Inlägg publicerade under kategorin Handboll

Av Magnus Månsson - Tisdag 10 jan 21:46

14, drygt till och med, härliga handbollsdagar ligger framför oss.

Herrarnas VM.

Inför turneringen i Frankrike har jag sett en och en halv match mot Norge via tv och live den i går mot Chile i Baltiskan. Var står då det nya svenska laget? EM-kvalmatcherna i höstas mot Montenegro och Slovakien gav positiva segerbesked liksom de tre VM-repetitionerna. Men hur bra är de fyra motståndarna i ett internationellt mästerskapsperspektiv? Detta skrivit i vetskap om att Norge kom fyra i senaste EM-slutspelet.

Det finns så många frågetecken.

Simon Jeppsson, ung orädd talang, är en av Sveriges främsta på mången god dag. Men helt oprövad mot högklassigt internationellt försvar. Måste upp till bevis för att kunna komplettera Lukas Nilsson.

Johan Jakobsson måste bli frisk till de viktiga matcherna. Albin Lagergren är duktig mot lite mer mediokert motstånd och duger då som avlösare för Jonas, men är inget rejält hot i skarpt läge.

Hur är formen för Jesper Nielsen efter sin sjukdom? Andreas Nilsson måste avlastas offensivt som mittsexa och inte minst behövs Jespers defensiva rutin. Max Darj i all ära men intensiteten i ett VM är tuffare än den han är van vid i Handbollsligan. Är rädd att det blir (alltför) många besök på botbänken för honom.

Kantspelarna är oftast säkra i sina avslut och snabba i omställningsspelet. Niclas Ekberg och Jerry Tollbring är dessutom mycket bra straffskyttar. Mattias Zachrissons irrationella spel naturligtvis en tillgång. Men hur pallar Emil Frend Öfors, när han ställs mot målvakter i världsklass? Minns när HK Malmös Dan Beutler för en tid sedan helt nollade Emil.

Målvakterna Mikael Appelgren och Andreas Palicka med sin Bundesligaerfarenhet håller i ett VM.

Så är det då den offensiva nyckelpositionen, mittnian. Jim Gottfridsson har ett tungt ansvar. Han har egenskaper på många områden som gör honom till en respekterad och fruktad spelare handbollsvärlden över.

Jims speltid måste ransoneras. Förbundskapten Kristjan Andresson måste ha rätt fingertoppskänsla och värdera de perioder/matcher han skall låta Jesper Konradsson spela längre eller kortare tid. Jesper är duktig i det svenska seriespelet, men vi pratar VM.

En spelare till av Fredric Pettersson eller Philip Stenmalm skall in truppen men vem av dem det nu blir så kommer han att ha en undanskymd roll i det stora hela.

I min handbollsvärld har Sverige en trupp med många osäkra kort. Samtidigt som det finns hög potential.

En andraplats i gruppen efter Danmark och en möjlighet att nå en kvartsfinal är stor. Och där kan allt hända.

Så varför inte?

(I gruppspelet möter Sverige: Bahrain, Argentina, Danmark, Quatar och Egypten.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Tisdag 3 jan 17:15

Möjligheten att via tv få se alla matcher från Handbollsligan har gjort herrarnas högsta serie extra intressant.

Tänk vad man kan få för 199 kronor/månad!

Det ger en speciell känsla, kunskap, när man har tillfälle att se lagen vid fler tillfällen än när de en eller två gånger per säsong gästar Baltiskan i Malmö. Resorna till Lund blir färre för varje år. Man blir bekväm med åren. Och tv är ett bra – och billigt – surrogat.

Sändningarna är helt ok. De mer påkostade i TV 4 Sport har fler kameror och inte minst kunniga experter. Oscar Carlén visar att han spelat på elitnivå och förmedlar intressanta iakttagelser. I många av de för domarna kniviga situationerna (och de är åtskilliga i varje match) tar han dock spelarnas parti lite för ofta. Den egna spelarkarriären är inte så avlägsen. Det märks.

Lugitränare Thomas Axnér har som expert blivit mer hovsam i sina kommentarer gentemot domarna. TV-repriserna har pekat på svårigheterna.

Och så gäller det ju att vara på god fot med de som kanske nästa match skall döma hans Lugi. Nja, det var elakt konspiratorisk skrivit. Så tror jag inte Axnér fungerar.

