Lennart Samuelsson, Malmö är död. Han blev 83 år och sörjs närmast av många vänner inom svensk friidrott, Postens Kamratklubb i Malmö och Malmöavdelningen av Svensk Flyghistorisk Förening.

Lennart Samuelsson föddes i Eringsboda i Blekinge och som ung blev han medlem i Ka 2:s friidrottssektion i Karlskrona, där han mest ägnade sig åt medeldistanslöpning.

Som 18-åring flyttade ”Salle” till Malmö och blev brevbärare och stannade fram till sin pensionering inom Posten i olika funktioner inom distributionen.

I friidrott blev IK Pallas hans klubb. Åren kring 1960 var Pallas ”postarnas” förening när det gällde friidrott. Salle var aktiv på löparbanorna upp till 30-årsåldern och tillhörde skiktet under Skåneeliten på medeldistans, främst på 800 meter.

Men det är inte som aktiv han för alltid kommer att ha en viktig plats i såväl Pallas som i skånsk friidrotts historia.
I Pallas hade han under åren fram till mitten av 2010-talet olika funktioner i styrelsen. Under en period var han även tränare.

Men det var som tävlingsledare Salle blev ett välkänt namn inte bara i Malmö och Skåne utan även i utlandet, främst då i Danmark. Han introducerade Malmömilen, ett stadslopp i stan, där några av dåtidens världsstjärnor fanns på plats. Ett av Skånes mest klassiska terränglopp, Milbers, som löptes i Törringelund, försökte han blåsa liv i genom att förlägga loppet till Beijers park. Båda dessa lopp försvann dock från tävlingskalendern.

Men Lennarts idrottsliga livsverk består, Pallasspelen.

Från en anspråkslös tävling i den mörka Kombihallen på Stadionområdet 1982 via den då moderna inomhusarenan Atleticum 1992 utvecklades Pallasspelen till en av Sveriges största och mest välorganiserade inomhustävlingar. Upp mot 2 500 starter har noterats vissa år.

Att Pallaspelen blev så populär, inte minst hos de danska föreningarna, var till största delen Salles förtjänst. I 34 år var han noggrann tävlingsledare som såg till de aktivas bästa. Han avtackades hjärtligt av stora delar av Friidrottsverige vid tävlingarna 2016. Då pekade Salle inte utan berättigad stolthet på Pallasspelsrekorden. Listan visar på vilken klass det är och har varit på tävlingen, även i ett internationellt perspektiv.

Ett av kännetecken för hans ledarskap var att han såg till att funktionärerna hade det bra och tackades för sitt ideella arbete. Några veckor efter Pallasspelen inbjöds alla trogna funktionärer till en måltid, som avslutades med en av Salle komponerad, svår frågesport i ämnet friidrottshistorIa, ett av hans specialintressen, tillsammans med längdåkning på skidor.

Vid de samarrangemang,  som SM, European Masters Games och landskamper, som Malmöklubbarna gemensamt arrangerat, var Salle alltid en kunnig representant för IK Pallas.

2008 erhöll Salle Skånes Friidrottsförbunds plakett i guld, Årets ledare. Mycket välförtjänt.

Ett långt liv som framgångsrik och uppskattad idrottsledare är slut.

Genom Pallasspelen kommer Friidrottssverige länge att minnas Lennart Samuelsson.

Friidrottsvännerna genom

Heidemarie Petersson

Lennart Fahlback

Lars Johnsson

Magnus Månsson

”Man skall inte slå på en liggande”

”Den man älskar agar man.”

Två i sanning märkliga uttryck, som kom i tankarna när jag granskade de skånska insatserna vid SM i friidrott för 15- och 16-åringar. Tidigare har jag noterat de – faktiskt – genanta totalinsatserna för SM för seniorer och de för 22-, 19- och 17-åringar.

Varför skall jag skriva negativt om något jag älskar och som varit en stor de av mitt liv i över 70 år? De tidigare SM-skriverierna har kommenterats muntligt och skriftligt. De som har hört av sig har varit lika bekymrade som jag. Och om än inte riktiga lika gamla som jag, så näst intill. Det är den äldre generationen som oroar sig.

