Det är inte bara fotboll och VM i dessa dagar.

SM-veckan i Helsingborg och Landskrona har inletts och i helgen samlades alla Sveriges lovande simungdomar i Malmö för att göra upp om SM-medaljer.

Tävlingen Sum-Sim, fick knappast någon uppmärksamhet utanför den närmaste kretsen. Inte på tidningarnas sportsidor i alla fall. Den tiden är – tyvärr – förbi då ett junior- eller ungdoms-SM får någon uppmärksamhet. Inte ens när tävlingen sker på hemmaplan.

Några förhandsrubriker blev det förstås, till och med i rikspressen. Föräldrar var rädda för att sända sina barn till Malmö. Tävlingen skedde på Lindängsbadet, inte alls långt från Lindängsplan, platsen för en hel del skjutningar. Och heller långt från Nydala, en annan ”skjutbana”.

Det är olustigt att mitt fina Malmö är så förknippat med gängkriminalitet att föräldrar tvekar att sända sina barn till ett fantastiskt idrottsevenemang.

Vansinnet kom på något sätt närmare i går, när en man dödades mitt på eftermiddagen i en park med många människor i rörelse. Inte en kilometer från Lindängsbadet.

Och i en av de många cykelvänliga parker jag ofta besöker med min Skeppshult.

Men var vet man var idiotin finns? Cykla måste man.

***

Tävlingen, då?

Den visade att svensk och skånsk simning har en bred återväxt.  I de tolv lagkapperna, tre per åldersklass, U 17 och U 15, deltog mellan 22 och 41 fyrmannalag.

I motsvarande tävling, stafett-SM i friidrott, fanns tio lopp. Här låg deltagarantalet mellan nio och 23. Med andra ord en rejäl skillnad.

Tar man ner det på skånsk nivå blir skillnaden än mer markant, nästan genant för friidrotten.

Fem skånska friidrottsföreningar sände 18 lag i 17- och 15-årsgrubberna till Göteborg.

I Sum-Sim kom 17 skånska föreningar med 93 lag till start.

En liten del av den enorma skillnaden kan förklaras av att simningen hade sitt mästerskap på hemmaplan i Malmö. Men inte allt.

Simningen har en bred verksamhet i små orter som friidrotten bara kan drömma om. Och gjort i många år. Märk väl det är inte fråga om barnverksamhet, jämförelsen gäller tonåringar.

Helsingborg SS blev totalt sett överlägset bästa klubb före Malmö KK.

20 skånska klubbar erövrade poäng.

Jag är imponerad av den skånska simningens ungdomsbredd.

Fest eller vardag?

Dum fråga, naturligtvis.

Men i många fall föredrar jag vardag. Inte minst i idrottens värld. Det är den dagliga verksamheten som ger de långvariga framgångarna. Det gäller även på tävlingsområdet, där man förstås måste utbyta daglig mot årlig.

De här tankarna dök upp, när jag förstått att Malmö stad och Skånes Friidrottsförbund sökt, och lär få, veteran-EM inomhus 2020 i Atleticum i Malmö i mars månad.

Jag har full förståelse för att Malmö vill ha hit ett evenemang, som varar en vecka med cirka 3 500 aktiva och med ledare och anhöriga säkert rör sig om ytterligare några tusen besökare. Det ger stora inkomster till besöksnäringen.

Men vem skall arrangera en tävling med låt oss säga 10 000 starter på dagtid under en vecka? Förbundet hoppas att de skånska föreningarna gemensamt skall klara av det. Utan att förstås ha kännedom om den ekonomiska ersättningen tvivlar jag på att viljan att arrangera ett veteranmästerskap är tillräcklig stor ute i föreningarna. Skånsk friidrott har viktigare uppgifter.

Detta skrivit utan att förringa den alerta skånska veteranfriidrotten.

Efter vad jag förstått är de föreningar, Heleneholms IF, IK Pallas, IK Finish och IFK Lund, som under en lång period sett till att det årligen funnits minst fyra inomhustävlingar i Lund- Malmöregionen för seniorer och ungdomar, måttligt intresserade av att engagera sig i EM-tävlingen. De vill värna om Julchansen, Sprinterträffen, Pallasspelen och Atleticumspelen.

Vardagen är viktigare än en festvecka.

