Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 12 november 2017 21:19

Det har gått en vecka sedan Allsvenskan slutade.

Några övergångar är klarade. Övergångsryktena florerar.
Vilkas slutsatser inför 2018 kan man då dra av den just avslutade säsongen? Många givetvis. De fem topplagen har det bästa utgångsläget. De har redan de bästa trupperna och efter vad jag förstår har alla kvar sina tränare, bara det en fördel.

Samtidigt öppnas två övergångsfönster innan nästa SM-guld skall delas ut. I öppna fönster det blåsa friskt. Spelarkontrakten är heller ingen garanti för att spelarna blir kvar, bara en försäkring för att säljaren får bra, eller skälig, betalning för de eventuellt flyktade spelarna.

Utan att ägna mig åt någon rangordning lär medaljstriden kommande år stå mellan säsongens fem toppklubbar, MFF, AIK, Djurgården, Häcken och Östersund. Detta sagt utan vetskap om vad som händer i trupperna. Om jag förstått rätt har dessa fem också de bästa ekonomiska förutsättningarna att förstärka sina redan skickliga trupper. Eller hitta ersättare till klara och eventuella flera förluster.

Hittar Elfsborg rätt i sitt sökande efter en ny tränare och dessutom hittar en spelare som kan rätta till och styra upp defensiven blir Boråslaget ytterligare en medaljkandidat.

Liksom IFK Norrköping. Men det går förstås inte i längden att se tre, fyra, fem spelare per år försvinna till den utländska professionella världen.

***

Det talas om att Malmö FF på den inhemska marknaden får betala med än de svenska konkurrenterna för nya spelare. Från hovpoeterna kan man utläsa en viss indignation.

Jag kan förstå att föreningar utan ambitioner eller realistiska förutsättningar att nå de europeiska turneringarna för en skälig summa säljer sina bästa till MFF. Som Sirius (Kingsley Sarfo) och GIF Sundsvall (Eric Larsson). Men varför skulle klubbar med bra möjlighet att nå de ekonomiska ”köttgrytorna” sälja sina viktigaste spelare billigt till en konkurrent och därmed försämra sina egna chanser?

Det vore att ge upp.

Det är bra för svensk fotboll att det finns många svenska klubbar med europiska ambitioner. Nu när Malmö FF missade känns det underbart att svenska fotbollssupporters i höstmörkret kan glädja sig åt Östersunds framgångar.

***

Läste – jag tror det var i höstas – i en krönika i en Malmötidning att lag som Gefle IF och GIF Sundsvall ”inte står för så mycket utveckling”.

Vill så här bara i all vänlighet påminna om att två av landslagets bästa spelare i år Emil Forsberg och Mikael Lustig fick allsvensk skolning i just Giffarna. Jag blir inte alls förvånad om Eric Larsson (med spel även i Gefle)s tar samma väg.

Så visst kan Norrlandslagen stå för utveckling även i fotboll. Glöm inte Östersund.

Men så blir det, när hastigheten över tangentbordet är snabbare än tanken.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 10 november 2017 16:27

Här min syn på bottenlagen det allsvenska spelåret 2017.

 

12) Kalmar FF

Lättanalyserat. Allsvenskans kanske bästa mittfältare Rasmus Elm och Ismael spelade av olika anledningar bara ett fåtal matcher totalt. Dessutom var laget även i övrigt skadedrabbat. Korttidsvärvningar – och den återinkallade tränaren Nanne Bergstrand – räddade kontraktet. I truppen finns talanger med potential som i ett mindre pressat läge än årets kan ge ett stabilare 2018.

 

13) Sundsvall

Det är inte lätt att vara liten och fattig. Men sina ytters begränsade förutsättningar presterade Sundsvall en alldeles utmärkt höst. Heder åt tränaren Joel Cedergren. Klubbens plats i näringskedja visade sig snabb, Eric Larssons flytt till MFF. Om jag nu får svära i det land som kan kallas ”Tinnerholmshysterins” – Eric Larsson har kvaliteter som Tinnerholm inte har. Det visade Larsson de gånger han spelade på mittfältet.

