Förlåt om jag blir tjatig.

Men det är ju så att det man älskar, agar man. Och jag är uppriktigt orolig för den skånska friidrottens framtid, speciellt på pojksidan.

Det finns ingen återväxt. Så här långt in på säsongen har endast elva skånska 13-årsgrabbar tävlat i någon av friidrottens grenar, en av dem är från Malmö (MAI).

Alltså, jag upprepar, en (!) Malmögrabb född 2001 ägnar sig åt friidrott!

Siffran för åldersklassen över är något bättre, 22 tävlande. Men för att komma upp i detta antal finns resultat som 1.15 i höjd, 4.15 i längd, något över sex meter i kula.

Två åldersklasser i skånsk friidrott finns – lite överdrivet – inte. Friidrott är en ”död” idrott för Skånes nyblivna tonårspojkar och då inte minst i Malmö.

Läget är klart bättre på flicksidan men långt ifrån den nivå Skåne haft tidigare.

Jag blir lite fundersam när jag exempelvis vet, att MAI under många, många år haft kö till sina friidrottsskolor för barn under tio år och som har en uttalad målsättning att vara en elitförening med en egenrekrytering som grund, men som så kapitalt misslyckats med att få sina ungdomar att tävla när de är 13 år.

MAI:s nuvarande framgångsrika ungdomsavdelning bygger på talanger som lärt sig friidrott runt om i Skåneklubbarna. Nu finns på pojksidan inte längre denna bas att hämta duktiga ungdomar från.

Mörkret lägger sig över skånsk friidrott.

Hur komma ut i ljuset?

Slopa de inkomstbringande – gisslet – friidrottsskolorna för de yngsta, låt de skickligaste tränarna/ledarna koncentrera sig på ungdomarna över tio – det går med bra ledare att rekrytera även i denna ålder – och få dem att tycka om att tävla med anpassade tävlingar, byggda på lag och stafetter.

Och i Malmöregionen behövs en stimulerande konkurrent till MAI. Öresund (Heleneholm, Finish, Pallas) har ett bra, brett underlag för flickor från 13 år och några år upp.

Ta vara på den möjligheten!

Det är mycket nu.

Fotbolls-VM tar sin tid även om jag med 90 procent skippat allt för- mellan- och eftersnack. Det blev av dubbel anledning för mycket.

Därför kan jag inte ha någon synpunkt på den debatt som nu förekommer om vem som är bäst/sämst av kommentatorer och referenter. Ser dock att Johanna Frändén rankas högt. Ursäkta, men hennes dåliga artikulering gör att budskapet har svårt att nå fram och att hon alltför ofta ”hillar” in sig i bisatser hon ej kommer ur. Men när det fungerar för henne, är hon intressant och kunnig.

Nu nog med fotboll i det här inlägget.

Nu till lite friidrott.

***

I dag har mer än hälften av det skånska arenaprogrammet avverkats. Ja, det var klart redan den 8 juni. På 16 dagar hade sju av tolv tävlingar arrangerats. På tre och en halv månad är det plats för fem tävlingar, därav fyra tvådagars.

Kan någon ge en vettig förklaring till denna snedvridning?

I det späckade maj-juniprogrammet blev Heleneholmsspelen inställda på grund av för få deltagare. Men att efter ett års uppehåll göra comeback och lägga in tävlingen just under denna period är ett självmål. Det finns inte underlag till ett så tätt program.

Det visade tävlingarna i Eslöv, Trelleborg, Klippan, Vellinge och Ystad. Med några undantag var startfälten små och oinspirerande. Jag räknar då inte ”ekonomiålderslassern”, de för barnen under tio år. Det är tonåringarna som behöver utvecklande tävlingstillfällen.

I detta hektiska, täta program prioriterade föreningarna olika tävlingar och därför blev det tunt på de flesta håll. Faktum är att det inte finns tillräckligt antal tävlingsintresserade ungdomar i Skåne för att fylla ett startfält om några klubbar uteblir. Alla måste samlas.