***

2019 skall SM-veckan i sommargrenara avgöras i Malmö. Utmärkt för besöksnäringen.

Men återigen har stad och förbund – vem som nu är ansvarig – inte försäkrat sig om att det finns kompetenta arrangörer. I friidrott har MAI accepterat att ansvara för lag-SM. Heleneholm har tackat nej till SM-loppet över 10 mil (!).

Årligen tre inomhustävlingar, en nationell utomhustävling, fyra långlopp och två, tre DM för veteraner är tillräckligt.

Vardagen är viktigare än ett enstaka SM-lopp.

***

Såg att Stiftelsen MAI undersöker möjligheten att få arrangera en Finnkamp i friidrott. Trevligt.

Men finns det någon annan idrottsorganisation i Malmö som så levt upp till orden ”Mer prat än verkstad” som Stiftelsen MAI?

Och fått sina budskap framförda av en och samma ickeifrågasättande skribent.

Stafett-SM i friidrott avgjordes precis före min semester.

Hann inte med att kommentera. Kan dock så här i efterhand inte låta bli att komma med några iakttagelser.

Aldrig – och jag menar verkligen aldrig – har Skåne kommit från ett stafettmästerskap med ett så dåligt resultat. Och då både topp- och breddmässigt. För seniorerna blev det ett silver, MAI:s damer på 4x100 meter.

Därutöver inte en enda placering bland de sex främsta. MAI:s 4x100 metersherrar blev diskvalificerade. Men det mest anmärkningsvärda var att Skåneklubbarna inte hade ett enda startande lag på de andra sex seniorstafetterna, 4x400, 4x800 m och 4x1 500 m för de båda könen.

Hade det inte varit för MAI:s segrande lag på 4x100 m i M 22 hade det varit lika tunt i den åldersklassen. Precis som i P 19 och K 22.

I F 19 räddade duktiga Åhus lite av den sydliga äran med två finallag, 4x100 m (fyra) och stafett 1 000 m (sexa).

Sammanfattningsvis: I 20 lopp i de tre äldsta åldersgrupperna deltog endast fem skånska lag.

I min värld ett rejält bottennapp.

Bättre var det i 17- och 15-årsklasserna. MAI hade lag i de fem pojkloppen, inga medaljer. Flicksidan har under åtskilliga år varit både större och bättre i Skåne. MAI, IFK Lund, IFK Helsingborg, Höör och Åhus deltog med 14 lag som fixade tre guld (MAI två och Höör ett) och ett silver (IFK Lund).

MAI:s segertid på F 17 4x100 meter, 46,60 är imponerande, svenskt rekord i F 19.

I Höör gör den gamle mästarlöparen Gert Möller ett utmärkt ledarjobb. Guldet på 3x800 m i F 17 visar att det finns talanger överallt. Finns det bra ledare/tränare blir det framgångar. Åhus är ett annat exempel på att ”de små” kan lyckas på SM-nivå.

Om man får behålla sina talanger.

***

Nu är friidrott mer än löpning. I hopp och kast finns några skånska toppar. Liksom i löpning. Men bredden är rakt igenom skral på seniorsidan.

Det finns mycket att göra på alla områden, inte minst för att skapa många stimulerande seniortävlingar för att få bredd på verksamheten.

År efter år visar det sig att seniorgrenar inlagda i de ofta dagslånga ungdomstävlingarna inte lockar. Startfälten är små och föga inspirerande. Likväl försätter klubbarna i sin överambition att bjuda in till tävling för seniorer. Nej, ta bort och arrangera i stället mindre tävlingar på kvällstid över max två timmar!

Min förening, Heleneholms IF, inbjöd i fjor till en nationell kvällstävling i maj månad. Deltagarmässigt ett fiasko, endast cirka 50 starter. Vi trodde på idén och återkom i år. Nu kom 125 startande. Det visar att konceptet är intressant och kan utvecklas. Deltagarna var nöjda.

Det är dags för andra klubbar att ta efter. På 1960-talet fanns det ett år över 50 nationella tävlingar i Skåne, merparten på kvällstid. På den tiden fanns det gott om aktiva seniorfriidrottare. Det finns det inte nu, så 50 tävlingar är givetvis orealistiskt. Men säg fem, sex kvällstävlingar under 2019!

Det vore väl en realistisk skånsk målsättning?