 

14) Jönköping

Ytterligare ett lågbudgetlag. Placeringen blev därefter. Det regionalt uppbyggda laget kan tack vare skicklig taktik, signerad tränaren Jimmy Thelin, och disciplin kvalvägen hålla sig kvar i Allsvenskan. Samtidigt som jag tror att just J-Södra är det lag av alla de 16, som Trelleborg har möjlighet att besegra i kvalet.

 

15) Halmstad

Jag kommer att sakna HBK i Allsvenskan. Det är ett av de intressantaste lag som någonsin (?) degraderats till Superettan. När nu fotbollsvärlden ser ut som den gör lär de många unga talangerna vara hett eftertraktade på åtminstone den allsvenska marknaden. Jag är mycket förvånad över att Köpenhamslånet Keita inte nämnts på alla de rankinglistor som florerar i dessa tider. Han kommer att spela i större sammanhang.

 

16) Eskilstuna

Inte saknad av många. Jo, kanske, de Eskilstunabor som gärna vill se allsvensk herrfotboll. Trots diverse supporterbojkotter sökte sig i snitt 3 758 personer till Tunavallen. Ett sådant snitt hade man inte fått med spel i Stockholmsregionen.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 9 november 2017 15:37

Här del 3 av den allsvenska summeringen.

 

6) IFK Norrköping

Från den trupp som så sent som 2015 vann SM-guldet och fram till årets sista match har Norrköping tappat 13 spelare till den internationella proffsvärlden. Det är hart när en omöjlighet att för en förening utan de stora ekonomiska musklerna att ersätta så många av sina bästa spelare för att på allvar kunna konkurrera om medaljer.

Tränaren Jens Gustafsson har med de nya förutsättningarna ändrat spelsystem och visat flexibilitet.

 

7) Sirius

Nykomling och vårens succélag spelade hem 40 poäng, bara två färre än Östersund 2016, och poängmässigt ett av 2000-talets bästa nykomlingar.

Förlusten av Kingsley Sarfo till MFF var självfallet en av orsakerna till den djupa formsvackan en bit in på hösten. Starkt att resa sig och placera sig på övre halvan med ett positivt spel.

 

8) Elfsborg

Ja, vad skall man säga? Strålande offensiva insatser, följda av defensiva kollapser. Och detta med en trupp, som förvisso under tid tappat sina bästa till utlandet, men som hade kvalitet till en betydligt högre placering.

Boråsklubben var 2017 landets framgångsrikaste på ungdomssidan, SM-guld för såväl U 17 som U 18 och U 21-final i helgen.

Behovet är en stark tränare som kan styra upp detta breda och duktiga material.

 

9) Hammarby

Kan man bli ett topplag i Allsvenskan med sikte på Europa med en stomme av spelare från Island, Norge och Danmark? De bästa spelarna från Sveriges nordiska konkurrenter hamnar inte här. Hammarbys ändrade och svajiga försök att nå sina mål imponerar inte. Snarare tvärtom. Fanns inte mer att plocka fram ur det lag som i fjor blev svenska U 21-mästare?

Det bästa med Hammarby är det fantastiska publiksnittet.

 

10) IFK Göteborg

Tappade karaktär före och under säsongen. Ersättarna höll inte måttet. Många spelare har nått sin topp, stagnerat eller till och med blivit sämre. Det säger en hel del att unge målvakten Pontus Dahlberg genomgående varit lagets främste och poängräddare i många poäng.

Måste få stabilitet både på och utanför plan.

 

11) Örebro

Var finns utvecklingspotentialen i detta ÖSK, sett över 30 omgångar med få spelare med hög stabilitet? Det har varit mycket upp och ner. Gynnsam kontraktsituation, men håller en nyckelspelare som Nordin Gerzic ännu en säsong. Saknar Alexander Axén som tränare, gläds åt hans kontakt med CMore.

 

Av Magnus Månsson - 8 november 2017 11:31

En andra del av min personliga summering av den allsvenska säsongen 2017.

Här de fem topplagen.

