På Skånes friidrottsförbunds hemsida konstaterar man att årets medaljskörd på SM, sju, är det sämsta sedan 2012, då det också sju medaljer hamnade hos Skåneklubbarna.

Man kan förstås lägga till att fem Skånefostrade aktiva fick kliva upp på medaljpallen, Johan Wissman (fd IFK Helsingborg) på 200 m, Staffan Ek (Björnstorp) på 1 500 m och 5 000 m, Elias Håkansson (Eslövs AI) i slägga, Sarah Lahti (Klippan) på 5 000 m och Tracey Andersson (IFK Trelleborg) i slägga.

I gengäld sprang guldet på 5 000 meter hem till MAI av en Blekingegrabb, Jonas Leandersson (Kyrkhult). Alla de sju skånka medaljerna var för övrigt MAI:s.

Om nu den skånska toppen inte var direkt imponerande så var inte heller bredden något att luta sig mot. Förutom nu de sju skånska medaljörerna fanns det bara ytterligare nio skåningar på platserna 4 till 6.

Det tävlades trots allt om 64 medaljer och alltså om lika många ”finalplatser”.

Jag menar att ett distrikt av Skånes storlek bör ha en större utdelning. Låt vara att skador förmodligen förhindrade ett något bättre facit.

I Skåne finns en förening med en uttalad målsättning att vara en elitklubb, Malmö AI. IFK Helsingborg har från och till ambitionen att satsa mot eliten.

Men det är småklubbarna som lägger grunden i den skånska friidrotten. Se bara på vilja moderklubbarna är för de medaljörer som lämnat Skåne! Tendensen är lika dan när det gäller de ”riktiga” skånska medaljörerna. En kom som sagt från Kyhrkhult, två från IK Finish, en från vardera Hässleholm, Ängelholm, KFUM Kristianstad och Malmö (MAI).

Ser man på platserna 4 till 6 är facit likande: IFK Trelleborg 2 aktiva, IK Finish 2, Hässleholms AIS 1, IFK Lund 1, IFK Helsingborg 1, IK Kronan (Landskrona) 1.

Med andra ord: Malmöklubbarna med sina fina träningsmöjligheter och stora upptagningsområde hade under senior-SM 2016 endast en enda aktiv bland de sex främsta, som lockats till friidrotten och påbörjat sin friidrottskarriär i Malmö, trean på 400 meter häck Viktor Nylander.

Nog sagt!

I helgen var jag funktionär vid USM i friidrott i Vellinge.

Det var trevligt att umgås med trevliga, positiva, målinriktade ungdomar och med andra funktionärer. I den senare kategorin var det många jag känt under tre, fyra decennier. Friidrottens funktonärsstab är gammal i den här regionen. Nåväl, det kändes stimulerande att hjälpa till och ge en ung friidrottsgeneration möjlighet att träffas under angenäma former.

Samtidigt som 15- och 16-åringarna hade sina mästerskap i Vellinge arrangerades i Hässleholm SM för 17- 19- och 22-åringar. Sammanlagt tävlade man i 164 grenar om 492 medaljer. Med ett så brett utbud är det givetvis lätt att hitta många positiva insatser med åtskilliga medaljer. Som döljer brister och svagheter. I många grenar var det oroväckande små startfält även i de två yngsta åldersgrupperna.

SM i Skåne borde generera att det fanns gott om skåningar till start. Och visst resultatnivån hos några aktiva visade ett de förmodligen inte anmälts till ett SM, där det krävts både långa resor och övernattningar. Självfallet var det oerhört positiv för tävlingarna i sin helhet och för den enskilde aktive att man ställde upp i SM.

Men ... Trots närheten till tävlingsorten fanns det i nio av 16 grenar ingen skånsk deltagare i P 16. I F 16 var sju grenar "skånelösa". Lite bättre var det i 15-årsklassen, fyra grenar vardera var utan skåningar. Liknande var utfallet i de grupper som avgjordes i Hässleholm.

Grottar man ner sig i antalet aktiva är siffrorna än mer alamerande, speciellt på pojksidan. I P 15 deltog endast sex skånska pojkar, i P 16 sju. Flicksidan var betydligt mera positiv, 20 respektive 15.