En vän i ovanstående kategori hörde av sig och hade uppmärksammat att i det senaste SM-et, det för 15- och 16-åringarna, var den skånska insatsen både numerärt och resultatmässigt sämre än de övriga. Vi talar om ett distrikt med 1,3 miljoner innevånare, särklassigt näst störst i landet.

Att det av 120 medaljer som det tävlades om, bara nio hamnade i Skåneklubbar kan man i och för sig acceptera. Om deltagarantalet i övrigt varit stort. Men nio klubbat hade endast 39 aktiva på plats och dessa gjorde totalt 57 starter. De totala officielle siffrorna var 473 aktiva med 943 starter.

I åtta av 40 grenar fanns ingen skånsk representant

Jag tycker det är siffror som talar för sig själv.

***

Och är en fara inför framtiden. Friidrottsanläggningar, inne som ute, är dyra. Vilka kommuner är villiga att lägga ner miljoner på anläggningar som inte utnyttjas till fullo?

Det som gör mig konfunderad är att jag ideligen vid mina oregelbundna kontakter med olika klubbar informeras om överbefolkade friidrottsskolor med köer på ett antal år. Men man lyckas inte få dem att tävla ens upp i mellantonåren.

***

Det behövs krafttag av många för att vända trenden. Med några samlande krafter. Över klubbgränserna.

Finns dessa?

Jag är uppriktigt orolig inför skånsk friidrotts framtid.

Är man nörd så är man.

Inom ungdomsidrotten vill jag se tendenser. I vilken riktning går utvecklingen, bredd- och elitmässigt? De som följt mina inlägg har förstått att jag ser pessimistiskt på framtiden för den skånska friidrotten.

Helgens SM inomhus i Karlstad i årsklasserna 22, 19 och 17 var inte uppmuntrande. Man tävlade i 60 grenar, alltså om 180 medaljer. Att den skånska utdelningen bara blev 12 (2—5—5) det kan jag acceptera, men att inte en enda aktiv från någon skånsk förening deltog i 26 av de 60 grenarna är anmärkningsvärt. Nästan hälften av startfälten var utan skånskt inslag.

Det gjordes totalt något under 1 000 starter, 58 var skånska, alltså cirka 6 procent.

I min värld alarmerande siffror.

Men hur många bryr sig egentligen? Är det mer än Kenneth Riggberger och jag?

***

Malmö AI var bästa Skåneklubb med fem medaljer (1—2—2) hade flest starter 20.

IFK Helsingborg, som delvis lagt ner elitverksamhet, hade 15 starter, och tog två medaljer och hade ytterligare några framskjutna placeringar. Förhoppningsvis får Helsingborg rätsida på sin ekonomi, så att de talanger man bevisligen har kan utvecklas i hemmiljön och fortsätta tävla för IFK.

Konkurrens stimulerar. Även på distriktsnivå. MAI behöver utmanare.

IFK Lund, ett silver och två brons, samt Klippan, två silver, var övriga medaljklubbar. Klippan har alltid varit ett stabilt skånskt friidrottsfäste.

***

På seniorsidan är friidrotten centrerad till de tre storstäderna. Liknande tendenser finns när man kommer ner på i junioråldrarna. Men i Karlstad i helgen visades en någon annorlunda bild. Tillfälligt? Malmö, med Skåne, fallerade helt. Göteborg hade en mindre god medaljhelg, 23 medaljer. Stockholm hade 65 pallplatser.

Men den intressantaste är övriga Sveriges 79 medaljer, förvisso fördelade på många orter och klubbar. Talangen finns.  Men hur utveckla den? Och hur bibehålla dem som inte tar nästa stora, tuffa elitsteg? För en större seniorbredd är nog så viktig för svensk friidrott.

Jag är fortfarande så naiv att jag tror att den kommande generationen av duktiga tränare och ledare kommer ur det skikt av aktiva som håller på länge och inte når Sverigeeliten.

Jag har ingen lösning.

