I den nya mediavärlden är hemsidor från förbund och föreningar en allt viktigare informationskälla.
Speciellt som det man på min tid som journalist (förvisso 16 år sedan) kallade redovisningsskyldighet numera är ett glömt begrepp.

Den lite djupare resultatinformation jag personligen önskar, får jag uteslutande genom förbudens hemsidor. Det är där jag kan läsa om DM och SM, för seniorer, juniorer och ungdomar, och för lag och individuellt. Ja, om det mesta som intresserar mig.

Svenska Friidrottsförbundets hemsida har jag besökt 1 000-tals gånger. Den har vad resultat och statistik beträffar varit ett föredöme,

Men nu plötsligt vill förbundet ha betalt för att jag, en helt vanlig friidrottsentusiast, skall få tillgång till all statistik och de viktigaste resultaten.

Jag har råd att betala, 149:-/månad, 299 för ett halvår och 499 för ett halvår.

Men det är principen jag vänder mig mot. PR för en idrott måste få kosta. Det är viktigt att synas. I Malmö är friidrotten massmedialt trängd. Strålande resultat av regionens aktiva blir aldrig uppmärksammade utanför den trängre kretsen.

De spontana besöken på friidrott.se kommer med självklarhet att minska. Friidrott är en resultatfixerad idrott. De aktiva i toppskiktet för ungdomar vill gärna se hur de statistiskt sett ligger till. Statistik är en inspirationsfaktor. Ta inte bort denna för de aktiva!

Jag är medveten om att den statistikservice friidrotten erbjudit medfört kostnader. Men som sagt: PR och information måste få kosta.

Jag hoppas verkligen att andra förbund inte följer efter och låser vissa delar av sina hemsidor. Moderna mediatider har gjort mig beroende av hemsidor.

Hur tänker friidrotten?

Fick i går en kommentar till mitt blogginlägg Friidrotten behöver ungdomstävlingar.

Avsändare var Axel Härstedt, OS-tian i diskus från 2016.

Jag har alltid gillat Axel, en elitidrottsman, som engagerar sig i friidrottens utveckling och funderar om framtiden, som för den fria idrotten har stora problem. Främst för att få pojkar att fortsätta upp i tonåren.

Axel har börjat hjälpa ungdomar från sin moderklubb IK Finish och i dessa coronatider har han och Jonas Forsberg varit ansvariga för ett antal Veckans tävlingar på Kastplanen på Stadionområdet i Malmö. Det är viktiga tillfällen för att hjälpligt ge motivation till ungdomarna. Heleneholms IF och MAI arrangerar också gemensamt tävlingar i hopp och löpning. Det är små arrangemang med ett tjugotal aktiva , men nog så viktiga.

Axel har hjälp – eller kanske tvärtom – av Jonas Forsberg. Jonas är en av skånsk friidrotts främsta entusiaster. Och på många sätt en av de viktigaste. År ut och år in under både sommar- som vintersäsong har heleneholmaren sett till att det finns tävlingstillfällen för kastare. Alla har varit välkomna, nybörjare som världsstjärnor. Axel Härstedt har deltagit i många ”Jonastävlingar”.

Härligt att se dessa kastprofiler samarbeta!

***

Stefan Olsson, friidrottsförbundets generalsekreterare, är en optimistisk herre. Han hittar alltid ljuspunkter. Som nu när han konstaterar att det aldrig tidigare arrangerats så många ungdomstävlingar som denna vår. Visst, runt om i landet avgörs tävlingar av samma storlek som i Malmö. Och det är naturligtvis bra.

Men när samtidigt alla de stora, inspirerande ungdomstävlingarna är inställda är det en klen tröst.

Tyvärr är jag rädd för att en säsong utan ungdomstävlingar kommer att ge några förlorade årgångar för friidrotten.

***

I media – både på Sporten och på ledarsidorna – har mycket koncentrerats till elitfotbollens problem. Det är förståeligt. Fotbollen är störst och väcker det största intresset.

Men alla dessa intervjuer med isolerade stjärnor har varit enahanda och inte givit speciellt några nya infallsvinklar.

