Det är mycket JO Waldner i dessa dagar.

Och det med rätta.

I min bok är Waldner Sveriges främste idrottsman genom tiderna.

Konkurrenterna är givetvis Ingmar Stenmark, Björn Borg och Zlatan.

Stenmark faller bort. Skidsport är klimatberoende och det innebär av naturliga skäl en begränsad konkurrens.

Under Borgs storhetstid var tennisen i de flesta länder inte en breddsport för ungdomar. Tillgången på banor och tränare berodde till stor del på omgivningens ekonomiska resurser.

Zltatan, ja, naturligtvis en karismatisk världsstjärna, som i internationella klubbsammanhang alltid spelat i lag med många andra storheter. Detta till trots har han aldrig vunnit en titel utanför ligagulden.

Här har du min motivering till mitt val av pingiskungen till Sverigeetta genom tiderna.

***

Jag träffade Jan-Ove Waldner en vecka vid VM i Manchester 1997, hans kanske bästa turnering. Han vann sina sju matcher utan setförlust, 21—0, och den minnesgode kommer säkert ihåg när han i finalen mot Samsonov i en serve fintade bort vitryssen genom titta åt ett håll och knallhårt slå bollen i det andra.

Det var en minnesvärd turnering på alla sätt och vis.

Och tänk bara att Sydsvenskan sände ut medarbetare mer än en vecka för att bevaka ett VM i pingis. Förvisso fanns MFF-aren Thomas von Scheele i truppen och Jörgen Persson hade precis lämnat MFF, så något lokalt fanns att bevaka. Waldner och Persson kom för övrigt på silverplats i dubbel.

***

Det mest bestående minnet av JO Waldner var dock inte hans suveräna singelspel under VM.

Dagen före VM träffade de svenska journalisterna den svenska truppen vid en enkel presskonferens. Det var första gången jag träffade JO, ställde kanske någon försiktig fråga men gjorde troligen inget större intryck på honom.

Nästa dag steg jag in på en fullsatt lunchrestaurang, tittade mig förvirrat runt efter en ledig plats. Då såg jag en liten person ställa sig upp och vinka åt mig. Det var JO:

– Kom hit här till mitt bord! Här är en plats ledig!

Vilken omtanke om en vilsen person han inte kände, bara som hastigast träffat på en presskonferens. Jag åt min pastarätt tillsammans med en världsstjärna som bjudit in mig till sitt bord.

STORT.

Jag har ofta tänkt hur många andra idrottsmän jag mött, långt från hans glans och status, som hade visat samma sociala kompetens.

Möjligen skidåkaren Torgny Mogren och brottaren Mikael Ljungberg.

Jan-Ove Waldner har alltid en plats i mitt idrottshjärta.

Av två skäl.