Det finns, som jag skrev i tisdags, mycket att berätta om efter en resa, även om den bara är på tre dagar, som min nu i Danmark.

Basketturneringen avgjordes i Vejen, en trivsam liten ort 2,5 mil öster om Horsens på Jylland. I kommunen bor lite drygt 10 000 personer. Men vilket Idrottscentrum man kunde bjuda in till. Minst sagt imponerande.

Där finns fyra stora hallar med fulla mått för handboll – den största med kapacitet för 1 500 åskådare – en 25 meters simhall med hoppmöjligheter, specialhall för badminton (vi är ju i Danmark), en tennisbana, några för squash och rum för bordtennis. Boxning och andra kampsporter har sina utrymmen, liksom fäktare, skyttar och gymnaster.

Någon bowlingbana såg jag inte och heller ingen plats att ägna sig åt friidrott inomhus. Men väl utomhus finns det allvädersbanor runt en fotbollsplan med läktare. Ute finns också tennisbanor och separat hade man nyligen byggt en stor hall för padel.

Och på sedvanligt danskt manér hade man anlagt en enorm gräsyta som ger plats för åtta fotbollsplaner med fulla mått.

På området har man ett motionsspår och varje månad lägger Vejens Orienteringsklubb ut Månadens bana.

Från tidig morgon till stängningsdags vis pass 22 kan man få mat och fika. Det finns också ett otal rum för möten och tekniksnack.

Och lite varstans har man ytor, inne som ute, där barn kan spontanidrotta och leka.

Cirka 500 från själva huvudbyggnaden finns också Sporthotellet.

Jag blev fascinerad av att en liten kommun som Vejen vågat sig på en så stor satsning men efter vad jag förstår är Vejen väldigt populärt som en plats för träningsläger i de flesta idrotter. Förståeligt.

Jag blev i alla fall imponerad.

***

Danmark har förvånansvärt många idrottshallar även i de mindre orterna. Vid ett besök för en handbollsturnering i början av 1990-talet fick jag en förklaring. När man under 1980-talet gjorde en kommunsammanslagning passade de flesta av de små kommunerna på att tömma sina investeringskonton. Den nya storkommunen skulle inte ta del av deras surt förvärvade skattemedel. De skulle bli kvar i den egna lilla byn. Man passade på att bygga idrottshallar. Till gagn för den egna befolkningen. Och dansk idrott.

***

Politiska beslut har givetvis betydelse för idrotten.

När Enhetsskolan, det vill säga när det blev 9-årig skolplikt i Sverige, infördes kring 1960 var kommunerna/skolorna tvingade att hitta utrymmen för det utökade antalet lektionstimmar för ämnet Gymnastik med lek och idrott. Det var åren kring 1960 som antalet idrottshallar ökade kraftigt i Sverige.

Till gagn för svensk idrott.

Den som gjort en resa har alltid något att berätta.  Ja, så brukar det heta.

Jag har varit i Danmark i tre dagar. Av familjära skäl har jag följt en landslagsturnering för 15-årsflickor i basket. Och då insett vilken av svår balansgång det är att bedriva ungdomsidrott, även som i detta fall på elitnivå. För där måste man betrakta spel i ett landslag, även i en så låg ålder.

De svenska coacherna matchade laget socialt, alla 15 spelarna fick rejält med speltid. Laget spelade fyra matcher (två vardera mot Danmark och Tyskland) och alla spelarna fick i princip stå över en match. Skador gjorde att några få även fick lite matchtid i den avslutande matchen.

Det blev idel förluster för det svenska laget. Min ingång i laget bedyrade att man givetvis var besvikna över de fyra förlusterna men att nu alla fick bra med speltid gjorde att lagkänslan stärktes. Och nu satsar det här gänget på bättre resultat till en turnering i Balticum i januari nästa år.

Coacherna i ett landslag på den här åldersnivån har mycket att ta hänsyn till psykologiskt. Spelarna kom från Luleå i norr till Malmö i söder. I sina klubbar är de tongivande, har en avgörande roll i alla stegen i USM och är där oftast på plan större delen av matchtiden. Nu blev den tiden starkt reducerad. Det var lärorikt för tjejerna.

Tempot var högre än vad de var vana vid. En vetskap att ta med sig om de vill försätta mot en karriär som senior. Det fordras mycket individuell träning.

Det finns många gränser att ta hänsyn inom ungdomsidrotten. Som exempelvis den fysiska utvecklingen. I ett 15-årslag syns den tydligt. Att ta ut en 15-mannatrupp är en grannlaga uppgift. I det svenska laget fanns det stora differenser. Vem kan se utvecklingspotentialen? Den fanns hos alla 15 men i olika grad i olika egenskaper.

