Visst elva guld, tre silver och lika många brons kan se ut som ett bra skånskt medaljfacit från helgens svenska juniormästerskap i friidrott.

Med rätt reklam kan man ställa mycket i positiv dager.

Men hur många medaljer tävlade man om? Jo, 60 grenar, det ger 180 medaljer. Är då 17 medaljer bra? I ett längre tidsperspektiv är det inte så. Skåne är historiskt sett ett av de tre främsta friidrottsregionerna i landet tillsammans med Stockholm och Göteborg.

Stockholm tog 40 medaljer, Göteborg 27. Ok, invånarantalet har sin betydelse. Skåne har 1,3 miljoner, Stockholm 2,0 och Göteborg lite över 0,6. Jag räknar då kommunerna som ingår i respektive distriktsförbund.

Jag tycker siffrorna är talande.

Tendensen att antalet aktiva i de yngre årgångarna blivit färre i Skåne, speciellt på pojksidan, visade sig tydligt i helgen. Endast fyra skånska grabbar deltog i P 17, en var från Malmö (MAI). I F 17 var det sju tjejer men än en gång endast en från Malmö (Heleneholms IF).

Jag har påtalat det tidigare och diskuterat med många, en del lyssnar, andra lever i sin egen friidrottsbubbla. Men vem gör något?

Det skall inom kort väljas en ny styrelse i Skånes Friidrottsförbund. Finns kraft och intresse att få skutan på rätt köl?

***

Det mest glädjande under JSM-helgen var ”Övriga Sveriges” medaljutdelning. Med ojämna mellanrum har jag sammanställt hur många pallplaster de tre ”stora” haft i konkurrens med resten av landet. Stockholm, Göteborg och Skåne har sammantaget varit överlägsna i de flesta SM-sammanhang.

I helgen tog ”Övriga Sverige” mer än hälften av medaljerna, 96 fördelade på 26 guld, 34 silver och 36 brons.

Det är glädjande med denna större geografiska spridning. Det gynnar svensk friidrott.

Jag trodde de hade lärt sig, MFF-följarna i Malmöpressen.

Efter de två första träningsmatcherna betonade man att det var just träningsmatcher och att man måste ge det nya spelsystemet, de nya spelarna och inte minst den nye tränaren Allan Kuhn tid. Så är det naturligtvis. Man hade tagit lärdom av från förra vårens upphaussning. Trodde man.

Men så gör MFF EN hyfsad bra halvlek mot det danska topplaget Midtjylland (1—1) och då kommer åter de stora orden till användning. Några bra sekvenser av de nya, absolut inte under en hel match, visade enligt skribenterna vilken hög kapacitet det finns.

Men vad förväntar man sig? För de stora pengar MFF lagt ner på dem skall de väl kunna uträtta något? Det är inga juniorer det rör sig om.

Som jag sa många gånger förra året. Betygen sättes efter en hel tävlingssäsong inte efter en träningsmatch i februari.

***

En annan sak som är sig lik, är intervjuerna med Markus Rosenberg. Efter i stort varje match menar lagkaptenen att MFF borde vunnit, spelat bra, och att man skapat många målchanser. Han må säga det, men är det förbjudet att ifrågasätta?

***

Över till handboll.

Såg Göteborgsmötet mellan Redbergslid och Sävehof. Det fanns bara drygt 1 200 personer i Lisebergshallen i detta derbytoppmöte. Storstäderna har svårt att samla åskådare.
Ricoh har 750 i snitt, RIK 994, HK Malmö 1 072 och då skall vi inte glömma att det var fri entré vid många tillfällen. Sävehofs 1 134 imponerar inte heller. På sitt sätt inte heller Hammarbys 1 411. Vi pratar ju om landets tre största regioner.

Svensk elithandbolls dröm/målsättning är att få en professionell liga. Med så nedslående publiksiffror verkar det bli en utopi.

Oroande är också den höga medelåldern på åskådarna. Tv:s svep över läktarna i Lisebergshallen visade mest herrar i pensionsåldern. Tyvärr mycket liknande hur det ser ut i Baltiskan när HK spelar.