Sändningarna i C More har färre kameror. Av vad jag förstått, sitter referenten  i en studio på en annan ort än spelplatsen. Det är inte rättvisande arbetsförhållanden.

Samtidigt har många hemfallit åt Daniel Kristiansson-syndromet. Man försöker dölja sin osäkerhet/okunnighet med att rabbla ointressant statistik. Att NN gör sitt 18:e mål den här säsongen är ju knappast av större intresse.

Det är inte fel att bara notera och sen hålla tyst.

Sen bör man ju kunna begära att en journalist på den här nivån skall kunna de elementära reglera. Det är väl lite si och så några fall.

***

Men tack i alla fall att tv-bolagen för att det finns mer inhemsk lagidrott än hockey – men skidor längs marken gillar jag – att titta på.

Hur tv-sändningarna inverkar på antalet besökande på arenorna, har jag ingen aning om. Aftonbladet har granskat herrelitlagens ekonomi. Det är ingen uppmuntrande läsning.  Klubbarna behöver varje åskådarkrona.

***

Och så längtar vi väl till VM-handbollen?!

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 15 december 2016 18:27

EM-handbollen för damer tog för Sveriges del slut åtminstone en match för tidigt.

Att spela om en femteplats var en realistisk målsättning.  Det är någonstans den placeringen Sverige kan nå med hjälp av hemmaplan. Första hälften av december är en hektisk tid, trevlig samvaro kombinerat med god julmat konkurrerar med handboll. Jag har med andra ord inte sett alla Sveriges matcher. Något helhetsomdöme kan jag därför inte avge. De sista 40 minuterna i sista matchen mot Tyskland var dock minst sagt bedrövliga.

Kritikerna var snabbt framme med att ifrågasätta förbundskapten Henrik Signells kapacitet efter den knappa förlusten mot Frankrike. Inget namn, men det var en av lagets stjärnspelare som kapitalt missade utmärkta lägen att avgöra det hela. Det var inget fel på coachningen, det var en enskild spelares misslyckande. Inte tränarens. Hur skulle tongångarna gått om Signell inte spelat en av sina bästa spelare i ett avgörande skede.

Jag är ingen frekvent åskådare av damhandboll utanför landslaget, men ser då och då någon match i SHE, högsta svenska serien, antingen på plats eller via tv. Det ger givetvis inte tillräcklig kunskap om rätt eller fel i uttagningen av EM-truppen.

Men både i massmedia och vid kaffebordet har man menat – med facit i hand – att Linnea Torstensson skulle ha varit med. Är det någon som sett henne spela sedan OS i augusti?

Lugis två EM-spelare, Anna Lagerquist och Hanna Blomstrand, fick mycket speltid – och delvis berättigat beröm.

Hanna var dock – självklart – inte mogen så stort ansvar. Vi pratar världselit och då kan man inte göra så elementära fel som Hanna. Minusen i Frankrikemötet var betydligt fler än plusen. Med några års internationell erfarenhet kommer Hanna bli en betydelsefull spelare i ett svenskt landslag.

Anna Lagerquist fick försvarsmässigt ett internationellt genombrott. Intressant är att notera hur många krönikörer som menat att det var på tiden att Anna fick sin chans i landslaget. Jag är fullständigt övertygad om att några av ”experterna” aldrig sett henne spela förrän i EM och förberedelserna inför mästerskapet.

Hur rankade man för övrigt i Lugi Anna och hennes tidigare försvarskollega Clara Monti Danielsson? Nog hade Clara en högre status.

Det där med att forma sina åsikter i efterhand är inte min likör.

***

En sammanfattning: Naturligtvis hade en ytterligare match för Sverige varit trevligt. Samtidigt är åtta en placering som visar på Sveriges plats i Europa.

Av vad man sett är Norge, Holland och Danmark de tre bästa lagen. Trots förlusten mot Frankrike, den fjärde semifinalnationen, var Sverige inte chanslöst.

Så jämnt är det i handbollstoppen i Europa.

I exempelvis fotboll finns inte alls samma konkurrens på damsidan.

 

***

Jag gillar Claes Hellgren och Robert Perlskog. Kunnigt i en vänskaplig, avslappad ton lotsar de tv-tittarna genom matcherna.

De är bra.

 

 

Av Magnus Månsson - 12 december 2016 21:21

H 43 Lund har en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar i handboll.

