Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 16 juni 2019 21:30

Det pågår ett VM i fotboll.

För damer.

Jag dristar mig att skriva så, när jag nu gör ett inlägg om turneringen. Alla vet inte att 2019 års VM är för damer. Allt för tydlighetens skull. Jag begriper helt enkelt inte det diskriminerande i att klargöra vad det handla om. Är det herrar som spelar fotboll, handboll, basket, hockey eller vad ni vill, så skriv det. Är det damer så klargör det! Det viktigaste är att alla läsare och lyssnare vet vad det handlar om.

Är det någon som känner sig trampad på tårna, när någon skriver damfotboll, är det väl bara att konstatera att vederbörandes tår är sällsynt ömma. Det finns viktigare saker att diskutera. Som i Malmö att locka fler flickor till fotbollen och sen få dem att stanna kvar.

***

Har sett några matcher i det pågående VM:et. Några hela, några kanske en halvlek och ytterligare några en kort snutt. Det har varit en varierad konfekt. Mycket varierad. Återkommer när jag sett lite mer för att inte dra för hastiga slutsatser.

Har dock konstaterat att kommentatorerna och de inhämtade experterna, före detta elitspelare med meriter från landslaget för damer, ofta, ja, väldigt ofta använder ordet ”slarv” för att kommentera en misslyckad passning, en dålig nedtagning eller ett underligt spelval. Man har känslan att de – nu är jag konspiratorisk – med sin fullt förklarliga varma känsla för sin idrott inte rakt ut vill säga att allt upprepat slarv egentligen är brist på kunnande. Vi pratar världselit.

***

På tal om kommentatorer. Man skall förstås i dessa tider inte klaga på dem som är kunniga och förberedda. Som nu Daniel Kristiansson. Men det blir bara för mycket. Han pratade sönder SM-finalerna i handboll (för herrar) med alla dessa oväsentliga detaljer om spelarna och annat. Och nu under VM är Daniel Kristiansson igång igen. Det är i sig imponerande att veta vilket år – och till och med vilken dag – som spelarna är födda. Hela deras karriärer med debuter och mål och allt vad du vill. Men till vad nytta? Det ger i min värld inget extravärde till referatet. Och vem kan ta till sig allt? Jag blir bara så trött på denne utpräglade pratkvarn.

Vid två föredrag med Idrottsmuseets Vänner har hans kolleger Lasse Granqvist och Anders Andersson betonat vikten av att vara påläst. Samtidigt som de understrukit att det gäller att bara använda det som ger ett mervärde till referatet. Kanske tio procent, högst.

Kan de inte lära Daniel Kristiansson detta elementära?

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 13 juni 2019 21:03

Panterns tillkortakommande och försvinnande från seniorishockeyn följer den trend som funnits inom Malmös idrottsvärld under en lång period.

Malmö, landets tredje största stad med över 300 000 invånare, har bara plats för en elitförening per idrott. Lite generaliserat, men ändock, och i stort sett sant.

***

Fotbollen på herrsidan är på sitt sätt mest genant. Malmö FF i Sverigetopp, men sen som nu, näst bästa lag i division 2, fjärde nivån. Någon enstaka säsong finns en Malmöklubb i Superettan, lika sällan ett i division 1. Årets tillstånd är det normala.

På damsidan är det på toppen ljusare, FC Rosengård och LB 07 i Allsvenskan. Men hur länge kan LB 07 hålla sin standard? Serien kräver tydligen ett övermått av utländska importer. LB 07:s publiksiffror är i paritet med Panterns – om ens det – och med en minskad regional återväxt, kunde framtiden för Malmös andraklubb varit ljusare.

Malmös tredje bästa lag håller till på plattform 5.

***

På 1980-talet hade Malmö fyra herrhandbollsklubbar med spel minst på näst högsta nivån, plus minst lika många lag till. Dalhems damer var högst uppe i systemet två säsonger. IFK Malmö och MBI hade också hyggliga damlag.

