Att IFK Malmö lyckats engagera Olle Nordin som tränare till sitt division 2-lag i fotboll är givetvis intressant.

Efter den i och för sig meriterade 2—0-vinsten mot Hässleholms IF kom givetvis klyschan om Nordin-effekten fram. Jag vill nog se fler resultat, innan man idrottsligt kan se någon effekt av Nordins inträde. Positivt var i alla fall att hans matchdebut innebar artiklar med foton både före och efter matchen. Och att 180 besökare sökt sig till Malmö ip. Det var väl cirka 100 mer än vid de tidigare seriematcherna.

Jag har ingen aning om vilken inneboende kapacitet det finns i spelartruppen, har inte sett laget mer än två gånger de senaste fyra åren. Finns ingen anledning att gå in på varför det blivit så. Men för någon som tror att långsiktiga idrottsliga framgångar bygger på kontinuitet, grundad på en stabil ungdomsverksamhet har det varit en lång tung gul period. Jag har följt IFK Malmö från många positioner sedan mitten av 1960-talet, som enkel medlem, som klubbdirektör – fint ord för kanslichef – som ledamot i omgångar i olika styrelser och som allmän hjälp i några kritiska situationer. Jag vet hur nära konkursens brant IFK Malmö FK varit.

Hur situationen ser ut i dag har jag ingen som helst aning om. Känner ingen i styrelsen, ingen person kring laget, som är på två spelare när mig helt obekant. Därför är det helt orealistiskt att ha någon uppfattning om hur pass stor möjligheten är uppnå ett långsiktigt mål som att åter ta en plats i Superettan.

Som ett mantra upprepas viljan att åter bygga upp en stor fungerande ungdomssektion. Jag hört det förut. IFK har varit nära många gånger förut, sedan man 2003 blev svenska mästare för 16-åringar och dessutom hade ett 18-årslag av högsta skånska klass. Ekonomin, kombinerat med alltför liten tro på de egna talangerna – och de var många, tro mig – omintetgjorde möjligheten att bibehålla statusen som ett Superettelag. Eller i alla fall varit ett bra division 1-lag.

Även efter dess har IFK haft enstaka bra ungdomslag, som tillhört de främsta i Skåne. Eget schabbel har gjort att hela lag med tränare försvunnit till grannklubbar. IFK också i ett par tre fall drabbats av det jag vill kalla ett Malmösyndrom. Ledare, som inte uppfyllt de krav en klubb kan ställa, har entledigats men trots detta med spelare och allt tagits emot med varm hand av andra klubbar. IFK är inte ensamt på denna scen.

Med långsiktighet går det att bygga nytt och brett. Om viljan – och pengarna – finns.

Stadionområdet är det inget fel på. Malmö FF med sin toppade ungdomsverksamhet rekryterat från i stort hela Skåne och inte från närområdet. De stora hyreskomplexen några kilometer runt Stadion rymmer tillräckligt med ungdomar som underlag att bygga nytt. En bra verksamhet lockar även ungdomar från andra stadsdelar. I Curlingsverige är avstånd ett överstigligt hinder.

Ett IFK Malmölag i Superettan underlättar självfallet för ett bygge från grunden.

***

Det är ju allmänt känt att det är tillåtet att sparka på IFK Malmö och peka på de svajiga åren. Såg i ett inlägg, där de påstods att IFK inte haft några fotbollsframgångar sedan 1900-talet. Under tre säsonger i början på 2000-talet fanns IFK i Superettan och blev 2002 sjua och rankades då som 21:a i Sverige.

I min  värld en framgång.

Tänk så fel man kan ha!

Jag har varit idrottsledare från början av 1950-talet. Ja, faktiskt, men det tar vi en annan gång.

Givetvis har jag gjort det för att det varit stimulerande. Men också för att ge mina kompisar under ungdomsåren i Skurup en trevlig fritidssysselsättning. Några har tacksamt uppskattat vad vi tillsammans upplevde under en knapp tioårsperiod,

Senare var drivkraften att ge så många Malmöungdomar möjlighet att komma med i en uppfostrande idrottsmiljö samtidigt som önskan var att de skulle ta vara på sin talang att nå en bit mot eliten, nationellt, internationellt eller bara – och det är inte så bara – på distriktsnivå.

Detta har varit den stora drivkraften. Plus, och det skall jag inte sticka under stol med, de uppskattande beröm man fått från diverse omgivningar.

Nu har jag gjort come back i mitt hjärtas klubb, Heleneholms IF. Förvisso ”bara” som sekreterare i huvudstyrelsen. Ledarbristen i Idrottssverige är generellt så stor att en gammelpensionär förhoppningsvis fortfarande kan göra nytta.