Och enligt mig en väg för att bibehålla de aktiva längre upp i åren. Och i framtiden undvika fler skånska fiaskon liknande det i årets stafett-SM.

Men det krävs förstås att klubbarna och de aktiva  – och kanske inte minst tränarna – ställer upp på idén.

Friidrotten lever farligt i det här distriktet.

I dag är det en friidrottstävling i Malmö, på Heleneholm.

Det är inte ofta det arrangeras någon arenatävling för seniorer i den här stan. Efter en massa års uppehåll var det en tävling i fjor med klena startfält men två diskuskastare i världsklass, Simon Petersson och Axel Härstedt. Det gav en viss uppmärksamhet i Malmömedia.

Nu återkommer Heleneholms IF med sin Vårtävling i kväll. Utan Simon och Axel som koncentrerar sig på Kastarfestivalen i tyska Halle senare i veckan. Förståeligt.

Det kan likväl bli långa diskuskast. Jakob Gardenkrans, numera tävlande för Växjöföreningen Athletics 24Seven men med ett förflutet i Heleneholm och MAI, är nämligen anmäld. För en tid sedan kastade Jakob 63,63, en imponerande längd av 20-årig yngling.

I min enfald sände jag i väg en pressrelease, informerade om tävlingen och hade en enda anspråkslös förhoppning att Sydsvenskan och Skånskan under vinjetten Sport i dag skulle informera om att det var en friidrottstävling i Malmö i dag.

Men ingen bemödade sig, orkade, att skriva in några rader. Det stod dock att läsa att om att Afro FK skall möta Klågerup i en match i fotbollens division 6, nivå 8.

Jag är fullt medveten om att det inte är pressens uppgift att göra reklam för olika idrottsevenemang men när man nu gör det, borde det finnas en viss form av konsekvens. Om inte för arrangörens skull så för de friidrottsintresserade läsarnas. De är numera måhända inte så många men jag övertygad om några sökt sig till idylliska Heleneholm. Om de fått information.

Jag är inte förvånad – men besviken och till och med lite arg – över att Malmös morgontidningar nonchalerar den lokala friidrotten.

Det var lika illa i vintras då världens bäste höjdhoppare Mutaz Essa Barshim tävlade i Atletiucumspelen och hoppade 236. Inte ett ord varken före, under eller efter tävlingen.

***

Nättidningen skånesport.se tog in hela pressreleasen. Tack!

Allt tar sin tid.

OS-tittandet givetvis. Har också varit huvudansvarig för en tvådagarstävling i friidrott och haft en viktig uppgift i en annan. Det är en hel del för- och efterarbete. Och orken är inte vad den en gång var.

Därav detta avbrott i bloggandet.

***

Tävlingarna gick bra, kanske till och med mycket bra. De aktiva och deras ledare var nöjda. Och det är naturligtvis det absolut viktigaste.

Men ändå gnager något. Varför kan en tävling som Atleticumspelen inte uppmärksammas med en enda rad – inte ens resultaten – i Malmös papperstidningar? Det var dock en tävling med hyggliga nationella resultat, några aktiva kom på medaljplats i helgens SM och några av danskarna var riktigt duktiga. Som krydda, och det var inte vilken mesig krydda som helst, deltog världsmästaren i höjd Mutaz Barshim. Och han levererade, 2.35 Högre i år har bara han själv (2,38) och ryssen Daniel Lysenko (2.37) hoppat. Atleticumresultatet var av absolut världsklass.

En vän till mig skrev till Sydsvenskan och frågade varför man inte skrivit något. Sportchefen svarade att man ansåg tävlingen var en träningstävling och underströk detta med att påpeka att tvåan hoppade drygt tre decimeter lägre.

Hoppsan!

Det kommer från en tidning som sänder ut sin ”stjärnreporter/stjärnkrönikör” för att bevaka varje snedspark vid de flesta av MFF:s träningar. Världen runt.

Tävlingen var utlyst i vederbörlig ordning hade det blivit världsrekord eller asiatiskt rekord hade det godkänts. Trots att det var en ”träningstävling”.’

Det här erinrar mig om 1960- och 1970-talen, då en annan friidrottens världsstjärna Ricky Bruch jagade långa kast i diskus. Varhelst det blåste bra diskusvindar kallade Ricky till tävling, i Klagshamn eller på kastplanerna på Heleneholm eller Stadion. Ofta fick en funktionär eller i bästa fall en junior hoppa in för att det skulle bli en godkänd tävling.