2019 finns HK Malmö i Handbollsligan, damlaget i division 2 (4). IFK Malmös båda seniorlag spelar i lägsta serierna. HK, med sina farmarlag, och IFK är de två enda seniorhandbollsföreningarna i stan.

***

För inte så många är sedan deltog Malbas i Basketligan (herrar), damerna rankades ganska högt och laget va         r av okej klass.

Srbija hade en lång slutspelsperiod för de bästa lagen under Basketligan.

Numera finns Malbas båda lag på nivå 3, där också Srbijas herrar hör hemma.

Malbas har ett ungdomsunderlag som kan göra att klubben närmar sig eliten för damer och herrar. För en tid sedan deltog 28 ungdomslag i Basketfestivalen i Göteborg. 25 av dem avancerade till A-slutspelet.

Men finns det ekonomi?

***

När innebandyn fick sitt genombrott var det i Malmös fotbollsklubbar sporten fick sitt fäste. Föreningarna var många. Numera finns en elitklubb, Malmö FBC, med damerna i högsta serien och herrarna nerflyttade till nivå 3.

På herrsidan finns ytterligare två föreningar, på damsidan en.

***

 

Volleyboll har haft fyra olika klubbar som spelat i de högsta svenska serierna. Det gäller både damer och herrar. Sedan några finns den samlade verksamheten i Malmö VK, med ett herrlag på nivå 2 och ett damlag snäppet under.

***

Bowling har varit en av de mest framgångsrikaste idrotterna med många individuella internationella mästare och åtskilliga SM-guld i lag. För båda könen. Klubbarna var många.

Senaste säsongen fanns inte ett enda damlag från Malmö med i seriesystemet. För herrarna bedrivs verksamheten huvudsakligen i tre klubbar Kulladal, Bulltofta och Örestad, med lag i de tre högsta serierna.

***

Boule har ett starkt fäste. Och det har det varit länge. I seriespelet är det mixade lag. I Elitserien 2019 finns Coccinelle och La Boule D ´Or, i serien under Nobel Petangue. En av få idrotter med lokal konkurrens på elitplanet.

***

Sex föreningar har deltagit i högsta serien (mixed) i badminton. Sammanslagningar och nerläggningar har inneburit att endast Aura och Malmö BK 2019 hade serielag. De senaste säsongerna har dessa klubbar, främst av ekonomiska skäl, inte deltagit i Elitserien. Till hösten gör Aura come back.

***

Även inom bordtennisen har antalet föreningar reducerats. Malmö IF och Kvarnby AK har herrlag på låg nivå. MIF är enda klubb med damlag, i våras degraderar till plattform 3.

***

I tennis är Fair Play stigit fram som landets största och i SM-seriesammanhang framgångsrikaste förening. Samtidigt har Malmö TK, för bara några år sedan en värdig konkurrent, hamnat rejält i skuggan.

***

På 1980-talet fanns det sju squashklubbar i Malmö. I år en och en halv, Malmö SRC, en elitförening, och The Club, en ”farmaravdelning” till MSRC. Den klassar jag som en halv.

***

1982 lierade sig Simsällskapen i Malmö och Limhamn och blev Malmö Kappsimningsklubb. Och var under en period Sveriges främsta klubb i simning. Lokalt hade MKK konkurrens av Ran, som då och då låg bra uppe på rankinglistan. MKK har tappat sin position i landet men avståndet till Ran har ökat. MKK är stans enda elitförening.

***

Inom friidrotten kan man spåra samma mönster. Från slutet av 1970-talet till början av det nya decennier var MAI och Heleneholm två av de ledande föreningarna i Sverige. Sedan dess har Heleneholm i stort tappat allt vad elit heter medan MAI håller sin position i Sverige.

Den tredje klubben IK Pallas har i stort ingen arenafriidrott.

***

Det finns naturligtvis fler idrotter att granska. Som exempelvis brottningen, som i ett historiskt perspektiv är den idrott som kanske tappat allra mest. Men det finns även plusvarianter. De nya kampsporterna är starka i Malmö.

Summeringen ovan är dock tydlig. Antalet föreningar på elitnivå blir färre och det är i få idrotter det finns en lokalt stimulerande elitkonkurrens.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 11 juni 2019 13:11

Ishockeyklubben Panterns konkurs är ingen trevlig läsning.