1)    Malmö FF

Sju poängs segermarginal och en med tre omgångar kvar säkrat SM-guld snackar man inte bort. Och det finns heller inte någon anledning. Den överlägsna ekonomin och den bredaste spelartruppen gav det bästa laget.

Men även bra lag och överlägsna vinnare måste ha en viss form av rätt marginaler. ”Tur och otur” sägs jämna ut sig. Sett över 30 omgångar är det kanske så, men det står väl ganska klart att MFF:s vid de sex poängen mot Djurgården och de fyra mot AIK, de två främsta utmanarna, hade både tids- och domarmarginalerna med sig. Med detta vill jag ha sagt att den poängmässigt klara differensen till Stockholmslagen var skörare än det faktiska resultatet.

2)    AIK

Snålheten bedrog visheten. Det går inte att ersätta duktiga spelare med två så minst sagt mediokra spelare som Kripic och Vrdoljak. Redan under våren tappade AIK närkontakten med MFF. Under andra halvan av spelåret visade AIK med sina nya spelare att det finns kapacitet i truppen. Det gäller för sportchefen Björn Wessman att se till att behålla stora delar truppen, men kanske framför allt att se till att hitta bra ersättare för dem som försvinner. Årets misstag får inte upprepas om man skall utmana om guldet.

3)    Djurgården

Säsong efter säsong har Djurgården haft perioder då laget har visat att det finns kvalitet för att bli ett topplag. Skador och förändringar i truppen har gjort att laget inte tagit klivet. Årets tredjeplats – och stundtals spelet – visar att ett steg är tagit i rätt riktning.

En poäng sammantaget mot MFF och AIK var givetvis en bidragande orsak till att Djurgården ”bara” kom trea. Och så det där med ”Derbyspöket”, endast en poäng även mot Hammarby. Och 2018 finns även BP i Allsvenskan.

4)    Häcken

Har sett 22 av Häckens matcher och jag tror faktiskt aldrig jag sett ett lag fått så många felaktiga och tveksamma avgörande domslut mot sig. Skador under speciellt våren ställde också till det. När det fungerade var Hisingelaget det topplag spelartruppen indikerar. 2018 kommer Pontus Farnerud tillbaka. Jag ser faktiskt en viss risk i detta. Innan han blev skadad gick alldeles för mycket av spelet genom honom. Utan Pontus ökade kreativiteten hos de övriga. Finns talang och rutin. En utmanare även 2018.

5)    Östersund

Få trodde väl att succén skulle fortsätta. Det är naturligt att det neutrala Fotbollssverige gillar Östersund, underdogen med en ödmjuk framtoning och ett spel som attraherar fotbollsälskarna. Laget är under utveckling och många spelare har tagit rejäla steg mot den absoluta allsvenska toppen. Scoutingen imponerar. Kan ÖFK bli ett stabilt topplag? Vad händer utan en Graham Potter, tränaren?

 

Av Magnus Månsson - 7 november 2017 15:23

I kväll har CMore en gala.

Tv-kanalen skall utse 2017 års spelare i fotbollens Allsvenska. Ett antal jurymedlemmar har gett ett förslag på fem kandidater i olika kategorier.

Några publikationer har nominerat sina lag Årets lag med ett antal reserver.

En nördig amatör rankar här årets spelare enligt ett 4—4—2-system baserat på 127 allsvenska matcher och några från både den svenska cupen och de europeiska. Det finns många svårigheter. Många lag spelar med ett annat system och det är svårt att klassificera en spelare som ytterback eller yttermittfältare eller med ett modernare uttryck wingback. Spelare har också alternerat på olika positioner.

För att ge innerbackar, innermittfältare och anfallare, som i de tre fallen oftast är två/lag, en rättvisare möjlighet att komma med har jag i dessa kategorier rankat åtta spelare.

Några förklaringar:

Tränarna: De fyra främsta lagen hade de dyraste och bredaste trupperna och därmed de bästa förutsättningarna. Inget lag i denna kvartett har lyckats fullt ut. MFF:s förlust mot Vardar är ett exempel.

