Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Lördag 5 maj 12:18

Jag har vid upprepade tillfällen menat att tv-repriserna – till och med i slowmotion – är domarnas värsta fiende.

Samtidigt är jag själv en hycklare. Själv vill jag i min sköna fåtölj gärna se om de omdiskuterande situationerna. Men det räcker med en repris. Som nu senast då Andreas Ekberg dömde bort ett MFF-mål i mötet mot Djurgården. Jag vet inte hur många gånger situationen vevades under matchens gång, diskuterades under pausen och även efter slutsignalen. Tv-kommentatorerna var eniga – fel domslut – spelare från de båda lagen hade fullt förklarligt motsatta uppfattningar. Lite fegt säger jag: Svårbedömt.

Samtidigt med brottningsmatchen mellan Jonas Olsson och Carlos Strandberg pågick ytterligare två inte helt regelrätta dueller mellan spelare från de båda lagen. Detta sagt för att understryka domarnas nästan omöjliga situation.

Rent allmänt är det väl så att i dessa fastasituationsdueller inom straffområdet är det oftast försvararna som gynnas. Det blir alltid mindre kritik/diskussion vid en frispark än en straff. Domarpsykologi?

Okej, för EN repris, men inte ett tiotal visningar av samma situation. Om inte annat så undergräver det domarens auktoritet i framtida matcher.

***

Maskningen i slutet av matcherna är ett gissel. Det gäller alla lag. Det får inte ta över 30 sekunder för att få igång spelet vid en inspark utan åtgärd/varning.

Ett inkast, en frispark skall utföras där bollen gick ut eller förseelsen skedde. Förr skulle en inspark ske på den sida av målet där bollen passerade kortsidelinjen. Nu är det tillåtet att välja sida. Visst är det irriterande att se en målvakt inte ta emot den boll Bollkallen vill ge honom utan i stället hämtar en boll långt bort och sen förpassar sig (oftast långsamt) så långt bort på andra sidan som det är tillåtet? Detta inom reglernas ram 2018. Egentligen ofattbart att fotbollen inte ändrar bestämmelsen.

***

Lika obegripligt är att en spelare kan gå in i egna straffområdet och hindra en motspelare att ta hand om bollen vid en slarvig inspark som inte gått utanför straffområdet. Det enda rätta vore givetvis en indirekt frispark för motståndaren istället för ett nytt försök. Utnyttjas ibland för maskning.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 2 maj 13:16

Tre handbollsmatcher återstår på det inhemska handbollsprogrammet.

På damsidan blir det en repris på SM-finalen från förra året, H 65 Höör mot Sävehof, på herrsidan kan det också bli en repris. IFK Kristianstad är klart för finalspel i Göteborg, Alingsås kan bli det vid vinst i kväll mot HK Malmö.

Spekulationerna överlåter jag till andra.

Jag har sett många av slutspelsmötena. Det som gjort mig fundersman är att experterna i tv, oftast med gedigen erfarenhet från aktivt spel på hög nivå, menar att i ett slutspel skall tuffare/hårdare tag vara tillåtet. Det innebär i klartext att domarna inte skall beivra alla ojustheter – eller utdöma mildare straff -- och att smågruffen mellan spelarna skall passera utan åtgärd,

Vill den trogna handbollsallmänheteten ha det så? Sporten i sig med alla närkontakter är tillräckligt fysisk. Nivån är lagom.

Och inte vill handbollen se dessa löjliga sandlådeishockeyslagsmål, som förekom i de flesta av SHL:s slutspelsmatcher.

Nej, håll stilen!

Handbollen är tillräckligt svårbedömt som den är nu.

Jag vill i alla fall inte se en annorlunda regelbok i de avgörande matcherna än den som funnits tidigare under spelåret.

Låt det resonemanget vara förbehållet ishockeyns tv-experter. Ishockey, det vill jag poängtera, är på många sätt attraktiv. Utan den extra hårdhet som ger så många skador.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 30 april 19:05

Ibland blir man positivt överraskad.

