Inlägg publicerade under kategorin Friidrott

Av Magnus Månsson - 10 september 2015 08:26

Det skånska friidrottsåret fick det slut det förtjänar.

Lite elakt uttryckt förstås, men det finns onekligen substans bakom konstaterandet.

Heleneholms IF hade inbjudit till en tävling i helgen för att förlänga säsongen. I Skåne med sitt oftast fina höstväder och med allvädersbanor känns det lite underligt att årets sista arenatävling skall arrangeras i augusti. Malmöklubben hade lockat med lite udda distanser för att löparna skulle få pröva på något nytt, helt enkelt ha skoj. Men det hjälpte inte. Heleneholmsspelen är inställda. Det var alldeles för få anmälda.

Det förvånar mig inte. Skånesäsongen har varit precis som de senaste -- många -- åren. Startfälten har i ungdomsklasserna varit små, ett par tre deltagare i vissa grenar, i några inte ens det. Vem inspireras i en sådan omgivning?

Jag har även gjort stickprov och granskat resultatlistorna från ungdomstävlingar runt om i landet. Faktum är att det i stort är lika nedslående landet runt.

Man lär kunna bevisa det man vill med statistik. Men samtidigt är den avslöjande. Som den skånska i friidrott.

Jag skall inte trötta med detaljer, bara konstatera att de på seniorsidan, där man noterar resultat oavsett ålder, endast finns tre (herrar) respektive fyra (damer) grenar där det finns tio “anständiga” resultat. I några grenar är det endast ett “godkänt” resultat.

Går man ner i åldersgrupperna, där redovisningen är åldersbunden, är det i ytterst få grenar det finns en komplett tiobästalista. I 19-årsklasserna ingen och inte heller i P 15 och P 14. Det finns ingen ålderskategori, där man kan notera något som kan kallas bredd.

Jag har noterat det tidigare, för att få ekonomi i tävlingarna har några arrangörer lagt in grenar för barn från sju år. Det har inneburit hyggliga startfält -- och inkomster. Men var tar ungdomarna vägen? De tävlar i alla fall inte när de är tolv år.

Och hur slussas alla de barn som är inskrivna i de så kallade friidrottsskolorna in i en mer tävlingsinriktad verksamhet? Barnen finns ju i klubbar som har som mål att bedriva just tävlingsverksamhet.

Det som oroar mest är att viljan eller förmågan att vända trenden inte finns i varken det skånska förbundet eller i föreningarna, generellt sett.

Att vara ledare i en klubb i utveckling kräver några timmars arbete varje dag. Året runt.

Vem är beredd att ideellt åta sig detta år 2015?

Jag är rädd att skånsk friidrott på sikt är på väg tyna bort.

Men bättre än vad fallet är i dag bör det kunna bli.

Jag återkommer med nya iakttagelser.,

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 1 september 2015 17:46

Det blev en hel det tv-tittande under VM i friidrott. Mycket fick skjutas upp, men här i alla fall några funderingar.

Diamond league och alla internationella galor i all ära, de utklassas av ett internationellt mästerskap. I VM gäller det verkligen något, finalplatser och medaljer. Bara det att man kan se vilken nation den aktive tävlar för. Det är inte 20 löpare i nästan identiska dräkter, designade av en sponsor.

Jag skippar ofta utsändningarna från de stora galorna, som dock ute i Europa lockar de stora åskådarmassorna. De mindre tävlingarna har det tufft. DN-galan, som dock nu hette något annat, hade ovanligt glest på åskådarplats. Och inte heller Bislett Games var fullsatt.

Det känns på något sätt välbehövligt att det nu varje år finns ett internationellt mästerskap. Risken att friidrotten mer eller mindre hade glömts bort hade annars var överhängande. Okej, lite överdrivet. Men aldrig förr har ett friidrotts-VM fått så lite utrymme i Malmös morgontidningar som i år, både vad gäller texter och en inkonsekvent resultatredovisning.

***

Sveriges insatser då? Det är så här det ser ut i ett internationellt perspektiv. Några finalplatser och då och då en medalj på OS och VM, kan vi hoppas på. På EM kan det bli bättre utdelning speciellt de år då det även avgörs ett globalt mästerskap och många av de bättre skippar EM. Det såg vi bland annat 2012.

Med tanke på det minskade antalet ungdomar i tonåren som seriöst satsar på en elitkarriär tror jag inte på en ljusnande svensk framtid.

