Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Fredag 8 feb 18:21

Då var den sista matchen för Malmö FF inför stormatchen på torsdag mot Chelsea avklarad, 0—0 mot Dynamo Kiev.

Följde matchen via tv, liksom 0—2-mötet mot Krasnodar tidigare i veckan. Träningsmatcher under ett vårläger ger givetvis inte en helt rättvisande bild av statusen på laget. Samtidigt är situationen exceptionell.  MFF måste vara i toppform bara om några dagar om laget – logiskt sett – skall ha en möjlighet att avancera i Europa League.

Man kan peka på en del positiva detaljer i MFF:s agerande. Samtidigt tvingas man konstatera att tempot, speciellt dagens match, var undermåligt. Jag kan inte tänka mig att Chelsea tillåter MFF dra ner på intensiteten som man gjort i veckans framträdanden. Häri ligger, som väntat, MFF:s utmaning.

Individuellt är det svårt att dra några definitiva slutsatser.

Mot Krasnodar var Behrang Safari inblandad i både baklängesmålen. I dag kom inte så många farligheter på hans kant som under stora delar av förra säsongen.

Mot ryssarna tappade Fouad Bachirou lika många dueller som under hela förra året (lite överdrivet, förstås) men i dag höjde han sig ett bra snäpp. Men mot Chelsea måste han upp ett steg till. Bolltapp på mittplan kan bli ödesdigra mot ettriga engelsmän. Fouad Bachirou är nyckelspelaren.

Speciellt som Anders Christiansen i MFF-tröjan ännu inte övertygat mot internationellt motstånd.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 7 feb 18:39

Handbollen har klarat av sitt steg 3 i USM.

Nu återstår 168 lag som i nästa omgång skall bli 48 finallag, åtta i sex åldersklasser, 15, 17, 19.

En stark ungdomsbredd, med betoning på bredd, är det bästa måttet på en idrotts hälsotillstånd. I detta hänseende mår svensk och skånsk handboll utmärkt.

Värre är det generellt sett med publiktillströmningen till den svenska elithandbollen.

Skåneklubbarna har så här långt skött sig bra i USM. 24 föreningar kom till start med 111 lag. Nu återstår 49 lag, fördelade på 15 klubbar. Det är antalet klubbar som är imponerande. För att nå till steg 4 behövs det en viss form av klass. Och bredd. Enstaka, tidigt mogna, ungdomar kan förvisso dominera ett lag men generellt sett behövs det minst uppåt tio skolade spelare för att få ett konkurrensdugligt lag på den här nivån.

Se er om i den skånska idrottsvärlden och fundera om hur många andra idrotter som kan visa denna breda topp på klubbfronten. Fotbollen, förstås. Men sen?

I de individuella grenarna är det simningen som har flest föreningar som kan konkurrera på riksnivå.

Kristianstad, Lund och Mellanskåne är de starkaste handbollsregionerna. HK Malmö är på väg – mycket tack vare sammanslagningen med Dalhem – att bli en komplett förening, tvåkönad med elit och bredd.

Men vad händer i Ystad? YIF har färre lag (3) än exempelvis Åhus (5) och inte fler än Lödde. Den utvecklingen hade ingen sett.

Åhus startade med sex lag, fem återstår. För den som gillar att småklubbarna sticker upp mot de etablerade är Åhus ett föredöme.

Och på tal om småklubbar. I vilken kategori skall man placera H 43 Lund? De båda A-lagen på nivå 4 i seriepyramiden men säsong efter säsong en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar.

Kan man återta sin position som en respekterad elitklubb? På sikt lär det finnas spelarunderlag som i alla fall räcker några steg uppåt. Det är många som hoppas på en elitåterkomst.

Hittills i USM är H 43 den framgångsrikaste skånska föreningen med åtta lag kvar.

I övrigt:

7 lag: Lugi

5 lag: HK Malmö, IFK Kristianstad, Åhus

3 lag: Eslövs IK, Lödde, Ystads IF

2 lag: H 65, OV/Helsingborg, Ankaret (Bjärred)

1 lag: HK Kristianstad, Vinslöv, Staffanstorp, Lågan (Hörby)

En skön blandning av stort och smått.

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 3 feb 18:49

Jag har just blivit färdig med en av de bästa böcker jag läst i genren memoarer/biografier inom idrottsvärlden.

GOSSEN RUDA

Brottaren som försvann

Gossen Ruda är Malmöbon Jörgen Olsson, under första hälften av 1990-talet en av världens främsta brottare med ett VM-silver och ett EM-guld som främsta meriter. Tyvärr är han i den svenska idrottshistorien främst ihågkommen efter två incidenter.

Efter en förlust i OS i Barcelona 1992 lämnade han OS-byn utan att gå sin andra match och vid hemma-VM 1995 i Globen efter en förlust i första omgången dängde han landslagstrikån i en papperskorg och åkte hem till Malmö.

Nu har Jörgen givit ut en bok. Han har skrivit den själv, har inte anlitat någon spökskrivare. Det är det som gör boken till en stor läsupplevelse. Man känner äktheten, passionen som drev honom till att bli en Mästare och inte minst kärleken till dem som stöttade honom på vägen mot den internationella toppen.

Jag tror inte att en spökskrivare kunnat förmedla denna känsla på ett så varmt, fint sätt som Jörgen.

Helt objektiv är jag förstås inte. Som journalist var jag med om både fram- och motgångar för Jörgen, VM-silvret i Varna, några SM-guld och landskampsvinster med också kalsongintermezzot i Globen.

När vi mötts i olika sammanhang i stan har Jörgen alltid gett sig tid att stanna och utbyta några ord. Jag uppskattar också att han med sina insändare gått in den allmänna samhälls- och idrottsdebatten med sina välanalyserande synpunkter.