Graham Potters Östersund vann Svenska cupen, laget är kvar i Europa League och han har utvecklat laget ytterligare.

Jens Gustafssons Norrköping har på några säsonger mist en mängd spelare men med nya dispositioner har han byggt om med en fin sjätteplats som följd.

Sundsvall har ett begränsat material men en ifrågasatt Joel Cedergren skapade ett lag som under hösten dels oroade många topplag och dels höll sig kvar utan kval. Och för det tredje var ett spelande lag.

Nykomlingen Sirius med Kim Bergstrand som tränare tog 40 poäng. Nog sagt.

Nanne Bergstrand kunde på kort tid med många nya spelare rädda kvar Kalmar.

Innermittfältare

Fouar Bachirou före Anders Christiansen. En rappare Bachirou har under Östersunds Europadspel visat internationell kapacitet vilket inte Anders Christiansen gjorde i MFF:s möte mot Vardar.

Årets nykomling

Jag vet inte reglerna för denna kategori. Men 20-årige Aboubakar Keita i Halmstad presterat från den 1 maj på en nivå som ingen annan i hans ålder varit i närheten av.

 

Målvakter

1)    Johan Wiland, MFF/Hammarby

2)    Andreas Isaksson, Djurgården

3)    Peter Abrahamsson, Häcken

4)    Pontus Dahlberg, IFK Göteborg

5)    Isak Pettersson, HBK

Högerback

1)    Eric Larsson, Sundsvall

2)    Birkir Saevarsson, Hammarby

3)    Anton Tinnerholm, MFF

4)    Joel Andersson, Häcken

5)    Felix Beijmo, Djurgården

Innerback

1)    Per Karlsson, AIK

2)    Sotris Papagiannopoulis, Östersund

3)    Rasmus Lindgren, Häcken

4)    Jonas Olsson, Djurgården

5)    Jacob Une Larsson, Djurgården

6)    Andreas Johansson, Norrköping

7)    Viktor Elm, Kalmar

8)    Lasse Nielsen, MFF

Vänsterback

1)    Yoshimar Yotun, MFF

2)    Nils Erik Johansson, AIK

3)    Adam Lundqvist, Elfsborg

4)    Daniel, Björnquist, Eskilstuna

5)    Dennis Widgren, Östersund

Högermittfältare

1)    Magnus Eriksson, Djurgården

2)    Ken Sema, Östersund

3)    Erdal Rakip, MFF

4)    Nasiru Mohammed, Häcken

5)    Daniel Sundgren, AIK

Innermittfältare

1)    Fouar Bachirou, Östersund

2)    Anders Christiansen, MFF

3)    Kim Källström, Djurgården

4)    Aboubakar Keita, Halmstad

5)    Stefan Ishizaki, AIK

6)    Jiloan Hamad, Hammarby

7)    Johan Blomberg, AIK

8)    Issam Jebali, Elfsborg

Vänstermittfältare

1)    Simon Lundevall, Elfsborg

2)    Jo Inge Berget, MFF

3)    Niclas Eliasson, Norrköping

4)    Sören Rieks, Göteborg

5)    Othman El Kabir, Djurgården

Anfallare

1)    Henok Goitom, AIK

2)    Markus Rosenberg, MFF

3)    Paulinho, Häcken

4)    Saman Ghoddos, Östersund

5)    Kerim Mrbati, Djurgården

6)    Sebastian Andersson, Norrköping

7)    Mohamed Buya Turay, Eskilstuna

8)    Shkodran Maholi, Häcken/Sirius

Tränare

1)    Graham Potter, Östersund

2)    Jens Gustafsson, Norrköping

3)    Joel Cedergren, Sundsvall

4)    Kim Bergstrand, Sirius

5)    Nanne Bergstrand, Kalmar

Nykomlingar

1)    Aboubakar Keita, Halmstad

2)    Pontus Dahlberg, Göteborg

3)    Isak Pettersson, Halmstad

4)    Felix Beijmo, Djurgården

5)    Daleho Irandust, Häcken

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 2 november 2017 11:19

I går tänkte jag dra in några hundralappar på Lången/Oddset.