Som nu när MFF-media inte koncentrerade sina kommentarer till Kalmar FF:s handsmål. Misstag av domare mot favoritlaget brukar ge långa ilskna utläggningar.

Nu tog man i stället upp MFF:s tillkortakommande den här säsongen efter 3—0 förlusten. MFF är inte alltid störst, bäst och vackrast i Sverige. Det är en myt som stora delar av den nuvarande sportjournalistkåren i Malmö byggt upp. En myt, understödd av tränaren (Magnus Pehrsson) och lagkaptenen (Markus Rosenberg). Hur många gånger har dessa herrar även vid ett kryss eller vid en förlust haft en annan åsikt än att MFF varit bäst? Till och med i pausen i går menade Magnus Pehrsson att MFF varit det bästa laget. Det stod 3—0!

***

Jag har ingen annan uppfattning än att MFF de senaste åren haft ett mycket bra lag och med rätt marginaler i rätt matcher dominerat Allsvenskan. Jag mena at förväntningarna/förhoppningarna steg i alltför hög grad efter matcherna i Svenska cupen. Avancemanget via Gefle, Dalkurd, BP, IFK Göteborg och Östersund var inte helt igenom stabilt. Motståndarna skapade alla målchanser, som visade de brister som den allsvenska inledningen visat.

Detta är ingen efterhandskonstruktion. Se inlägg av den 7 mars.

***

Två spelare i MFF:s startelva fick i MFF:s startelva en tvåa, de nio övriga en etta i Sydsvenskans betygsättning. Men hålla! Så känslomässigt får inte en serös journalist arbeta.

Vad kunde exempelvis målvakten Johan Dahlin göra vid de tre baklängesmålen? Efter en strålande frilägesräddning mot Elfsborg lanserades Dahlin som en VM-målvakt. Han har under både cup- och seriesäsong varit en av lagets bästa, de elva baklängesmålen till trots. Ingen skugga över honom i går.

***

Så handsmålet då! Det är klart att det skall underkännas. Det säger jag tack vare att CMore gett mig en slow-motion i repris med en kamera bakom målet. Och en uppförstorad bild. Den möjligheten hade domare Patrik Eriksson inte. Den som satt på Guldfågelns pressläktare kan omöjligt ha sett var bollen träffade Måns Söderqvist, på arm, axel eller bröst. Dessa presskriverier är efterhandskonstruktioner.

Det rätta – ja, faktiskt! – hade varit att Patrik Eriksson direkt godkänt målet utan att konsultera ”linjedomaren” och hävda att han inte sett var bollen träffade. För så var det. Att rådfråga den assisterande var sällsynt dumt.

Men som jag sagt många gånger: Tv-kameran är domarens värsta fiende.

Av Magnus Månsson - Söndag 29 april 13:14

I kvällningen 17.30 är det problem för en nörd.

Allsvensk fotboll: IFK Norrköping—Trelleborgs FF och Kalmar FF—Malmö FF.

Semifinalspel i herrarnas handboll: Alingsås—HK Malmö och Lugi—IFK Kristianstad.

Varför tänker programmakarna inte på mig? Och andra likasinnade. Vi är nog många som hade önskat kunna se alla matcherna.

Mitt val blir: Direkt Alingsås—Malmö, som förhoppningsvis inte går till förlängning, för då är inte KFF—MFF slut, och då kan man på TiVo-boxens fjärrkontroll trycka på den röda A-knappen och se matchen från Guldfågeln från start. Med förhoppningen att ingen försagt sig och meddelat ställningen.

Motiveringar:

Av handbollsmatcherna lär den i Alingsås vara mest oviss. Kristianstad är för starkt på i stort alla positioner för att än en gång förlora mot unga, intressanta Lugi.

