Det är mycket fotboll nu i EM-tider.

Kanske till och med för mycket. En hel massa intressanta saker blir åsidosatta. Hann i alla fall i helgen med ett besök på friidrottstävlingen Finish Games i Vellinge. IK Finish är en ambitiös förening och vill bjuda alla från 8-åringar till veteraner en möjlighet att tävla i ett digert program med i stort alla grenar. Det har man gjort nu i en massa år men av någon anledning inte insett att det i den skånska verkligheten inte finns så många aktiva att man kan få lockande startfält.

Nu föredrog till och med några av klubbens främsta aktiva att ställa upp på andra tävlingar med garanterat stimulerande motstånd. Grannklubbarna gjorde i många fall liknande prioriteringar.

Det blev en ny avslagen tävling med små startfält även i de allra lägsta åldrarna och det fanns till och med lopp med endast en enda startande löpare. I merparten av loppen tävlade man i ett par tre årsklasser samtidigt.

Det är synd att Finish Games genom åren fått ett så dåligt rykte i Friidrottskåne. Ett nytt recept måste till för att locka till Finish Games.

Jag hänvisar till mitt förra blogginlägg!

***

I ett så digert program fanns det givetvis mycket positivt.

IFK Trelleborgs Joakim Andersson hade 48,96 i blåsten och i sin ensamhet  på 400 meter. I Finish, Malmö AI och Heleneholms IF finns det löpare i ”samma härad” och det kunde bli ett efter skånska mått mätt riktigt utvecklande lopp med lite av derbykänsla – för att tala fotbollsspråk.

Det finns med andra ord underlag i vissa grenar för bra distriktstävlingar. Problemet är att klubbarna/tränarna går sina egna vägar.

Är forna tiders vardagstävlingar på distriktsnivå  över cirka två timmar med ett begränsat antal grenar en föråldrad idé? Jag tycker inte det.

***

Mer positivt. Det finns plast för de yngre att göra sin tävlingsdebut under lugna förhållanden. Även om jag i princip är mot tävlingar utanför den egna klubben för de under tio år.

En min närstående 11-åring gjorde sin tävlingsdebut. I längd var det enbart denna åldersklass. Det blev en riktig tävling, man hade koll på vilken placering man hade, vad man behövde hoppa för att få pris etc. Det som just är meningen med en tävling utan att för den sakens skull lägga stor vikt vid resultat och placering.

I de två andra grenarna blandades pojkar och flickor och olika åldersklasser. Alls inte lika intressant. Tyckte deltagarna.

***

Finish Games behövs, Men i ett annat format. IK Finish är en för bra förening för att förknippas med tama Finish Games.

Skånes Friidrottsförbund hade i går kallat till en framtidskonferens.

Eller om man så vill ett krismöte.

Och det är naturligtvis bra. Inser man inte att det är kris, kan man ju inte åtgärda problemen. Alla var väl i stort överens om att hälsotillståndet i skånsk friidrott inte är bra. Okej, det finns klubbar som har kö till sina friidrottsskolor men det rör sig mestadels en verksamhet för yngre barn och Kalvinknatet samlar 10 000 löpare. Men även här rör sig det mestadels om yngre barn. Mångåriga köer och åratal av Kalvinknat har inte gett utslag i ett högre deltagarantal i arenafriidrotten för tonåringar och seniorer. Det var denna del av friidrotten kvällsmötet handlade.

Även i diskussionerna var konferensdeltagarna eniga.

Tävlingsprogrammet måste ses över, samarbetet mellan arrangörerna måste intensifieras, man bör överväga hur långt ner i åldrarna man skall inbjuda till tävlingar, Skåneklubbarna måste gemensamt värna om vissa tävlingar inom distriktet, satsningar måste göras så att de (få) äldre ungdomarna/seniorerna får stimulerande tävlingar i närområdet, återgå till tävlingar med färre grenar på vardagskvällar, det är för dyrt och komplicerat att arrangera tävlingar. Med mera …

Samarbete var honnörsordet.