Och varje kast bevakades av samtliga Malmötidningar och ofta också av rikspressen

Det var bättre förr. I alla fall på Rickys tid.

***

De mindre idrotterna och de mindre klubbarna känner sig åsidosatta av Sydsvenskans bevakning. Det är bara att gå ut och lyssna i det breda Idrottsmalmö. Det är så mycket bra elitidrott i stan som aldrig uppmärksammas.

En världsstjärna i friidrott, till och med utsedd till 2017 års bäste friidrottare alla kategorier, tävlade i lördags i Malmö.

Han är tillika ”halv” Malmöbo, har lägenhet några hundra meter från Atleticum, ett av hans träningscentra. Det gäller naturligtvis höjdhopparen Mutaz Essa Barshim, OS-silvermedaljör och regerande världsmästare.

I torsdags efteranmälde han sig till Atleticumspelen, en mindre tävling som komplement till de stora Pallasspelen, men ändock med 900 starter.

Mutaz ville testa sin goda form inför en tävling på Irland och VM i början av mars.

I min enfald trodde jag att det var av intresse för Malmöpressen att nämna att qatariern skulle tävla i stan och sände ut en kort pressrelease. Men inte ens en kort notis i förhand kom in.

Men någon kommer väl och bevakar arrangemanget? Ingen reporter dök dock upp. Min enfald hade inte försvunnit. Resultatet intresserar naturligtvis, så jag sände i väg en korrekt skriven resultatlista, som bara var att sätta direkt in på tidningssidan.

Jag noterade dessutom mitt telefonnummer så att eventuellt intresserade kunde få information.

Inte ens detta räckte.

Därför har de tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmöregionen inte kunnat läsa att Mutaz Barshim hoppade 2.35 och var ytterst nära att tangera sitt eget världsårsbästa på 2.38 och också radera ut Stefans Holms hallrekord, 2.37

Ryktet om Mutaz Barshims start hade nått ett 75-tal intresserade och med deltagare och ledare fanns det väl cirka 500 personer som bevittnade detta världsresultat.

Dessa 2.35 måste vara det i särklass bästa resultat/bästa prestation uppnått i Malmö, oavsett gren och idrott, som inte med ett ord nämnts i någon av stans papperstidningar.

Min enfald finns kvar: Jag tycker inte att missarna är mina.

***

Avslutningsvis: Mutaz Barshim ville betala efteranmälningsavgift, 140 kronor.

I Heleneholms IF är vi generösa. Han slapp betala.

I pris erhöll han ett presentkort på 300 kronor, precis som alla andra segrare i seniorgrenarna.

Så kan också friidrottsvärlden se ut.

Det är inte allt man vill som man hinner med.

Och gör man något ovant under lång tid, då man blir man trött. Så är det att bli äldre. Som nu efter helgens Pallasspel i friidrott. Närmare 20 timmars funktionärsjobb kräver sin man/kvinna. Och vila. Men jag klagar inte. Det är inspirerande att vara tillsammans med över 1 000 ungdomar som under två intensiva dagar i Atleticum gör cirka 2 000 starter.

Tyvärr blir vi allt färre som tar oss tid att ställa upp och ge de yngre generationerna tillfälle att tävla i friidrott. Funktionärsfrågan är ett problem. De som jobbade i ledande funktioner hade en hög ålder. Andelen 60 plus var stor.

Då dessutom rekryteringen, speciellt på pojksidan, minskar rejält minskar också underlaget att föräldravägen skaffa nya funktionärer. Lägg därtill en ovilja från många föräldrar att hjälpa till även med de enklaste uppgifter. Då är det lätt att dubbelt upp känna en viss oro inför friidrottens framtid. Det tidigare IK Pallas i stort klarat själv behövde man nu hjälp med av tre grannklubbar.

Det gick bra och efter några års tillbakagång i antalet starter blev det i år en ökning med cirka 200. Men att påstå att det är ett trendbrott är givetvis förhastat.

Nåväl, det var två upplyftande dagar. Och i helgen den 10 och 11 februari är det dags igen, Atleticumspelen i regi av Heleneholms IF. Förberedelser för dessa har tatt sin tid och där är ytterligare en förklaring till blogguppehållet.

