Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 15 december 2016 18:27

EM-handbollen för damer tog för Sveriges del slut åtminstone en match för tidigt.

Att spela om en femteplats var en realistisk målsättning.  Det är någonstans den placeringen Sverige kan nå med hjälp av hemmaplan. Första hälften av december är en hektisk tid, trevlig samvaro kombinerat med god julmat konkurrerar med handboll. Jag har med andra ord inte sett alla Sveriges matcher. Något helhetsomdöme kan jag därför inte avge. De sista 40 minuterna i sista matchen mot Tyskland var dock minst sagt bedrövliga.

Kritikerna var snabbt framme med att ifrågasätta förbundskapten Henrik Signells kapacitet efter den knappa förlusten mot Frankrike. Inget namn, men det var en av lagets stjärnspelare som kapitalt missade utmärkta lägen att avgöra det hela. Det var inget fel på coachningen, det var en enskild spelares misslyckande. Inte tränarens. Hur skulle tongångarna gått om Signell inte spelat en av sina bästa spelare i ett avgörande skede.

Jag är ingen frekvent åskådare av damhandboll utanför landslaget, men ser då och då någon match i SHE, högsta svenska serien, antingen på plats eller via tv. Det ger givetvis inte tillräcklig kunskap om rätt eller fel i uttagningen av EM-truppen.

Men både i massmedia och vid kaffebordet har man menat – med facit i hand – att Linnea Torstensson skulle ha varit med. Är det någon som sett henne spela sedan OS i augusti?

Lugis två EM-spelare, Anna Lagerquist och Hanna Blomstrand, fick mycket speltid – och delvis berättigat beröm.

Hanna var dock – självklart – inte mogen så stort ansvar. Vi pratar världselit och då kan man inte göra så elementära fel som Hanna. Minusen i Frankrikemötet var betydligt fler än plusen. Med några års internationell erfarenhet kommer Hanna bli en betydelsefull spelare i ett svenskt landslag.

Anna Lagerquist fick försvarsmässigt ett internationellt genombrott. Intressant är att notera hur många krönikörer som menat att det var på tiden att Anna fick sin chans i landslaget. Jag är fullständigt övertygad om att några av ”experterna” aldrig sett henne spela förrän i EM och förberedelserna inför mästerskapet.

Hur rankade man för övrigt i Lugi Anna och hennes tidigare försvarskollega Clara Monti Danielsson? Nog hade Clara en högre status.

Det där med att forma sina åsikter i efterhand är inte min likör.

***

En sammanfattning: Naturligtvis hade en ytterligare match för Sverige varit trevligt. Samtidigt är åtta en placering som visar på Sveriges plats i Europa.

Av vad man sett är Norge, Holland och Danmark de tre bästa lagen. Trots förlusten mot Frankrike, den fjärde semifinalnationen, var Sverige inte chanslöst.

Så jämnt är det i handbollstoppen i Europa.

I exempelvis fotboll finns inte alls samma konkurrens på damsidan.

 

***

Jag gillar Claes Hellgren och Robert Perlskog. Kunnigt i en vänskaplig, avslappad ton lotsar de tv-tittarna genom matcherna.

De är bra.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 14 december 2016 20:56

Såg i dagens tidning att krisdrabbade Simklubben Triton från Staffanstorp beslutat att de aktiva nu själva får stå för sina tävlingskostnader.

Det är inget unikt. ”Självkostnadspriserna” varierar idrotterna emellan, mellan olika klubbar och givetvis är det också skillnad på nivåerna.
Det är i många fall en fara. Inom ungdomsidrotten kan det vara föräldrarnas kassa som avgör i vilken utsträckning barnen kan utöva sin idrott. Lite äldre, utan egen större inkomst, kan i många fall inte tävla utanför närregionen. Rese- och övernattningskostnaderna blir för dryga för den personliga ekonomin.

Utan att naturligtvis har full koll har jag med kontakter på många områden inom idrottsfamiljen förstått att egenutgifterna ökar i omfång.

Det finns också många sporter, som redan initialt har stora kostnader, som utesluter många barn. Ishockeyledare beklagar ofta hur dyrt det är att spela hockey i yngre år. Hur många flerbarnsfamiljer har råd att låta ett par tre barn spela golf? Och inom tennisen vet alla vad en extra privattimme kostar. I Malmö spelar knappast några ungdomar bowling – och allt färre äldre också för den delen. Banhyran är för hög och det finns inga klubbar som har råd med en ungdomsverksamhet.