Vill man se en bred skånsk friidrott är underlaget för klent. Det är lätt att gömma sig bakom ett rikt medaljutfall. Det är ju så att inom ungdomsfriidrotten kan en och samma aktiv ta både två och tre medaljer. Så var det också i år för många duktiga skånska ungdomar.

Tiden har inte räckt till för att räkna ut hur många av de 492 medaljerna som hamnade i de skånska föreningarna. I min värld är detta, speciellt i 15- och 16-årsklasserna, inte det viktigaste. Ett stort antal deltagare är så oerhört mycket mer betydelsefullt. De skånska klubbarna har mycket att ta tag i, speciellt bland pojkarna. Det visade årets USM.

När något man sysslat och trivts med i över 60 år krackelerar blir man givetvis ledsen.

Som nu att det i Skåne inte blir något distriktsmästerskap i friiidrott för ungdomar. Att det inte funnits något rejält underlag under 2000-talet för seniorer har man tvingats acceptera samtidigt som startfälten i de äldre ungdomsklasserna blivit mindre och mindre och i vissa grenar obefintliga. Men en säsong utan ett DM för åldersgrupperna 12-14 år är inte mindre än ett fiasko.

Den tilltänkta arrangören Ängelholms IF hoppade i ett sent skede av uppdraget, som skulle ha avgjorts den 13 och 14 augusti. Skälet: Staden Ängelhom fyller 500 år och det skall man celebrera på allehanda sätt, bland annat med ett halvmaratonlopp med friidrottsklubben som ansvarig. ÄIF prioriterade alltså ett långlopp framför en för arenafriidrotten viktig tävling.

Skånes Friidrottsförbund har förgäves sökt en ersättare. De klubbar utanför Malmö, som har resurser att ta hand om en tävling av denna, trots allt, storlek, har sina egna årliga arrangemang.

Malmöklubbarna Heleneholm och Pallas är första helgen i augusti upptagna med att tillsammans med IK Finish i Vellinge arrangera USM. Återstår då MAI. Som redan svarat för Kalvinknatet, Vårruset, Malmöloppet och under hösten har två långlopp ytterligare. Jag förstår att resurserna är begränsade, men åter prioriteras långlopp - och inkomster - framför viktiga, stimulerande ungdomstävlingar.

Återigen står Malmö med sina tre allvädersanläggningar utan någon riktig arenatävling 2016. Precis som det varit sedan 2009, då SM för seniorer avgjordes på Malmö stadion.

I klartext innebär det att i de för friidrott vädersmässiga - och rekryteringsmässiga - utmärkta månaderna augusti och september bara finns två tävlingar i Skåne. Och dessa är inte öppna för alla åldersklasser. Vissa grenar finns över huvud taget inte med.

Förklara för mig hur man i en konkurrenskraftig fritidsvärld skall fånga och behålla ungdomarna med ett så oinspirerande tävlingsprogram. Och lite vid sidan om: Hur skall Skåne kunna ta ut ett representativt lag till Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar utan en uttagningstävling som DM?

En eloge till Ystads IF, som under många år haft sina tävlingar under samma period, veckorna kring månadsskiftet maj/juni, som alla andra och liksom dessa haft små icke stimulerande startfält. Nu inbjöd man till en tävling den 23 juli, mitt i den bästa semestertiden. Det blev en bra tävling med stora startfält i vissa grenar som andra bara kunnat dröma om. YIF vågade bryta mönstret. Det lönade sig.

SOK.s (Sveriges Olymipiska Kommittés) friidrottsuttagning i går har väckt diskussion.

Så är det nästan alltid.

Jag menar att SOK agerat både ologiskt och tramsigt.

Susanna Kallurs nominering blev givetvis mest uppmärksammat. Det ligger mycket känslor bakom den uttagningen. Kanske också ett tryck från den stora allmänheten. Man måste beundra hennes besatthet -- den som driver många av de stora stjärnorna -- och att löpa 100 meter häck på 12,91, under den internationella kvalgränsen, är imponerande med tanke på bakgrunden. Låt detta vara vara ett tillräckligt skäl för Rio-resan och kom inte med uttalanden om att Sanna kan konkurrera om en åttonde plats, alltså att nå en final. Klarar man det inte i ett EM hur skalla man då fixa det i konkurrens med världseliten? I den aktuella världsstatistiken ger 12,91 en 49:e plats. Tar man bort 17 amerikanskor och några till från ländet med mer än tre topplöpare har Sanna Kallur en plats kring 25.

