Såg hela den dramatiska sista SM-finalen i ishockey.

Det var en bra idrottsunderhållning med hög intensitet och i stort helt i avsaknad av de glyttiga låtsatsslagsmålen och de vårdslösa tacklingarna mot sarg och huvud. Några små handgemäng går väl tyvärr inte att undvika i en SM-final.

Men jag har svårt att acceptera att domarna inte beivrade ojustheter som i ”vanliga” matcher renderat utvisningar med motiveringen att det är en final. I idrott skall det inte löna sig att inte följa reglerna. Oavsett nivå!

Förlåt min gamelmodiga syn på hur idrott skall utövas och bedömas.

***

Med samma synsätt har jag mer och mer börjat reagera på hur man i massmedía bedömer och kommenterar ojustheter i fotbollens straffområden. Det skall alltid lite extra till för att man skall acceptera en straff – i alla fall mot det egna laget.

Tyvärr har domarna under den korta allsvenska säsongen i alltför många fall underlåtit att blåsa straff i situationer där man aldrig tvekat att blåsa för frispark.

Citys krönikör älter fortfarande tre veckor efter Sundsvalls straff mot MFF och menar att den var felaktig. Ett domslut som andra anser vara tveksamt och andra helt korrekt.

Jag blir så trött på sådan journalistik.

***

Det framförs ofta att motståndarna är extra taggade när man möter ett mästarlag, som nu Malmö FF.

Nonsens.

Visst tror jag att exempelvis Gefle vill vinna över MFF men jag är övertygad om att de är mer fokuserade när de möter Sundsvall, Falkenberg, Halmstad och andra presumtiva bottenkonkurrenter. Det är matcher som har större betydelse.

***

Åter till hockeyfinalen!

Jag har varit i Kristianstad och hört och sett det orangea havet vid IFK:s handbollsmatcher.

Okej, intrycket via tv kan vilseleda men jag tror aldrig jag hört ett sådan oerhört orangeat stöd som Lakers fick i Vidar arena.

Imponerande!

***

Jag satt klistrad alla perioderna framför tv:n. Men i min omgivning fanns det personer som var märkbart irriterade. Fyran tvingades stryka sista säsongsavsnittet av Badhotellet, en av många fantastiska danska serier som till och med jag följer, och hänvisade till play eller till söndagen.

Jag förstår irritationen.

Såg avsnittet på play efter dramatiken. Och längtar till en ny säsong.

***

Lika irriterad blir jag på de personer som förlänger och fördröjer fotbollsmatcher med sitt bengalbrännande. För att inte tala om de fysiska obehagen röken framkallar.

Hur kan sex procent – olika enkäter pekar på denna siffra – påstå att de svarar för den svenska publikkulturen?

Det är tur att det oftast är fotbollskanaler som sänder den inhemska fotbollen och inte behöver ta hänsyn till efterföljande program. Med alla förseningar hade kritiken blivit massiv. Som den nu blev efter hockeymötet.

Det är mycket nu, slutspel och kval i vinteridrotterna, som dock numera fått niomånaders säsonger, och så fotboll på alla nivåer.

De många tv-kanalerna ger möjlighet att se “allt” det stora, tyvärr tar lathetsdjävulen ibland över och det blir tv-fåtöljen i stället för en stärkande cykeltur ut till någon match i de lägre fotbollsdivisionerna. När vädret blir något bättre lovar jag också en förbättring.

***

Kvartsfinalerna i herrarnas SM-slutspel i handboll är och har varit intressanta. Hammarbys kamp mot jätten Kristianstad är fascinerande. Det är idrott när den är som bäst, David mot Goliat,

Det är tack vare Fyran och dess olika ”syskon” man kan följa dramatiken. Tidigare var kommentatorerna/referenterna i Play-varianten under all kritik. Ledningen har förhoppningsvis insett att det i längden är ohållbart med så undermåliga medarbetare och i de senaste sändningarna har klassen varit bra med professionella journalister som Björn Hedman, Peter Ahnberg, Patrik Westberg och Glenn Göransson vid rodret.

