Lite lösa tankar efter helgens Finnkamp i friidrott.

Såg den på tv.

Att producera friidrott på tv är svårt. De som refererar är beroende av en kunnig producent. Det hör ju också till saken att vid internationella tävlingar har de olika nationerna olika intressen. Men som att vid Brysselgalan i fredags inte direktsända Armand Duplantis världsrekordförsök är tjänstefel.

Friidrott i tv är otympligt. Det går inte att följa allt, inte allt i just det skede det händer. Just i Finnkampen märks bristerna. När den jämna herrkampen avgjordes var längd en nyckelgren. Tv visade bara toppstriden, inget om kampen bakom täten, en strid som är Finnkampens nerv. De tre kommentatorerna hade inte heller koll på läget. En klar brist.

Det kom mig att tänka på ”den gamla goda tiden”, radiotiden, 1940- 50- och början av 60-talet, då jag mest intensivast följde landskamperna. Hyland, Strömmer och Björklund (för det var väl dom?) hade stenkoll på alla grenar tillsammans med någon kunnig bisittare som protokollförde vad som hände i teknikgrenarna. Poängställningen var alltid aktuell

Är tre kommentatorer och en innerplansintervjuare verkligen nödvändigt? En bisattare med uppgift att kolla vad som skedde utanför kamerabilderna hade gett en bättre bild av den dramatik som faktiskt fanns.

Det var annars väldigt få grenar med den placeringsspänning som ger nerv i en landskamp. Det var på herrsidan inte mindre än åtta 16—6, grenar av 18. Alla fyra kastgrenarna, två till vardera, blev klara tripplar.

De många klara poängdifferenserna beror på att den så kallade toppbredden, och det gäller båda nationerna, har minskat. Sett över tid och i alla grenar.

Tittade på åren 1984, 1994, 2004 och 2014 och noterade då att trippelvinsterna på herrsidan var 2, 1, 5, 6 och alltså 8 2020.

På damsidan 1, 2, 1, 3 och 4.

Alls icke vetenskapligt men en utveckling som pekar fel för dem som vill ha en jämn match totalt över 2x20 grenar men också i alla de 40.

Det minskade publikintresset – jag räknar naturligtvis inte in årets pandemimöte – på arenorna de senaste åren är naturligtvis oroande. Både Finland och Sverige behöver den här klassiska landskampen.

Ur ekonomisk synvinkel, som PR mot allmänheten (många tv-tittare) och inspirationskälla för skiktet under den internationella eliten är ovissa Finnkamper/Sverigekamper ovärderliga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fyra allsvenska omgångar är avklarade. Ett enda lag har idel segrar, inte oväntat Malmö FF. Dels är MFF storfavorit och dels har man haft ett gynnsamt öppningsprogram med Hammarby hemma och övriga möten mot lag som allmänt tippas hamna i de nedre...

Hur skall man tolka Malmö FF:s 1—0-vinst mot nykomlingen Västerås SK? Segrar förlåter alltid – nästan i alla fall – det mesta. Och det finns ingen anledning att ifrågasätta det rättvisa i hemmavinsten. Samtidigt har jag åtskill...

Sydsvenskan har den senaste tiden haft två insändare, som pläderat för att Malmö åter skall få ett idrottsmuseum. Jag håller helt med Jörgen Ekdahl, tidigare handbollsspelare och ledare (och före detta elev från Augustenborgsskolan) och förre friti...

Kvartsfinalerna i herrarnas SM-slutspel är avklarade. Damerna har precis börjat sina. Den inhemska säsongen varar ända in slutet av maj med finalerna. Hur klarar handbollen publikmatchen mot fotbollen och ishockey, som har ett VM väntande efter...

Jag har haft en minisemester, tre dagar i Stockholm. Trevligt, teaterbesök (Änglagård, värt ett besök), sightseeing (alltid nostalgiskt att åter se platser från olika epoker i ens liv) och samvaro med en häften av familjen. Men också lärorikt. Av...