Många elever på idrottsgymnasierna har försvunnit från tävlingsarenan före de fyllt 20. Alla kan och vill inte flytta från sin trygga hemmiljö. Friidrottsgymnasierna är inte hela lösningen

Många kan inte heller efter färdiga studier flytta. De måste få hjälp på hemmaplan.

Det är ett komplext problem. Som andra men skarpare hjärna än min får lösa.

Enstaka stjärnor kommer alltid fram.

Men det finns en outlöst kapacitet i de djupa skogarna. Och inte minst i storstaden Malmö.

Satt förstås och såg dagens sprintstafetter från VM.

Nja, sprint o sprint. Det är väl bara skidåkare som kallar en tävlingstid kring tre minuter för sprint.

Jag kom att tänka på min egen tid som löpare. Långt, långt från den världsklass som VM-skidlöparna befinner sig. Vi tränade då och då något som vi kallade upprepningslopp, exempelvis tre, fyra 600-meterslopp på kanske under 90 sekunder. Men vi hade uppehåll på över tio minuter mellan loppen. Inte tre som dagens skidåkare. De här passen var de tuffaste under veckan. Mjölksyran sprutade upp över öronen. Det var inte mycket man orkade resten av det dygnet. Och visst mattades tempot på både det tredje och fjärde loppet. Det var ju lätt att ge upp.

Med detta i minnet, blev jag en stor beundrare av Emma Ribom. Tre gånger under 15 minuter genomgick hon detta mjölksyrehelvete för att ge Jonna Sundling, skidsprintdrottning, ett utgångsläge för ett VM-guld.

I ett stafettlag är alla kuggar lika viktiga. Utan Sundlings fantastiska acceleration hade det inte blivit seger. All cred till henne.

Men Emma Riboms viljeseger över trötthet och mjölksyra var för mig söndagens idrottsliga behållning.

`***

Tankarna fladdrade också tillbaka på den tid då det vid DM (och även vid kretsmästerkapen då och då) var både försök och final på 800 meter med några timmars mellanrum. Inte tre minuter och tre gånger. Och där försöken för de främsta bara var en lite hårdare uppvärmning. Likväl var det en mental och fysisk utmaning att tävla två gånger inom några timmar.

Jag har den största respekt för skidåkarna.

***

Är sprintstafett på skidor den ultimata mjölksyreutmaningen?

Vad säger du?

I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott i Malmö.

Arrangörsföreningen Malmö AI var framgångsrikast med 12 medaljer (5—3—4).

Elitfriidrotten i Sverige är numera koncentrerad till de tre storstadsregionerna. Göteborg tog 23 medaljer (12—6—5), Stockholm 22 (6—10—6). Då blir det 17 (3—5—9) över till resten av landet.

I Malmö är MAI ensam på täppan och i princip i hela Skåne, när IFK Lunds medaljhopp var indisponibla och IFK Helsingborgs främsta av ekonomiska skäl lämnat för MAI. IFK Lund och IFK Helsingborg tre, IS Göta och Klippan två och Eslövs AI bidrog till totalt 41 Skånestarter.

I Göteborg är konkurrensen annorlunda, sju föreningar hade aktiva med i SM. Stockholmsregionen 13 klubbar. Övriga Sverige var representerade av 25 klubbar, där Upsala IF, Karlstadsgöta, IFK Växjö och Västerås FK var de med flest starter.

Bredden i de två största regionerna ger tydliga avtryck i antalet starter: Stockholm 103, Göteborg 81 att jämföra med Skånes 41. Nu skall vi inte helt bortse från övriga Sveriges 106 starter. De ger nödvändig bredd och status till SM-tävlingen.

***

Granskar man siffrorna ur en strikt lokal vinkel (alltså Malmös), känner jag en oro. Varje förening har rätt att välja sin egen väg. Jag klandrar ingen. Men av stans 12 medaljer togs bara ett silver (Emamnuel Dawlson på 60 meter) av en aktiv som startat i Malmö.

Övriga kommer från grannkommuner, övriga Skåne och Sverige.