Vad har då klubbar och förbund lärt sig av detta?

Förhoppningsvis att det inte går att kopiera årets upplägg.

Men jag tvivlar. Men samtidigt skulle jag bli glad om jag har fel.

***

I lördags sprangs Malmömilen i regi av Malmö Löparförening. Arrangören basunerade ut att över 7 000 löpare var anmälda. Även i fjor angav man en hög siffra.

Årets resultatlista visar att 5 119 millöpare kom i mål. Var försvann 2 000 löpare?

Vad vill Malmö LF uppnå med att uppge falska anmälningssiffror? Pressen kollar inga siffror och loppet får en status den inte är värd.

De ekonomiska vinsterna i långloppen plöjs ner i föreningarnas idrottsliga verksamhet. Med sina få aktiviteter måste Malmö LF vara sällsynt välbärgad.

 Över 60 000 sprang Göteborgsvarvet i lördags.

Nästan dagligen löps det ett Knatte- eller Kalvinknat någonstans i landet för att inte tala om alla dessa lång- eller motionslopp. Aktiviteterna är Friidrottsverige är många.

Det är självfallet bra.

Men …

Hur ser det ut i den del som kallas arenafriidrott, den som bedrivs inne på idrottsplatserna? Den som jag menar är friidrottens kärna och som utövas från tonårsungdomar upp till de 30.

Kommande helg avgörs stafett-SM i Kil, Värmland. Man tävlar i fem åldersklasser, seniorer, 22, 19, 17 och 15 om totalt 31 titlar. 263 lag är anmälda. Det är en betydligt bättre siffra än i fjor. Då startade 219 lag och blir återbuden inte onormalt stora är detta givetvis ett positivt tecken.

Det som oroar mig är koncentrationen till Stockolmsregionen och Göteborg. 147 lag kommer från Stockholmsklubbar, 50 från Göteborg. 66 från övriga Sverige. Det finns distanser där kampen om SM-medaljerna blir en stadskamp.

Än mer markant blir dominansen på seniorsidan: Stockholm 27 lag, Göteborg 12, övriga Sverige 16.

Ok, Storstockholm har över 2,1 miljoner innevånare, Göteborg med Mölndal och Partille något över 600 000. Skånes befolkningsmängd närmar sig 1,3 miljoner.

Och vad kommer då Skåne med ? Totalt 24 lag, varav 18 från MAI, IFK Helsingborg har fyra ungdomslag, Björnstorp ett och så har Öresund anmält ett seniorlag på 4x100 meter för herrar.

En granskning av siffrorna på seniorsidan framgår att tidigare stora friidrottscentra som Gävle, Västerås, Borås, Helsingborg, Karlskrona, Sundsvall, Falu med flera inte har ett enda anmält lag. Och i en del fall är det lika illa beställt på ungdomssidan.

Under årens lopp har friidrotten av olika anledningar tappat landsbygden. Mycket tyder på att utvecklingen går åt samma håll i städerna.

 Skånsk friidrott har aldrig varit sämre än nu.

Aldrig har det funnits så få aktiva, sedan friidrotten från sista hälften av 1950-talet började arrangera tävlingar för 14-åringar och senare även för några åldersklasser lägre.

Jag vägrar att räkna de barn från fyra- femårsåldern som i friidrottsskolor förgyller medlemsmatriklarna och de sju- åttaåringar som bereds tävlingstillfällen enbart med syftet att ge ekonomi i tävlingen.

Med statistik lär man kunna bevisa det mesta, men den kan också vara avslöjande. Som nu den skånska friidrotten den senaste perioden.

Vad gör då förbund och föreningar för att bereda den glesnande skaran ett stimulerande tävlingsprogram?

Inget, det råder ett planlöst låt-gå-system.

På annat sätt kan man inte tolka årets schema för arenatävlingar (dessa är ofta öppna för både seniorer och ungdomar).

Från den 25 maj till och med den 8 juni finns det sju tävlingsdagar, fem av dem i sydligaste Skåne. Alltså sju tävlingsdagar, därav tre i följd, på två veckor.

