Handbolls-EM för Sverige är slut.

En sjundeplats är väl okej, även om jag trott på en match mot Island om plats 5.

Nu blir det några månaders landslagsuppehåll innan det är dags för det viktiga VM-kvalet. Dessa årliga mästerskap med medföljande kval ställer stora krav på spelare och landslagsledningen. När skall man hinna pröva nya spelare, nya kombinationer, när kraven på resultat alltid finns? Ingen handbollsintresserad vill väl att Sverige, som i senaste VM-turneringen, skall stå utanför mästerskapsslutspelet.

”Bengan-Boys” hade det betydligt lättare. De var genom sina placeringar nästan alltid direktkvalificerade till kommande mästerskap. När konkurrenterna kvalspelade, spelade Sverige utvecklande träningsmatcher som tillät experiment och tester av åtskilliga spelare. Bengt Johansson utnyttjade detta med fingertoppskänsla.

Ola Lindgren/Staffan Olsson har inte denna möjlighet. De träningsmatcher de kan pressa in i programmet måste användas till att finslipa detaljer till det kommande mästerskapet/kvalet, som oftast väntar några dagar efter.

Lindgren/Olsson hade behövt möjligheten att testa, hitta nya konstellationer, finna andra försvarskombinationer än Karlsson/Jernemyr, ge Magnus Persson internationell rutin att utveckla sin defensiv, ge Jesper Nielsen speltid på landslagsnivå för att kunna ersätta Mr 100 procent, Andreas Nilsson. Detta är några synpunkter, det finns naturligtvis åtskilliga andra.

Nu blir det något av ett ekorrhjul.

Några av de svenska spelarna ser slutet på sina långa landskampskarriärer. Nya talanger behöver spelas in. Dessa finns, men de behöver en lugn miljö utan mästerskapskrav att skaffa sig den nödvändiga internationella erfarenheten.

Men var finna utrymmen i ett späckat program?