***

Redbergslid har ett intressant lag med bra besättning på alla positioner och en hygglig bredd. En outsider i slutspelet om man kan behålla sin fjärdeplats och få hemmafavör i en kvartsfinal?

***

Elitidrott bjuder på en tuff atmosfär. Ett nytt namn i en trupp kan innebära från spel i 60 minuter till noll, i i alla fall de jämna matcherna. Jag tänker på HK Malmös Simon Nyberg, som i min värld gjorde en mer än godkänd höst men som nu sitter fast på bänken i och med värvningen av Fredrik Petersen.

Fredrik har hög kapacitet men har hittills inte imponerat så att inte Simon borde få någon liten speltid.

Och Petersen har ju till och med spelat på nio meter i en OS-final. Varför inte i HK Malmö? Det hade gett en möjlighet för Nyberg. I alla fall stundtals.

***

Avslutningsvis lite friidrott.

Fem aktiva från Malmöklubbarna tävlar i helgen i den nordiska landskampen, fyra från MAI, en från Heleneholms IF. Alla MAI-arna kommer utifrån, heleneholmaren Mattias Ohlsson har hela sin friidrottsfostran i Malmöklubben.

Det här visar på några intressanta detaljer:

Det är allt färre ungdomar/seniorer, speciellt på herrsidan, från Malmö som tävlar i friidrott.

Då och då menar många – även klubbledare – att det därför bara behövs en friidrottsförening i stan.

Helt fel!

Det är nödvändigt att det finns någon som även tar hand om Late bloomers med energi. Mattias är en sådan. Det finns många andra. Någon måste ta hand om dem.

Heleneholms IF har under de flesta av sina 75 år värnat om bredden.

Jag hoppas man fortsätter och helst öka sin numerär. Kan man sedan dessutom få hjälp av ett vettigt tävlingsprogram vore det än bättre.

I min värld stimulerar konkurrens.

MAI behöver lokalt sådan.

Han är värd att uppskattas, Lennart ”Salle” Samuelsson.

Den gode Salle blev vederbörligen hyllad på de 35:e Pallasspelen i friidrott med blomster, applåder och vänliga hälsningar i en – vad skall vi kalla det? – gästbok från stora delar av Friidrottssverige.

Under 34 år har han byggt upp sitt friidrottsliga livsverk till en institution under den svenska innesäsongen. Pallasspelen är både kvalitet och kvantitet, uppskattad av danska, norska och svenska föreningar. I helgen deltog 113 föreningar, ett rekord. Ett bevis på tävlingens ställning som en av Sveriges attraktivaste.

I år har Salle varit bollplank – det lär han bli i många år ytterligare, vad han än själv säger – till den den nya tävlingsledaren Heleneholms Maria Kvant, som för övrigt blir ny kanslichef i klubben om någon månad.

Salle var nöjd med hela arrangemanget i den nya regimen, ett bevis som något att det fungerade bra. Som vanligt.

***

Pallasspelen är numera att samarrangemang mellan Finish, Heleneholm, Malmö AI och Finish i Atleticum. Det är en nödvändighet. Ingen förening har själv personella resurser att klara av ett drygt 20 timmar långt arrangemang. Totalt behövdes 85 ideella funktionärer under själva tävlingen, då är inte alla för- och efterarbetstimmarna – också ideella – inräknade.

I framtiden finns det ett uppenbart problem. Funktionärskadern börjar bli gammal. Flertalet av de i bärande funktionerna är i 60-årsåldern, många över 70, några över 80, den äldste snart 89.

För att höja medelåldern hade jag själv en liten, men kanske ändå viktig, roll i det hela.

***

På lördagen upplevde man något av kontrasternas värld. På stadion bredvid, Swedbank, hade mäktiga Malmö FF inbjudit till intervjuer för att anställa servicepersonal – mot betalning! – till olika uppgifter vid sina matcher. Vissa uppdrag förstår jag att man måste arvodera, men nog borde det finnas ideella krafter att utföra en hel del.

Det är skillnad på de rika och fattiga!

