I tisdags såg jag en fascinerande handbollmatch, Alingsås mot IFK Kristianstad, 29—28.

Det var inte dramatiken, som fängslades mest. Även om Alingsås upphämtning från minus fem till en uddamålsseger gav en härlig atmosfär i Estrad, arenan i Alingsås. Det var också en stark moralisk seger för hemmalaget. Man missade fyra av fem straffar. ”Missade” är kanske ett fel verb. Kristianstads målvakt Rikard Kappelin räddade dem och var strålande matchen igenom och gästernas särklassigt bäste spelare.

Det mest fascinerande var dock coachkampen.

Båda lagen utnyttjade sina tre tillfällen att ta time-out. Alla sex gångerna tog Kristianstads Ljubomir Vranjes fram taktiktavlan, placerade ut de röda och blå brickorna drog några sträck som visade löpvägar och pratade om rundgångar och falska tjecker och gud vet allt.

Och så avslutade Vranjes sina föredragningar med frågan: Är ni med?

Jag tog mig för pannan. Är det inte detta man gör på den dagliga träningen, lär in kombinationer, löpvägar, försvarsstrategi osv, osv …? Inte hittar man på något nytt i en stressad matchsituation? Men det kan man tydligen göra.

Kollegan i Alingsås, Mikael Franzén, använde ingen taktiktavla, samlade truppen och påtalade att man spelade bra och att man skulle fortsätta med sin matchplan, trots underläge.

”Men tänk på att vi kanske borde ha lite mer djup i anfallsspelet och vara lite tuffare i försvaret.”

Det behövdes inget ”Är ni med?”

Lätta klara instruktioner, inga komplicerade, förbryllande kombinationer.

När Kristianstad kvitterade, 28—28, med 15 sekunder kvar tog Alingsås time-out. Nu måste väl taktiktavlan komma fram? Men nej, Franzén samlade spelarna, lugnade ner dem och sa:

-        Gå nu in och slå in den!

Inga krusiduller här inte. Och Felix Claar lydde, satte med en sekund kvar 29—28 uppe i Kappelins högra kryss.

Ordern blir i min värld en klassiker.

Jag tycker det var en mästerlig coachning. En tränare som litade på sina spelare och spelare som litade på sin tränare. Och en som famlade i sin osäkerhet och gjorde sina spelare osäkra.

Det enkla är oftast det bästa.

Jag har en känsla av att många tränare, det gäller alla idrotter, gärna övervärderar sin roll och inte litar fullt ut på spelarnas kreativitet.

Ta lärdom av Mikael Franzén.