Alingsås—Malmö kan bli ett drama. Vilket målvaktspar, av två i slutspelet jämna, har ”dagen”? Det kan avgöra. I det uppställda spelet blir det en kamp mellan HK:s skytte- och genombrottsspel och hemmalagets mer varierade sätt att komma till avslut. Malmös kantspelare förlorade senast både offensivt och defensivt den interna matchen mot Alingsås.

Hemmaplan avgör. Denna gång.

Man skall inte överge ett favoritlag i motgångens stund. Men jag lovar att i utnyttja mitt säsongskort på matcherna på Vångavallen. I eftermiddag sviker jag. Jag har sett alla lag i årets allsvenska. Tyvärr måste jag medge att TFF visat sämst kvalitet av alla. Och när Zoran Jovanovic, lagets offensivt viktigaste spelare, fortfarande är skadad, ser det tungt ut för TFF.

I Kalmar är det mera ovisst. Det är två lag som inte övertygat. KFF är alltid svårspelat hemma. Det vet alla motståndare. Tyvärr lär Rasmus Elm fortfarande vara skadad. Som fotbollsälskare vill jag alltid njuta av hans briljans.

Är kryss ett dåligt tips?

En spännande kväll blir det under alla förhållanden.

Men dessförinnan är det fotbollssöndagens intressantaste svenska match, Stockholmsderbyt Hammarby—Djurgården.

Och sen, innan det är dags att plocka fram kvällslektyren (Väinö Linnas Upp trälar i den strålande trilogin om åren kring det finska inbördeskriget), måste jag på en inspelning se finalen i Mästarna mästare. Där väl alla (?) har sympatier i alla lagen.

Det är inte alltid lätt att vara nörd, en söndag som denna.


Av Magnus Månsson - Torsdag 26 april 21:13

Det är mycket handboll nu.

Tre dagar med USM-finaler och så semifinalspel i SM så gott som varje dag.

I går gladdes man åt att en spelare, fostrad i en Malmöklubb, hade en delvis avgörande roll i Lugis segermatch mot H 65 Höör. Jag tänker på Sara Olofsson, som lärde sig spela handboll i Söderkullahallen hos Dalhems IF. Redan i tidig ålder försvann hon till elitklubben i Lund.

Sara, en av få spelare på elitnivå med en Malmöförening som moderklubb för närvarande, är ett av många bevis på hur svårt det är att bibehålla talangerna om A-laget håller till på en låg nivå.

För Sara var steget till Lugi naturligt. Hon visade tidigt sin talang för att bli en etablerad elitseriespelare. Problem kan det bli när äldre ungdomar med något mindre utvecklingspotential från samma grupp också överger moderklubben för spel på en nivå endast ett steg högre. Alltför många bärande spelare försvinner. Det blir svårt att avancera i serieträdet.

Den skånska idrottsvärlden bjuder på många exempel.

***

Jag pratade under USM-helgen med några ledare från H 43 Lund. Konkursen för några år sedan sätter sina spår i långt ner i ungdomsleden. Spelare och deras föräldrar – inte alla men förhållandevis många – tycker att de och deras barn är för bra för att spela i en klubb vars A-lag håller till på nivå 4 i seriesystemet. Från den grupp 14/15-åringar, som i förra årets USM-slutspel tog både guld och brons och vara nära att få ett tredjelag bland de åtta främsta, har ett tiotal grabbar försvunnit till konkurrentklubbar. Och vi pratar om 15-åringar. Trots detta ställde H 43 upp med fyra lag i säsongens SM-spel för 15/16-åringar. Det främsta kom sexa.

Med tanke på hur lite tålamod många spelare – och jag upprepar: Deras föräldrar – visar, var de misslyckade kvalen för både dam- och herrlag en missräkning för H 43. Det är en avsevärd skillnad på attraktionskraften med A-lagen i division 1 eller 2.

***

Det är lite av samma syndrom i Dalhem, oftast med en gedigen flicksektion, och nutidens H 43. A-lagen är inte tillräckligt attraktiva för att behålla de egna talangerna.