***

Tillbringade några angenäma timmar i Atleticum. Det är alltid trevligt att träffa gamla vänner. Men på samma gång som funktionärsskaran har en hög medelålder har ledarna en hög ålder. Det fanns många ledare som jag lärde känna på 1960-talet och som fortfarande är drivande i sina föreningar. Och de säger alla att det inte finns några yngre som vill ta över.

Ytterligare en fara för den skånska friidrottens överlevnad.

Alla har inte hittat sin efterföljare, som Salle.

***

Efter år av tillbakagång i antalet skånska starter vid Pallasspelen var det i år något fler skåningar i startlistorna än i fjor, förvisso marginellt, men ändå. Förhoppningsvis är den nedåtgående spiralen bruten. Men på ett tiotal år har antalet skånska starter minskat från över 1 300 till ungefär 900. Säg att varje aktiv gör två starter under tävlingen och detta innebär att 600 till 700 friidrottare är nere i 450 och detta i åldersspannet 10 år och uppåt. Dessutom fördelade på de båda könen.

Summan blir inte så stor per årsklass.

En studie av resultatlistorna från innesäsongens stora skånska generalmönstring visar också många grenar utan något skånskt deltagande och ännu fler utan någon Malmöaktiv.

Det finns att jobba med.

***

Hörde att en tongivande representant från den stora arrangörsföreningen i och med att Pallas inte längre var ensam ansvarig ville byta namn till Malmöspelen.

För guds skull behåll namnet Pallasspelen, ett inarbetat positivt varumärke.

Behåll det inte minst för Lennart ”Salle” Samuelssons skull.

Såg i dag att Malmö stadion kommer att vara kvar minst tio år till.

Och att friidrottsdelen skall upprustas.

Det är bara att gratulera friidrotten i Malmö, som nu har tre utearenor, Stadion, Heleneholm och sedan i somras/höstas Hästhagen, fullvärdiga för att arrangera i alla fall tävlingar av hygglig klass. Detta i en stad, där det sedan SM 2009 inte funnits mer än en arenatävling utomhus.

Men ni skall det hända något! På alla områden från internationella galor till ungdomstävlingar och inte minst förbättrade träningsförhållanden för ungdom.

Men hallå! Så usla har förhållandena på Stadion inte varit. Det har gått alldeles utmärkt att träna och tävla där. Liksom på Heleneholm. Det är viljan som saknats.

Och för att vara riktigt uppriktig: Antalet aktiva Malmöungdomar i åldrarna från 12 och uppåt är verkligen få. Kapaciteten har inte använts.

Jag skall inte besvära med statistik över antalet aktiva friidrottstonåringar, men vågar konstatera att ingen idrott av dem vi kallar stora, har så få tävlande (och det är för dem de tre allvädersbanorna finns) i Malmö som just friidrotten. Friidrottsskolorna behöver inte fullvärdiga friidrottsutrymmen.

Jag har full förståelse för att det finns irritation hos övriga idrotter i stan. Och det säger jag som har friidrott som ”min” idrott.

Nu är det upp till Malmö AI och Heleneholms IF att visa att man har vilja och kapacitet att motsvara Malmö stads förtroende. (IK Pallas är ”vilande” som aktiv förening.)

***

Friidrotten har ett stort förtroende överlag av de styrande i Skånes kommuner. Hörby, Höganäs och Båstad har nyligen fått allvädersbanor, Höör är på väg. Samtidigt finns många relativt nyanlagda anläggningar med ytterst begränsad användning. Spåren förskräcker tydligen inte.

Det gäller att, liksom i Malmö, ge aktivt liv på de nya eller uppfräschade idrottsplatserna.

Jag är tjatig, men skånsk och malmöitisk friidrott behöver en nytändning. Och detta genom en verksamhet där man hjälps åt.

Två stora intressen har följt mig från de tidiga tonåren, tidningsläsning och friidrott.

Det är två branscher i kris och det känns därför naturligt att två av mina nyårsönskningar tillägnas dem.

Jag växte upp med Idrottsbladet, men IB hade konkurrens med många dagstidningar i min omgivning. Min mor har hade lärt sig tycka om Sydsvenskan när hon jobbade som barnsköterska i en familj på Ribersborg i Malmö och när hon bildade en egen familj i Skurup var det naturligt att även där läsa Sydsvenskan. I Skurup läste man även Ystads Allehanda, den fanns också i hemmet även om den under många år ”delades” med grannen Tant Matilda.