Det är alltid trist när idrottsföreningar drabbas, speciellt som ungdomsverksamheten är i fara. Ungdomshockeyn har tunnats ut rejält i Malmö och förhoppningsvis kan Panterns räddas på något sätt.

Under mina år som ansvarig för lokalsporten på Sydsvenskan under hela 1990-talet och några år in på 2000-talet hade jag mycket kontakt med Pantern, ledare, tränare och spelare. Alltid trevliga möten. I dessa för klubben tunga dagar har tankarna i synnerhet kretsat kring Kjell Olofsson, en av grundarna och sen mångårig kassör. En verklig hedersman och dessutom en sann idealist.

Jag kan för lite om alla turer och orsakerna till konkursen för att röra i härvan.

Vill i stället – okej, pretentiöst – peka på den på sikt omöjliga situation en ”andraklubb” i en stad har. Speciellt i ishockey. Och i synnerhet i Malmö.

***

En småklubb, som en sådan måste Pantern räknas, och dessutom andraklubb i en stad har på sikt en omöjlig uppgift att bli etablerad i elithockeyn, de två högsta nivåerna.

Med sina många matcher, 52 bara i grundserierna, långa reseavstånd och stora professionella trupper är det extremt kostsamt att bedriva elithockey. Har man, som nu Pantern, inte heller några publikintäkter går ekvationen under tid inte ihop.

Den svenska ishockeykartan visar tydligt på svårigheterna att få mer än en elitklubb i varje stad. Storstockholm är undantaget. Där finns Djurgården och AIK, hjälpta av sina traditioner och sina namn. I Göteborg finns exempelvis  stans andralag, BK Bäcken, på nivå 4.

Andralagen göre sig inte besvär i svensk elithockey, som tenderar att bli de större städernas idrott. Småorternas klubbar har svårt att etablera sig i SHL, nivå 1. Se på Mora och Leksand, Karlskrona och Rögle (?)! I serien under, Allsvenskan, finns det fortfarande lite utrymme kvar för den svenska idrottsromantiken, de små samhällenas (främst från Småland) kamp mot de större städerna. Men hur länge orkar klubbarna få ekonomi i sin dyra verksamhet?

Det var i detta ishockeylandskap IK Pantern villa vara med. På sikt utsiktslöst.

***

Återkommer i morgon med en analys över elitens förändrade klubbsituation i Malmö.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 6 juni 2019 12:17

Det är några veckors uppehåll i den allsvenska fotbollen för herrar.

Tolv omgångar är spelade. Malmö FF och Sundsvall har förstås klarat av en match mer. MFF har ett försprång på sex poäng med den extra vinstmatchen inräknad. Det är naturligtvis ett plus att ha inkasserat de tre poängen från det framskjutna mötet mot Sundsvall.

Många har kallat ledningen på sex, alternativt tre, poäng för ett guldryck. Så kan det naturligtvis vara. Men det finns mycket dramatik kvar att hoppas på. Halva serien är inte spelad, 18 (17) omgångar återstår. Likväl har väl serien ”satt sig” redan. Och då kan man hitta intressanta vinklar.

De två lagen, som ligger närmast i tabellen, Djurgården och AIK, har MFF ännu inte mött. Fyran och femman, Göteborg (b) och Häcken (h) har MFF kryssat mot, vunnit hemma mot Hammarby och så nått 1—1 borta mot Norrköping.

Så ser MFF:s facit ut mot lagen från den övre tabellhalvan.

I min lilla värld är det med detta som bakgrund lite väl tidigt att snacka om guldryck.

Malmö FF måste först visa sin vinnarkapacitet mot de svåraste toppkonkurrenterna.

 

Av Magnus Månsson - 4 juni 2019 19:25

Egentligen skulle jag ha gjort det här inlägget i slutet av förra veckan, dagen efter den sista SM-herrfinalen i handboll.

Men mitt bloggskrivande är en hobby och då kommer det ibland andra trevliga händelser och uppgifter i vägen.