Det fanns ju många ”lätta” matcher med odds mellan 1.20 och 1.34 Min sexling skulle ge 3,81, alltså en vinst på hundringen på 281 skattefria kronor.

Och lätt var det, tills text-tv klickade fram Aranäs—Ystads IF 24—19. Där rök den vinsten. En YIF-seger hade gett 1,20, det lägsta oddset i mitt tips.

Egentligen borde jag vara jättebesviken på YIF, ett lag jag som Skurupsbo med Ystads Allehanda som husorgan följt och haft som ett favoritlag, sedan jag började läsa YA:s sportsidor åren kring 1950. Har man dessutom haft både klass- och skolkamrater som spelat i klubben, finns det en viss samhörighet med YIF.

Besvikelsen försvann snabbt. Mitt idrottsidealistiska hjärta tog över. Det som alltid klappar för de små i idrottsvärlden. Kungsbacka kommun har förvisso en befolkning på över 80 000 personer och ett behagligt avstånd till Göteborg men i huvudorten bor under 25 000 människor.

HK Aranäs, kommunens idrottsliga stolthet, är år efter år en av landets främsta på ungdomssidan och många är de svenska elitspelare som haft lärorika år i Aranäs och som nu representerar konkurrentklubbar.

Därför måste gårdagsvinsten mot YIF kännas extra angenäm. På senare år har nämligen just YIF hämtat fem spelare (alla fem var på plan i går) och tränaren Jerry Hallbäck från Kungsbackaklubben.

Det är sådana här insatser från underdogs som gör livet som idrottsåskådare så spännande och intressant.

Även om det gå ut över den egna kassan. Förlusten är överkomlig. Och förresten går min lätta (!) femling á 3,99 in i kväll.

 

Av Magnus Månsson - 1 november 2017 17:51

För en tid sedan hade jag ett inlägg om att Malmö 2018 har fem herrlag i fotbollens division 2, nivå 4.

Konstaterade också att Kvarnby IK och BK Olympic är de två klubbar (de övriga är FC Rosengård, Prespa Birlik och IFK Malmö) som är bäst rustade för att de närmaste säsongerna plocka upp egna ungdomar till A-truppen. De båda föreningarna har en gedigen ungdomsverksamhet. De har möjligheten att undvika den ”köp- och slänghysterin”, som präglat regionens klubbar på den här nivån under många år.

Den senaste veckan har det kommit bevis på både Kvarnbys och Olympics skickliga ungdomsverksamhet. Kvarnbys U 19-lag har kvalat in till division 1 Södra Götaland och Olympic kvalade sig kvar i motsvarande serie för 17-åringar. Det är nivån under det vi kallar junior- och pojkallsvenskan. Motståndet kommer till största delen från lag med sina A-lag på allsvensk- eller Superettenivå med inslag från division 1.

Det är starkt av två ”småklubbar” från Malmö att ha konkurrensdugliga lag i dessa sammanhang.

***

Årets klubb i Malmö – utanför Malmö FF – är LB 07.

Damlaget klarade kontraktet i Allsvenskan debutsäsongen, F 19-laget vann klart den södra F 19-serien och spelar i helgen semifinal i SM för åldersgruppen och herrlaget avancerade till division 3. Damlaget blev dessutom skånska mästare,

Under finns en sammanlagd bredd på flick- och pojksidan som ingen annan Malmöklubb är i närheten av. I denna mängd finns många duktiga lag och lovande spelare.

Med lite marginaler hade LB 07 säsongen 2018 även haft lag i division 1 för U 19 och U 17.  Det äldre laget förlorade i kvalet mot Kvarnby och U 17-killarna hade i kvalserien samma målskillnad som Ängelholms FF men gjort ett mål mindre.

LB 07 är en gedigen klubb med förutsättningar att närma sig de främsta i Malmö även på herrsidan.