Jag återkommer inom några dagar till detta.

***

Dopningen ligger förstås som ett ok över friidrotten. Bolts vinster över Gatlin var därför befriande. Katastrofen vore förstås om Bolt, en av världens förmodligen mest testade idrottsmän, åkte fast.

Intressant var att Vitrysslands kastare åter gjorde ett dåligt mästerskap och att Rysslands tillbakagång sedan det egna VM-et 2013 var anmärkningsvärd. Man kan dra olika slutsatser av detta. Är man optimistisk kan man tolka detta som att alla tester haft nytta.

***

Det har framkommita antydningar om att holländskan Dafne Schippers 21,63 på 200 meter skulle bero på dopning och tiden har kallats “herrtid”. Hittills den här säsongen har 17 svenska herrar löpt snabbare och det är väl ingen som på allvar menar att Sverige är en sprintnation.

Jag har gjort en jämförelse. Bättre än Sarah Sjöströms världsrekord på 50 meter fjäril 24,43 har bara elva svenska herrar gjort. Genom alla tider!

Ingen har antytt att Sara är dopad.

Friidrottens dåliga rykte slår igenom i analyserna.

***

På tal om “herrtider”. En jämförelse mellan segerresultaten för damer på VM och den nuvarande svenska årsstatistiken visar följande:

100 meter 10,76       23 herrar bättre

200 meter 21,76       17

400 meter 49,26       20

Höjd         201            9

Stav         490           11

Längd      714           12

Tresteg 14.90            7

Siffrorna är fria för tolkning.

***

Slutligen min sedvanliga iakttagelse. 1935 hoppade Jesse Owens 813 i längd och vann OS i Berlin året efter på 806. 79 år senare hade han kvalificerat sig till VM-finalen på dessa resultat och 813 hade placerat honom som femma. I alla andra grenar har förutsättningarna förbättrats och resultaten stigit i höjden.

Jesse Owens håller sin ställning som världens bäste friidrottare genom tiderna.

Det är i alla fall min mening.

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 12 augusti 2015 10:08

På gymnasiet i Ystad hade jag en fantastisk lärare i svenska, den lärde lektorn Birger Blomkvist.

(Nu inflikar naturligtvis lustigkurrarna att han inte var speciellt bra, eftersom han inte kunde lära mig skriva. “Den lätte” bjuder jag på.)

Birger Blomkvist poängterade ofta ordens värde, att vara sparsam med överorden, spara dem till de förtjänade att användas. Används superlativerna för ofta mister de sitt värde.

Inom sportjournalistiken har de gjort det.

Mirakel, bragd, katastrof, heroiskt, fantastiskt, magiskt, otroligt, hjälte, förvånansvärt, och hur många kriser och schismer finns det inte i idrottsvärlden? Och hur många aktiva räknas till världseliten och vad menas med ett VM-hopp? Vem kan kalla sig stjärna?

Är det en bragd att MFF vinner ett allsvenskt toppmöte över IFK Göteborg 2--1, ett Göteborg som haft mindre tid till att återhämta sig än MFF?

Det finns skribenter som menade det.

Och är man MFF-stjärna om man tillhör A-truppen? Med stjärna menar jag något exceptionellt, inte en bänkspelare långt ut på kanten.

Läste att Elise Malmberg, den lovande häcklöparen från Hässleholm, är ett VM-hopp. Okej, hennes 55,88, segertiden från EM för 22-åringar, ger en 38:e plats i världsstatistiken och eftersom cirka 20 av de som finns före henne är amerikanskor ser det naturligtvis ljusare statistiskt sett inför VM. Men samtidigt är 55,88 ingen normaltid för Hässleholmstalangen så varför lägga press på henne och få allmänheten att anse att ett bra försökslopp och utslagen är ett misslyckande. Elise var ju ett VM-hopp!

Jag gladde mig i dag över att Axel Herstedt, Malmös kanske mest energiske elitidrottare, nominerats till VM. Han är duktig och värd all uppmärksamhet. Nu är förstås diskus väldigt beroende av väder och vind så att värdera ett resultat är svårt. Men vad vill man uppnå med att mena att Axels silverresultat från SM, 63.07, är ett världsresultat? Axels årsbästa 64.72 ger en 26:e plats i världen. 43 kastare har nått över 63.07 Så ser konkurrensen ut.