Handbollssäsongen är slut, nationellt i alla fall. Internationellt är handbollen en åretruntsport.

Den 8 september såg jag min första herrelitmatch för säsongen, den 30 maj den avgörande finalen. Jag har olika nycker för mig, bland annat har jag noterat hur många handbollsmatcher jag sett under den här perioden. Då är allt, dammatcher och inte minst landskamper inräknade. I de här sammanhangen har jag tidigare kallat mig nörd. Men vid årets sammanräkning är jag rädd att nörd är lite för snällt. För att få tid med allt, måste jag dra ner på handbollskonsumtionen.

Nationellt har herrarnas högsta serie premierats. Damserien håller inte samma klass. Standarden är för ojämn. SM-finalerna mellan Skuru och Sävehof var dock bra.

De internationella mästerskapen för damer är annars några av idrottsårets höjdpunkter.

                                                                     ***

Nu till Handbollsligan.

Först som sist: Jag avskyr det sätt på vilket Christoffer Brännberger spelar försvarshandboll. Men att för den skull ifrågasätta en klubbs hela verksamhet och dessutom förklara att hans brutala spel var en stor anledning till Sävehofs herrguld, det köper jag inte.

Alla har sin föreningsideologi. Min är, och har alltid varit: En klubb skall förena en bred ungdomsverksamhet med elitsatsning för båda könen.

Därför har IK Sävehof min fulla respekt. I Handbollssverige tävlar man om åtta SM-titlar. Partilleklubben vann fem, alla de fyra viktigaste (om man får säga så) och spelade dessutom hem två silver. Respekt var ordet.

Andreas Stockenbergs, en av tränarnas, ledarstil har också ifrågasatts. Alla har sitt sätt att få fram sitt budskap. En sak kan man inte ta ifrån honom, hans kunnighet och taktiska förmåga. I intervjuer inför matcherna har i stort alla motståndarna påpekat svårigheterna med att förbereda sig inför mötena mot Sävehof. Man visste inte vad Sävehof skulle komma med. Lagets variationer både offensivt och defensivt har varit grunden i det framgångsrika slutspelet.

Stockenberg är också en obekväm, men välbehövlig, röst i en slätkammad svensk handbollsdebatt. Hans intervju med Aftonbladets Johan Flinck är det intressantaste jag läst om handboll på bra länge. Även om jag inte håller med om allt.

SM-guldet var självfallet överraskande. IFK Kristianstad var den givne favoriten. I mitt förhandstips inför starten av Handbollsligan tippade jag den slutliga sjuan Sävehof som tvåa. Och det var ju rent åt helsike. Tipset byggde jag på att Johan Jacobsson var på väg tillbaka. Det blev inte så. Men då visade Sävehof sin gedigna grund. Att ur de egna leden plocka fram två unga spelare, Oskar Sunnefeldt och Gzim Salihi, som båda får sitt nationella genombrott, och starkt bidrar till SM-vinsten, är kvalitet.

IK Sävehof blev värdiga mästare.

Även om jag i finalen höll på Alingsås.

Som dock skall ha all heder av sin säsong. Under några är har klubben tappat i stort en hel A-landslagsaktuell uppställning. Likväl är Alingsås långt framme år efter år i slutspelet.

En eloge även till publiken i Estrad som stannade kvar och hyllade mästarna. Även om det sved i alla AHK-hjärtan.

Det var en stark kontrast till när Häcken vann svenska cupen och IFK Norrköping vann Allsvenskan i fotboll. Båda på Stadion i Malmö för några år sedan. Det var nästintill tomt på läktarna innan ens prispallen var på plats.

***

Mer positivt från Handbollsligan: Att IFK Skövde är tillbaka som topplag i en stad med ett gediget handbollsintreesse med elitlag av båda könen.

Negativt: Inget Stockholmslag på högsta nivån nästa spelår och den geografiska kantringen av de 14 lagen åt sydväst.

Från Skånehåll har det i vissa led knorrats över att distriktet inte var representerat i någon av seniorfinalerna och att det inte blev ett enda guld i USM. Ett sådant negativ facit var det länge sedan Skåne kunde uppvisa.