Ja, ni som någon gång läst mina friidrottsinlägg känner igen frågeställningarna. Det borde göra mig glad.

Men i stället är jag besviken Under många, många år inom skånsk friidrott har jag varit med om konferenser, sammanträden och årsmöten där samma saker diskuterats och deltagarna varit lika eniga som i går om att ändringarna måste ske. Men sen har föreningarna gått hem i sin egen kammare och gjort precis som tidigare.

Det har varit förödande. Den skånska friidrottsstatistiken är direkt avslöjande.

Gårdagsmötet visade att den skånska friidrottsfamiljen i stort är enig. Det finns alltså ingen bättre grund för en förbättring/förändring.

Nu står förhoppningarna till ett starkt distriktsförbund. Förbundet har bestämmanderätt över många av dessa frågor.

Använd den!

Den egna föreningens intressen måste stå tillbaka för att få en förbättrad samlad skånsk friidrott.

Kan kanske vara på sin plats med några iakttagelser efter helgens stafett-SM i friidrott.

Den skånska representationen blev än mindre än vad anmälningarna visade. När det var dags till start fanns endast 20 skånska lag på plats. I 30 lopp. Den regress jag påvisade i ett blogginlägg före tävlingen var än värre. Man skall inte glömma att Skåne är det befolkningsmässigt klart näst största distriktet.

90 medaljer stod på spel, tio hamnade i Skåne (MAI sju och IFK Helsingborg tre). Det är det sämsta utfallet på mången god dag.

Att jämföra med Stockholms 45 och Göteborgs 26. Övriga Sverige sprang hem endast nio medaljer, ingen alls på de åtta seniordistanserna. Det är lika oroande som det klena skånska facit.

Friidrottssverige kantrar. Även om de små klubbarna höll sig bra framme vid 2015 års USM utomhus.

***

På Skånes Friidrottsförbunds hemsida var en skribent nöjd med att 25 skånska lag var anmälda. Har man inom förbundet inga högre ambitioner är det illavarslande.

När hemsidan summerade (en annan skribent?) tävlingen påpekade hen, tack och lov, både det kvalitativt och kvantitativt dåliga resultatet.

***

Ett stafett-SM väcker inte något större massmedialt intresse. Ingen Malmötidning har med ett ord, varken i text eller i någon resultatredovisning, berört tävlingen. Trots att de fanns MAI-medaljer på seniorsidan att nämna.

Mönstret känns igen. Lokala SM-medaljörer får inte längre plats.

Om arrangörerna, Stadionklubbarna i Stockholm, meddelat TT (Tidningarnas Telegrambyrå) vet jag inte men har inte sett ens några resultat.

***

Anmärkningsvärt är att Svenska Friidrottsförbundet textmässigt på sin hemsida inte berört andra dagens tävlingar. Om det egna förbundet inte ens bemödar sig om att skriva om tävlingen, hur kan man då hoppas på att andra media skall göra det.

***

2017 års stafett-SM  skall arrangeras i Malmö.

Tacknämligt för den som bor 500 meter från Stadion. Men jag anser att ett stafett-SM skall avgöras antingen i Göteborg eller i Stockholm eller dess närhet. Det är där det finns underlag för att få stora startfält med SM-värdighet. Till och med i år fanns det grenar med två, tre lag. Så skall det inte vara på ett SM.

Risken är uppenbar att Stockholmsregionens klubbar av ekonomiska skäl drar in på sin representation med följd av än färre lag vid en tävling i sydligaste Sverige.

Tyvärr tror jag inte att Skåne med sitt nuvarande underlag kan kompensera Stockholmsbortfallet.

Det hade varit ekonomiskt försvarbart om Stockholmsklubbarna subventionerade de Skåneklubbar som sänder många lag till ett stafettlag i 08-land. Jag inbillar mig att det blir fler lag på startlinjerna än i Malmö 2017.

