Alla inlägg den 7 december 2019

Av Magnus Månsson - 7 december 2019 13:23

Handboll morgon, middag, kväll.

Ja, om man vill. Och det vill man ju. Oftast i alla fall.

Men som handbollsvän känner jag en viss – kanske till och med stor – oro. Jag tänker på den ojämna bedömningen. Inte bara med tanke på vad som sker i den pågående VM-turneringen utan oron grundar sig även på vad som händer i de inhemska ligorna.

Stackars spelare! De vet ju inte vad som gäller. Ta fredagens match mellan Rumänien och Ungern: Ett tyskt kvinnligt, utmärkt par dömde konsekvent straff när försvararna arbetade på eller innanför målgårdslinjen. Det blev många straffkast och det avgjorde också till Rumäniens favör.

I matchen efteråt, Ryssland—Sverige, tillät ett japanskt herrpar ett försvarsspel där det – nu överdriver jag en aning – var mer regel än undantag att försvararna arbetade innanför målgårdslinjen.

Kontrasterna i bedömningen var för uppenbara.  Och det är självfallet inte bra för en idrottsgrens utveckling. Handboll är ytterst svårbedömt, tätt, intensivt med mycket närkontakt på en begränsad yta gör att domarna i många fall har en hart när omöjlig uppgift. Straff, ett harmlöst frikast, ett intetsägande

 gult kort, en tvåminutersutvisning eller ett rött kort? Medge att det är svårt även för ett vant, neutralt handbollsöga att avgöra, rätt eller fel.

Denna svåra gränsdragning gynnar inte handbollen, lockar inte de stora massorna.

Kan man finna en lösning med ytterligare en eller två domare på elitplanet? Basketen har tre domare, hockeyn och fotbollen (minst) fyra. Jag vill påstå att är svårare att döma handboll.

***

I idrottsvärldens fundament skall ojustheter inte ge fördelar, bra idrottsliga prestationer skall belönas.

Handbollen har några regler som strider mot dessa grundläggande tankar. Ta regeln vid passivt spel. Vid ”handen upp” har det anfallande laget sex passningar på sig före ett avslut. Match efter match får man se försvarare fixa ett billigt frikast, oftast låsningar, och antalet passningar är nere i två, tre. Det destruktiva, regelbrottet, har gett fördel.

Om målvakten i det försvarande laget i samma sekvens däremot gör en förstklassig räddning och bollen går till inkast eller åter till det anfallande laget då åker ”handen ner” och man får tid på sig att bygga upp ett nytt anfall.

Återigen: Regelbrott ger fördelar, en idrottslig prestation ”bestraffas”.

Ett annat exempel: Släpper man inte bollen direkt vid ett frikast mot sig blir det utvisning direkt. Däremot kan man i en liknande situation låsa motståndaren för att förhindra ett snabbt frikast och endast få ett sketet frikast mot sig. Vari finns konsekvensen? Det är i princip samma förseelse, man vill förhindra en snabb omställning.

***

För några år sedan pratade man om progressivitet, upprepade regelbrott av samma lag/samma person skall bestraffas. Men vad har hänt?

Under de senaste dagarna såg jag en match – oviktig vilken – där en spelare efter fem minuter blev utvisad. Under resten av matchen blev hen avblåst mellan 15 och 20 gånger för ”lindriga” förseelser, ingen brutalitet, i sitt försvarsarbete.  Men 15 till 20 gånger! Skall sådan destruktivitet godkännas? Jag tycker inte det.

Jag gillar handboll. Av åskådarsiffrorna i Handbollsligan att döma blir vi färre.

Beror det på att just det destruktiva får för stor betydelse? Det blir för mycket av det negativa. Det kreativa kvävs.

I min handbollsvärld något att fundera över.

 

 

 

 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se