Basket är en systematiserad bollsport med många inövade kombinationer. Samtidigt krävs individuella prestationer för att bryta mönster. Det är i ungdomsåren man måste lära och dessutom våga. Man får inte kväva initiativförmågan trots att misslyckandena i några fall blev många. Lyckligtvis hamnade den som misslyckat inte direkt på bänken.

 Närheten till laget – man satt i närheten av avbytarbänken och hörde all information och   märkte stämningen – gjorde att man fick en bra inblick i hur spelare och ledare fungerade.

Det var bra ungdomsidrott på en hög nivå.

Och det bästa av allt: Det var fantastiskt skoj.

Allt enligt mig närstående källa.

”Kasta inte sten i glashus!”

Ordspråket dök direkt upp i mitt huvud, när jag i morse öppnade Sydsvenskans sportsidor och läste en krönika av sportens huvudkrönikör. För det är han väl fortfarande, Max Wiman?

Han ondgjorde sig över att de svenska, i synnerhet de skånska, damallsvenska klubbarna på sina hemsidor och andra sociala medier inte skrev om det pågående VM-slutspelet. För se det gjorde man minsann i de stora klubbarna ute i Europa. Den gode Wiman tillstod förstås att man där hade större resurser. Och att det faktiskt är semestertider här hemma.

Men det må vara mig tillåtet att jag inte förstår poängen för klubbarna att lägga kraft och tid på att skriva om VM. Detta sagt utan att ha en aning om hur stort flödet är på klubbarnas sociala medier. Det måste finnas viktigare saker att ägna sig åt.

Ingen kan väl klaga på massmedias bevakning av det pågående slutspelet. Vad kan föreningarna tillföra av värde?

***

Åter till glashuset!

Det känns snudd på lite olustigt, när Sydsvenskans sport kritiserar enskilda föreningar, när man för närvarande gör sin genom tiderna sämsta allroundredovisning, både text- och resultatmässigt.

Allt kan inte hänvisas till försämrade resurser.

Det börjar bli lite tjatigt.

Om man nu vågar skriva det i MFF-land.

Jag tänker på de eviga förklaringarna till Malmö FF:s mer eller mindre haltande spel efter sommaruppehållet.

”Det tar tid att skapa relationer mellan alla nya spelare.”

Så är det naturligtvis. Och så har det alltid varit även om man då använde orden, få ett samspelt lag.

Men det som irriterar är att det i Malmöskriverierna verkar som det endast är MFF som har dessa inskolningsproblem. Men det gäller ju i princip alla MFF:s konkurrenter. Alla lagen har skadade spelare som skall ersättas eller nyförvärv som skall spelas in. Så ser den moderna fotbollsvärlden ut under och efter ett transferfönster.

Mindre bemedlade klubbar, och även andra, har skaffat sina ersättare i de befintliga trupperna, där relationerna redan finns efter många träningstimmar tillsammans.

MFF har till synes valt en annan väg. Fyra nya har tillkommit. Andra spelare, som inte anses hålla måttet, har lånats ut. I min värld mister man då den viktiga kontinuiteten, de relationer timmarna på träningsplanerna gett försvinner. De relationer man anser sig sakna.

Malmö FF har själv satt sig i den nuvarande situationen. Vilket naturligtvis inte innebär att laget inte är en stark kandidat till att vinna ett nytt SM-guld.

7 guld, 4 silver och 4 brons blev den skånska medaljutdelningen vid helgens SM i friidrott i Söderhamn.
Samtliga medaljer till Malmö AI.

Så ser en bild av den skånska friidrotten ut.

Men det finns andra. 2x19 grenar avgjordes (mångkamperna var denna gång med vid detta ”Stora SM”). I 17 av dessa fanns ingen enda aktiv från någon Skåneförening med. Totalt gjordes endast 39 skånska starter (18 för herrar och 21 för damer) i 38 grenar. IFK Helsingborg bidrog med två, Eslöv AI, Heleneholms IF, Höörs IF, KFUM Kristianstad och IFK Lund med vardera en. MAI alltså med 32.

Detta är också en bild av skånsk friidrott.

En sådan kantring åt en enda klubb har aldrig tidigare funnits. Mycket givetvis beroende på att IFK Helsingborg lagt sin elitverksamhet på is. Helsingborg bidrog starkt till MAI:s medaljskörd med tre guld och ett silver. Klubben har, efter vad jag noterat, några nya talanger på gång. Förhoppningsvis kan klubben skaffa ekonomiska resurser för att lotsa dem vidare in i eliten. Jag tror nämligen att regional konkurrens gynnar en positiv utveckling.