Vad Dalhems sammangående med HK Malmö innebär får framtiden utvisa.

Båda Dalhem/HK Malmö och H 43 vill tillbaka till eliten, H 43 har 34 säsonger i högsta herrserien och tre i damserien. Dalhems damer spelade högst uppe två gånger under mitten av 1980-talet.

***

De skånska föreningarna skötte sig bra i USM. Räknade för skojs skull ut en föreningstävling med åtta poäng för guld, sju för silver osv …

1)    Sävehof 22, 2) IFK Kristianstad 19, 3) H 43, Lund 18, 4) Lugi 17, 5) Skövde HF 14, 6) Tyresö 12, 7) Ystads IF 10.

Det är mer än på seniorsidan Skåne dominerar.

Man skall givetvis inte glömma Åhus vinst i P 16/17.

***

IFK Malmös 14/15-årspojkar var enda Malmölag i finalspelet, blev förvisso åtta och sist, men det var definitivt en injektion för både klubb och inte minst grabbarna. Det finns talang att bygga vidare på.

Men IFK behöver givetvis ett herrseniorlag för att hålla kvar spelarna.

 

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 24 april 21:37

Man har sina favoritlag. I alla idrotter.

Det går att ha mer än ett. Helst då förstås på olika nivåer.

Om dessa inte spelar, klappar mitt gammalmodiga idrottshjärta alltid för den klubb med den bredaste ungdomsavdelningen och som ger sina egna talanger chansen. Och om då klubben också har förmågan att hitta talanger i närområdet och utveckla dem, så höjs sympatierna.

Därför blev det en härlig känsla, när Lugi, som har mycket av mina grundläggande ideal i sin filosofi, i kväll i den högdramatiska SM-semifinalen i handboll kunde besegra IFK Kristianstad, 26—25.

Jag är fullt medveten om att Lugimodellen inte räcker i de stora internationella klubbturneringarna. Där behövs Kristianstadssatsningar. Men visst är det härligt att hemvävt ibland kan utmana ett internationellt storlag, som Kristianstad de facto är efter säsongens insatser i Champions League.

Nu tror jag inte Lugi når SM-finalen men jag hoppas att skicklige tränaren Tomas Axnér kan ge sina spelare inspiration och taktiska direktiv så att semifinalspelet går till ett femte och avgörande möte.

Av Magnus Månsson - Måndag 23 april 20:58

Tillbringade en del timmar på Stadionområdet i Malmö de tre senaste dagarna.

Det var USM-finaler i handboll, 48 lag, 108 matcher på sex planer inom en radie på cirka 100 meter. Ett oöverträffat koncept.

Det var tredje gången finalspelet avgjordes i Malmö. Tyvärr verkar det inte bli någon fortsättning de närmaste åren. Ekonomin lär vara problemet. Det är olyckligt att Malmö inte har ett enda stort årligt återkommande ungdomsidrottsevenemang. Lund har sina Lundaspel i basket och handboll, Helsingborg sin Eskilscup i fotboll och Åhus sina beachturneringar i handboll och fotboll. För att inte tala om Göteborg med Gothia cup i fotboll, Världsungdomsspelen i friidrott och Festivaler i basket, handboll och innebandy. Listan kan göras betydligt längre.

Jag räknar inte Skånecupen i fotboll som numera är en lokal tävling. Visst arrangerar Fair Play en ganska stor tennistävling i december varje år och badmintonklubbarna är också flitiga som anordnare av ungdomstävlingar.

Friidrotten har sin inomhustävling Pallasspelen med drygt 1 000 deltagare.

Men dessa arrangemang sätter inte sin prägel på ett område som nu helgens USM-finaler.

***

Arrangörer har en viss förmåga att överdriva sina publiksiffror. När Svenska Handbollförbundet redovisar antalet besökare under de tre USM-dagarna undervärderar man dock intresset. Förbundet beräknar att 7 500 enskilda personer (det inkluderar de cirka 1 000 personer som finns i de 48 trupperna) sammanlagt sett de 108 matcherna. Det har jag ingen anledning att betvivla.