Sen också beröm till Tomas Axnér i Fyran som ihärdigt försöker få kommentatorerna Daniel Kristiansson och Felix Hall att i alla fall lära sig de elementära reglerna. Den gode Tomas har några matcher till på sig, innan han går över till andra uppgifter. Förhoppningsvis hinner Kristiansson och Hall att lära sig att handbollskunnande inte ligger i att rabbla statistik.

***

Har sett ett par tre perioder i ishockeyns finalserie mellan Skellefteå och Växjö. Följde också Rögles och Redhawks kval till SHL. Ok, finalen är mellan landets två bästa lag och det är då en naturlig skillnad i kapacitet till lag som kvalar för att nå eliten.

Men att skillnaden var så stor i tempo och intensitet, det trodde jag aldrig.

I går var det hemmapremiär i fotbollsallsvenskan för FC Rosengård mot Hammarby.

Det kom 667 personer för att se ett av världens bästa damlag. Jag är inte förvånad över det låga antalet åskådare. Däremot mycket förvånad över att Sydsvenskan varje gång blir förvånad över det klena intresset för allsvensk damfotboll. Det är ju så här det ser ut år efter år när Rosengård spelar seriefotboll.

***

Nedskärningarna på redaktionerna sätter givetvis sina spår i bevakningarna. Därför känns det inte så lite underligt att sända tre skrivande journalister för att bevaka Rosengård mot Hammarby. Det finns ju så mycket annat att lägga resurserna på för att skildra regionens breda idrottsliv.

Många sporter med elitidrottare och elitlag känner sig med rätta förfördelade i den moderna massmediala världen.

***

Att hitta toppformen till de viktiga tävlingarna/matcherna har alltid varit svårt. mycket svårt. Ett fotbollslag har i regel inte just detta problem, det gäller att ha en jämn form under hela säsongen utan alltför djupa svackor. Inte ens Malmö FF kan “gå ner sig” under en period och då lägga in extra tuff träning. Kvalet till Champions League börjar redan under sommaren med redan då svårt motstånd. Om det vill sig väl skall laget hålla en hög standard in i december och det från mars, Svenska cupen.

Det är en svår konst. Givetvis underlättat av en bred trupp.

***

För idrotter med slutspel är det annorlunda. Kanske speciellt inom den svenska ishockeyn med sina över 50 matcher i grundserien. Lagen har råd med svackor. Det finns så många sträck och sätt att på vårkanten med rätt form att uppnå sin målsättning. Speciellt som inga lag riskerar att degraderas direkt.

Redhawks och Rögle är två utmärkta exempel på vikten att hitta formen i rätt period. Båda lagen hade svackor men återfann den rätta kapaciteten när den som mest behövdes.

***

Ystads IF:s handbollslag och tränarteamet kritiserades hårt för ett man under VM-uppehållet prioriterade tuff träning och underlät att med tunga och trötta kroppar spela meningslösa träningsmatcher. Okej, laget levde lite farligt i februari och det fanns väl farhågor att YIF till och med skulle missa slutspelet.

YIF litade på sitt koncept, formen stegrades och laget är nu i semifinal. Nu hyllas YIF:s upplägg av samma kritiker som tidigare i år var negativa.

Vägen till framgång och uppskattning är många.

Och vem vet egentligen vilken som är den rätta?

I november 2012, som nytillträdd allt i allo-chef i Malmö Redhawks, höll Patrik Sylvegård ett föredrag för Idrottsmuseets Vänner, där han oroade sig för att så få Malmöungdomar spelade ishockey.

Han nämnde siffran 450 licensierade spelare i de tre klubbarna och poängterade att ungdomarnas intresse för hockey minskade. Sylvegård var rädd för den framtida rekryteringen av elitspelare från Malmö. Han ville -- och har tydligen ännu samma ambition -- ha spelare med anknytning till regionen (dit han också inkluderade Danmark) i truppen.