Hur inbillar man sig att man kan locka till intressanta, utvecklande startfält med ett så klent underlag?

Och sen då?

Efter den 8 juni är det ett uppehåll på en månad till Öresundsspelen (4-6/7), tre dagar senare arrangeras Sommarspelen i Åhus och sen klassiska Haisspelen (25-27/7). Och sen ett nytt uppehåll på en månad till DM, följt av Sydsvenska ungdomsspelen veckan därpå. Inte en tävling i distriktet under hela september.

Naturligtvis finns det tävlingstillfällen utanför Skåne, inte minst gigantiska Världsungdomsspelen i Göteborg, men också i granndistrikten. Tyvärr har det visat sig att dessa arrangemang är lika lite lockande som de i Skåne.

Till detta skall också läggas de olika SM-tävlingarna och Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringarna. Men i dessa mästerskap får endast de bästa deltaga.

Vem är då ansvarig för ett så haltande program?

Anhopningen i maj/juni beror på klubbarnas (orealistiska) förhoppning att just deras tävling skall vara den mest attraktiva.

Men till syvende och sist är det givetvis det tandlösa Skånes Friidrottsförbund som är huvudansvarig. Det är förbundet som har sanktionsrätten.

Använd den och se till att de få skånska friidrottsungdomarna får ett attraktivt tävlingsprogram jämnt fördelat över hela säsongen!

***

Anmärkningsvärt är att Skånes storklubb, den enda elitklubben, Malmö AI inte arrangerar en endaste arenatävling 2014 i och med den inställda Bolt-galan.

***

Under 2014 har Skånes Friidrottsförbund sanktionerat 61 långlopp, därav 20 i maj. MAI svarar för tre lopp, Kalvinknatet oräknat.

***

Är det ett sådant Friidrottsskåne vi vill se?

Förste maj.

Vackert väder.

En nyutslagen bokskog.

Men något saknas, Bokskogsrundan.

Visst kan jag ta mig ut till Torup, promenera för motionens skull – jogga går inte längre – njuta av naturens härliga färger, men något fattas där.

Att inte får träffa Ingvar Carlsson och hans medhjälpare i Malmö Frisksportklubb, som ihärdigt under ett 40-tal år arrangerat ett av Skånes trivsammaste långlopp, känns på något sätt tomt.

Här fanns också tillfälle för ett kort snack med gamla löparkompisar från olika generationer. Ingen drunknade i mängden. Deltagarantalet var inte högre än 200.

I dagens digra utbud av långlopp trängs den lille bort. Allt skall vara så stort och ske under en dryg månad med början i maj.

Men efter att under ett 30-tal år varit ute och på olika sätt – som deltagare, journalist och åskådare – följt Bokskogsrundan saknar jag den och personerna runtomkring.

Det blir alltså ingen Bolt-gala i Malmö i friidrott i år.

Jag är inte förvånad. Och inte efterklok, när jag konstaterar att det var väntat. Frågetecknen har varit för många på vägen. Redan i augusti ifrågasatte jag projektet.

Under ärendets gång har förhandlingar, undertecknandet av kontrakt, införskaffanden av olika garantier och en hel del andra åtgärder skjutits på framtiden. Och när nu det definitiva nejet kom, var det just tidsperspektivet som åberopades.

Min mening är att det redan från början var illa planerat. Grunden för en konstruktiv diskussion fanns inte.

När dessutom friidrotten i Malmö arrangörsmässigt på många år definitivt inte varit på alerten, var det givetvis svårt att ställa krav på kommunen att den skulle bekosta en omläggning av Stadions slitna banor. Speciellt som Stadions framtid är oviss. Långbänken irriterar förstås alla idrottsintresserade.