***

När jag knackar ner de här raderna kommer det lilla vemodet fram. Under ett 20-tal år skrev jag två sidor Malmösport i Sydsvenskan cirka 45 gånger per år. Då fanns det resurser till att skildra djupet i Malmös breda idrottsliv, allt var inte koncentrerat till några få idrotter och klubbar.

Jag vet att jag inte är ensam att sakna detta.

Av Magnus Månsson - 31 oktober 2017 10:15

Det har debatterats mycket om att i lagbollssporterna i unga år inte skall räkna resultat och inte göra tabeller och inte heller kora cupsegrare.

Debatten tog fart när den stora fotbollen tog efter vad många andra sporter gjort tidigare, ingen resultatfixering före 13 år. Leken skall prioriteras.

I lördags besökte jag Kulladals sporthall i Malmö, där Malbas (som verkligen tar hand om sina ungdomar) hade inbjudit till en tävling i Easy Basket, denna gång för 10—11-åringar. Det var stimulerande ungdomsidrott i smålag (fyra mot fyra), många matcher, alla fick i princip lika lång speltid, generösa regler, unga tjejer och killar som domare. Och inga protester från varken spelare, ledare – eller föräldrar.

Det var ren och skär ungdomsidrottsglädje, där det egna lagets poäng betydde så mycket mer än att motståndarna måhända satte fler bollar i korgen.

Belackarna menar bland annat att det resulatatlösa spelet skulle innebära ett minskar antal lag och mindre engagemang. Erfarenheterna från de idrotter jag följt, basket och handboll, visar att så ej blivit fallet. När det blir seriespel kommer en ny stimulerande parameter in, det blir ”allvar”.

Lördagsförmiddagen i Kulladal visade att barnen och föräldrarna uppskattar en förmiddag med Easy Basket. Annars åker man inte en mörk, blåsig oktobermorgon klockan 7 från Ängelholm de tio milen till Malmö.

Det fick naturligtvis föreningar/lag som numera inte åker långa vägar till turneringar man inte kan vinna. Och det tycker jag är bra. Det läggs alldeles för mycket pengar på för utvecklingen och framtiden ointressanta evenemang. I de unga åren är det familjerna som står för de stora kostnaderna.

Det finns en ekonomisk segregation inom den svenska drotten.

Detta är den stora faran för den svenska ungdomsidrotten.

***

De styrande i toppen av svensk idrott vill att barn och ungdomar skall ägna sig åt många olika sporter. Åsikterna är grundade på forskning och sociala studier. Den fysiska utvecklingen gynnas av allsidigheten, omväxlingen gör att man blir kvar längre inom idrotten.

Tyvärr har dessa intentioner inte fått tillräcklig genomslagskraft bland föreningarna. Det är ”mina barn”. Man är rädd att förlora dem till andra idrotter. Inte minst är oron stor att klubben får minskade bidrag av olika slag. För att gynna allsidigheten måste bidragssystemet ses över, inte minst bör den yngre åldersgränsen justeras uppåt. I Malmö får man bidrag för 4-åringar.

***

Det stora hindret finns dock inom familjeekonomin. Det är för dyrt för en flerbarnsfamilj att låta sina barn under ett år pröva på, låt oss säga, tre olika idrotter. Jag bortser från de extremt dyra idrotterna. Med medlems- och träningsavgifter blir det många tusenlappar per år. Och barn.

Till dessa utgifter kommer, förutom kläder och övrigt material, kostnader för egenavgifter vid exempelvis tävlingar och turneringar på annan ort. Det kan röra sig om stora summor. I några idrotter och föreningar fordras det nästan att föräldrarna har bil, eller i alla fall möjlighet att köra, för att barnen skall få tillfälle att tävla.

Jag har i olika sammanhang på senare år stött på den ekonomiska problematiken inom ungdomsidrotten.

Den ekonomiska segregationen är en stor fara för en förbättrad ungdomsidrott i Sverige.

***

För en tid sedan läste jag att anmälningarna om olämpligt uppförande av ledare och föräldrar hade minskat radikalt inom Skånefotbollen i de serier man numera inte redovisar resultaten.

Ytterligare en positiv följd av de nya intentionerna inom svensk ungdomsidrott.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se