Jag har funderat på hans tankar allt sedan Redhawks tog steget upp till SHL och Pantern till Allsvenskan. Lägg därtill att både Rögle och Karlskrona också fick SHL-status. Och Tingsryd som också skall spela i Allsvenskan. Växjö tillhör väl också i ishockeysammanhang till regionen.

Finns det underlag till så många lag på dessa nivåer om man vill ha en någorlunda lokal förankring?

Vi drar ner det i ett Malmöperspektiv.

Sylvegård har säkert rätt i sitt konstaterande att allt färre Malmöungdomar spelar hockey. Säsongen 2014/15 hade de tre klubbarna, Redhawks, Limhamn och Pantern, ett lag vardera i J20 och U 18. Det är väl okej även om lagen generellt sett inte var direkt framgångsrika. Standarden på lagen varierar säsong från säsong och även om laget inte går bra, finns det naturligtvis talanger med kapacitet att nå A-truppen i respektive klubb.

Men det är i åldersgrupperna 16 år och yngre som problemen finns för en egenrekrytering. MIF/Redhawks har lag i alla åldrar ner till och med 11, till och med två lag i U 15 och U 13. Pantern saknar lag i U 14, har två i U 15. Limhamn har ett glapp från U 18 till U 12, fyra årskullar.

Från U 18 till och med U 11 fanns det 17 seriespelande ungdomslag i Malmö den gångna säsongen. I U 14 var det endast MIF som deltog med ett lag.

***

Det är ur denna klena ungdomsbredd Malmöklubbarna skall hämta förhoppningsvis några av sina elitspelare. Det har gått tidigare men med en avsevärd större numerär från grunden. Inte att förglömma.

***

Jag inbillar mig att det inte minst ur ekonomisk synvinkel är ett måste med en viss del av rekrytering från närområdet, speciellt som trupperna är stora.

***

Ishockeyn är nu den enda lagbollsport på herrsidan i Malmö med två elitlag (elit=de två högsta serierna). På damsidan är det fotbollen, FC Rosengård och LB 07.

***

Ishockeyns rekryteringsproblem är dock små i jämförelse med handbollens. I motsvarande ålder 18 till och med 11 fullföljde sju (7!) pojklag från Malmö sina serier 2014/15. Alla från IFK Malmö.

När får vi åter se en Malmögrabb i HK Malmös elitlag?

Percy Nilsson har självklart fått sin beskärda del av uppmärksamheten efter Redhawks avancemang till SHL.

Det är han värd. Nu får han se SHL-hockey i sin arena. Det var väl därför han först och främst satsade på den ståtliga byggnaden ute i Hyllie.

Men detta minnesvärda dygn för hockeyn i Malmö känner jag kanske mer för Kjell Olofsson, han om någon Mr Pantern. Han var med och bildade Pantern 1959 -- var också målvakt i några av de första matcherna på någon damm utanför stan -- och har sedan dess haft olika ledande positioner i Pantern. Kjell har varit med i medgång -- Pantern kvalade faktiskt under 1990-talet till högsta serien -- och motgång -- det har funnits funderingar om att lägga ner verksamheten.

Ekonomin har alltid varit ett problem. Mecenater har trätt in. Förra säsongen redovisade Pantern publiksiffror några gånger under 100, lägsta siffran var 40.

Det är faktiskt ett idrottsligt under att denna lilla kvartersklubb nu har sin hemvist bland landets 32 främsta hockeylag.

Det finns givetvis många andra personer bakom denna succé.

Men utan Kjell Olofssons idoga idealitet under alla år tror jag inte det varit möjligt.

2005 föreslog jag att Kjell skulle få Skåneidrottens mest prestigefyllda pris Ledarpokalen. Han fick den.

Han var värd den. Liksom den glädje han känner hemma lägenheten i Lomma denna dag.

Jag hoppas att han njuter.

Avancemanget till Allsvenskan innebär nya arbetsuppgifter. Känner jag Kjell rätt kommer han att vara delaktig i att lösa dem. I smått som stort.

Lördagen gav en massa intryck på olika områden.