Jag har förhoppningar om att man också kommenterar de mindre drotternas problem. Som exempelvis friidrottens, simningens, cykelns, orienteringens osv, osv

Idrott är mer än fotboll.

***

Fotnot 1. Axel Härstedts inlägg finns på Friidrotten behöver ungdomstävlingar i min bloggs kommentatorsfält.

Fotnot 2. Lite historik: På 1960-talet fanns en föreningstävling inom UP (som i Ungdoms Propaganda). Då arrangerades tävlingar på lokalnivå flera gånger i veckan av betydligt fler föreningar än nu och med framför allt åtskilligt fler deltagare.

Regler och riktlinjer för tävling och träning i friidrott för 6—11-åringar.

Jag läste ett dokument på Svenska Friidrottsförbundets hemsida, välskrivet med strålande exempel på nya tävlingsgrenar och nya alternativ på varierade, roliga sätt att träna.

Författaren poängterade också vikten av lagtävlingar och tidsmässigt korta tävlingar i närområdet. Tycker också det är helt okej att inte publicera några resultatlistor, bara notera på ett diplom med den aktives resultat. Precis som man numera i bollsporterna inte sammanställer några serietabeller i låga åldrar. Det är givetvis också bra att alla får lika många försök i hopp och kast och att alla får lika många lopp i löpning. Ingen utslagning.
Man rekommenderar också att varje distrikt, med varierat grenutbud, skall ha ett till två tävlingstillfällen i månaden året runt.

Ambitiöst, i min värld alldeles för ambitiöst, i alldeles för låg ålder.

Lägg dessa resurser på 12-, 13- och 14-åringarna. Det är dessa som behöver all den stimulans de kan få för att fortsätta och lockas till den fria idrotten.

Låt barnen leka/tävla på hemmaplan med någon lagtävling utanför hemorten någon gång per år.

Jag har i åratal pläderat för tidsmässigt korta ungdomstävlingar med stafett- och laginslag i närområdet. Under 1960-, 70- och 80-talen var det ett lyckat recept i skånsk ungdomsfriidrott, som då hade fyra klubbar i Svensktoppen, IFK Helsingborg. KFUM Kristianstad. Malmö AI och Heleneholms IF. Bakom dessa hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också utmärkta ungdomsavdelningar. Den regionala konkurrensen stimulerade.

Nostalgi!

Jag hör invändningarna. Givetvis är jag medveten om att det är andra tider nu. Men riktlinjerna och tankarna om tävlingarna är de samma som de som Svenska Friidrottsförbundet nu skisserar för 6—11-åringar.

Det är bara det att det är fel målgrupp.

Höj åldern!

Den obarmhärtiga statistiken är avslöjande. Tonåringar ägnar sig åt friidrott i allt mindre utsträckning.

Inte minst i Skåne.

Förra helgen avgjordes SM i friidrott för 15- och 16-åringar.

De skånska ungdomarna kom hem från Örebro med 16 medaljer av 120 möjliga.

Antalet är i paritet med de senaste åren. Om det är ett bra facit eller inte, det är i min idrottsvärld ointressant liksom att de 16 medaljerna fördelades på endast tio aktiva. I de här åldrarna är det ofta så att hen är framgångsrik i mer än en gren.

Att sen också 13 av de 16 medaljerna tog av flickor är heller inget att förvånas över. Så har Friidrottskåne sett ut under många år. Tjejerna dominerar även numerärt. Sen finns det förstås anledning att diskutera varför så få grabbar lockas till friidrott. För just detta faktum är det mest oroväckande. I P16-klassen deltog endast fem – det är ingen felskrivning – skåningar från fyra föreningar. Ingen enda från Malmö! Något bättre var det i P 15, sju klubbar med 15 deltagare. Här fanns det också några aktiva från Malmöföreningar, dock med hjälp från några grannkommuner.

Något bättre var det i de båda flickgrupperna utan att det dock finns anledning till jubelrop.