Världselit är för mig något mer. Samtidigt hoppas jag att Axel struntar i statistiken och visar att det är andra meriter och kvaliteter som räknas i ett VM.

Birger Blomkvists lärdomsord borde många ta till sig, värdera orden. Jag tror att respekten och förtroendet för sportjournalistiken vuxit.

 

Av Magnus Månsson - 21 juni 2015 13:39

Låt mig först erkänna, jag är ingen större konsument av fotboll för damer.

Det blir ett, kanske två, besök på en allsvensk match på Malmö ip per år, några matcher från samma serie i tv, hälften (?) av landskamperna. Av Sveriges VM-framträden har jag sett två hela och två halva.

Jag har alltså dåligt på fötterna och kan inte bedöma hur berättigad kritiken är mot Pia Sundhage och de mer eller mindre klart uttalade kraven/förhoppningarna om hennes avgång. Men är den trupp hon haft tillgång till den bästa Sverige har för närvarande -- och något annat har jag inte hört -- ligger problemet inte hos förbundskaptenen utan betydligt djupare. De svenska spelarna räckte helt inte till i denna världskonkurrens. Varken i snabbhet, styrka eller teknik. Dessa grundläggande kvaliteter måste naturligtvis finnas före samlingen till VM-lägren.

Detta är uppgifter för distrikt och klubbar, inte för en förbundskapten.

Och hur intresserade är elitklubbarna av ett verkligt starkt landslag? Inför vårens turnering i Algarve vädjade Linköping och Rosengård om att deras spelare skulle sparas för klubbarnas kommande engagemang i Champions League. Och efter vad jag förstår har Rosengård stoppat sin lovande målvakt Zecira Musovic från att deltaga i en U-landslagsturnering, där hon skulle skaffat sig internationell rutin. Det är samma Musovic som i fjor fick stå tillbaka för en ganska medioker tyska, Kathrin Längert.

Antalet utländska spelare i elitlagen är givetvis en hämmande faktor för att skapa ett starkt landslag, vilket Pia Sundhage nogsamt poängterat. Rosengård och Linköping, Sveriges representanter i CL, hade i våras vardera nio spelare med utländskt pass i sina trupper.

Junior- och flickfotbollen i landet är trängd och för att få en stabil grund att bygga framtida starka landslag på måste bredden förbättras med en bättre utbildning.

Detta ät så oerhört mycket viktigare än att byta förbundskapten.

Om Pia Sundhage är duktig eller ej kan, eller vill, jag inte uttala mig om. Men jag har känslan av att hon liksom det svenska laget är upphaussad. Och när det blir så blir fallet och besvikelsen så mycket större.

Det har verkligen märkts i kommentarerna.

***

Några andra reflektioner:

I VM för U 20, herrar, kom den okända fotbollsnationen Mali trea. Fotbollsvärlden växer verkligen.

***

Nu skall jag åka och se den tidiga seriefinalen i division 1 mellan Trelleborgs FF och Örgryte. Kan man räkna med närmare 2 000 åskådare, det vill säga mer än dubbelt så många som vid en ordinär allsvensk dammatch för FC Rosengård? Men inte ett ord i dagens Sydsvenska.

***

På tal om de klena startfälten vid friidrottens Finish Games. Samtidigt arrangerades simtävlingen Färsingadoppet i Sjöbo. Där kunde man notera 3 200 starter. Det är inte ungdomen det är fel på. Det är produkten.

 

 

Av Magnus Månsson - 19 juni 2015 13:58

Optimism och ambition skall man naturligtvis uppmuntra.

Men när optimismen inte är realistisk bör man tänka till ett varv extra.

Jag tänker på min gamla käpphäst, det skånska tävlingsprogrammet i friidrott. De skånska klubbar som har banor är energiska och vill gärna arrangera tävlingar och gör det, ofta över två dagar med ett brett grenutbud. Problemet är bara att antalet aktiva inte räcker till. Startfälten blir små och oinspirerande. Den nödvändiga tävlingsglädjen infinner sig inte.

Förra helgen drabbades Finish Games i Vellinge av sin mångåriga överambition. Under en lång period har Finish bjudit på tvådagarstävlingar med ett stort smörgåsbord av grenar och åldersklasser, som gett klena startfält. Och dålig PR för tävlingen.