***

I de riksomfattande ungdomsmästerskapen i bollsporterna kan det bli några långa bortaresor med övernattningar med allt vad det kostar. Det finns lag/klubbar där föräldrarna svarar för i stort allt. Alla föräldrar har inte råd.

Det vimlar av ungdomsturneringar. Några lag är flitigare än andra med sitt deltagande. Andra, långt ner i åldrarna, kan deltaga i upp mot fem, sex under en säsong. Tänk hur mycket pengar detta kostar under ett år! Och år efter år. Det finns familjer med två, tre barn involverade i en sådan tävlingsverksamhet.

Jag känner till familjer som av ekonomiska skäl inte har råd. Resultat: Många barn slutar. Trots att de vill vara med i gemenskapen.

Jag har full förståelse för att de stora lagbollssportsförbunden vill dra ner på tävlingshetsen för ungdomslagen. Samtidigt begriper jag att arrangörsföreningarna vill skaffa sig icke obetydliga inkomster via cupturneringar.

Men vad blir priset för idrotten i ett längre perspektiv?

***

Även de individuella idrotternas klubbar lägger stor press på föräldrarna. Vi tar friidrott som exempel. Tävlingsdagarna är långa, ibland upp mot åtta, nio timmar. Den tid är förbi då klubbarna hyrde bussar – kostsamt – för att transportera de aktiva från exempelvis Helsingborg till en tvådagarstävling i Vellinge. De som får tävla är de som har någon med bil. Andra får stanna hemma. Visst sker samåkning, men hur många extrapersoner rymmer en bil om även hela den egna familjen skall hem? Och hur skoj är det att stanna några extratimmar i Vellinge en härlig försommarkväll när det egna barnet har tävlat färdigt.

Bredden i skånsk ungdomsfriidrott är smal. Jag är dock övertygad om att tävlingsdeltagandet varit högre om transportfrågan inte legat på den enskilde familjen.

***

Bagatellproblem säger många.

Samtidigt brottas åtskilliga klubbar dagligen med dessa frågor.

Och i många familjer grubblar man över hur pengar och tid skall räcka till för att låta sina förhoppningsfulla telningar utöva sina idrotter.

Samtidigt sviker många föräldrar. De tar inget ansvar alls. Fråga bara de fotbollsledare som inte ens kan fixa resa till ett lag bara inom Malmö!

***

Ett av idrottens mål är att motverka segregeringen mellan olika kulturer.

Det finns ytterligare ett hinder att minimera, den ekonomiska.

Många ungdomar kan inte utöva den idrott i den omfattning man vill av ekonomiska skäl.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 12 december 2016 21:21

H 43 Lund har en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar i handboll.

I basket är Malbas i samma utmärkta situation.

Men hur stor möjlighet har de båda duktiga klubbarna att få se sina främsta talanger spela på elitnivå i egna klubben? Jag tänker i nuläget på pojk/herrsidan.

H 43:s konkurs innebar att A-laget fick börja om på nivå 5. I går blev laget utklassat av Lundagård och steget att avancera redan den här säsongen verkar svårt. Redan nu har många av de äldre tonåringarna lämnat för föreningar, vars representationslag finns högre upp i seriepyramiden. Denna flykt lär fortsätta.

Damlaget verkar dock kunna vinna sin serie i år och då blir det naturligtvis lättare att behålla sina spelare.

***

Malbas ambitioner att spela i herrarnas Basketliga är hedervärda. Det blåser hårt på toppen. Det krävs oftast importer från utlandet. Och sådana kostar pengar. Köper man något vill man givetvis använda det. Porten in till plan är trång. De egna talangerna har svårt att få speltid, några få minuter om ens det i de senaste matcherna. När dessutom studier och spel i USA lockar blir det också färre Malmöfostrade spelare i truppen.

Malbas damer tog i helgen steget upp i Superettan, nivå 2. Det är en utmärkt serie att utveckla de egna unga spelarna i. Malbas har stor potential även på flicksidan.

I USM/RM kommer Malbas spela i steg 3 i alla fyra pojkgrupperna och i två flickklasser.

Det är bevis på en gedigen verksamhet.

Liksom H 43:s.

Men det finns andra, inte lika uppmuntrande, likheter. Den ekonomiska verkligheten visar på hur svårt det är att förena en blomstrande, stor, framgångsrik ungdomsverksamhet med elitidrott.

***

Jag har sett de flesta av Malbas hemmamatcher i Ligan. Varje gång har coachen Henrik Svensson upprepat sitt mantra: Laget är ungt, vi kämpar bra, vi tränar bra, vi har en fin anda.