Men då rimmar det totala antalet åskådare 16 460 illa med verkligheten. Ingen match jag såg hade färre än 150 besökare. I Kombihallen med sina två spelplaner var det oftast fullsatt. För att komma in, måste någon lämna. Det innebär att varje match såg av 350 personer, 700 totalt.

Ingen skall heller inbilla mig att de 7 500 besökarna i snitt bara såg två matcher. Jag såg nio. Något proffs på att räkna åskådare är jag inte heller, men nog var totalantalet åskådade upp mot det dubbla mot det uppgivna antalet 16 460. Finalmatchen i P 18 mellan Lugi och Skövde sågs bara den av 3 042 personer.

***

Siffrorna visar vilken succé finalspelet var i år. Och har varit de två tidigare åren. Cirka 30 lag – de 15 skånska lagen bodde förmodligen hemma – med föräldrar och anhängare har tillbringar två nätter och tre dagar i Malmö. Vilken ekonomi finns det inte i  dessa siffror?

De styrande i Malmö pratar ofta och gärna om evenemangens – inte bara idrottens förstås – betydelse för besöksnäringarna. USM-finalerna är ett strålande exempel.

Nog borde politiker, näringsliv och den skånsk/svenska handbollsrörelsen kunna diskutera sig fram till en lösning.

Jag tror att svensk handboll vill ha USM-finalerna i Malmö. Jag vill i alla fall.

Bättre koncept kan man inte hitta någon annanstans.

***

Det finns fler funderingar efter tre härliga handbollsdagar. Återkommer.


Av Magnus Månsson - Onsdag 18 april 18:35

Det är mycket allsvensk fotboll nu.

För mycket. Som nörd orkar jag med det.

Men det täta programmet med tre matcher på åtta dagar ger inte sportslig rättvisa, när tv skall ha sitt med matcherna utlagda i stort varje dag.

Det är en väsentlig skillnad att få fyra dagar till rehabilitering och träning jämfört med två. I dag gynnas Örebro och Malmö FF i sina möten mot AIK och Djurgården. I fredags Sundsvall—MFF och Trelleborg—ÖSK, i söndags AIK—Djurgården.

Det hjälper inte att det eventuellt i framtiden blir omvända förhållanden i för de iblandade lagen.

***

Jag har skrivit det tidigare: Inför någon slags koefficient för de gula korten. Som det på sätt och vis finns för de röda. En utvisning kan ge mer än en matchs avstängning.

Tre brutala kapningar med allvarlig skaderisk ger samma straff som lite snack, en maskning och en några meter bortsparkad boll. Givetvis skall de tre senaste exemplen bestraffas men inte lika hårt som en armbåge mot huvudet. I det allmänna rättsväsendet ger olika brott olika hårda straff.

Så borde det också fungera inom fotbollen.

***

Har Trelleborgs FF råd med den PR-förlust som förorsakas klubben, då tränaren Patrick Winqvist beordrar sina spelare att, mot gängse kutym världen över, inte spela tillbaka bollen när motståndaren frivilligt slagit den över långsidan, oftast på grund av skada?

Man kan ha vilken uppfattning man vill om förfarandet men varför skall ett enda lag bryta mot en oskriven regel. Kritiken i fjor mot Hammarby var massiv, när man i en match mot Häcken inte spelade tillbaka utan i stället gjorde mål mot ett passivt försvar. Sen dess har jag sett Hammarby rätta in sig i ledet.

I går mot Sundsvall spelade TFF inte tillbaka bollen och satte extra press på ett förvånat hemmalag. I den sekvensen hade TFF några hyggliga chanser under en konstant visselkonsert.

Jag håller på TFF men det här kutymregelbrottet gillar jag inte.


Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3 4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se