När så förhandlingarna skedde mellan MAI-stiftelsens ordförande Bengt Bendéus och fritidsdirektör Bo Sjöström blev förutsättningarna inte bättre. Det framgick tydligt vid de två intervjuer Radio Malmöhus gjorde i dag med dessa båda herrar. Bendéus gick på personangrepp, Sjöström var mera diplomatisk och menade att stiftelsens lämnade underlag var amatörmässiga.

Nu står Malmö åter utan något större arenaarrangemang i friidrott. Senast var en mindre svensk GP-tävling 2010.

I maj avgörs en ungdomstävling på Heleneholm. Det är allt 2014. Jag förstår att de styrande är tveksamma till att satsa på en större, uppfräschad publikarena för friidrott. Malmöklubbarna måste visa en större handlingskraft och på sikt visa att man vill mer än att arrangera en spektakulär gala när någon får en idé.

***

När det planerades för en omläggning av Stadionbanorna med åtföljande stängning av anläggningen uppdagades ett nytt problem. Var skulle de aktiva träna? Heleneholm hade varit det naturliga alternativet. Men eftersom Heleneholms IF tynande friidrottsaktiviteter nu mestadels sker på Stadionområdet har fotbollen fullt naturligt tagit de flesta av träningstiderna. Det finns inte mycken tid över för friidrott.

När Stadion nu kommer att rivas/byggas om i en oviss framtid måste man hitta alternativ och det enda som finns är Heleneholm.

Det gäller för friidrotten att visa en så stor verksamhet att det är berättigat att ta tiderna från fotbollen.

***

Vinnaren med den inställda Bolt-galan blir IFK Malmös fotbollslag, som nu får spela på sin ordinarie hemmaplan under hela säsongen.

***

En inomhusgala i Malmö Arena enbart med sprint och teknikgrenar utan löpningar på några längre sträckor kan det fylla arenan? Tja. I det stora friidrottsdistriktet Stockholm lockade Globengalan i år inte fullt hus. Och likväl hade man världens två bästa kvinnliga löpare på lång- och medeldistans på startlinjen.

Innesäsongen i friidrott är slut.

Hur blev då det skånska utfallet?

Allting har två sidor.

Ser man elitmässigt i de äldre grupperna blev det bra.

Studerar man återväxten i de yngre årgångarna ser det mindre bra ut. Och då är jag snäll i mitt ordval.

Malmö AI gjorde ett mycket bra SM på seniorsidan, blev bästa klubb.

SM i åldersspannet 17—22 blev också en MAI-framgång med sin stora trupp, handplockad från övriga Skåneklubbar för att komplettera några egna talanger.

Men sen blir det tunt, rejält tunt, och då tittar jag inte på medaljer och finalplaceringar. I SM för 15- och 16-åringar deltog bara ett fåtal skånska ungdomar. 39 aktiva deltog i de fyra åldersklasserna, det är en här och en där per gren. Jag skall inte gå in och dissekera siffrorna, bara konstatera att ingen förening har en stabil grund med en bred återväxt i dessa årsklasser. En tunn, mycket ihålig statistik bekräftar detta.

Så kommer vi då till Götalandsmästerskapen, 13- och 14-åringarnas största tävling under säsongen. Då framträder bristen på en stabil grund än tydligare. GM är en distriktstävling. Skåne blev tvåa efter ett överlägset Göteborg, 120 poäng mot 254, och bara 24 poäng före ”lilleputtdistriktet” Blekinge. Att distrikt som Västergötland och Småland inte var bättre än Blekinge visar att det är mer än Skåne som har stora rekryteringsproblem.

I ett inte allt för långt tidsperspektiv bakåt var Skåne överlägset i GM. Låt så vara, att inte vara bäst är av underordnad betydelse i de yngre tonåren. Det är betydligt värre att grunden är så tunn att Skåne inte deltog med fullt manskap i mer än ett par grenar. I några grenar fanns ingen skåning alls i startlistan, i många en eller två mot tillåtna sex.

Så illa är det.

Men vem bryr sig?

Det skånska förbundet verkar ointresserat och föreningarna har tydligen inte kraft att ta gemensamma tag för att hindra en fortsatt regress.