När man så samtidigt i Köpenhamn bjöd in till tävlingar föredrog åtta skånska föreningar -- och ytterligare några andra svenska -- att sända sina ungdomar till Danmark. Det var där en tävling med betydligt större och mer inspirerande, och därmed utvecklande, startfält.

Jag förstår att man väljer bort Finish Games.

***

I höstas samlades, på ett privat initiativ, de skånska friidrottsklubbarna i Heleneholms klubbhus för att diskutera just tävlingsprogrammet. Alla var eniga att något måste göras. Alla -- utom Ystads IF som ändrade datum från alldeles för tävlingstäta maj till juli -- gick dock hem i sin kammare och gjorde precis som alla de senaste åren.

Ibland blir man trött.

***

Skånes Friidrottsförbund verkar helt sakna initiativkraft men måste använda sin makt och förmå föreningarna att gemensamt ställa upp för en samlad skånsk friidrott.

Fördela tävlingarna jämnt över säsongen!

Begränsa antalet grenar så att tävlingarna inte tar så lång tid! Detta ger också tillfällen att testa grenar man vanligtvis inte tävlar i. Nyttig!

Samla de något udda grenarna till ett begränsat antal tillfällen, där föreningarna ”lovar” att i görligaste mån ställa upp med alla sina ”specialister” i just den grenen!

Det finns många andra förslag.

Men framför allt gör något!

***

Såg för en tid sedan uppgiften om att under de senaste tioårsperioden har friidrotten i landet minskat antalet aktiviteter med 23 procent. Skrämmande siffror för oss som gillar friidrott.

Och tittar man på resultatlistorna från övriga landet är antalet deltagare i de flesta fall lika få som i Skåne.

I min värld är detta ingen tröst utan ytterligare ett skäl till att verkligen ta tag i situationen och vända trenden.

Skånsk friidrott har varit ledande förr.

 

Av Magnus Månsson - 15 juni 2015 14:02

Det pågår en massa storinternationella mästerskap/kval i de stora bollsporterna för damer.

Sällan eller aldrig har det förmodligen skrivits så mycket om svenska damlandslag som i dessa dagar. Det är givetvis positivt. Självfallet är jag för jämlik idrott. Men nog blir det snett i debatten när man som inför VM-fotbollen hänger upp sig på att FIFA, det internationella förbundet, kallar slutspelet Dam VM och inte rätt och slätt VM. Motiveringen att man i jämlikhetens namn då också borde kalla herrarnas turnering för Herr VM är banal. Känner verkligen damidrottens vapendragare sig diskriminerade av denna skillnad i namn? I så fall är tårna sällsynt ömma. Det finns hundratals andra viktigare områden att diskutera för att ge kvinnor världen över bättre förhållanden för att utöva idrott.

***

Om jag inte minns alldeles fel lanserades VM-tuneringen i ishockey tidigare i år i Malmö också som Dam-VM utan att någon reagerade.

***

Jag har sett några av EM- och VM-matcherna. Överlag är det givetvis bra idrott på denna nivå -- undantaget var fotbollsspelarnas insats mot Nigeria. Men att kalla det bragd att spela 0--0 mot USA i fotboll och att hämta in ett självförvållat stort underläge i basket till seger, ja, då har ordets valör mist sin betydelse eller så har skribenten känslor nått lite väl euforiska höjder.

***

Underhållningsmässigt var handbollslagets insats mot Kroatien den stora behållningen. Damerna har lyckats förena teknik, snabbhet, styrka och en individuell skicklighet som är imponerande.

***

Jag gillar basket. Men inte de regler som -- i mötet mot Litauen -- tillåter att det tar tre, fyra minuter att spela klart en match med elva sekunder kvar. Avsiktliga foul för att få en fördel är osportsligt och skall straffas därefter. Det går inte att gömma sig under täckmanteln ”taktik”.

***

Handbollen är stor i Skåne. Att därför avfärda ett EM-kval i handboll för herrar i en notis känns som ett felval. Speciell som det i dagens Sydsvenska fanns rejält med plats till en artikel om Redhawks årskortsförsäljning och om Malmö FF:s utlånade spelare. Det blev lite av en klubbtidning. Det var två artiklar som med fördel kunde stått på vänt.

***

Varje år blir vi informerade om hur stort intresset är för motionsloppet Malmömilen. Varje år överdrivs siffrorna från arrangören Malmö Löparklubbs sidan. I dagens Sydsvenska kunde man läsa att närmare 6 000 löpare deltog. Jag kollade och fann att 4 232 tog sig i mål. Ett hundratal kan väl ha brutit men det är långt till 6 000.