Det som förvånar mig allra mest är att jag under hela 2000-talet hört att många klubbar har kö till sina friidrottsskolor, som redan (enligt uppgift) är stora. Det rör sig inte om några tiotal ”elever” i skolorna utom om hundratals. Jag hört och läst om siffran 500. Men tyvärr pratar vi inte om ungdomar kring tio år och uppåt. Utan om barn från kanske fyra upp till just tio.

Det är väl okej om föreningens huvudmålsättning är att ägna sig åt lekverksamhet. Men så är det inte. I slutändan är målet att barnen skall lotsas in en tävlingsverksamhet. Och då inte för sju-åttaåringar.

Men det är få föreningar som lyckas behålla intresset upp i tonåren. Startfälten i tävlingarna och årsstatistiken är svidande bevis på det inte fungerar.

Är det inte dags att tänka om?  Som att ta in ”eleverna” i senare ålder och ge de skickligaste instruktörerna mindre grupper att arbeta med. När jag är funktionär frapperas jag ofta hur tekniskt illa skolade en del klubbars aktiva är. De som kommer från exempelvis gymnastiken har en helt annan grund än de som har idrottsbakgrund endast från friidrotten.

***

Jag har skrivit det tidigare. Min oro för den skånska friidrotten består. I alla fall om man vill en bred idrott med en gedigen ungdomsgrund. För båda könen.

***

KIippan är en av de skånska orter, utanför städerna, som under de närmare 70 år jag följt skånsk friidrott nästan alltid haft en fungerande verksamhet. I höstas vann Klippans FIK flickklassen i den riksomfattande breddtävlingen Kraftmätningen. Och i Örebro blev klubben bästa skånska medaljklubb med ett guld, två silver och två brons. Med sina sju deltagare hade Klippan, näst MAI, flest aktiva av de tolv Skåneklubbar, som deltog i USM.

(Detta inlägg publicerades i lördags men efter vad jag förstått har alla inte kunnat öppna det. Gör därför ett nytt försök.)

I dag gör Bengt Bendéus, friidrottsklubben MAI:s hedersordförande, ett nytt utspel i Sydsvenskan.

Det är vi vana vid. Det har blivit ett och annat sådant under årens gång. De flesta gångerna har det varit mer ord än verkstad, antingen det gällt tävlingar av olika slag eller renoveringar och om-/nybyggnad av friidrottsarenan på Stadionområdet.

Nu vill Bendéus att all friidrottsverksamhet skall flyttas från just Stadionområdet till en plats kring Hyllie idrottsplats. Ingen friidrott på ”Gamelstadion”, där kan MFF få sin inomhushall, och innearenan Atleticum kan, enligt honom, tas över av innebandyn och handbollen.

Men Bendéus har inte tänkt klart.

Malmö stad har kring Stadionområdet byggt dels ett stort idrottsgymnasium och dels en idrottsgrundskola, som man för närvarande är på väg att bygga ut för att fördubbla kapaciteten. I båda skolorna är friidrotten en stor del.

Var skall friidrottarna träna utan tillgång till möjligheter i närområdet under läsåret?

Friidrottsgymnasiets status som ett riksidrottsgymnasium är ifrågasatt och med klart försämrade träningsutrymmen lär förutsättningarna att få ha kvar benämningen inte öka.

Visst, Atleticium börjar bli slitet. Jag är ingen arkitekt men är det omöjligt att renovera, modernisera och utöka kapaciteten? I min värld en intressantare lösning är en flytt till Hyllie. Det behövs naturligtvis även en uteanläggning för friidrott på området.

Hyllieförslaget är sällsynt dåligt underbyggt.

***

Bendéus ”generösa” förslag om att ge handboll och innebandy tillgång till Atleticum visar på hans okunnighet om vad som sker kring Stadion. Idrottsgrundskolan får en ny fullskalig hall, dock tyvärr utan publikkapacitet, och nästan vägg i vägg byggs en idrottshall på Annebergsskolan. Inne i Baltiska hallen finns två handbollsplaner. Så Stadionområdet kommer att bli väl tillgodosett med planer för innebandy och handboll.

