Handbollssäsongen tog ett dramatiskt skånskt slut i Scandinavium. Det blev två tunga förluster för Lugi och IFK Kristianstad.

Dessa nederlag till trots, handbollen i Skåne har aldrig haft ett bättre spelår, sett från eliten ner till de djupa ungdomsleden. Finns anledning att återkomma, i alla fall på Skånes Handbollförbunds hemsida.

Det har förekommit personer som menat att de gärna bytt ut den strålande toppbredden mot ett SM-guld. Själv ser jag hellre att det finns elithandboll i alla hörn av Skåne än att ett lag blir svenska mästare. Men jag tackar förstås för den skull inte nej till både ett och två guld. De kommer, det borgar bredden för.

Och glöm inte att de skånska föreningarna är väldigt duktiga på att fostra elitspelare. Se bara på det Skånedominerade OS-silverlaget!

***

Det aggressiva försvarsspelet i Lugis damlag har av många prisats i alla dess tonarter. Spelare och ledare har gång på gång upprepat mantrat: Vi skall spela på gränsen.

Jag menar att man överskridit den. Dessa ideliga frikast mot laget visar det. Utvisningarna har i förhållande till antalet frikast varit för få. Jag saknar progressiviteten i domarbedömningen.

Vill vi se en så destruktiv handboll? Nej, kreativitet skall belönas!

***

När en handbollsmatch avgörs med ett enda mål, kan man peka på åtskilliga mer eller mindre avgörande moment.

Den avgörande faktorn i finalen mellan Drott och Kristianstad var att Kristianstad slutade att spela kollektivt. Allt ansvar las på Lars Möller-Madsen. Ingen av de andra duktiga spelarna tog ett initiativ på sluttampen. Det kollektiva spelet försvann helt. Därför vann inte IFK Kristianstad.

***

Hur skall det gå för HK Malmö?

I en avskedsintervju påpekade tränaren Jan ”Proppen” Karlsson att de många skadorna med åtföljande brist på kontinuitet var orsaken till den misslyckade säsongen.

Nu står nye tränaren Magnus Andersson inför uppgiften att skapa kontinuitet av en i stora stycken ny trupp.

Frågetecknen är många.

När är de långtidsskadade spelarna klara för elitspel?

Hur klarar Hampus Svännel och Linus Persson, två spelare som fått förvånansvärt lite speltid de senaste säsongerna, att få ett större ansvar?

Är de juniorer, som fick lukta på elitspel under våren, mogna för längre inhopp?

Hur bra är de klara nyförvärven? Målvakten från H 43 Nebosja Simic är duktig, speciellt på närskotten. Det har jag sett.

Blir det fler förstärkningar?

HK Malmö blir intressant att följa fram till Elitseriestarten i september.

Magnus Andersson har en svår. men intressant, uppgift framför sig.

Jag kan för lite för att ha en klar uppfattning om alla turerna kring H 43/Lundagårds avhopp från damernas elitserie i handboll.

De obesvarade frågorna är många. Några exempel.

Hur många av de kontrakterade spelarna hade kapacitet för spel på högsta nivån?

Varför skrev några av de etablerade spelarna inte på ett nytt kontrakt? Väntade de på bättre förslag från någon annan klubb eller från H 43?

H 43 hade ju faktiskt visat att man ville satsa på sitt damlag genom att anställa en etablerad elittränare som Birthe Hansson, som dock nu tackat nej.

Och att H 43 fortfarande satsar på att förbli ett damelitlag står ju klart, när man till hösten startar om i Allsvenskan, en serie som resemässigt är betydligt kostsammare än Elitserien och inte genererar alls de inkomster som ett deltagande en nivå högre upp ger.

Men det som jag är så innerligt trött på är, att krönikörer, bloggare och andra förståsigpåare lägger ett genusperspektiv på H 43:s agerande.

När H 43 förra året hade tankar på att frivilligt dra sitt herrlag ur Elitserien och låta damlaget spela kvar, såg jag ingen som kommenterade beslutet i ett genusperspektiv.