Vad vill Malmö LK få fram med dessa årligen friserade siffror? Det inger i alla fall inget förtroende.

 

Av Magnus Månsson - 6 juni 2015 14:28

Jag var på begravning i går.

Det var ett värdigt avsked av min klasskamrat från de första sex skolåren och min idrottsvän under resten av livet, ”Kirre”, Eric Wettréus (Andersson).

En strålande försommardag, lummiga Östra kyrkogården och fridfulla, vackra Sankta Gertruds kapell.

Ett dödsfall, en begravning är vemodigt men framkallar samtidigt fantastiska, strålande, roliga minnen. Och funderingar över hur livet sett ut om inte just en speciell händelse inträffat.

1952 och 1953 byggde man om Skurups idrottsplats med kolstybbsbanor för friidrott. Sådana byggde man på den tiden även i de mindre orterna. Svedala, Vellinge, Anderslöv, Vollsjö, Sjöbo, Köpingebro, Hörby och Kivik, det var orter man tävlade i under 1950-talet. Några av dessa friidrottsanläggningar finns kvar, de flesta har dock försvunnit.

För några av oss Skurupspågar i 13- 14-årsåldern var en ny fin idrottsplats en ny lekplats. Det fanns ingen organiserad ungdomsidrott under den första hälften av 1950-talet. Spontanidrott -- fast det ordet fanns inte då -- var det som gällde. I Skurups AIF fanns det ett 16-årspojklag i fotboll. På ett vindsutrymme på Hotellet kunde man spela bordtennis i regi av Skurups BTK men det var mestadels interna tävlingar för oss unga. Den tredje idrottsklubben var Skurups SK, brottarnas förening, men att ha organiserad träning för yngre tonåringar var otänkbart.

Friidrotten blev ett nytt alternativ. Tyvärr flyttade den ledare som tog hand om oss det första året till Olofström och vi stod utan vuxen hjälp. Men vi var fångade av den bästa av idrotter. Vi ett gäng 15-åringar tog hand om det själv inom Skurups AIF, fick lite ekonomisk hjälp men allt annat fick vi klara själv. Det var att ställa banorna i skick, gräva gropar till hoppen och att vara funktionär vid tävlingar vi själva deltog i. Några gånger var jag själv starter i ett stafettlopp över 1 000 meter, där jag sedan skulle springa sista sträckan 400 meter.

Allt gick och vi hade förbannat skoj.

De första åren var det mestadels interna tävlingar i alla grenar utom hinder och slägga. Tävlingsutbytet för ungdomar -- det var mest pojkar -- under 16 år var klent. Så småningom började vi som juniorer att tävla i det skånska seriesystemet för seniorer. Det fanns i Skåne vissa säsonger tre nivåer med sex lag/serie, som möttes en gång/år. Skurups AIF avancerade till den högsta Skåneserien och mötte bland annat IFK Lund. Det var stort.

Ett år blev SAIF bäst i Skåne i DM för juniorer, när man räknade poäng för de tre främsta i alla grenar. Före MAI och Heleneholms IF! Skurup blev det mycket tack vare duktiga hoppare i de nu utdöda grenarna stående längd och höjd. Några lördagar under året fick vi på nåder tillträde till Skurups enda gymnastiksal för våra tävlingar. Vi ville naturligtvis också hoppa ”riktig” höjd men inte fanns det någon hoppbädd att landa på. Vi tiggde ihop ett antal uttjänta vanliga sovmadrasser, förvarade dem på en vind i en fastighet några hundra meter från Folkskolan. Varje tävlingsdag forslade vi madrasserna fram och tillbaka.

I dag låter det som om ett gäng grabbar i 10-årsåldern skulle kunna göra något sådant. Men vi var faktiskt runt och till och med över de 20.

När Kirre de senaste åren blev allvarligt sjuk träffades vi lite oftare och alltid blev det prat om friidrottsåren i Skurup och minnena av när han egenhändigt snickrade ihop en prispall eller när han göt en diskusring -- förvisso kanske världens mest ojämna -- på Skurups idrottsplats.

Våra samtal utmynnade dok alltid i:

-- Åren i Skurup var de roligaste i vårt friidrottsliv.

