger vet jag inte men eftersom startlistorna generellt vara stora, fanns samma grundtanke hos många. Av 30 deltagare/gren är det inte mer än hälften som har en realistsk möjlighet att nå finalen, en fjärdedel kan vara ett medaljhop. Det är så det ser ut.

För de unga är ett EM också en viktig “Se och lära-tävling”. Inte att förglömma.

Så visst skall Sverige ha stora trupper i ett EM.

***

I SM har startfälten minskat under en ganska lång period. Mycket beronde på att toppbredden blivit sämre men också tyvärr på grund av klubbarnas restriktiva uttagningsprinciper. Den aktive skall ha bra chans till finalkvalificering annars blir det att stanna hemma.

Klubbledarna måste bli lika generösa som Karin Torneklint.

 

 

Av Magnus Månsson - 8 juli 2016 13:27

Ett internationellt mästerskap, ett OS, ett VM eller ett EM, skall vara säsongens höjdpunkt.

Därför har jag svårt med simningens alla mästerskap. Det är inte lätt att veta hur man skall värdera en medalj. Nu har friidotten ett EM månaden före OS. I många grenar blir det ett B-mästerskap många av de främsta avstår, för många är det en träningstävling, för några ett desperat sista försök att kvala in för en resa till Rio och OS.

Det är inget riktigt mästerkskap.

Men som svensk och allmänt friidrottsintresserad är jag lite ambivalent (fint ord, va?). Jag ser vikten av unga aktiva får ett tillfälle att göra internationell mästerskapsdebut i lite svagare konkurrens än i ett VM eller i ett EM det år då EM är det enda stora mästerskapet. I och med att Finnkampen är den enda landskampen behövs det fler tävlingar med internationell touch för att få stimulans och erfarehet.

Samtidigt gäller det för omgivningen -- inte minst massmedia -- att värdera resultat och placering i förhållandet till konkurrensen. Efter att duktiga Moa Hjelmer för fyra år sedan blev Europamästare på 400 meter i ett "B-EM" blev hon av okunnig press utsedd till ett OS-hopp. Naturligtvis var hon inte det. Moa fick en oförtjänt press på sig. Hennes OS-insats klassades av många som ett misslyckande. Självfallet vet jag inte hur upphaussningen efter EM-guldet påverkade henne. EM-vinsten i sig var just då en prestation att glädja sig åt. Värdera nu de eventuellt fina insatserna i Amsterdam på rätt sätt. Det är ett mästerskap i skuggan av OS.

Men kanske en nyttig erfarenhet och injektion för fortsatt satsning mot de stora mästerskapen.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se