Det finns inget att anmärka på detta. Samtidigt bevakar massmedia inte alla matcherna, det blir telefonintervjuer, så Henrik Svenssons kommentarer får stå oemotsagda.

Henrik Svensson kan givetvis så oerhört mycket mer basket än jag, men det verkar som all fantasi är förbjuden, liksom de snabba uppspelen, något som de flesta lag i alla lagbollsporter prioriterar.

Match efter match finns åtskilliga tillfällen som inte utnyttjas. Allt verkar så låst och styrt. Fantasi och kreativitet, som ställer till problem för motståndarna, finns inte.

Så ser jag på Malbas herrprestationer.

Av Magnus Månsson - 7 december 2016 17:23

Jag är ingen golfare.

Men har absolut inget mot sporten.

Att Henrik Stenson fick Svenska Dagbladets guldmedalj var väl ett helt ok val.

Men så kommer det här med alla överdrifter, framförda av journalister, ofta motionsgolfare. De menar att golf på världsnivå är en av de svåraste sporterna att utöva och att konkurrensen på världstoppen är så oerhörd hård.

Men vilken idrott är inte svår att utöva på den absoluta toppen? Det krävs bara andra egenskaper. Varför skall man värdera förmågan att spela golf högre än att exempelvis orientera?

Några idrotter har en finare status än andra. Golf och tennis tillhör denna kategori.

Jag begriper inte varför.

Och så kommer vi in på konkurrenssituationen. Jag har frågat två personer med bra insikt i golfvärlden om de hade någon aning om hur många tonåriga skåningar som tränar tio, tolv timmar i veckan för att nå eliten. De visste naturligtvis inte exakt. Deras svar svävade mellan tio, kanske tjugo. Detta i hela Skåne. Ställ samma fråga till friidrotten, simningen, tennisen, badmintonen, till alla lagbollsporterna och så vidare. Du skulle få oerhört högre siffror. Vi pratar om ungdomar med elitambitioner.

Världskonkurrensen då?

På herrarnas 100-bästalista finns 16 nationer med USA-dominans. Av de länder som är representerade kommer de flesta från Västeuropa. Afrika har Sydafrika, Sydamerika har Argentina, Asien i sin tur Indien, Thailand, Japan och Sydkorea.
Östeuropa med Balkan finns inte med, inte heller Arabvärlden, inte det svarta Afrika eller Karibien, det väldiga Sydamerika har endast i nuläget Argentina.

Globalt sett är golfen på herrsidan ganska så smal.

På damsidan ser det annorlunda ut. Västeuropa/USA är inte lika dominerande. Långt ifrån.

På 100-listan finns 65 östasiater, varav 41 från Sydkorea. Kina finns med.

Det är bara en tidsfråga innan Östasien även blir en region med toppspelare på herrsidan.

Då blir golfvärlden elitmässigt större och bli lite mer global än 2016.

Jag har inte med ett enda ord påstått annat än att Henrik Stenson är en fantastisk idrottsman. Men i en trots allt begränsad konkurrens.

 

Av Magnus Månsson - 5 december 2016 13:04

I lördags arrangerades en ungdomstävling i friidrott i Malmö.

Jag hade funderingar att i går skriva ner några synpunkter men efter drygt sju timmars jobb (var en av cirka 50 funktionärer) var ork och bensin slut. Så det får bli ett inlägg med ett dygns fördröjning.

Tävlingen, Sista chansen ett samarrangemang mellan IK Finish och Heleneholms IF, vände sig till åldersgrupperna från 9 upp till och med 15.

Principiellt är jag mot alltför många tävlingar för ungdomar tio år och yngre, men när nu friidrottsklubbarna tagit in dem i gemenskapen måste man ge dem någon festlighet, en tävling, då och då. Under innesäsongen är Sista chansen en ypperlig sådan.

Men när det under utesäsongen vid i stort varje tävling finns grenar för riktigt unga, ända ner till 7-åringar, blir det i slutändan fel. Något som accentuerades i lördags. I de allra yngsta klasserna var startfälten stora, upp mot 30 startande i vissa grenar. Men sen tunnades det ut rejält redan i 13-årsåldern och i 14- och 15-årsgrupperna var det i några grenar bara en enda deltagare. Några grenar var till och med utan någon enda anmäld. Man måste undra varför det ser ut så här år efter år.

En annan tendens är att antalet flickor som tävlar i friidrott är betydligt fler än pojkar.

***

Allting har dock minst två sidor.