Men ett år är ingen trend.

Och revansch är alltid ett bra utgångsläge för ett uppsving.

 

Av Magnus Månsson - 2 juni 2019 22:17

Ja, jag är gammal.

Och det är inget att göra något åt.

Kanske är jag också dum. Och det är heller inget att göra något åt.

Men jag kan absolut inte förstå de olika fotbollsupportergruppernas sätt att protestera mot Polisens försök att stävja olagligheter.

Alla inblandade vet vad konflikten gäller. Vad vinner man då på att utebli från ståplats i tio minuter – som i Malmö för en tid sedan – eller att vara tysta i tio minuter, som i dagens Stockholmsderby mellan AIK och Hammarby?

Det finns ju bara förlorare.

Polisen ändrar inre åsikt och attityd på grund av denna tysta aktion.

Och publiken går ju också miste om tio minuters stämning.

Och när sen personer på Friends, på båda sidor, just när protestaktionen är slut, maskerar sig och tänder en massa bengaler så att matchen måste avbrytas, då står det klart att begåvningsreserven inte alltid finns på ståplats.

Just det olagliga som myndigheterna skall beivra och förhindra, det sätter man igång och bevisar därmed att det finns behov av visitering och strikta regler.

Tifon, engagerade åskådare och en härlig stämning det vill alla fotbollsälskare ha. Inga meningslösa tysta aktioner och framför allt inte mer eller mindre långa matchavbrott på grund av pyroteknik.

Håll er till reglerna och det blir lugn och ro!

Det är löjlig att påstå att några minuters bengalbränning höjer stämningen under en fotbollsmatch. En match har större värden än så.

Annars vore det synd om fotbollen.

 

 

Av Magnus Månsson - 30 maj 2019 13:11

Att skriva en lagtext, regler i en idrott eller stadgar av alla de slag är svårt, en konst som kräver kunskap och omdöme.

Det gäller att kunna förutse alla de scenarier som kan uppstå.

Det är inget man gör på en pressläktare, när favoritlaget kanske är på väg att tappa värdefulla poäng.

Såg i dagarna ett inlägg på en nätsida i en av Malmös tidningar nedanstående text:

 

Utöver att Sundsvall höjde sin anfallsvilja och förmåga i andra halvlek, innehöll matchen en märklig paradox samtidigt fram till MFF:s andra mål. För Sundsvall gjorde allt för att trasa sönder och fördröja spelet när de inte hade bollen eller skulle sätta den i spel. Det dröjde alldeles för länge innan Willhelm Eskelinen varnades för sitt maskande och efter den varningen tappade han lite fokus.

Men med allt detta följde en annan paradox. För plötsligt var det fyra övertidsminuter som ju egentligen gagnade Sundsvall och gav dem mer tid att kvittera på grund av att de maskat för att få tiden att gå tidigare.

 

Givetvis var det korrekt att Sundsvallsmålvakten Eskelinen skulle varnas och lika rätt att domaren Kristoffer Karlsson lade till extratid (30 sekunder?) på grund av maskningen. Det gjorde han för att MFF skulle få mer tid att få ett segermål. Nu fixade MFF 2—1 före 90 minuter.

Men då blir min konspiratoriska fråga: Vad skulle domare Karlsson då göra med de där 30 sekunderna? Ta bort dem? Det går naturligtvis inte.

Och jag kan bli än mer konspiratorisk: Sundsvall kunde ju teoretiskt före 90 minuter både kvittera och ta ledningen. Då hade de där extra 30 sekunderna varit välkomna även i MFF-ögon.

Min slutsats: Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Regeltextförfattarna i detta fall har tänkt till. Tillagd tid kan inte återkallas.

 

PS

MFF:s sista inspark i 94:e minuten tog 31 sekunder att utföra utan tidstillägg och utan någon annan åtgärd, som ett gult kort, av domare Karlsson.

Av Magnus Månsson - 28 maj 2019 18:23


Någon kommenterade detta inlägg.