Mina släktingar, alla bodde i Skurup, hade Skånskan, så den tog jag också ofta del av. På ett plank kring Skurups hotell hade Arbetet tre glasförsedda anslagstavlor. Varje eftermiddag satte man upp dels första sidan, dels Skurupssidan och så även en sportsida. Det ingick i vardagsrutinen att cykla dit och ta del av innehållet. På eftermiddagarna kom även Ystads andra tidning Aurora ut. Den hade några familjer i huset där vi bodde så ofta bläddrade jag även igenom denna tidning.

Under studieåren i Stockholm fanns Stockholmstidningarna i elevernas samlingsrum och varje dag köpte jag Sydsvenskan på Östra station. Och varje vecka kom en packe med YA med post till bostaden i Stocksund från min mor. Portot var billigt på 1960-talet.

När jag själv bildade familj var en prenumeration på Sydsvenskan och Ystads Allehanda en självklarhet och eftersom vår granne i Oxie hade Arbetet var ett kvällsbyte SDS/Arbetet en självklarhet. Efter hand tappade jag kontakten med Skurup och skippade YA.

Under de 20 åren på Sydsvenskan hade jag obegränsad tillgång till tidningsläsning. Den utnyttjade jag.

Numera dimper varje morgon Sydsvenskan och Skånskan in genom brevlådan. Men tyvärr tunnare och mera lokala än någon gång tidigare. Jag förstår givetvis anledningen, färre läsare ger mindre resurser och sämre tidningar,

Min nyårsförhoppning är att upplageraset skall stoppas och att kvaliteten inte skall försämras.

***

Jag hoppas även att den nya veckotidningen Skånesport skall lyckas i sin satsning så att vi nördar åter kan få läsa om vad som sker på idrottsområdet i hela Skåne. Illavarslande är dock att man har tankar på att välja bort Nordvästskåne, en fjärdedel av distriktet, idrottsligt en tredjedel. Jag hade hoppats – och hoppas fortfarande – på en heltäckning.

***

För friidrottens del – jag tänker här bara på Skåne – finns det en självklar önskan: En kraftfull styrelse i Skånes Friidrottsförbund som kan vända ett skadeskjutet skepp. Den måste ha hårda nypor och se till att det blir ett vettigt tävlingsprogram och att utbildningen återuppstår.

Skånsk friidrott har aldrig varit sämre rakt över. Statistiken är fruktansvärt avslöjande. Det går inte att skyla sig bakom enskilda elitinsatser och att redovisa rekordstora friidrottsskolor för barn mellan 4 och 9 år, när i Malmö under 2015 en – ja, EN – 13-årsgrabb tävlade i friidrott och i årsklassen över också bara en –ja, EN.

Med sina utmärkta resurser, innehallen Atleticum och tre utearenor med allvädersbanor är det i mina ögon ett rejält underbetyg åt Malmös friidrottsklubbar.

Skånes Friidrottsförbund behöver nya krafter och Malmöklubbarna entusiastiska ungdomsledare som kan locka speciellt grabbar i tonåren till friidrotten.

I ett par inlägg har jag granskat tillståndet i den skånska friidrotten.

För den som har haft just friidrott som huvudidrott känns det lite vemodigt. Att Heleneholms IF:s friidrott verkar vara på väg att mer eller mindre försvinna känns ibland lite “som ogjort arbete”. Vi, och det är många, får trösta oss med att vi hade skoj och att de 1 000- tals ungdomar som vi sysselsatt haft både trevliga och lärorika år i klubben.

***

En annan idrott, som jag förhoppningsvis också har lite hum om, är handboll, och då kanske mest den skånska.

Där är tongångarna helt annorlunda. I en allt hårdare konkurrens om lokaler och ungdomar med innebandyn och med fotbollen, som numera tävlingsmässigt spelas året runt, har handbollen ökat sina aktiviteter.

Intressant är att i ungdomsåren lika många flickor som pojkar ägnar sig åt handboll.