***

Sen tillkommer den ekonomiska aspekten. Hur mycket kan idrotten, det gäller alla idrotter, kräva i ekonomiskt kärvt kommunalt klimat?

I dag gör Bengt Bendéus, friidrottsklubben MAI:s hedersordförande, ett nytt utspel i Sydsvenskan.

Det är vi vana vid. Det har blivit ett och annat sådant under årens gång. De flesta gångerna har det varit mer ord än verkstad, antingen det gällt tävlingar av olika slag eller renoveringar och om-/nybyggnad av friidrottsarenan på Stadionområdet.

Nu vill Bendéus att all friidrottsverksamhet skall flyttas från just Stadionområdet till en plats kring Hyllie idrottsplats. Ingen friidrott på ”Gamelstadion”, där kan MFF få sin inomhushall, och innearenan Atleticum kan, enligt honom, tas över av innebandyn och handbollen.

Men Bendéus har inte tänkt klart.

Malmö stad har kring Stadionområdet byggt dels ett stort idrottsgymnasium och dels en idrottsgrundskola, som man för närvarande är på väg att bygga ut för att fördubbla kapaciteten. I båda skolorna är friidrotten en stor del.

Var skall friidrottarna träna utan tillgång till möjligheter i närområdet under läsåret?

Friidrottsgymnasiets status som ett riksidrottsgymnasium är ifrågasatt och med klart försämrade träningsutrymmen lär förutsättningarna att få ha kvar benämningen inte öka.

Visst, Atleticium börjar bli slitet. Jag är ingen arkitekt men är det omöjligt att renovera, modernisera och utöka kapaciteten? I min värld en intressantare lösning är en flytt till Hyllie. Det behövs naturligtvis även en uteanläggning för friidrott på området.

Hyllieförslaget är sällsynt dåligt underbyggt.

***

Bendéus ”generösa” förslag om att ge handboll och innebandy tillgång till Atleticum visar på hans okunnighet om vad som sker kring Stadion. Idrottsgrundskolan får en ny fullskalig hall, dock tyvärr utan publikkapacitet, och nästan vägg i vägg byggs en idrottshall på Annebergsskolan. Inne i Baltiska hallen finns två handbollsplaner. Så Stadionområdet kommer att bli väl tillgodosett med planer för innebandy och handboll.

***

Sen tillkommer den ekonomiska aspekten. Hur mycket kan idrotten, det gäller alla idrotter, kräva i ekonomiskt kärvt kommunalt klimat?

I helgen arrangerades inne-SM i friidrott i Växjö.
Det blev fem guld till de skånska föreningarna (alla av aktiva från Malmö AI), ett silver (Ängelholms IF) och ett brons (IFK Helsingborg).

Men skånsk guldanknytning hade även stavhopparen Lundagrabben, med sin friidrottsuppfostran i MAI, Melker Svärd-Jakobsson (nu i Örgryte) och segraren i viktkastning Spårvägens Elias Håkansson med Eslövs AI som första friidrottsklubb.

SM-silver fixade också Spårvägens Joakim Andersson (före detta IFK Trelleborg) på 800 meter, Viktor Gardenkrans, Växjö (Heleneholm, MAI) i kula och Lisa Lilja, Ullevi (MAI) på 200 meter.

Sett över hela spektret ett alldeles strålande skånskt facit. Visst har ”vi” fått hjälp av Östergötland (MAI:s etta på 60 meter häck Max Hrelja) och Småland (guldmedaljören i vikt Ida Ström, MAI) men ändå.

Det intressantaste, och för framtiden, den viktigaste iakttagelsen är småklubbarnas oerhörda betydelse den skånska, och svenska, friidrottens utveckling. Ströms moderklubb är IK Hinden från Nybro, Hreljas Linköping GIF, längdvinnaren Thobias Montlers Landskronaklubben IK Kronan, kulettan Wictor Peterssons Hässleholms AIS och 60 meterssegraren Filippa Sivnerts en av de senaste årens främsta klubbar på att hitta talanger och grundlägga en framtid in i den svenska eliten, Vellingeklubben IK Finish.