Det försvann i cyberrymden.


Återkom gärna!


MM


 

 

I helgen avgjordes SM i stafettlöpning i Stockholm.

30 lopp i fem åldersklasser. Nja, det blev bara 29. I F 19 på 3x800 meter var det bara ett lag anmält.

Bland 29 lopp kan man alltid hitta positiva händelser. Men en studie av alla resultatlistorna visar onekligen på de problem som finns inom friidrotten. Ur svensk, skånsk och malmöitisk synpunkt.

Startfälten i seniorloppen är små, inte värdiga en idrott som vill anse sig stor.  På damsidan var det verkligen klent, 4x100 sex lag, 4x400 fyra, 4x800 fem och 3x1 500 fyra. Något bättre var det på herrsidan, tio, fem, sex, sju (4x1 500m).

Så finns det en åldersgrupp för 22­-åringar, där intresset var än klenare och där lagen på 400 och 800 m endast behöver tre löpare. Med ”full” besättning hade risken vari uppenbar att man tvingats ställa in några distanser ytterligare.

Lägg ner 22-årsklassen! Det finns inget underlag. Tre lag på M 22:s 4x100 m gynnar inte svensk friidrott. Det finns gott om plats i seniorheaten. 22-årsklassen har sin plats på den internationella mästerskapsscenen. Inte på den lilla svenska.

Den geografiska spridningen är verkligen sned. Av de 256 lagen som kom till start var 102 från Stockholmsregionen (givetvis gynnat av hemmaplan, men 08-området är, oavsett var stafett-SM arrangeras, alltid mest representerat), 82 från Göteborgs distrikt, 22 från Skåne och 50 från övriga Sverige.

På fem av 14 distanser i de två äldsta klasserna fanns det bara lag från Stockholm och Göteborg.

Smaka på siffran 22! Det var allt ett så stort (?) friidrottsdistrikt som Skåne kunde mobilisera. Det kan inte vara okej! Fem seniorlag (fyra för herrar, ett för damer), två i M 22, två i F 19, två i P 17, sex i F 17, och tre plus två i P 15 respektive F 15, så såg det ut. På elva distanser fanns inget Skånelag på startlinjen. På de åtta för seniorer var Skåne med endast i tre.

Malmö AI deltog totalt med 16 lag, IFK Lund och Åhus med två vardera och Höör och IFK Helsingborg med ett.  De fyra duktiga ”småklubbarnas” lag var alla i de två yngre grupperna.

Men det var fler av Skånes mindre friidrottsföreningar som bidrog till MAI:s framgångar och numerär. Ungdomar med IK Finish (främst), Ystads IF, IFK Trelleborg, Heleneholms IF, Lomma FIK, IK Kronan, Ängelholms IF och IFK Lund som moderklubbar hade stor del i storklubbens hyggliga insats i Stockholm. Utan dessa klubbars ungdomsarbete hade det varit färre   Malmölag på plats.

Den skånska friidrottens dilemma är att få ungdomar fortsätter upp i de åldrar man SM-tävlar, varför man för att få ett konkurrenskraftigt stafettlag mer eller mindre tvingas in i en förening. Tack vare Friidrottsgymnasiets och Idrottsgrundskolans starka koppling till MAI har det blivit MAI, som är Skånes enda elitförening.

Mitt resonemang underbyggs av följande fakta: MAI vann tre medaljer på herrans seniorsida, guld och silver på 4x100 meter, guld på 4x400 meter. Av dessa tolv löpare har en enda, Anton Sigurdsson, en Malmöklubb (MAI) som moderförening. Jag vägrar att tro att det inte finns många, många fler löpartalanger i en stad med en bra bit över 300 000 innevånare.

1994 vann MAI 4x100 dubbelt med Heleneholms IF som trea. Sju av dessa tolv löpare var infödda Malmöbor.

Nu ser Malmös friidrottsvärld helt annorlunda ut. Som jag ser det är det en hemsk utveckling. I alla fall för dem som vill se en bred friidrott utanför den under 13 år. Med Malmöbor.

 

 

Presentation

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se