Någon publikfest tror jag inre heller på på Stadion. Friidrottsintresset är ljumt här nere.

***

Sen  kan man ju också undra över hur länge man skall envisas ned att ha kvar 22-årsklasserna med sina magra startfält. De räcker gott med seniorer och 19-åringar som de två äldsta grupperna.

Såg i dag att FC Rosengård värvat en ny spelare till sitt damlag.

Naturligtvis en utländsk spelare, danskan Nina Frausing Pedersen.

Finns det någon annan elitförening med en stor ungdomsverksamhet, som så underkänner sin egen förmåga att få fram elitspelare?

Jag kan inte tolka det på annat sätt, när man ideligen söker spelare utifrån för att ersätta skadade spelare till och med för att fylla ut bänken.

I fjor somras slog klubben på stora pr-trumman och talade om vilka duktiga unga talanger man hade och att man också gav dem speltid i Allsvenskan. Klubben F 19-lag vann också SM överlägset.

Men var finns de nu, när det finns behov? Hur har klubben utvecklat dem?

På dagens hemsida för klubben redovisas tolv utländska spelare, men Nina Frausing Pedersen blir det tretton.

I min värld talande siffror.

***

Svenska cupen för herrar har på sina ställen rönt stort intresse, i i alla fall modern tid. Dock inte överallt.

Orsaken är självfallet möjligheten att få spela på bra underlag, konstgräs. Och att detta underlag nu finns på arenor med en viss publikkapacitet. Och att det dessutom i Stockholm finns två spelplaster med tak. Matcher med över 20 000 åskådare i februari/mars är i ett historiskt perspektiv helt fantastiskt.

Givetvis skall fotbollen utnyttja dessa pr-möjligheter, speciellt som tv-kanalerna är med på framgångståget. Det är klart att det går att hitta små sportsliga orättvisor i spelschemana, men varför fokusera på dem?

Gläds åt Friends och Tele 2! Men för att för att få ekonomi (även om det är si och så med Friends) behövs andra arrangemang än fotboll. Allt har två sidor. Pluseffekterna överväger.

Och nu när några delar av landet kan frambringa gräsplaner kommer den meningslösa debatten om natur och konst åter upp på agendan.

Den för inget positivt med sig. Skall vi ha en säsong från februari till november med lag från Malmö till Östersund måste man tillåta konstgräs.

Ingen kan väl med gott ekonomiskt samvete mena att kommunerna skall ha godkända arenor både med naturgräs och konstgräs.

***

Så lite friidrott.

Den skånska regressen fortsätter att visa sig. Skåne blev utklassat av Göteborg i distriktstävlingen i Götalandsmästerskapen för 13-14-åringar, 283 poäng mot 164. Småland hade 147 poäng.

Det sorgliga var inte utklassningen som sådan. Vad värre är att det fanns grenar där ingen enda skåning deltog, i många endast en till tre. Av resultaten att döma hade man barskrapat förrådet. Skåne sände i stort vad man hade.

Så dyster är återväxten,

Ibland råkar man ut för händelser man inte planerat.

sDärför detta lite försenade inlägg, en fortsättning på mina funderingar om hälsotillståndet inom den svenska/skånska friidrotten.

I förra helgen avgjordes de svenska ungdomsmästerskapen, de för 15- och 16-åringarna.

120 medaljer stod på spel, lika många placeringar 4 till 6.

Stockholm, Göteborg och Skåne är av hävd vanligtvis de tre framgångsrikaste distriktsförbunden i Sverige, ganska naturligt eftersom de har det största befolkningsunderlaget.

Men något är på gång. Vi JSM (17- , 19- och 22-åringarnas mästerskap) var det övriga Sverige som tog mer än hälften av medaljera, vid USM var fördelningen 72—48. Räknar man antalet placeringar 4 till 6 är skillnaden i stort lika stor.

Det är de små som dominerar svensk junior- och ungdomsfriidrott, den viktiga grunden.