Ned en pressrelease från Skånes Handbollförbund, som ger en liten bild av tillståndet i skånsk handboll.

***

Skånsk handboll står starkare än någonsin.

Både topp- och breddmässigt.

I herrarnas Elitserie finns fyra skånska lag, i damernas lika många. I serierna under, i de båda Allsvenskorna, spelar tre herrlag och två damlag.

Skåne Idrottsförbund har presenterat en lista över de idrotter i distriktet som har flest aktiviteter för ungdomar och på denna har handbollen nu passerar ridsporten och simningen och finns på andra plats efter fotbollen.

Under de senaste säsongerna har antalet lag i det skånska seriesystemet nästan exploderat. I år ligger antalet lag på ungefär samma höga nivå, cirka 700, som 2014/15. Könsfördelningen är jämn med en knapp övervikt för pojkar med något över 50 procent.

I USM, som har som slutmål finalspelet i Malmö den 22-24 april, och som startar i helgen med steg 1 i juniorklasserna, har 27 klubbar (lika många som i fjor) anmält 96 lag. Det är en ökning med fyra, alla på flicksidan. Det innebär 52 flicklag och 44 pojklag,

I vanlig ordning har Lundaklubbarna flest lag i de sex tävlingsklasserna, Lugi tio, H 43 nio och Lundagård två. En annan stark region är Kristianstad med fem klubbar och 19 lag.

Näst Lugi och H 43 är det Ankaret (Bjärred) och OV, Helsingborg som anmält flest lag, sex vardera.

Glädjande är att ungdomshandbollen i Malmö ökar. IFK Malmö kommer med fem lag, Dalhem med tre flicklag och IFK Klagshamn med ett.

Fotnot: Damelitlagen är Lugi, H 65, Team Eslöv och Kristianstad HK, i Allsvenskan spelar OV, Helsingborg och Lundagård.

På herrsidan finns IFK Kristianstad, Lugi, Ystads IF och HK Malmö i högsta serien, IFK Ystad, OV och Vinslöv i Allsvenskan.

Förra helgen avgjordes Götalandsmästerskapen i friidrott för 13-14-åringar.

I distriktstävlingen kom Skåne tvåa, en bit efter Göteborg men med klar distans till trean Småland.

En trogen och kunnig följare av min blogg undrade givetvis då, varför jag kunde ha så negativ syn på skånsk friidrotts framtid. Svaret är tyvärr enkelt och än mer dystert för svensk friidrotts framtid: De övriga distrikten har tappat än mer än Skåne. Mest anmärkningsvärt är Smålands tapp. Det är inte många år sedan Småland gav Göteborg och Skåne hårda fighter och om jag inte minns alldeles fel också någon gång placerat sig mellan “de två stora”.

Vi skall inte heller glömma att Skåne befolkningsmässigt i runda tal är dubbelt så stort som Göteborg och Småland. De övriga distrikten är “lilleputtar” i befolkningshänseende.

Skånskans flitige Jonny Nilsson konstaterar i en artikel om “Göta” att det inte var så konstigt att Göteborg vann, då man gjorde 80 individuella fler starter än Skåne. Men häri ligger ju hela problemet. Det skånska laget var inte komplett. I några grenar fanns inte en enda skånsk startande. Det finns helt enkelt ingen att ställa upp med.

Självfallet finns det skånska talanger. De bästa drog ett tungt lass och bidrog med poäng i tre, fyra grenar och gjorde så att Skåne i alla fall hade en hyfsad närhet till Göteborg.

Det är inte alltför länge sedan man på allvar diskuterade att ett överläget Skåne skulle ha två lag, ett från Malmö och ett från de övriga klubbarna.

I årets lag hade Malmö (MAI) en tävlande i P13, en i P14.

Säg inget annat än att det är rekryteringskris i Friidrottsmalmö!

***

I friidrott med sina många grenar kan man alltid finna några ljuspunker. I VM fanns tre skåningar, Axel Härstedt, Tracey Andersson och Elise Malmberg. Intrssant är att de kommer från mindre skånska klubbar, IK Finish, IFK Trelleborg och Hässleholms AIS, som med upp- och nedgångar i alla fall alltid haft kontinuerlig verksamhet.