Trots att vi båda efter flytten från Skurup fortsatte en bit in på 2000-talet som ledare på både klubb- och skånsk distriktsnivå. Kirre i MAI, Malmö Veteranfriidrottsklubb och IK Pallas, jag i Heleneholms IF.

Våra ledaruppdrag slutade i stort på samma gång. När en av de största veterantävlingar som arrangerats i Sverige EMG, European Masters Games, avgjordes 2008 i Malmö var jag tävlingsledare för friidrotten, Kirre för den svåraste och mest tidskrävande grengruppen, kasten.

Två pågar från Skurup, delvis ansvariga för något så stort som EMG. För oss kändes det i alla fall stort.

Hur hade våra liv sett ut om det aldrig byggts någon plats att leka friidrott på just de år vi var som mest mottagliga för något nytt i idrottsväg?

***

På begravningen fanns även ”Piller”, Jan Ulfshög (Nilsson). Piller fick han heta för han bodde i Apotekshuset. Han gick i samma klass och var med i samma friidrottsgäng. Senare ägnade han sig åt tennis som ledare i Vellinge TK och Skånes Tennisförbund. Det har han gjort i en herrans massa år.

Jag satt där i kapellbänken och funderade:

-- Vilken miljö skapades så att tre grabbar från samma klass ideellt lagt ner upp mot 150 år på att vara idrottsledare?

Mitt svar: Vi hade så djävla roligt!

 

Av Magnus Månsson - 21 maj 2015 13:39

I går kväll var jag på Heleneholms idrottsplats, Malmös i särklass vackraste friidrottsarena.

Soligt men efter några timmar lite småkyligt, när tävlingarna drog ut på tiden. Elva heat på 800 meter med 75 löpare tar sin tid att genomföra. Så många deltagare i en gren framkallade nostalgiska minnen. Så såg det ut under några decennier från slutet av 1950-talet och framåt, då Heleneholms IF just vid denna tidpunkt arrangerade sina nationella vårtävlingar för seniorer, en av Skånesäsongens största och mest populära.

Okej, 75 löpare på 800 meter är väl att ta i, men låt oss säga hälften. Skillnaden mot i går att det fanns även andra sträckor med ungefär lika många deltagare. Plus ett antal teknikgrenar.

I går var det endast en gren, DM för veteraner på 800 meter. Den äldste deltagaren var 89 år. Många hade börjat tävla först på gamla dar. Hade de kommit i kontakt med friidrott tidigare är jag övertygad om att de kunnat prestera bra tider på i alla fall på distiktsnivå.

Mest imponerade tre damer i “respektabel” ålder som alla hade tider under 2.30, den främsta till och med 2.23 Det är faktiskt tider som inger just respekt. 2.23 hade räckt för att vara med i ett medaljlag vid SM-stafetten på 4x800 meter i helgen.

Arrangörsföreningen, den alerta och initiativrika långlöparsektionen i Heleneholms IF, passade på att när eltidsutrustning (det krävs numera även för att godkänna veteranrekord!) och funktionärer fanns på plats inbjuda ungdomar och seniorer till ett lopp över 800 meter. Efter en lång vinterträning och få tävlingar borde det spritta i alla löparben.

Det kom totalt tre ungdomar, två från Ystads IF, en från den nya klubben Genarps IF. Alltså ingen från Malmöklubbarna!

Seniorloppet blev bättre, elva löpare till start, fyra från Öresund, lika många från MAI, en dansk, en från IFK Trelleborg och en från Björnstorp. Inte många med tanke på att hela Skåne var inbjudit, men så set det ut.

Loppet blev dock mycket bra. 21-årige Mattias Ohlsson, Öresund/Heleneholm vann på 1.51,30 Bättre av heleneholmare har bara Jonny Kroon, svenske rekordhållaren på 1 500 meter, haft.

***

Veteranfriidrottarna är en sammansvetsad grupp. Prisutdelningen skedde i Heleneholms IF:s fantastiska klubbhus i samband med en fika som arrangören bjöd på.

Jag cyklade från idrottsplatsen nostalgiskt glad men samtidigt vemodig över den förändrade skånska friidrottsvärlden.

Och tänk vilka förutsättningar det finns på Heleneholm med bra banor och ett så fint klubbhus så nära!

***

Gårdagstävlingen lär vara den enda arenatävling i Malmö 2015.



Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se