För ingen kan väl med handen på hjärtat mena att skånsk friidrott är på rätt kurs.

Malmö AI kan inte ta hand om alla talanger i alla grenar. Det kostar att ha elitaktiva. I sina stora ungdomsled har MAI unga lovande förmågor. Dem måste man ta hand om.

För en annan intressant iakttagelse från SM är att endast tre av de 15 skånska medaljerna togs en aktiv ursprungligen fostrad i en Malmöklubb, silvermedaljören Erika Wärff i sjukamp och bronsmedaljörerna Ida Staafgård (100 m) och Viktor Bondesson (400 m häck).

Detta är också en bild av skånsk friidrott.

***

Vän av ordning kanske inskjuter att tre SM-guldmedaljer togs att skåningar, Sarah Lahti (Klippan 5 000 m), Lisa Lilja (MAI 400 m) och Thobias Montler (Kronan, längd). I gengäld kommer tre av MAI:s SM-vinnare från andra distrikt än det skånska.

Det blev ingen bra vecka för de svenska lagen i de europeiska fotbollscuperna, ett kryss och tre förluster, alla förvisso med uddamålet.

Chansen till avancemang för Häcken, Djurgården, Hammarby och Kalmar finns givetvis kvar, men ett pessimistiskt ögonblick kan man givetvis undra över klassen på Allsvenskan.

 Visst bör ett svenskt mästarlag som Häcken, även på bortaplan, vinna över mästarna från Färöarna. Och visst skall Kalmar FF kunna vinna på Guldfågeln mot armeniskt motstånd.

Djurgården mot Luzern och Hammarby mot Twente är lite tuffare på pappret förstås, men lite oroväckande.

Men optimismen i mig säger att nästa veckas returer ger ett positivt svenskt utfall.

Med tanke på de senaste svenska landslagsinsatserna behöver herrfotbollen internationella framgångar.

***

BK Häcken hackar. Insatsen mot Klaksvik på Färöarna var inte bra, 0—0. Det kunde gått illa.

Malmö FF förklarar sin sviktande form på skador och flyktande spelare. Häcken är minst lika hårt drabbat. Skyttekungen Benie Traore och vårens succé Lars Olden Larsson är försvunna och skadelistan har varit extrem lång, Johan Hammar, Simon Gustafson, Romeo Amane som de främsta. Det är kvalitet som man inte ersätter så där rakt av. Det är fem av våren främsta spelare i Allsvenskan. Glöm inte det när ni analysera Häckens ojämna insatser, speciellt med tanke på spel både i Sverige och Europa.

Tränaren Per Mathias Högmo har gett några unga talanger, till och med tonåringar, chansen men de har en bit kvar för att kunna ersätta den höga kapacitet som saknats i de senaste matcherna.

***

Omgångens match i Allsvenskan är naturligtvis Häcken—Elfsborg. Den är extremt viktig för kampen om medaljerna. Men få mig inte att skriva ödesmatch och om Elfsborg får revansch för säsongens enda förlust, så är det inget guldryck. Även om vi säkert får höra det och se det i några rubriker.

Vid vinst är Boråslaget sju poäng före Häcken.

Jag ser fram mot lördagens fotbollshöjdpunkt!

***

Den stora massmediala händelsen från förra veckan var kravallerna i samband med mötet mellan AIK Malmö FF. Allt är skrivit och diskuterat från alla vinklar och håll. Det som sker är vidrigt, oavsett vem som nu började.

Men jag blev illa berörd när Discoverys Diljen Otlu efter intervjun med MFF:s Pontus Jansson närmast uppmanade lagkaptenen att gå och tacka klacken.

Är det något spelarna inte skall göra efter sådana händelser är väl att ge sin uppskattning för det vedervärdiga som hände på Friends.

***

På tal om Pontus Jansson. Han är den mest uppriktige lagkapten MFF haft på senare tid. Hans företrädare Markus Rosenberg och Anders Christiansen har väl sällan eller aldrig erkänt att motståndarna varit värda sina poäng. Trots poängtapp i tre matcher i följd har Pontus Jansson ärligt erkänt att prestationerna inte varit värda mer.

Respekt.

***

Visar 32-årige domaren Joakim Östling vägen? I matchen Sirius—Mjällby dömde han vid en frispark i den allmänna röran framför målet straff för att en hemmaspelare ojuste höll i en Mjällbyspelare. Fullt riktigt.

Men hur många gånger per match ser man inte liknande situationer utan någon åtgärd? Vem har samma mod som Östling?

Respekt.

Under min tid som sportjournalist på Sydsvenskan talade vi ofta om redovisningsplikt.