***

Handbolls-EM är avslutat. Mina intryck varierar. Det svenska silvret gladde. Det finns all anledning att vara nöjd och analyserna har varit många.

EM-spelet i stort blev inget lyft. Alltför många matcher hade ett uselt tempo som man inte förknippar med modern handboll. Många matcher var alltför brutala. Inte minst det ökande antalet hjärnskakningar oroar.

Det är nödvändigt att alla inblandade, spelare, tränare, ledare på alla nivåer och domare, tar sitt ansvar. Inte minst spelare och tränare/ledare.

Därför blev jag beklämd, när Ystads IF:s minst sagt opolerade Jeppe Krogh Simonsen efter sitt röda kort mot IFK Kristianstad mottogs på sin väg ut fick uppmuntrande klappar på händer och rygg av tränare och lagkamrater. Den tredje tvåminutaren var direkt brutal. Ett sådant förfarande skall inte accepteras av det egna laget. Det skall bestraffas även internt. Hans utvisning berövade också YIF vinstchansen, det blev 29—29-

Moralist!

Okej, jag står för det.

Handbollen är igen sport som lockar den stora neutrala publiken. Det visade EM och visar siffrorna i SHL, den svenska högsta ligan.

Tempo, tufft och jämnt utan brutalitet är medicinen.

Den senaste tiden har det varit för lite av en del, för mycket av en annan.

Under nära 65 år – ja, det är faktiskt så – har jag i olika positioner följt skånsk friidrott.

Under åtminstone de 50 senaste har man försökt lösa frågan hur man skall få verksamhet på de så kallade vita fläckarna, det vill säga de orter/kommuner utan någon friidrottsklubb. Visst har föreningar ploppat upp här och var. Någon eller några entusiaster har under ett par intensiva säsonger fått rejäl fart på verksamheten, främst givetvis på barn- och ungdomssidan. Sett över tid har dock antalet livaktiga friidrottsföreningar minskat. Och ser man enbart till arenafriidrotten för åldersgruppen 20 till 30 år är situationen verkligen mörk. Det är färre än tio klubbar som har en eller flera aktiva i detta åldersspann.

***

Detta är inget nytt för dem som tidigare läst min blogg.

Men när jag under helgen studerade Skånebollen, där 2017 års alla serietabeller redovisas från seniorer ner till och med 13-åringar, kom tankarna in på just begreppet vita fläckar. Nu är förstås fotbollen så mycket större än friidrotten att någon klubb/ort mer eller mindre inte uppmärksammas i samma utsträckning.

YA-cupen i herrfotboll (YA står för Ystads Allehanda) har haft 64 deltagande lag. Det var förvisso på den tiden turneringen var så populär att klubbar utanför tidningens huvudsakliga spridningsområde gärna deltog, som Veberöds AIF och de östligaste lagen från Söderslätt.

I år fullföljde endast (vågar man skriva så?) 35 herrlag från kommunerna Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn sina serier. Totalt finns i det närmaste 100 000 innevånare i regionen, ett geografiskt stort område.

Det som borde oroa mest är dock att endast tre klubbar hade ett herrjuniorlag, Sjöbo IF, Sövestads IF och Köpingebro IF. Så pass stora centralorter som Ystad, Simrishamn, Tomelilla och Skurup hade alltså inte ett enda herrjuniorlag.

I min kära födelsekommun Skurup med sina fyra föreningar Skurups AIF, Rydsgårds AIF, Janstorps AIF och Skivarps GIF kan inte heller redovisa något lag i P 14. Skurup hade ett lag i P 15, Janstorp ett P 13-lag och kombinationen Skivarp/Rydsgård ett lag i P 16 och ett i P 13.

På flicksidan fanns ett F 15-lag från Janstorp.

Skurups AIF:s damer som spelar i division 1 (Skånes sjunde lag) har alltså inget flicklag, 17—13. Men förvisso ett U-lag,

Hur ser fotbollsframtiden ut för Skurups fyra fotbollsklubbar med minimal egenrekrytering?

En framtidens fotbollens vita fläck?

***

Samtidigt som det finns positiva trender inom skånsk fotboll med många progressiva föreningar finns det problem att lösa.

Finns kanske tillfälle att återkomma,