Jag har svårt att inse att hon har den kapacitet som SOK har som kriterium, att konkurrera om plats 8. Jag önskar dock att Sanna Kallur lyckas och hoppas att jag har fel om förmågan,

Nomineringen av Sanna Kallur öppnade vägen för höjdhopparna Sofie Skoog och Erika Kinsey, formellt kvalificerade men inte formmässigt 2016. Möjligen EM-finalsten Skoog. Lite konsekvens får det vara.

Men tar man ut dessa båda höjdhoppare varför då inte Erica Jarder i längd?

Jag har all respekt för att löpa maraton på 2,12 men att sätta denna tid som OS-kvalgräns samtidigt som alla i den svenska OS-truppen, oavsett idrott, som sagt skall kunna bli bli bland de åtta främsta, är minst sagt ologiskt. Detta apropå Mikael Ekvalls besvikelse över den uteblivna Brasilenresan.

Det finns mycket ologiskt i SOK:s resonnemang.

Så till det tramsiga: SOK:s uppskjutna besked till MAI:s diskuskastare Axel Härstedt. Vad kan förändras på några få dagar? Misslyckandet i årets EM och fjorårets VM ligger naturligtvis honom i fatet liksom att årets två bästa resultat är nådda vid tävlingar utanför de stora arenorna. Men det är ju så att många, många av de långa diskuskasten är nådda vid mindre och tillrättalagda tävlingar. Det är inte många som kastar 65 meter, kvalgränsen, vi ett mästerskap. Det visar de senaste mästerskapen.

Michael Tornéus och Kim Amb sökte upp optimala yttre förutsättningar för att nå sina respektive kvalgränser. De lyckades och en OS-nominering var därefter självskriven efter deras EM-insatser, strålande (silver) respektive godkänd (finalplats).

Men trots missen i EM borde Axel även han få en biljett. I ett lyckat ögonblick har han den finalkapacitet, som några av de uttagna friidrottarna saknar.

Varför håller SOK på att tramsa?

Jag gillar friidrott.

Ungdomsfriidrott och tävlingar som gäller något, mästerskap i alla dess former och landskamper.

Galor är inget för mig.

Av olika skäl såg jag inte så mycket från EM som jag önskat. Fyra svenska medaljer är ett okej facit. Har dock inte järnkoll på vilka toppnamn som avstod för att koncentrera sig på OS. I massmedia fick den svenska truppen godkänt. Jag håller med. Någon menade förstås att Karin Torneklint är Sveriges snällaste förbundskapten.. Hon sänder för stora trupper, speciellt till ett EM.

Jag menar att ett mästerskap skall ha försök och final och i loppen upp minst till och med 800 meter även en semifinal. Det är detta som är kryddan, ger många spänningsmoment, ger chans till överraskningar -- i båda riktningarna.

För detta krävs stora startfält. Hur skulle det se ut om länderna bara anmälde aktiva med finalchans eller till och med medaljmöjlighet? Det hade inneburit torftiga tävlingar.

Tack och lov sänder de flesta nationer mer än sina finalaspiranter. Om Karin Torneklint är mer generös än sina kolleger vet jag inte men eftersom startlistorna generellt vara stora, fanns samma grundtanke hos många. Av 30 deltagare/gren är det inte mer än hälften som har en realistsk möjlighet att nå finalen, en fjärdedel kan vara ett medaljhop. Det är så det ser ut.

För de unga är ett EM också en viktig “Se och lära-tävling”. Inte att förglömma.

Så visst skall Sverige ha stora trupper i ett EM.

***

I SM har startfälten minskat under en ganska lång period. Mycket beronde på att toppbredden blivit sämre men också tyvärr på grund av klubbarnas restriktiva uttagningsprinciper. Den aktive skall ha bra chans till finalkvalificering annars blir det att stanna hemma.

Klubbledarna måste bli lika generösa som Karin Torneklint.

Ett internationellt mästerskap, ett OS, ett VM eller ett EM, skall vara säsongens höjdpunkt.