Idrottssamhället är inte jämlikt. Men vill kvinnorna ändra detta måste de engagera sig på alla områden, inte bara ”gnälla”.

MFF:s matcher ses av 15 000 personer, till övervägande del män. LdB:s har i bästa fall 1 000 åskådare på sina matcher, merparten män. De flesta ledande posterna i LdB innehas av män. Och LdB är en förening med enbart verksamhet för damer/flickor. Här borde finnas plats för en annan fördelning.

Jag tror inte att de mansdominerade styrelserna tar sina beslut ur en könssynpunkt. Och jag är övertygad om att fler kvinnor hade velat ta del av arbetet i en förening hade de välkomnats – och då inte bara som kaffekokare.

Intresserade, kunniga ledare är en bristvara. Kvinnan kan ändra detta.

Så att man får slut på det oftast ogrundade tjafset om viktiga beslut i ett genusperspektiv.

En härlig vårkväll. Nej, faktiskt försommarkväll. Heleneholms idylliska idrottsplats, Malmös särklassigt trivsammaste friidrottsarena.

10 heat. 84 löpare. DM för Skåne på 800 meter.

Förlåt alla fantastiskt duktiga veteranlöpare (och några, också duktiga, motionärer)! Jag hade så gärna sett att det var ett skånskt mästerskap för seniorer. Men sådana genomförs inte längre. Jo, kanske i någon enstaka gren med några enstaka deltagare.

Det är veteranerna, som håller det skånska DM-programmet i friidrott vid liv. Just tävlingen med 800 meter som enda gren och med Heleneholms IF:s livaktiga långlöparsektion som ansvarig har år efter år blivit en trivsam succé – alla deltagare får exempelvis gratis fika i det förnäma klubbhuset.  Cirka 80 löpare är en i dag imponerande siffra, när man i en seniortävling aldrig kan samla ett fullt heat. Definitivt inte med enbart skånska löpare.

Som lite äldre går tankarna gärna bakåt i tiden. Som till Gimospelen.

Just 800 meter var huvuddistansen vid dessa tävlingar, arrangerade 1914—1977, med glansperioden under 1950- och 1960-talen, då den legendariske riksinstruktören  Gösse Holmér var tävlingsledare. 800 meter avgjordes på lördagen med upp mot  15 heat, cirka 150 deltagare. Den svenska eliten var ofta på plats och hade nästan alltid bra internationellt motstånd.

Mitt tisdagsbesök på Heleneholm, med de många heaten, fick mig att minnas just sommarhelgerna  i nordöstra Uppland, en av säsongens trivsammaste tävlingar. Som inte blev mindre angenäma med tanke på den efterföljande dansen på en lövad utedansbana i den ljusa svenska sommarnatten. Roslagen dansanta unga damer sökte sig gärna till Gimo tävlingshelgen.

Friidrott är fint. 1960-talet i Gimo och den 7 maj 2013 på Heleneholm.

Tänk om man kunde få både ock! Bred seniorfriidrott och bred veteranfriidrott.

***

Ett strålande resultat skall definitivt nämnas: Malmö AI:s 16-åriga Patricia Striner deltog i ett av heaten och noterade 2.12,7

Kommentaren hamnade under fel rubrik, därför lägger jag in den här som ett inlägg.

Med kommentarer

Först tack!

"Berka" hette Bror Andersson och dog förra sommaren.

Det fanns faktiskt en fjärde bra målvakt i samma generation, Jan-Inge Larsson (född 1938), stod i det skånska "skollandslaget" som mötte Köpenhamn.

MM

Tjena Masse , Troligtvis din äldsta kompis, som fortfarande läser dina alster. Jag minns fortfarande matchen i Trelleborg, men även många andra härliga episoder under vår ungdomstid i Skurup. Tyvärr slutade min lovande  " målvaktskarriär " på grund av att det fanns två stycken ännu bättre målvakter i Skurup nämligen Olle Jönsson och " Berka " som jag har glömt namnet på ( tänk att det fanns tre stycken eminenta bollfångare i Skurups AIF på den gamla goda tiden ) Nostalgisk som jag blivit, kommer jag ihåg när vi for iväg till Malmö och utkämpade våra " fri-idrottstävlingar på olika anläggningar i Malmö och skördade stora framgångar ( jag deltog i höjdhopp och diskus-kastning ) och du var suverän medeldistansare. Jag minns när du skrev dina recensioner i Ystads Allehanda och att inte alltid din kritik uppskattades av " stjärnorna " inom fotbollen. Tack Masse för att du höll i trådarna och gav oss en meningsfull " ungdomstid " i Skurup innan vi skildes åt för studier och arbete på andra orter.