I basket är Malbas i samma utmärkta situation.

Men hur stor möjlighet har de båda duktiga klubbarna att få se sina främsta talanger spela på elitnivå i egna klubben? Jag tänker i nuläget på pojk/herrsidan.

H 43:s konkurs innebar att A-laget fick börja om på nivå 5. I går blev laget utklassat av Lundagård och steget att avancera redan den här säsongen verkar svårt. Redan nu har många av de äldre tonåringarna lämnat för föreningar, vars representationslag finns högre upp i seriepyramiden. Denna flykt lär fortsätta.

Damlaget verkar dock kunna vinna sin serie i år och då blir det naturligtvis lättare att behålla sina spelare.

***

Malbas ambitioner att spela i herrarnas Basketliga är hedervärda. Det blåser hårt på toppen. Det krävs oftast importer från utlandet. Och sådana kostar pengar. Köper man något vill man givetvis använda det. Porten in till plan är trång. De egna talangerna har svårt att få speltid, några få minuter om ens det i de senaste matcherna. När dessutom studier och spel i USA lockar blir det också färre Malmöfostrade spelare i truppen.

Malbas damer tog i helgen steget upp i Superettan, nivå 2. Det är en utmärkt serie att utveckla de egna unga spelarna i. Malbas har stor potential även på flicksidan.

I USM/RM kommer Malbas spela i steg 3 i alla fyra pojkgrupperna och i två flickklasser.

Det är bevis på en gedigen verksamhet.

Liksom H 43:s.

Men det finns andra, inte lika uppmuntrande, likheter. Den ekonomiska verkligheten visar på hur svårt det är att förena en blomstrande, stor, framgångsrik ungdomsverksamhet med elitidrott.

***

Jag har sett de flesta av Malbas hemmamatcher i Ligan. Varje gång har coachen Henrik Svensson upprepat sitt mantra: Laget är ungt, vi kämpar bra, vi tränar bra, vi har en fin anda.

Det finns inget att anmärka på detta. Samtidigt bevakar massmedia inte alla matcherna, det blir telefonintervjuer, så Henrik Svenssons kommentarer får stå oemotsagda.

Henrik Svensson kan givetvis så oerhört mycket mer basket än jag, men det verkar som all fantasi är förbjuden, liksom de snabba uppspelen, något som de flesta lag i alla lagbollsporter prioriterar.

Match efter match finns åtskilliga tillfällen som inte utnyttjas. Allt verkar så låst och styrt. Fantasi och kreativitet, som ställer till problem för motståndarna, finns inte.

Så ser jag på Malbas herrprestationer.

Av Magnus Månsson - 29 november 2016 17:04

Handbollens steg 2 i USM är avklarat.
Efter årsskiftet är det dags för steg 3 och 4 som skall resultera i att åtta lag i varje av de sex klasserna skall spela final i Malmö 12--14 maj. I år blev finalarrangemanget minst sagt succé.

De två första omgångarna har visat på skånsk handbolls styrka. Även på ungdomssidan.

27 föreningar ställde upp med 105 lag. Inför de nya stegen finns 84 lag kvar, representerande 25 klubbar. Endast 21 lag (många är andra- och tredjelag från de större ungdomsklubbarna) och två föreningar har försvunnit på vägen.

Låt vara att handbollen (liksom några andra lagbollsporter) har generösa, positiva kvalificeringsnormer, men siffrorna är i min värld imponerande. USM arrangeras i tidens tecken, ingen brutal direkteliminering.  Lagen garanteras många matcher, förhoppningsvis minst sex. Vi tar reglerna igen: I steg 1:s gruppspel tar de två främsta lagen direkt plats i steg 3. Övriga gör upp om ytterligare två platser till tredje omgången i en ny grupp.

Det finns många intressanta detaljer bakom siffrorna.

***

H 43 Lund kom till start med 13 lag, 12 av dem är kvar, däribland tre i såväl flick- som pojkklassen för 14-åringarna. Stark!

Med denna bredd och topp rakt genom åldersklasserna borde naturligtvis en framtida återkomst till elithandbollen vara given.