Vi som en stor regional morgontidning med fokus på Skåne hade en plikt/skyldighet att under rubriken Sport i siffror redovisa resultat från de större internationella och nationella evenemangen, via den obligatoriska SM-redovisningen i ”de större” idrotterna till det mera lokala. Junioridrotten inte att förglömma. Efterhand har det mesta av ungdoms- och juniorresultaten försvunnit. DM för numera en tynande tillvaro i de flesta idrotter och har i stort blivit helt ointressanta.

Men nu börjar redaktionerna i allt större utsträckning minimera sina resultatspalter. Inte ens väsentligheter får plats. Trav- och galopploppen samt fotbollstabeller från all världens håll är tydligen heliga liksom de inhemska ner till nivå 8.

För att inte glömma golfen, där man sällan eller aldrig missar att en svensk eller svenska kommit 61:a på en av de många tourerna.

Som Malmöbo är man numera hänvisad till Sydsvenskan, som den senaste tiden radikalt – ja, jag står i detta fall för detta starka adjektiv – undanhållit sina läsare, i min värld, viktig information.

Resultaten från stora klasser i Falsterbo Horse Show saknades, liksom kvartsfinalerna från Båstadstennisen och VM i simhopp. Från Diamond Leaguegalorna i friidrott tar man godtyckligt (?) med ett fåtal grenar, vilket gjort att Jakob Ingebrigtsens Europarekord på 1 500 metet, 3.27,14 försvann i hanteringen. Redan tidigare har jag skrivit om avsaknaden av resultat från SM-veckan i Umeå med stora regionala framgångar. Det finns fler exempel.

Många internationella mästerskap i lagbollsporter för U 18, U 20 och U 23 spelas årligen utan att dessa över huvud taget berörs i svensk press. Jag begär givetvis inte att Sydsvenskan skall ta fram denna information. Men i en värld när TT leasat ut delar av sin resultatredovisning vore det kanske en uppgift för den samlande svenska idrotten inom Riksidrottsförbundet att organisera en avdelning med uppgift att förmedla resultat till massmedia. RF på riks- och distriktsplanet verkar ha gott om personal.

Resultat på djupet ger en bra bild om hälsotillståndet i svensk idrott. Och är dessutom intressantare än många intetsägande referat från exempelvis fotbollens småklubbsvärld.

Jag tror inte att den tidningsläsande allmänheten nu är mindre intresserade av en gedigen resultatbörs än den var under min journalisttid. Även om det är 20 år sedan.

Det är halvtid i den allsvenska fotbollen.

118 matcher återstår.

Och ändå ha vi sett åtskillig ”ödes- och ångestmatcher”. Allt enligt de otaliga experterna på Discovery + i deras försök att göra Allsvenskan mer dramatisk än den faktiskt redan är. Hur många ödesmatcher lär det inte bli när det drar ihop sig när vinterkylan drar in över arenorna?

I toppskiktet lär det bli många och några i kampen om att undgå ett negativt kval. Jag har svårt att se att Varberg och Degerfors skall klara sig kvar. Resurserna är för små i det ännu öppna transferfönstret för att kunna förstärka beskedliga spelartrupper.

Ett vågat tips med halva facit i hand är att det blir IFK Göteborg, Värnamo och Sirius som kommer att kämpa för att undvika plats 14, den som ger kval-

Toppkvartetten har redan utkristalliserat sig, Elfsborg, Häcken, Malmö FF och Djurgården. Resten, sju lag, kommer att hamna i ett Ingenmansland, en befrielse för några, en grym besvikelse för några andra.

Medaljstriden lever i högsta grad. Det blev ingen lugn promenad i parken för Malmö FF. Att de okritiska himmelsblå fansen hade tron att laget skulle gå obesegrat i 30 omgångar må vara dem förlåtet, men alla yrkesjournalister med samma tro borde vara mer försiktiga med sin yrkesheder.

Inbördes mötena är extra viktiga – om man nu inte klyddar till det för många gånger mot övriga lag, förstås.

Hur ser då vårtabellen ut för de inbördes mötena mellan toppfyra?

Häcken          7 poäng

Djurgården    4 poäng

Elfsborg         4 poäng

Malmö FF      1 poäng

Sen har Djurgården i en tidigarelagd höstmatch vunnit med 1—0 över Häcken. Noterbart är att hemmastarka Häcken har både MFF och Elfsborg kvar på Bravida, lag som man fixat fyra poäng mot på bortaplan.

En minitabell som den ovan har naturligtvis ingen avgörande roll på den blivande sluttabellen. Men lite säger den om MFF:s insatser under halva Allsvenskan.

Laget har haft det svårt mot toppkonkurrenterna, en poäng av nio möjliga och 2—7 i målskillnad,