Förmiddagens promenad i det fina vårvädret förde mig slumpmässigt förbi Bellevue allé, platsen för ett av veckans två Malmömord. På platsen fanns mängder att ljus och blommor och på husväggen fanns hälsningar på olika språk till den mördade.

Bredvid, på en upphöjning, satt en ensam ledsen tonårsflicka. Jag vet ej vem, men scenen berörde.

***

Längre ned i Hyllie allé ligger en stor, gul, vacker byggnad, den urspungliga Bellevuegården. Den är omgiven av en större dunge. I den växer scillor, på latin Scilla siberica (jag har läst på. Jag har aldrig sett så många på samma gång. Synen var fascinerande.

***

Eftermiddagen bjöd på ett (alltför) stort utbud av idrott i tv med många kollisioner. Det gick inte att se allt, i alla fall inte fullt ut.

Såg en del av VM-hockeyn mellan Sverige och Japan. Vid ett föredrag i Idrottsmuseets Vänner menade Leif Boork, förbundskaptenen, att damhockeyn utvecklats. Jag tycker han har rätt. Jag medger att jag sällan ser damer spela ishockey, men detta var bra idrott.

Och man får fakiskt tackla i damhockey. Spelarna är tacklingsbara om de åker i samma riktning. Jag förstår inte de kritiker som menar att sporten missar sitt innersta väsen, då vissa sorters tacklingar inte är tillåtna för damer. De är ofta samma personer som energiskt pläderar för att damer skall få idrotta på sina egna villkor.

Låt dom då göra det i ishockey!

Samtidigt som man kan fundera över herrhockeyns utveckling med sina många allvarliga skador på grund av vårdslösa tacklingar.

***

Hade tänkt se Önnered--HK Malmö på Tv4 play. Men orkade inte länge. Nu hade man hittat en kommentator/referent som faktiskt var den sämste hittills. Jag trodde inte det var möjligt.

Hur klarar för övrigt Önnered sin ekonomi med två elitlag och en bred, bra ungdomssektion?

Med 107 åskådare på en Elitseriematch för herrar.

På onsdag avgörs det om Malmösäsongen i skall förlängas, Redbergslid mot HK Malmö. Jag ser hellre slutspelsmatcher i Baltiskan än i Lund och Ystad.

***

Gårdagsmatchen mellan FC Rosengård och Wolfsburg var många gånger bättre än den förra upphaussade i Tyskland. Det här var bra med det över två matcher klart bästa laget som segrare.

Helt ärligt hade jag trott att Rosengård med sina många utländska landslagsstjärnor och sina svenska landslagsditon spelmässigt skulle vara lika bra som tyskorna. 4--4 är jämnt men de stora svagheterna fanns i Rosengård. Med målvaktsspelet som det stora undantaget.

Optimismen bland Rosengårdsanhängarna i och kring laget (även i massmedia) beroddet till stor del på att man grovt övervärderade prestationen i mötet i Wolfsburg.

***

IFK Kristianstad har ett fantastiskt publikstöd i handboll. Men tyvärr också fanatiskt.

Jag mår inte bra, när en spelare som Sävehofs Mattias Thynell (jag såg lite av även den matchen) blir utbuad varje gång han har bollen. “Bara” för att han blivit rejält knockad av en hemmaspelare med rött kort som följd. Thynells “fel” var att han reste sig och kunde fullfölja.

Det finns faktiskt domslut mot Kristianstad som är korrekta. Sen får ledare, spelare och publik säga och uttrycka vad de vill.

Som jag sagt tidigare: Alingsås försvarar SM-guldet.

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Det är, som jag sagt tidigare, lite för mycket av slumpens skördar. Exmplifierat i de två senaste matcherna mellan Malmö Redhawks och Leksand. In med pucken framför kassen och se vad som händer. Det kan bli mål och det blev det också, två “självmål” och avgörande sådana.

Hur många gånger fanns det kombinationer med tre, fyra pass inom egna laget i anfallszonen i spel fem mot fem i gårdagsmatchen? Malmös 2—0 var ett strålande exempel, om än inte ensamt så ganska sällsynt. Annars var det mycket det som i fotboll kallas ”sparka-spring”.