Så tunt av talanger kan det inte vara i en stad med 330 000 innevånare. Här måste finnas en dold kapacitet.

Jag har mina funderingar till detta dåliga facit, men dessa håller jag för mig själv. Delvis i alla fall. Efter 70 år – faktiskt – i närkontakt med friidrotten i olika roller, tror jag dock att det är alldeles för få ledare/tränare som inser vad som ideellt krävs för att vända en negativ trend. Det är inget man gör när lusten faller på.

Och det fattas kanske också kunskap. Friidrott är svårt.

***

I ärlighetens namn skall givetvis Ullevis Lisa Liljas 200-metersbrons tillskrivas moderklubben MAI

***

Men visst kunde och borde Skåne/Malmö kunna bättre.

s

Det har arrangerats två stora friidrottstävlingar i Malmö den senaste tiden.

Som vanligt har de, Atleticumspelen och Pallasspelen, hamnat utanför tidningsradarn. Det är mycket bra idrott som gör det nuförtiden. Tyvärr.

De båda Malmötävlingarna hade över 1 000 respektive 2 000 starter. Förvisso har dessa, nu smått klassiska, inomhustävlingar haft fler deltagare – och också bättre – men det är stora evenemang, som ger årliga avtryck i Malmös idrottsvärld.

I Sverige byggs fler och fler specialhallar för friidrott. I alla arrangeras varje säsong någon tävling. Konkurrensen om själarna har ökat. Däri finns en förklaring till det minskande antalet deltagare från klubbar utanför Skåne.. Men ett stor tapp finns också bland de skånska deltagarna.

Jag har studerat antalet starter i seniorklasserna.

Det är Danmark som gör att det finns både kvalitet och inte minst kvantitet i de båda Malmötävlingarna. I seniorgrenarna gjordes totalt de fyra tävlingsdagarna 501 starter, 234 var danska. Alltså nära hälften.

Jämför du Danmark mot Skåne blir siffrorna 234—136.

Jag menar att det är lite genant att ett samlat Friidrottsskåne tillsammans på hemmaplan inte kommer upp till mer än 136 starter vid dessa två etablerade tävlingar.

Det ger en bild av seniorfriidrottens status i de skånska klubbarna.

Den dag Köpenhamn får en fullvärdig friidrottshall är risken uppenbar att danskarna stannar på hemmaplan och än mer tunnar ut seniorklasserna i Pallasspel och Atleticumspel. Det är två tävlingar som behövs. Skånsk friidrott måste gemensamt se till att bevara dem

***

Det som oroar mig mest är att så få verkar bry sig.

Nytt år och till det tillhör önskningar och personliga löften.

Mina löften håller jag för mig själv och de bryts också ganska så snabbt. Vanor och ovanor är inte lätta att ändra vid 80 plus.

Och vem är jag att komma med futtiga personliga önskningar när ryssarna våldför sig på Ukraina, minst halva Afrika svälter, kvinnor förtrycks världen tunt, ja, hela befolkningar i vissa länder? Ni, mina läsare, vet naturligtvis hur det ser ut i världen. Inte minst klimatmässigt.

Då känns det lite, ja just futtigt, att sitta i en fin, varm (förvisso någon grad lägre än vid förra nyåret) lägenhet och bland annat fundera över skånsk friidrott och en förändrad tidningsvärld.

Friidrott och tidningar har varit två av mina främsta intressen i livet.

***

I friidrott önskar jag mig några unga ledare med intresse och idéer att skapa liv i en defaitistisk skånsk friidrott. De måste se utanför de snäva klubbgränserna, där de egna föreningens intressen är viktigare än friidrotten som en enhet. Jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas en seniorbredd för att ur denna kader finna framtidens ledare och tränare. Så har skånsk friidrott byggts upp under alla tider. Tills nu.

Konkurrens stimulerar. Inte minst på klubbnivå. För några år sedan la Heleneholms ner sina elitambitioner, samgåendet med IK Pallas och IK Finish med målet att i Öresunds FK bli en elitklubb blev ett rejält misslyckande, och nu senast aviserade IFK Helsingborg att man lagt ner sin elitverksamhet. De flesta av de bästa skall tävla för Malmö AI.