Hilsen / Jan " Piller " Nilsson / Ulfshög

Det är mycket man som allmänt idrottsintresserad man vill göra en lördag i maj. Tv bjuder på ett rikt program och inte minst finns det en massa fotboll i regionen.

Mitt val föll på ett besök på en Malmös mest undanskymda idrottsplatser, Mellanheden, belägen mellan Slottsstadens skola och Mellanhedsskolan. Det är Malmökorpens nya fotbollsarena, med konstgräs (tänk på alla matcher på de vindpinade grusplanerna på Limhamnsfältet!).

Och det var en ”korplag” jag såg, Korpföreningen Malmö Fotboll, som spelar i division 6. Men det var inte för hemmalagets skull jag cyklade dit. Jag ville se min favoritklubb, Skurups AIF.

Lite genant förstås, mitt kära SAIF mot ett ”korplag” i division 6. Men det får man finna sig i. Och glömma när Skurup under 1950- och 1960-talen – med ”Tvillingarna” Jönsson (Olle och Göte) som de stora profilerna – var ett ständigt topplag i division 4, då nivå 4, och mötte, och vann över, storheter som Trelleborgslagen IFK och TFF, lagen från Ystad under den period de bollbegåvade från den stan även ägnade sig åt fotboll och de duktiga ”småklubbarna” från Malmö, Kirseberg, MBI, Kulladal, Limhamn. Malmö Sport, Allians ...

Oförglömliga minnen är också de två vinsterna i YA-cupen och inte minst 1967 då SAIF och IFK Simrishamn i semifinalen i möttes fyra gånger, innan Skurup förlorade. Jag såg alla matcherna.

Den egna karriären i grönt var inte lång. Under 1950-talet var ungdomsfotbollen inte utvecklad, det förekom på landet inget organiserat seriespel för pojklag. Det blev några vänskapsmatcher och deltagande i några cuper. 1955 spelade SAIF final i Söderslättscupen för pojklag. Vi förlorade med 2—0 mot TFF. Vi var knappt över mitten men hade en fantastisk målvakt, Jan ”Piller” Nilsson (Ulfshög).

Det blev också några matcher i juniorlaget.

När Skurup i början av 1960-talet byggde en inomhushall och SAIF grundade en handbollssektion var jag med i något av de första lagen. Under en säsong, 1965/1966 tränade jag A-laget. Det spelåret var inte ett av de mest lysande i Skurupshandbollens historia.

1952 fick Skurup en friidrottsanläggning, som officiellt invigdes 1953. Då tändes mitt friidrottsintresse. Vi hade en ledare i sektionen, Ewe Peter, men som bara något år senare flyttade till Olofström. Där stod vi ett gäng unga tonårsgrabbar utan ledare och fick själva ta hand om verksamheten. Som 15-åring blev jag ordförande i SAIF:s friidrottssektion och med i huvudstyrelsen.

De här cirka tio åren med friidrotten i Skurup är de mest minnesvärda och och roliga i mitt liv inom idrotten. Skurups AIF var under några år –  det vågar jag påstå – Skånes bästa landsortsförening i friidrott, bevisat i det utvecklade seriesystem som fanns på den ”gamla goda tiden”.

Skurups AIF har en stor plats i mitt hjärta. Från 10-årsåldern fram tills jag 1963 definitivt flyttade hemifrån såg jag i stort alla hemmamatcherna. Sen har vi de aktiva åren i alla tre sektionerna.

Åren i och kring klubben har format mitt liv.

Det är därför med glädje jag årligen betalar min medlemsavgift.