Det var härligt att se barnens inlevelse, för många var det första tävlingen och första besöket i Atleticum. Bara det en upplevelse.

Att se en 9-åring passera mållinjen på 60 meter och sen ta ny sats för att tio meter senare med full fart låta sig bromsas upp av de tjocka mattorna i slutet av banan är bara det ett bevis på idrottsglädje. Så gör ju de stora stjärnorna och då skall givetvis jag, en levnadsglad 9-åring, också göra det.

***

Tävlingarna avslutades med stafetter. Då steg stämningen. Friidrotten saknar överlag stafetter och lagtävlingar.

Paragrafryttare och statistiker hade förstås inte gillat vad de fått se. Arrangörerna var givmilda, de tre främsta lagen i varje klass fick pris. Jag såg ungar som deltog i mer än en stafett – allt för att få en plakett – och saknade en klubb en deltagare plockade man – oftast på initiativ av en jämnårig – in en löpare från en konkurrentförening.

Det var många regler som bröts. Men med många plus. Kidsen fick utlopp för sin energi, de flesta som ville fick springa. Och de fick stiga upp på prispallen och få en plakett, för många kanske den första.

Barnen bestämde reglerna. Något i alla fall.
En tävling lite på barnens villkor, inte styrd av regelböckerna.

Ibland är det skönt att se genom fingrarna. Även i en strikt reglerad idrott som friidrott.


Av Magnus Månsson - 2 december 2016 11:42

Förstasidan i dagens Sydsvenska hade några rader ”MFF-chatt drog storpublik”.

När jag så småningom kom fram till sidan B 15 fann jag att den nye MFF-tränaren Magnus Pehrsson hade chattat med läsarna. Vad intressant hade han då att berätta?

Jag förutsätter att den som valt ut frågor och svar gjort det ur en journalistisk synvinkel. Men fanns det verkligen inga intressantare frågor än vad Magnus Pehrsson gillade för mat, vad för sorts kaka han tycker om eller var han skall bosätta sig?

I min värld fullständigt likgiltiga frågor/svar.

Jag förstår att tidningarna – det gäller alla – vill ha engagerade läsare, men någon måtta får det väl vara. Kraft och resurser måste läggas på kvalitet.

Jag har skrivit det tidigare: Varför skall en medarbetare samtidigt som hen till papperstidningen skall skildra en fotbollsmatch, sätta betyg och eventuellt också skriva en krönika/analys dessutom till nätet meddela varje litet sketet inkast?

Det blir ju varken hackat eller malet. Kvaliteten sänks för några klickars (=följare på nätet) skull. Men man redogör aldrig för hur många som följer matcherna via tidningarnas direktrapportering. Varför?

I Journalisten, fackorganet, menar man ideligen att kvaliteten försämras i jakten på just klickar. Så är det naturligtvis.

***

Jag hade någonstans sett att Djurgården skulle presentera sin nye fotbollstränare i går. Under eftermiddag och kväll hade jag annat för mig än att söka på nätet efter vem det nu skulle bli.

Men inte ett ord i dagens Sydsvenska att det blev Özcan  Melkemichel. Kanske gårdagens intressantaste fotbollsnyhet i Sverige.

Jag fick ta hjälp av nätet.

Skall det vara så?

 

Av Magnus Månsson - 1 december 2016 18:58

Malbas ligger sist, nia, i herrarnas Basketliga.

Laget kan klara målsättningen att passera Umeå och därmed åter nå en slutspelsplats.

Och på sikt borde klubben ha möjlighet att stabilisera sig på högsta nivån. Malbas har sin goda vana trogen en förnäm återväxt med duktiga ungdomslag rakt genom åldersklasserna.  Under hösten har steg 1 i USM/RM för 15-, 16-, 17- och 19-åringar avgjorts. I samtliga pojkgrupper vann Malbas och avancerade till steg 3. (Basketen har samma system som handbollen, de bästa lagen slipper ”uppsamlingsheatet”, där övriga lag får en chans att ta sig vidare).

I varje av dessa Malbaslag finns det spelare som är under uppsikt av landslagsledarna. Malbas har alltså en grund som kan generera en elitklubb.

Om det nu inte det var för att det just är basketboll.

Dels lockar studier i USA (där finns några Malmötalanger) och dels tycks det behövas fyra, fem importer för att kunna hävda sig i Ligan.

Malbas har inte ekonomi för att värva tillräckligt bra utländska spelare och kan inte heller av ekonomiska skattetekniska skäl ge spelarna längre kontrakt än åtta månader. Det är därmed en omöjlighet att få kontinuitet i lagbygget. I min idrottsvärld en nödvändighet för att bygga något beständigt.