Ovan är Ängelholms IF, 800 meterssilvret till Ellinor Aurell, Eslövs AI och IFK Trelleborg nämnda liksom Heleneholms IF, numera en småklubb.

IFK-klubbarna i Helsingborg och Lund klassar jag i ett skånskt friidrottssammanhang som små storklubbar med sin hyggliga bredd och några aktiva i den svenska toppen.

Anmärkningsvärt är att bland de sex främsta i helgens SM fanns endast två aktiva som tävlade för en Malmöklubb och hade en sådan som sin moderförening, fyran på 200 meter Daniella Busk, nu MAI men som i de yngre tonåren tävlade för Heleneholm, samt Mattias Ohlsson, Heleneholms sexa på 1 500 meter.

I min värld ett klent resultat från en stad med 330 000 innevånare med bra faciliteter.

Här borde finnas kapacitet.

Hade tänkt skriva ner dessa funderingar redan i lördags, men det finns uppdrag jag inte vill missa.

Som att vara funktionär vid Heleneholms IF:s friidrottstävling Atleticumspelen. Även om heldagar blivit halvdagar kräver det sin man och orken räckte helt enkelt inte till. Men det är stimulerande att vara med om att ge energiska målinriktade ungdomar från Danmark och Sverige möjlighet att mötas och tävla.

Och speciellt glad blir man, när några 13-åriga flickor från Ystads IF efter en höjdhoppstävling kommer fram, tar i hand och säger: -- Tack, du är duktig och stressar oss inte.

Lite skryt kan väl vara tillåtet ibland. Tack, stimulerar även en gammal man. Och gör att man även 2021 bidrar till att cirka 700 ungdomar under två dagar kan träffas och ha trevligt i en positiv atmosfär.

En bit av en stor del, den största, av idrotten, som inte uppmärksammas utanför den trängre kretsen.

***

Det här var en lång parentes.

Vill vidare skriva något om LB 07:s uttåg ur damfotbollens elitskikt.

FC Rosengårds tränare Jonas Eidevall kommenterar i en SDS-artikel nedläggningen. Han menar, liksom jag i min senaste blogg, att man reser för mycket i svensk idrott. Han menar också att strukturerna inte är de samma inom dam- och herrfotbollen och att ekonomin är annorlunda. Därför måste man tänka om.

Ett konstaterande det också är lätt att instämma i.

Men är det inte just att man ger, och ser, en skillnad som genustänkarna hakar upp sig på.

Sen slår Jonas Eidevall in på det typiska FC Rosengårdsspåret: Det är Svenska Fotbollförbundets fel. Besluten om seriesystemet och upplägget av Svenska cupen är fattade i demokratisk ordning. Klubben har varit delaktig i besluten.

Förbundet kan knappast klandras för att både Kungsbacka och LB 07 med kort varsel drar sig ut cupspelet.

Jag uppfattat FC Rosengård som gnälligt. Man har synpunkter på längden på landslagets Algarveläger och för något åt sedan förhindrade man en av sina talanger att deltaga i ett internationellt slutspel för landslag.

Det är när de svenska damlandslagen spelar och når framgångar som damfotbollen uppmärksammas och når de stora massornas intresse runt om i landet. Inte när FC Rosengård spelar inför glest besatta läktare på Malmö idrottsplats.

Bra landslag är det i särklass bästa PR-vapnet för en bredare svensk damfotboll.

Jonas Eidevall är också oroad över att när antalet klubbar under den absoluta svensktoppen, som LB 07 och Kungsbacka, minskar kommer det att finnas färre miljöer för unga talanger att utvecklas i. Så är det naturligtvis.

Men vilket ansvar tar FC Rosengård? Man värvar hellre – och då helst utomlands – än satsar på egenproducerat. Eller värvar från mindre bemedlade på samma plattform.

Att unga och senare blivande svenska landslagsspelare får ge plats för spelare med utländskt pass ger inga plus i min betygskalender.