En knall: Zoran Roganovic från Lugi till HK Malmö.

Något väntat: Stian Tönnesen ta över som tränare efter Ulf Sivertsson.

En nödvändighet: tränarbytet.

Att värva en spelare som Zoran, ännu väldigt duktig men endast något år från de 40, kan givetvis diskuteras i en den framtidssatsning som HK säger sig vilja göra.

I HK:s, och Tönnesens, planer, har det uttalade målet varit att norrmannen skulle efterträda Sivertsson,.

Och i min handbollsvärld är det en nödvändighet att det sker redan inför kommande säsong.

Skall HK locka till sig även unga spelar är ett tränarbyte ett måste. För att utvecklas måste man få spela tuffa matcher. En framtidscoachning har verkligen Sivertsson inte visat under säsongerna i HK. Hans frysbox har varit välfylld.

Jag har ingen aning om Tönnesens kapacitet som tränare och matchcoach men när – och om – nu Malmöklubben ökar sin bredd är det i min värld viktig alla får spela.

Jag blev irriterad i går när Sivertsson i mötet mot Aranäs lät tre –ja, egentligen fyra – av bänkspelarna komma in i matchen med en ledning kring 20 mål. Skall man komma in och visa sig skall det vara i en trygg miljö. En sådan finns inte med Daniel Komayesh, Simon Nyberg, Hampus Nygren och Leo Snaer Petrusson inne på samma gång. Jag menar det är ovärdigt att matcha en trupp så här.

Tyvärr sker det i många sammanhang, inte bara i HK Malmö och inte bara i handboll. Det känns på något sätt som tränarna vill freda sitt samvete: Se, jag ger alla chansen!'

Men det är egentligen tvärtom.

Kan Stian Tönnesen både levererar för nutid och framtid?

Det är så HK Malmö skaffar trovärdighet,