Och utan att glorifiera den här lilla insatsen:

Tänk om alla dessa personer, som i sin ungdom under många år upplevt gemenskapen i en förening, fortsatte att vara medlem och därmed visa sin tacksamhet.  Det hade blivit en ansenlig summa pengar.

Tacksamhet är dock inget honnörsord inom idrotten.

***

Matchen då? Efter 0—0 i paus med ett visst Skurupsövertag blev det rätt segrare, 4—1, och serieledning. Det var en bra division 6-match.

***

Lite kuriosa,.

1964 föll Skurup ur division 4 med målskillnaden 37—27.

2012 föll man ur division 5 med målskillnaden 48—48.

Har det hänt tidigare att en klubb degraderats två gånger utan minusmålskillnad?

Det är mycket fotboll nu, live och i tv.

Man skaffar sig relationer till lag och reportrar/kommentatorer. För en tid sedan dök Anders Andersson, den förre liraren i bland annat MFF, upp i C More. Det var ett lyft. Sen dess har jag inte hört honom i den kanalen, tyvärr.

Anders har fått nöja sig att förträffligt kommentera matcher i Superettan. När Anders talar, då lyssnar man. Oftast jobbar Anders tillsammans med Daniel Kristiansson, påläst och kunnig. Men oj, vad han pratar. All kunskap skall ut i rymden: Om att spelare XX i sin debut i reservlaget blev tvåmålsskytt osv, osv …

Vem orkar och kan ta allt till sig? Inte jag i alla fall.

Lasse Granqvist, en annan tv-profil, sa vid ett föredrag för Idrottsmuseets Vänner i Malmö att en kommentator skall kunna ”allt” och vara påläst men bara använda det som är relevant. Detta föredrag borde Daniel Kristiansson hört.

I allt detta pladdrande är det befriande att lyssna till Anders Anderssons sakkunskap. Då lyssnar man.

C More har lanserat Martin Åslund som expert. Det är han kanske. Men är det någon som hört eller förstått vad han sagt eller menat? Han talar otydligt och har svårt att förmedla sina tankegångar.

Jon Persson, en annan expert, har också svårt att förmedla sina åsikter/kunskaper. De är båda underlägsna Anders Andersson.

Nej, ge honom fler uppdrag! Han talar tydligt – sin Österlenskånska till trots –och är värd att lyssna på.

Så snart nyheten om att H43/Lundagård frivilligt dragit bort sitt damlag från Elitserien i handboll var diskussionen i gång: Lund är inte stort nog för att ha två damelitlag.

Det är klart man är!

Med det stora, gedigna intresset det finns bland stans ungdomar för handboll är det givet att de skall ha möjlighet att spela i eliten på hemmaplan. Kanske kan Lund inte varje år ha två lag i Elitserien men ett där och ett i Allsvenskan är väl bra nog. Allsvenskan är också elit.

Jag har ingen aning om vilken kapacitet ett H43/Lundagårdlag haft säsongen 2013/2014. Det vet naturligtvis ledningen bäst. Man tar inte ett så drastiskt beslut utan kunskap.

Elitserien har de senaste säsongerna haft lag som varit mer eller mindre chanslösa i samtliga matcher. ”Slagpåsar” gynnar inte svensk damhandboll. H43/Lundagård ville inte hamna i den situationen.

Klubbens möjligheter att komma tillbaka till eliten inom kort är stora. Farmarlaget H43/Lundagård U klarade sig via kval kvar i division 1 i den tillspetsade seriepyramiden, Lundagårds juniorlag kom sexa i JSM och i USM var både H 43:s 16- och 14-årslag framme i steg 4, nivån under slutspelet.

H 43/Lundagård är en stark förening.

De två senaste säsongernas förluster av nyckelspelare har dock blivit för tunga. Man kan glädja sig åt att ha fostrat spelare med bra kvalitet och med möjlighet att bli A-landslagsspelare.

Ambitionen att bli en elitklubb har inspirerat ledare och spelare. Nu är det upp till styrelsen att bibehålla denna målsättning och skapa resurser.

I Lund är spelarunderlaget tillräckligt stort för två elitlag. Både på dam- och  herrsidan.