Men, men …

Genom konkursen för något år sedan har de båda A-lagen placerats i division 3, det vill säga nivå 5. Lagen är i nuläget obesegrade. Damernas väg till tvåan verkar ohotad. Herrarna har ännu inte mött de två närmaste konkurrenterna Farmen och Lundagård. Blir det inte raska steg genom seriesystemet för A-lagen riskerar de främsta talangerna att försvinna till några av de många högre placerade lagen i regionen. Onekligen en grannlaga uppgift för de ledande i H 43 att lösa.

Jag har svårt att tänka mig en annan målsättning än Handbollsligan för en klubb som ligger tia i maratontabellen med 34 säsonger på högsta nivån för herrar.

Damlaget har tre säsonger på samma platå.

***

Jag har en viss varm känsla för de mindre orternas insatser i tävlan mot de stora. Som nu Kävlinge HK som har lag kvar i USM:s samtliga grupper. Det är bara Lugi, H 43 och IFK Kristianstad (mycket tack vare att Näsby IF gått upp i IFK), som kan visa upp samma facit.

Bjärredklubben Ankaret är också värt ett beröm med sina fem kvarvarande lag. Samma som Ystads IF och OV, Helsingborg.

***

Ungdomshandbollen i Malmö har, sett till stans storlek, inte på många decennier haft några större framgångar. Men en ljusning skymtar. Stans klubbar (HK Malmö, IFK Malmö, Dalhem och IFK Klagshamn) har totalt sju lag kvar. Faktiskt två fler än handbollsmetropolen Ystad.

Anmärkningsvärt är måhända att fördelningen är fem mot två till flickornas favör.

Med tanke på hur långt från elitplanet damhandbollen befinner sig är problemet liknande H 43:s. Hur behålla de mest talangfulla tjejerna?

Jag har ställt frågan tidigare. Den enda lösning som jag ser är: Diskussion över klubbgränserna, där handbollen framtid betyder mer är än den enskilda klubben.

 

Av Magnus Månsson - 27 november 2016 14:02

Idrott skall ses live.

Då får man även uppleva stämningen och får givetvis oftast en bättre överblick. Men medge att man ibland saknar de repriser som tv bjuder på?

Sitter just och planerar min handbollseftermiddag. På plast kan jag se HK Malmö mot Karlskrona. Men då missar jag avslutningen på träningsmatchen inför EM för damer mellan Tyskland och Sverige (förvisso inget tävlingsmöte, men …) och hela Guif mot Lugi.

Under alla omständigheter hinner jag via tv se när Skövde tar emot Ystads IF.

Tv:s många sändningar är för oss handbollsintresserade härligt. Att se lagen i många matcher ger en merkunskap. Med följd att intresset ökas. Man får nya spännande spelare att följa. Tv-sändningarna från alla Handbollsligans matcher (för 99 kronor/månad!) kompenserar mer än väl tidningarnas alltmer njugga inställning till att ge en mera komplett redovisning över det som sker inom den högsta serien.

Den sköna fåtöljen är dock en tuff konkurrent till att ta sig till dagens möte i Baltiskan mellan Malmö och Karlskrona. Rent spänningsmässigt är det här på pappret det kanske minst lockande. Blekingelager är skadedrabbat. 

Liveupplevelsen ger utslag. Det får överväga.

Men valet är svårt.

***

Efter cirka en tredjedel av Handbollsligan är intrycket att det finns större utrymmen för oväntade resultat och att många fler matcher är ovissa in mot slutet. Det tackar man för. Några rejäla plumpar toppen mot botten finns förstås. IFK Ystad ser inte ut att hålla måttet.

De åtta lag som i dag parkerar på slutspelsplatserna lär inte släppa dem.

Den stora positiva överraskningen är Guif. Eskilstunalaget tappade tre landslagsmeriterade spelare men har tydligt visat var kultur betyder.

I Skövde finns samma miljö. År efter år förlorar Aranäs toppspelare men har visat att man, i alla fall i hemmaarenan, kan hota topplagen. Karlskrona verkar ha höjt sig ett snäpp. Ricoh är vad laget är, ser ingen större utveckling. Jag trodde inte att Josef Pujols flytt från Hammarby skulle innebära en så pass stor skillnad som det hittills gjort. Samtidigt har det funnits perioder med strålande spel.

***

För att få ett hyggligt publiksnitt är det betydelsefullt att serien inte alltför tidigt uppdelas i olika skikt, att bottenlagen kan ta oväntade poäng. Det ser mer lovande ut den här säsongen.