I Basketsverige finns det dock en ljusglimt. Uppsala har på grund av dålig ekonomi tvingats spela med enbart svenska spelare. Förra säsongen blev Uppsala sjua, efter elva omgångar ligger laget tvåa.

Det går alltså att lyckas med inhemska spelare.

Något att ta efter av Malbas. På sikt i alla fall.
I nuvarande Malbastrupp finns fyra spelare (låt vara att tre av dem har begränsad speltid) som funnits i Malbas ungdomsavdelning. Med tålamod kan man vänta in de nuvarande ungdomslagens utveckling. Potential finns.

***

Även om nu Basketskåne inte är stort har även Malbas grannar lovande ungdomar.
Numerärt kan basketen inte mäta sig med handbollen i Skåne. Endast fem klubbar deltar i SM-tävlingarna med sammanlagt 18 lag. Handbollens siffror 27 klubbar 105 lag.

I Malmö är det dock fler pojkar över 15 år som spelar basket än handboll.

 

 

Av Magnus Månsson - 29 november 2016 17:04

Handbollens steg 2 i USM är avklarat.
Efter årsskiftet är det dags för steg 3 och 4 som skall resultera i att åtta lag i varje av de sex klasserna skall spela final i Malmö 12--14 maj. I år blev finalarrangemanget minst sagt succé.

De två första omgångarna har visat på skånsk handbolls styrka. Även på ungdomssidan.

27 föreningar ställde upp med 105 lag. Inför de nya stegen finns 84 lag kvar, representerande 25 klubbar. Endast 21 lag (många är andra- och tredjelag från de större ungdomsklubbarna) och två föreningar har försvunnit på vägen.

Låt vara att handbollen (liksom några andra lagbollsporter) har generösa, positiva kvalificeringsnormer, men siffrorna är i min värld imponerande. USM arrangeras i tidens tecken, ingen brutal direkteliminering.  Lagen garanteras många matcher, förhoppningsvis minst sex. Vi tar reglerna igen: I steg 1:s gruppspel tar de två främsta lagen direkt plats i steg 3. Övriga gör upp om ytterligare två platser till tredje omgången i en ny grupp.

Det finns många intressanta detaljer bakom siffrorna.

***

H 43 Lund kom till start med 13 lag, 12 av dem är kvar, däribland tre i såväl flick- som pojkklassen för 14-åringarna. Stark!

Med denna bredd och topp rakt genom åldersklasserna borde naturligtvis en framtida återkomst till elithandbollen vara given.

Men, men …

Genom konkursen för något år sedan har de båda A-lagen placerats i division 3, det vill säga nivå 5. Lagen är i nuläget obesegrade. Damernas väg till tvåan verkar ohotad. Herrarna har ännu inte mött de två närmaste konkurrenterna Farmen och Lundagård. Blir det inte raska steg genom seriesystemet för A-lagen riskerar de främsta talangerna att försvinna till några av de många högre placerade lagen i regionen. Onekligen en grannlaga uppgift för de ledande i H 43 att lösa.

Jag har svårt att tänka mig en annan målsättning än Handbollsligan för en klubb som ligger tia i maratontabellen med 34 säsonger på högsta nivån för herrar.

Damlaget har tre säsonger på samma platå.

***

Jag har en viss varm känsla för de mindre orternas insatser i tävlan mot de stora. Som nu Kävlinge HK som har lag kvar i USM:s samtliga grupper. Det är bara Lugi, H 43 och IFK Kristianstad (mycket tack vare att Näsby IF gått upp i IFK), som kan visa upp samma facit.

Bjärredklubben Ankaret är också värt ett beröm med sina fem kvarvarande lag. Samma som Ystads IF och OV, Helsingborg.

***

Ungdomshandbollen i Malmö har, sett till stans storlek, inte på många decennier haft några större framgångar. Men en ljusning skymtar. Stans klubbar (HK Malmö, IFK Malmö, Dalhem och IFK Klagshamn) har totalt sju lag kvar. Faktiskt två fler än handbollsmetropolen Ystad.

Anmärkningsvärt är måhända att fördelningen är fem mot två till flickornas favör.

Med tanke på hur långt från elitplanet damhandbollen befinner sig är problemet liknande H 43:s. Hur behålla de mest talangfulla tjejerna?

Jag har ställt frågan tidigare. Den enda lösning som jag ser är: Diskussion över klubbgränserna, där handbollen framtid betyder mer är än den enskilda klubben.

 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se