I Skåne med drygt 1,3 miljoner invånare finns nu endast en klubb, MAI, med elitinriktning. Det ser annorlunda ut i Storstockholm (större befolkning, javisst!) och Göteborg (betydligt färre boende än i Skåne!). Där finns det elitkonkurrens bland klubbarna. Det märks i exempelvis i tävlingen om SM-pokalen.

Från Skånehåll menar tongivande klubbledare att skillnaden ligger i de stora inkomster som motionsloppen ger, i Stockholm främst Stockholms Marathon, i Göteborg Göteborgsvarvet.

Är det så enkelt?

Jag menar att den stora skillnaden ligger i den konkurrensmiljö som finns inom regionerna. Och ett brett personligt engagemang.

***

För en tid sedan jämförde jag skånsk simning och friidrott, två idrotter i samma konkurrenssituation, med seniorperspektivet i SM. Simningens klubbredd var imponerande överlägset.

Nyligen avgjordes Sum-Sim-finalerna i Helsingborg. Det är SM för 15—16- och 13—14-åringar. För att få deltaga måste ungdomarna kvala regionalt och vara bland de 16 främsta i landet för att få finalsimma. Det är ett deltagarantal som friidrotten bara kan drömma om.

Och även vid dessa mästerskap var Skåneföreningarna långt framme i klubbtävlingen: 1) Helsingborg, 5) Kristianstad, 8) Malmö KK, 9) Poseidon, Lund. Ytterligare 12 klubbar tog poäng.

Jag är imponerad av skånsk simning.

Men varför är skillnaden gentemot friidrotten så stor? Vad har gått fel i skånsk friidrott?

Att någon, eller helst några, funderar och sen försöker ta sig an problematiken, det är min högsta idrottsliga önskan inför 2023.

***

Jag älskar Sydsvenskan, har haft en daglig relation i 70 år.

Självfallet känner jag till tidningsvärldens ekonomiska och personella problem. Vill givetvis att storleken på redaktionerna inte skall reduceras än mer. Har för övrigt fått en ny favorit på Sydsvenskans ledarsidor i den fristående skribenten Pernilla Ström. I sin kolumn behandlar hon vardagens små problem med en personlig prägel med en politisk udd.

I idrottens värld är resultaten det bärande. En allsvensk fotbollsomgång utan någon tabell vore en smärre ”katastrof”. Men det är fler tabeller/resultatlistor som i min värld är heliga. Medveten om ett begränsat utrymme och ibland alltför mycket material, förstår jag svårigheterna.

Förvisso en petitess i det stora hela: Men Sydsvenskans Sport i siffror är alltför spretig och tyder på idrottslig okunskap.

Alltför ofta tvingas man öppna datorn för att hitta resultat som borde vara en självklarhet för en tidning av Sydsvenskans storlek och renommé.

En stilla önskan, ge redigeraren en prioriteringsmall. Svårare är det inte.

Jag vill inte läsa ett fullständigt facit från en damhockeymatch i högsta serien uppe norr inför 40 åskådare, när det inte finns plats för en allsvensk handbollstabell. Liknande exempel under 2022 har varit många.

Har också en känsla av att det finns ett genusperspektiv på resultatredovisningen. Är inte läsaren perspektiv viktigare?

***

2023 då?

Detta är inlägg 1 473 sedan starten den 15/9 2012.

Jag siktar först och främst på 1 500. Intresset ökar år för år. Det inspirerar förstås.

Samtidigt tar allt betydligt längre tid nu än för bara några år sedan.

Jag är också involverad i ett intressant projekt, IK Finishs jubileumsbok, 100 år 2024. I deras arkiv finns unikt material, som tar tid att utforska.

Detta skall jag prioritera 2023.

***

Gott Nytt År!

Som friidrottsvän blir man avundsjuk på simningen.

Och inte mints fundersam.

Varför är ett SM i simning så mycket större än ett i friidrott?