IFK Kristianstad har tappat några av sina främsta och verkar kunna talas med bättre än de senaste säsongerna.

För det är ovisshet vi vill ha, både framför tv:n och på läktaren. Vilket det nu blir.

 

 

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 7 november 2016 20:02

Man har mycket att göra som pensionär.

Det finns en massa saker man helt enkelt inte hinner med. Såg exempelvis inte en enda match från den sista omgången av Allsvenskan i fotboll. I alla andra av de 29 omgångarna har jag sett mellan två och fem matcher. Nördigt, jag vet.
Regnlördagen hann jag dock med en del, skrev ner några av mina funderingar efter ödesmatchen i fotboll mellan Prespa Birlik och Mjällby.

***

Den födde också andra tankar.

Det pläderas på en del håll att all elitfotboll på herrsidan skall spelas på naturgräs. Men när inte ens Malmö kan erbjuda en acceptabel gräsmatta i början av november efter en höst med ett ovanligt bra väder, hur skall då klimatmässigt sämre områden klara det. Stadions matta var undermålig och det kommer förmodligen att ta lång tid att få den i spelbart skick igen.

Och FC Rosengårds herrar fick flytta från sin gräsplan på Rosengård till Malmö Ip:s konstgräs för att få spelbart underlag för sin kvalmatch till division 1. Vinsten innebär en ny hemmamatch. Malmö lär inte kunna erbjuda en tillräckligt bra gräsplan då heller.

Hur många av gårdagens allsvenska matcher i ovädret hade kunnat spelas på ett rättvist underlag utan konstgräs?

Hellre konstgräs än undermåligt naturgräs. Med en tävlingssäsong från februari in i november med 32 lag, från i stort hela landet, i de två högsta serierna är det en omöjlighet att kunna erbjuda naturgräs under hela säsongen.

***

Hann också se herrarnas VM-kvalseger i handboll mot Slovakien. Imponerande igen, liksom mot Montenegro. Fast annorlunda. Den här gången var försvarsspelet av högsta klass. Det som gladde mest var att det mestadels fungerade tack vare snabba fötter och spelintelligens och inte genom spelförstörande fasthållningar. Det var befriande att se.

Alltför destruktivt spel är en fara för utvecklingen.

Av Magnus Månsson - 4 november 2016 17:21

Såg naturligtvis EM-kvalet i handboll mot Montenegro.

På tv, kanske tyvärr. Man börjar bli bekväm.

Det var mycket som gladde men utan att vara någon slav på triumfvagnen: Har Sverige någonsin mött ett så svagt motstånd från Balkan i tävlingssammanhang? Det var ju till och med så illa att målvakten före paus var lagets bäste spelare, i särklass. Detta trots 15 måls differens.

Givetvis var det viktigt att förbundskaptenen Kristjan Andreasson med assistenten Martin Boguist fick en start som gör att de slipper grubbla och känna oro fram i alla fall till lördagens betydligt värre uppgift, Slovakien borta.

Som det nu blev var det ett ypperligt tillfälle att ge debutanten Simon Jeppsson 20 minuters speltid. Han visade att det finns kapacitet även mot tuffare (nåja!) motstånd än det i Handbollsligan.

Liksom andra av de mer eller mindre nya.

Man har sina favoriter av en eller annan anledning. En av mina i handbollslandslaget är Niclas Ekberg. Jag hade en liten uppgift i samband med VM 2011 i Malmö och kom då i regelbunden kontakt med landslagstruppen. Utan att gå in på det negativa, kan jag bara konstatera, att Niclas var den särklassigt mest sympatiske spelaren av alla.

Därför gladdes jag speciellt åt gårdagscomebacken efter det olyckliga benbrottet inför OS. I går visade han vilket brett register han besitter. Att han är vass från kanterna och i kontringarna har vi sett tidigare. I går vågade – förvisso måste det undermåliga motståndet tas med i beräkningen – han skjuta från distans (ett mål) och briljera i inspel (två målgivande). Det påminde om hans genombrott i IFK Ystad för åtta, nio år sedan.

Konkurrensen i massmedias krassa värld är tuff. I går hamnade Simon Jeppsson i strålkastarskenet. Niclas Ekberg hamnade utanför. I min bok hade han inte gjort det. En lysande come back efter skadan.

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se