Därför har jag svårt med simningens alla mästerskap. Det är inte lätt att veta hur man skall värdera en medalj. Nu har friidotten ett EM månaden före OS. I många grenar blir det ett B-mästerskap många av de främsta avstår, för många är det en träningstävling, för några ett desperat sista försök att kvala in för en resa till Rio och OS.

Det är inget riktigt mästerkskap.

Men som svensk och allmänt friidrottsintresserad är jag lite ambivalent (fint ord, va?). Jag ser vikten av unga aktiva får ett tillfälle att göra internationell mästerskapsdebut i lite svagare konkurrens än i ett VM eller i ett EM det år då EM är det enda stora mästerskapet. I och med att Finnkampen är den enda landskampen behövs det fler tävlingar med internationell touch för att få stimulans och erfarehet.

Samtidigt gäller det för omgivningen -- inte minst massmedia -- att värdera resultat och placering i förhållandet till konkurrensen. Efter att duktiga Moa Hjelmer för fyra år sedan blev Europamästare på 400 meter i ett "B-EM" blev hon av okunnig press utsedd till ett OS-hopp. Naturligtvis var hon inte det. Moa fick en oförtjänt press på sig. Hennes OS-insats klassades av många som ett misslyckande. Självfallet vet jag inte hur upphaussningen efter EM-guldet påverkade henne. EM-vinsten i sig var just då en prestation att glädja sig åt. Värdera nu de eventuellt fina insatserna i Amsterdam på rätt sätt. Det är ett mästerskap i skuggan av OS.

Men kanske en nyttig erfarenhet och injektion för fortsatt satsning mot de stora mästerskapen.

Skånsk friidrotts största problem de senaste åren har varit den minst sagt klena återväxten på pojksidan.
Det är få tonårsgrabbar som tävlat. I vissa åldersklasser, alla grenar inräknade, har det till och med varit totalt färre än tio. Ja, det är sant. På flicksidan har det varit betydligt bättre, om än ej bra om man sätter vissa krav.
Men när nu de svenska trupperna till EM för 19- och 17-åringar presenterades fanns det åtta grabbar, som representerar en skånsk förening, men endast två flickor varav en, Irene Eklund, kommer från Kil i Värmland.
Det är siffror som är mycke förvånande. Jag hade trott att det skulle varit tvärtom.
Precis som på seniorsidan är det MAI som har flest representanter, sex, mot IFK Helsingborgs tre och IK Finishs/Öresund FK:s en. Men precis som på seniorsidan är det småklubbarna som sett till att friidrottsintresset väckts och gett de första grunderna. Två av MAI:s UEM-deltagare har börjat i Heleneholms IF, en i IK Finish, en i Hässleholms AIS och en, som sagt, i Kils AIK.
Sett över hela åldersspectrat ur ett EM-perspekiv är det IFK Helsingborg och IK Finish som bäst på att ur sin ungdomsverksamhet fostra aktiva för den internnationella scenen.

Friidrotts-EM i Amsterdam börjar i veckan.
På plats i Holland finns elva aktiva med skånsk anknytning, sju av dem från den enda skånska förening med för närvarande en uttalad elitmålsättning, Malmö AI. Johan Wissman och Sarah Lahti tävlar för Hässelby SK, Tracey Andersson för Ullevi och Frida Persson för Hammarby.
Det intressantaste i min friidrottsvärld är vilken moderkluben är för dessa elva EM-resenärer. Så här ser det ut: MAI 2, IFK Helsingborg 2, IFK Trelleborg 2, IK Finsh 2, Hässleholms AIS 1, Klippans FK och så Kyrkhults SK från Blekinge 1.
Åter och återigen visar det sig att det är de mindre klubbarna i distriktet som är de viktigaste i Skåne. Der är också de som svarar för att det finns tävlingstillfällen för ungdomarna under sommarhalvåret.
Jag har i åratal uppmanat skånsk friidrott att gemensamt ta sitt ansvar för en bred verksamhet. Allt pekar på att grunden finns ute i de mindre föreningarna. 2016 års EM-trupp är ett av åtskillga bevis. Utan dessas grundläggande arbete med såväl rekrytering som den nödvändiga tävlingsverksamheten hade Skåne inte haft någon elitklubb.