Jag vet att intensiteten vad gäller tempo och styrka höjs säsong från säsong och gör det svårt att alltid hitta de kreativa lösningarna, de som tilltalat mig i lagbollspelen.

Men hockey kittlar naturligtvis med sin intensitet och jag har den senaste tiden varit en flitig tv-tittare på matcherna för att nå SHL. Grundseriens 45 första omgångar är ointressanta, en transportsträcka.

De lokala – nej, vi säger regionala, Rögle skall vara med – intressena har gjort sitt till för det myckna tv-tittandet.

Det är Viasat som har sändningsrätten och teamen gör bra program. Jag gillar Niklas Jihde – hans elitidrottsbakgrund märks och hans framtoning är inte lika påträngande egoistisk som storebror Peters – och hans medhjälpare i olika roller Per Forsberg, Harald Lückner, Håkan Södergren och Leif Strömberg. Och även Isabel Boltenstern. Om hon inte bara lät så arg.

Nu kan förstås mina lovord bero på egen okunnighet i hockeyns inre mysterier. Jag märker inte eventuella fel av olika dignitet.

***

Det tror jag mig dock göra när det gäller Fyrans hanbollssändningar från Elitserien. Det är förvisso billighetsproduktioner men referenterna – inte kommentatorerna, Tomas Axnér! – håller inte någon högre klass, ibland helt bedrövlig. De gömmer sig ofta bakom statistik.

Glenn Göransson från Kristianstad är kunnig. Björn Hedman är helt outstanding. Han var suverän under matchen Ystad—Sävehof.

I går satt jag framför tv:n och hoppades att Karlskrona skulle ta steget upp i ishockeyns SHL.

Inte alls för att jag har någon speciell känsla för Blekingeklubben. Nej, det var underdogens kamp mot de stora som kittlade. Precis som när Falkenberg tog steget upp i fotbollens allsvenska och Rimbo till handbollens högsta serie. I svensk idrottshistoria finns åtskilliga liknande exempel.

Men de höga potentaterna i hockey och fotboll vill inte ha det så. Det skall vara så fiiint att se deras idrotter. Det skall finnas ett visst antal sittplatser av en viss standard, publikkapaciteten skall ha en viss nivå, ja, jag kan inte alla kraven.

Samtidigt kräver fotbollssupporterna mer ståplats och fotbollförbundet bjuder ofta ett undermåligt underlag på sin egen arena, Friends. Jag prioriterar en bra gräsmatta framför de flesta av förbundets krav.

Vem är förloraren om en hall inte har den standard som förbundet kräver i alla detaljer? Givetvis hemmalaget. En liten, fullsatt hall ger inte de intäkter som en stor. Jag tror också att om laget är tillräckligt attraktivt så betyder komforten inte det minsta.

Vilka krav kan en idrott sätta på en kommun? Ta Karlskrona! Man har byggt en hall tillräckligt stor för det intresse som mestadels funnits i stan. Vad hade kommuninvånarna sagt om hallen hade rymt dubbelt så mycket och aldrig varit mer än halvfull. Och är det försvarbart att nu mitt i hypen planera ett dyrt jättebygge? Det kommer en vardag, då man också skall locka de stora massorna för att få ekonomi i sina satsningar.

Det är lätt att kräva när man slipper betala.

Vad vann svensk fotboll på att tvinga Ängelholm att under förra våren spela sina matcher i Superettan på Olympia i Helsingborg? Det som inträffade var att en krisande ekonomi förvärrades nästan mot konkursens brant.

En annan fråga: Höjs standarden på svensk hockey om Redhawks med en publikkapacitet närmare fyra gånger högre än Karlskronas spelar i SHL i stället?

En förbättrad svensk ishockey måste vara ett viktigare mål än att kunna redovisa höga publiksnitt.

Min slutsats är:

Jag vill uppleva fler “Åshöjden” i skepnad av Karlskrona, Falkenberg och Rimbo.