I min nya position har jag försökt dra nytta av mina kontakter för att få dem att hjälpa till med nödvändiga smågrejer som att vara funktionär eller att betala in en medlemsavgift till stödföreningen.

Några svar har gjort mig speciellt ledsen, de som kommer från aktiva som tränat och tävlar under många år. Och uppenbarligen trivts. Annars håller man inte på så länge.

Men när svaret på förfrågan då blir:

 -- Jag har gjort så mycket FÖR Heleneholm att det får räcka med det.

Jag som i min enfald trott att det var Heleneholm som gjort något positivt FÖR henne eller honom.

Ja, tänk så fel man kan ha!

Men det är ju egentligen inte jag som ha fel. Det är ju föreningarna, av alla de slag, som gör så mycket FÖR sina medlemmar.

Men föreningarna och dess ledare belönas dåligt av sina före detta aktiva.

Tänk bara om hälften av de 1 000-tals ungdomar som haft några underbara år i klubben hade betalat in 200 kronor/år, så mycket det underlättat för de nya ledarna att kunna låta en ny generation uppleva det  samma som ”di gamle”!

Otacksamhet är i många fall ledarens lön.

Kan kanske vara på sin plats med några iakttagelser efter helgens stafett-SM i friidrott.

Den skånska representationen blev än mindre än vad anmälningarna visade. När det var dags till start fanns endast 20 skånska lag på plats. I 30 lopp. Den regress jag påvisade i ett blogginlägg före tävlingen var än värre. Man skall inte glömma att Skåne är det befolkningsmässigt klart näst största distriktet.

90 medaljer stod på spel, tio hamnade i Skåne (MAI sju och IFK Helsingborg tre). Det är det sämsta utfallet på mången god dag.

Att jämföra med Stockholms 45 och Göteborgs 26. Övriga Sverige sprang hem endast nio medaljer, ingen alls på de åtta seniordistanserna. Det är lika oroande som det klena skånska facit.

Friidrottssverige kantrar. Även om de små klubbarna höll sig bra framme vid 2015 års USM utomhus.

***

På Skånes Friidrottsförbunds hemsida var en skribent nöjd med att 25 skånska lag var anmälda. Har man inom förbundet inga högre ambitioner är det illavarslande.

När hemsidan summerade (en annan skribent?) tävlingen påpekade hen, tack och lov, både det kvalitativt och kvantitativt dåliga resultatet.

***

Ett stafett-SM väcker inte något större massmedialt intresse. Ingen Malmötidning har med ett ord, varken i text eller i någon resultatredovisning, berört tävlingen. Trots att de fanns MAI-medaljer på seniorsidan att nämna.

Mönstret känns igen. Lokala SM-medaljörer får inte längre plats.

Om arrangörerna, Stadionklubbarna i Stockholm, meddelat TT (Tidningarnas Telegrambyrå) vet jag inte men har inte sett ens några resultat.

***

Anmärkningsvärt är att Svenska Friidrottsförbundet textmässigt på sin hemsida inte berört andra dagens tävlingar. Om det egna förbundet inte ens bemödar sig om att skriva om tävlingen, hur kan man då hoppas på att andra media skall göra det.

***

2017 års stafett-SM  skall arrangeras i Malmö.

Tacknämligt för den som bor 500 meter från Stadion. Men jag anser att ett stafett-SM skall avgöras antingen i Göteborg eller i Stockholm eller dess närhet. Det är där det finns underlag för att få stora startfält med SM-värdighet. Till och med i år fanns det grenar med två, tre lag. Så skall det inte vara på ett SM.

Risken är uppenbar att Stockholmsregionens klubbar av ekonomiska skäl drar in på sin representation med följd av än färre lag vid en tävling i sydligaste Sverige.

Tyvärr tror jag inte att Skåne med sitt nuvarande underlag kan kompensera Stockholmsbortfallet.

Det hade varit ekonomiskt försvarbart om Stockholmsklubbarna subventionerade de Skåneklubbar som sänder många lag till ett stafettlag i 08-land. Jag inbillar mig att det blir fler lag på startlinjerna än i Malmö 2017.

Någon publikfest tror jag inre heller på på Stadion. Friidrottsintresset är ljumt här nere.

***

Sen  kan man ju också undra över hur länge man skall envisas ned att ha kvar 22-årsklasserna med sina magra startfält. De räcker gott med seniorer och 19-åringar som de två äldsta grupperna.