Det blev någon timme över före avresan till Finnkampen i friidrott, min ungdoms häftigaste idrottsupplevelse via radio och all information före och efter landskampen genom Idrottsbladet.

Nåväl. De två senaste dagarna har mitt småklubbshjärta glatts. Tv har förmedlat två matcher i fotbollens Svenska cup, division 3-laget Älmhults IF mot BK Häcken, 1---2, och division 1-klubben Torn mot IFK Göteborg, 0—3. Det var inte matcherna som sådana som fascinerade. Det var inramningen. I Älmhult en lummig idrottsplats i ett villakvarter, i Stångby en plan mitt på Lundaslätten. Och så givetvis publikinramningen, över 4 000 i Älmhult, nära 2 000 på Tornvallen. Svenska cupen när den är som bäst.

Med en viss insikt i småklubbarnas ekonomi gläds man självfallet över inkomsterna för Älmhult och Torn. Entrén från 4 000 personer ger ju bara det ett rejält kassatillskott. Såg också på ljustavlan att Ikea skänkte fem kronor per åskådare, några andra fyra och så vidare.

De båda klubbarna fyllde många hål i en stram budget.

Liksom Brålanda IF som hade närmare 2 000 åskådare i mötet mot Malmö FF, 0—9.

Vägen i till omgång 2 i cupen är trång. De 32 lagen från Allsvenskan och Superettan har en garanterad plats, 32 platser återstår till det som är omgång 2 och det är den som pågar nu.

Kvalet till omgång 1 sker distriktsvis, i Skåne genom DM. I går vann IFK Malmö med 2—1 över Kristianstad i åttondedelsfinalen i DM och är därmed klart för omgång 1 våren 2023. Vinst i den och chans till en lukrativ match öppnar sig. Den ekonomiska drömlottningen är givetvis Malmö FF.

Men det gäller att ha tur med lotten, som Älmhult, Torn och Brålanda. Och inte som Lunds BK med match samtidigt som Torn, knappa milen bort. LBK mötte Norrby, 0—1, helt i skymundan. Jag har inte hittat någon publiksiffra. Några 100?

Svenska cupen, fest för några, grå vardag för andra.

Men med hopp att kvalificera sig till festen.