Av Skånes elva medaljer togs fem av två aktiva, detta noterat för att beskriva den tunna bredden,

På seniorsidan, med SM som underlag, är det sig likt. Där klarar sig ”Sverige” inte lika bra.

En sak är dock helt klar: Skåne tappar mark på alla nivåer.

Talar man med ledare runt om i Skåne är försvaret alltid: pengar, genererade genom främst Stockholm Marathon och Göteborgsvarvet.

Och visst finns det elitaktiva från Skåneklubbar som tävlar för klubbar utanför distriktet, Johan Wissman (IFK Helsingborg/Hässelby), Staffan Ek (Björnstorp/Huddinge), Elias Håkansson, Sverigetvåa i slägga (Eslövs AI/Spårvägen), Petter Olsson (MAI/Hässelby), Sarah Lahti (Klippan/Hässelby) och Tracey Andersson (IFK Trelleborg/Ullevi).

Samtidigt finns det övergångar i andra riktningen, som med säkerhet inte enbart beror på att man får tävla i en vacker klubbdräkt.

Men låt seniorfriidrotten leva med de resurser som finns! Bygg om från grunden med gemenskap runt om i Skåne. Lägg resurserna där!

För någon vecka sedan fick Skånes Friidrottsförbund en ny styrelse. Den har tunga uppgifter framför sig. Jag håller tummarna.

***

I helgen avgörs Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar. Aldrig tidigare har Skåne sänt en numerärt mindre trupp. På grund av ett tunt underlag. Det finns helt enkelt inte något större underlag. Det är den bistra sanningen.

Axel Härstedt är en ambitiös herre.

Såg honom i morse cyklande från ett av sina träningspass på Stadionområdet i Malmö. Det är där han lägger grunden för att i augusti få åka till OS i Rio och kasta diskus.

Axel älskar sin friidrott. Och han är orolig för dess framtid, speciellt i Skåne.

Han har därför som privatperson lagt en motion till Skånes Friidrottsförbunds årsmöte i morgon i vilken han föreslår att förbundet skall anta en målsättning för mångkamp för ungdomar och utforma en handlingsplan.

Axel pekar bland annat på nyttan av den allsidiga träningen, den gemenskap en mångkamp ger och också på möjligheten att ungdomarna kan hitta rätt bland alla friidrottens grenar.

Trots att förbundsstyrelsen håller med Axel i hans argument avslår den motionen i sin helhet med motiveringen att man ej har resurser eller medel. Man hänvisar i stället Axel Härstedt att tillsammans med Skånes Friidrottsförbunds arenakommitté hos Skåneidrottens ansöka om ett särskilt utvecklingsprojekt.

Ibland baxnar man.

Hur tror man att en enskild person kan söka projektbidrag hos Skåneidrotten? Och för det andra varför inte föreslå årsmötet att man godkänner Axel Härstedts förslag samtidigt som styrelsen själv på olika sätt undersöker möjligheten att skaffa medel.

Och behövs det så mycket medel? Det är mer en fråga om viljeinriktning från förbund och föreningar.

Det är många som pratat om att något måste ske med skånsk friidrott.

Här kommer en ung elitfriidrottare med ett konstruktivt förslag.

Då är det bara att lyssna och slå till!

Visa handlingskraft!

***

Och till slut: Lycka till med din OS-satsning, Axel!

Det är härligt med elitidrottsmän som även vill ta ansvar för de kommande generationerna. Det värmer.

Kils AIK, Södra Sandby IF, Ängelholms IF, Malmö AI, IF Kronan, Hässleholms AIS, IK Finish, IFK Trelleborg, IFK Helsingborg.

Lägg till Björnstorps IF, Klippans FK och två gånger IFK Helsingborg.

Vad är detta? Jo, de nio första föreningarna är moderklubbarna för de nio skånska individuella medaljörerna vid helgens SM i friidrott i Atleticum. I de tre följande har tre ettor och en trea, som numera tävlar för en Stockholmsklubb, fått sin första kontakter med friidrott.