Det är nödvändigt att skånsk friidrott stimulerar att det finns aktiviteter runt om distriktet. Men finns kraft och intresse? Vill man hjälpas åt? Jag har en känsla av att den egna klubben går före friidrottens utveckling i en pressad situation.

Talangerna finns överallt. Det visade inte minst insatserna på GM. Det var ungdomar från de mindre orterna/föreningarna som fixade merparten av de skånska poängen.

Under de mer än 60 år jag följt skånsk friidrott har många skånska klubbar, som haft friidrott under mer än fem år, oftast fostrat någon landslagsman/kvinna på seniorsidan.

***

I helgens Finnkamp kastar Öresunds/Heleneholms Malin Andersson spjut. Det är debut för 22-åringen i seniorlaget. 2009 blev Malin bronsmedaljör på SM på hemmaplan. Hon har tagit guld i de yngre klasserna. Det riktiga lyftet har dock aldrig kommit. Trots detta har Malin fortsatt träna seriöst. Och tävlat. Jag vet inte hur många resultatlistor jag sett, där Malin varit den enda deltagaren, utan någon stimulerande konkurrens.

Vid årets SM kom hon femma och i en testtävling för en tid sedan kastade hon 49.73 och fick plats i landslaget.

Jag beundrar Malin, alltid glad och trevlig, för att hon orkat fortsätta i sin ensamhet som enda skånska spjutkasterska.

Det skånska friidrottsåret fick det slut det förtjänar.

Lite elakt uttryckt förstås, men det finns onekligen substans bakom konstaterandet.

Heleneholms IF hade inbjudit till en tävling i helgen för att förlänga säsongen. I Skåne med sitt oftast fina höstväder och med allvädersbanor känns det lite underligt att årets sista arenatävling skall arrangeras i augusti. Malmöklubben hade lockat med lite udda distanser för att löparna skulle få pröva på något nytt, helt enkelt ha skoj. Men det hjälpte inte. Heleneholmsspelen är inställda. Det var alldeles för få anmälda.

Det förvånar mig inte. Skånesäsongen har varit precis som de senaste -- många -- åren. Startfälten har i ungdomsklasserna varit små, ett par tre deltagare i vissa grenar, i några inte ens det. Vem inspireras i en sådan omgivning?

Jag har även gjort stickprov och granskat resultatlistorna från ungdomstävlingar runt om i landet. Faktum är att det i stort är lika nedslående landet runt.

Man lär kunna bevisa det man vill med statistik. Men samtidigt är den avslöjande. Som den skånska i friidrott.

Jag skall inte trötta med detaljer, bara konstatera att de på seniorsidan, där man noterar resultat oavsett ålder, endast finns tre (herrar) respektive fyra (damer) grenar där det finns tio “anständiga” resultat. I några grenar är det endast ett “godkänt” resultat.

Går man ner i åldersgrupperna, där redovisningen är åldersbunden, är det i ytterst få grenar det finns en komplett tiobästalista. I 19-årsklasserna ingen och inte heller i P 15 och P 14. Det finns ingen ålderskategori, där man kan notera något som kan kallas bredd.

Jag har noterat det tidigare, för att få ekonomi i tävlingarna har några arrangörer lagt in grenar för barn från sju år. Det har inneburit hyggliga startfält -- och inkomster. Men var tar ungdomarna vägen? De tävlar i alla fall inte när de är tolv år.

Och hur slussas alla de barn som är inskrivna i de så kallade friidrottsskolorna in i en mer tävlingsinriktad verksamhet? Barnen finns ju i klubbar som har som mål att bedriva just tävlingsverksamhet.

Det som oroar mest är att viljan eller förmågan att vända trenden inte finns i varken det skånska förbundet eller i föreningarna, generellt sett.

Att vara ledare i en klubb i utveckling kräver några timmars arbete varje dag. Året runt.

Vem är beredd att ideellt åta sig detta år 2015?

Jag är rädd att skånsk friidrott på sikt är på väg tyna bort.

Men bättre än vad fallet är i dag bör det kunna bli.

Jag återkommer med nya iakttagelser.,