Simning och friidrott (och då tänker jag i detta fall på löpning) är ju två besläktade sporter, det gäller att ta sig så snabbt som möjligt på land respektive vatten. För att nå SM-elit måste det till nästan daglig träning året runt. I många år.

Men granskar man ett SM i de båda idrotterna är deltagarantalet i simning så oerhört mycket större än i banlöpning. När simmarna förra helgen hade sina kortbanemästerskap fanns det, det gällde båda könen, allt från 25 till över 60 aktiva på startpallarna.

Vid SM i år i friidrott pendlade antalet starter mellan fem och 25, med endast två distanser över 20 deltagare.

I stafetterna/lagkapperna är siffrorna än mer överlägsna i simningens favör.

Ett exempel

Simningen 4x200 meter fritt, herrseniorer 21, damseniorer 17.

Herrjuniorer 17, damjuniorer 24.

Friidrott 4x800 meter, herrseniorer 5, damseniorer 4

Herrjuniorer 3x800 meter (M och K 19, samma åldersgräns som i simning) 6, damjunior 5.

Märk väl att friidrotten reducerat antal deltagare i vissa stafetter och åldersgrupper från fyra till tre för att få någorlunda hyggligt stora startfält. Som nu på 19-åringarnas 800 metet.

I alla jämförelser finns det naturligtvis orättvisor. I simning kan en aktiv i ett SM tävla i fler grenar än en aktiv i friidrott. Simningen har sina lagkapper i samband med de individuella grenarna vilket gör att klubbarna naturligt har fler aktiva på plats för att kunna deltaga med mer än ett lagkappslag. Att simningen dessutom samkör senior- och junior-SM i de individuella grenarna ger per automatik större startfält

Allt detta tillsammans gynnar simningen. Detta till trots är, i min värld, differensen alldeles för stor.

***

Hur ser det då ut regionalt? I detta fall tänker jag på Skåne. Från och med nu finns det bara en elitklubb i friidrott sedan IFK Helsingborg lagt ner sin elitavdelning och de flesta ur den numera tävlar för Malmö AI. IFK Lund har ett antal aktiva av SM-finalklass och några andra föreningar (i bästa fall) en.

I klubbtävlingen i simning nu senast kom Helsingborg fyra (med några av sina världsstjärnor kvar i USA), Malmö KK femma, Poseidon (Lund) sjua, Landskrona åtta och sen 16) Kristianstad, 23) Sydsim (Burlöv), 39) Sjöbo.

I juniortävlingen kom MKK trea och 8) Helsingborg, 9) Poseidon, 10) Kristianstad och därtill ytterligare åtta klubbar av 52 som tog poäng i JSM.

Det här är en bredd och en topp som det är länge sedan den skånska friidrotten kunde matcha.

***

Varför har det blivit så?

Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag har mina funderingar.

Det värsta är att det tycks smugit in sig en form av defaitism i skånsk friidrott: Konkurrensen idrotterna emellan är så mycket större nu än tidigare. Förvisso helt sant. Men simningen befinner sig i exakt samma situation men har klarat den nya konkurrenssituationen betydligt bättre.

***

En likhet har simningen och friidrotten gemensamt, svårigheten att få genomslag i min tidning för bra lokala SM-insatser.

Senast vid sim-SM tog MKK tre guld, fem silver och tre brons och Poseidons aktiva simmade hem två medaljer av varje valör. På JSM hade MKK medaljskörden 8—2—5.

Detta facit av två klubbar från de städer som Sydsvenskan prioriterar. Men inte en textrad. Det fanns infallsvinklar. Elias Persson från MKK var en av SM:s framgångsrikaste deltagare.

Prioriteringar är svårt. Men jag – och många andra – vill ha en bred skildring av idrottsvärlden. I den ingår inte – i ett personellt ansträngt läge, det som oftast anförs som förklaring vid bevakningsmissar – ett reportage om ett handbollsträningspass för Malmö FF:s fotbollsspelare i Ystad.

Inte för inte kallas SDS ibland MFF:s klubbtidning.