Kan man på ett tydligare sätt åskådliggöra vikten av duktiga småklubbar för en livskraftig skånsk friidrott?

Jo, faktiskt!

En ny uppräkning: Ystads IF, IFK Trelleborg, IK Finish, IFK Lund, Eslövs AI, IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Hässleholms AIS, Åhus FK.

De är dessa föreningar som håller igång en skånsk utomhussäsong. Alltså inget Malmöarrangemang.

Hur ser det då ut inomhus? IFK Lund och Åhus är även med och ser till att det finns tävlingstillfällen under vintern.

I Malmö arrangeras tre innetävlingar. Man tar delvis hjälp över klubbgränserna vid alla tillfällena men huvudansvaret är snett fördelat. Heleneholms IF, som här tar sitt ansvar, är med vid alla tre, en ensam (Atleticumspelen), en som en av två i Sista chansen med IF Finish, och en av fyra vid Pallasspelen, där Pallas, Finish och MAI är de tre andra medverkande.

Jag understryker: Det är de små klubbarna som håller igång de viktiga grunderna i den skånska friidrotten.

Och till de små klubbarna räknar jag alla utom MAI, som är den enda föreningen i Skåne som har en uttalad målsättning att vara en elitklubb. MAI är helt beroende av sina skånska grannar både vad gäller rekrytering och tävlingstillfällen.

Att då på hemmaplans-SM ur egna led bara få fram en enda bronsmedaljör är det ett godkänt facit?

Mitt svar behöver ni inte fundera över.

***

Att tro att ett SM i Atleticum, ett stafett-SM 2017 och en internationell gala samma år skall bli bli en nytändning för Malmös och Skånes friidrott är bara naivt. Det behövs mycket, mycket mer grundläggande åtgärder, långsiktiga sådana.

***

En glädjande tendens är att landsorten tar för sig. I helgen dominerade Stockholmsklubbarna. Av 78 individuella medaljer tog man 29, Göteborg 16 och Skåne 9 men övriga Sverige 24.

Liksom jag menar att det är betydelsefull att det finns en bredd i Skåne är det viktigt att det finns i hela landet.

Det här är ett blogginlägg för friidrottsnördar.

Det medger jag. Men samtidigt ett försök att ge en bild av det Friidrottssverige som faktiskt existerar på seniornivå.

I helgen arrangeras SM i Atleticum i Malmö. Anmälningslistorna visar att det finns ett vekligt stort distrikt i landet, Stockholm, med Göteborg på en stabil andraplats. Av de något över 460 individuella starter som är aviserade görs cirka 160 av stockholmare, närmare 90 av göteborgare, det vill säga cirka 250 totalt. Övriga Sverige svarar för 210, därav ungefär 65 från Skåne från sju klubbar.

(Att jag inte nämner några exakta siffror beror på att det skett några smärre förändringar sedan jag för någon dag sedan räknade antal starter.)

Utan att vara elak mot några av de skånska friidrottarna vågar jag påstå att om SM arrangerats i Mellansverige hade det av ekonomiska skäl blivit kring 15 färre skånska starter.

Denna bild får man aldrig läsa om i den enda tidning i Malmö som i papper eller i blogg berör friidrott. Framkastade siffror måste ha en bakgrund.

***

Vid förra helgens SM för 22- 19- och 17-åringar togs mer än hälften av de 180 medaljerna av klubbar utanför Stockholm, Göteborg och Skåne. Så lär det inte bli denna helg. De stora distrikten kommer att dominera.

Min förhoppning är att JSM dock var ett trendbrott. Ett utvecklat Friidrottssverige behöver ett brett Friidrottsverige.

Liksom ett Friidrottsskåne behöver fler aktiva föreningar. Det är ju bara att se i vilken förening många av distriktets medaljkandidater fick sin första kontakt med friidrotten.