Jag gillar helt enkelt Jörgen Olsson.

Att bli en idrottens världsstjärna kräver speciella egenskaper, kanske framför allt i de individuella sporterna och måhända främst inom kampsporterna, den fysiska kontakten kan göra ont. Jörgen har höga krav på sig själv, passionen för brottningen finns kvar. Ambitionen under de aktiva åren var hög. Han sparade sig aldrig. Det kom misslyckanden. Den vuxna brottarvärlden kunde oftast inte hantera och hjälpa Jörgen.

Men i hans närhet fanns tre kvinnor som alla var hans stora städ, mormor, hans mamma och storasyster Annette. Jörgens tack till dem är vackert skildrad i boken.

Självförtroende är ett måste i all elitidrott. Och, återigen, kanske i synnerhet i en man-mot-man-idrott. Vid sina stora framgångar var Jörgens tro sig själv stor. Han var mentalt och fysiskt förberedd.

Det var han inte inför Barcelona och Globen. Före OS hade han problem med en fot, inför VM tog han penicillin under en längre period för elaka bölder. Det är inte optimala förberedelser inför ett internationellt mästerskap. Jörgen visste att det inte skulle fungera. Likväl ställde han upp.

När jag läste boken funderade jag: Varför?

Vilken 21-åring vill missa sitt första OS och vilken 24-åring svensk vill inte ta chansen att bli världsmästare på ett fullsatt Globen?

Inget svar, bara en tanke.

Nu brast det vid båda tillfällena. Rubrikerna blev svarta. Jörgen Olsson blev ”Riksbusen”.

Livet är i mångt och mycket en paradox.

Jörgen är inför en stor del av idrottsallmänheten känd för något som han är väldigt långt ifrån att vara.

Ambitiös, passionerad, omtänksam, kärleksfull. Yuo name it.

Men också så tjurig och envis och med en tro på sig själv och sina valda vägar man måste ha och tro för att bli en världsstjärna. Alla kring honom uppskattade inte detta

Och inte minst: Jörgen Olsson är bra på att skriva.

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 31 jan 18:12

Kommer ni ihåg den här tiden för ungefär ett år sedan?

Östersunds FK skulle spela åttondedelsfinal mot Arsenal i Europa League. Då förvann lagets kanske bäste spelare, Fouad Bachirou, till Malmö FF. Om 14 dagar skall MFF spela åttondedelsfinal mot Chelsa i Europa League.

Då säger Fouad Bachirou till husorganet: 

”Det är en match varje fotbollsspelare vill spela.

I mina öron en smula falskt. Han hade samma möjlighet i fjor.

Varför inte erkänna? Det är pengarna som styr.

Fouad Bachirou är naturligtvis inte ensam i dessa smått löjliga lojalitetsförklaringar vid klubbyten.

Den nya föreningen är alltid ”klubben i hjärta!”.

Fan tro det!

 

Av Magnus Månsson - Måndag 28 jan 21:51

Sista helgen i januari är det alltid svårt att få tiden att räcka till.

Handbollen, antingen VM eller EM, är inne i slutskedet. Pallasspelen, en av landets största inomhustävlingar i friidrott arrangeras i Atleticum.

I år hann jag med vad jag ville. Med ålderns rätt inskränkte jag jobbet som friidrottsfunktionär till två förmiddagspass. En liten kugge i ett maskineri på 100 personer.

Hann alltså utan stress se VM:s avslutande matcher i en turnering som Norden dominerade och fick i stort maxutdelning. Grupputdelningen gjorde att guld, silver och en femteplats var det bästa Danmark, Norge och Sverige kunde nå.

Sen skall vi inte glömma detta fantastiska Island, elva i totalen. Ett Island med i stort lika många invånare som Malmö som VM-elva! Och Malmö har i nuläget inte en enda spelare, fostrad i en av stans klubbar, i närheten av ett landslagsuppdrag.

***

Sverige gjorde ett bra VM. Även om man inte skall dra för stora växlar på placeringsmatch var insatsen i segermatchen mot Kroatien gedigen. Trupp och ledning tog det hela på allvar. Det var ett första viktigt steg mot kommande mästerskap. Jag vidhåller att det finns ett stort urval av kompetenta spelare med internationell kapacitet. Konkurrensen är tuff. De spelare som får chansen med mer speltid än vanligt, måste ta den och det gjorde de mot Kroatien.

Konkurrens är utvecklande.

***

Det finns många OM i idrottens efterhandsdiskussioner. Egentligen är de meningslösa. Sverige skärrade de värdiga världsmästarna, obesegrade Danmark, hade tre bollar upp och en frilägeskontring. Den missades, skottet hamnade utanför. Tänk OM. Meningslöst, jag medger. Men det var nog enda gången Danmark var under press.

***

Hos världsmästarna var för övrigt Henrik Kronborg, med ett spelarförflutet i H 43 Lund och Stavsten, assisterande förbundskapten.

***

Och i kulisserna bakom Norges avbytarbänk smög som vanligt Beddingestrandsbon Kent-Harry Andersson som rådgivare till den norska ledarstaben.

***

Det var också upplyftande att se de franska spelarna äkta glädje över den vunna bronspengen. De var regerande mästare men satte värde på en tredjeplats. Det skall man göra i ett VM i en stor idrott.

***

Och tack att Tyskland blev utan medalj.  Tyskarnas försvarsspel var stundtals alltför brutalt. Det hör inte hemma i en sport som vill utvecklas.

***

Slut på VM-festen.

Serielunk eller fest i Baltiskan på torsdag? HK Malmö gästas av Lugi i Handbollsligan.

***

Om friidrotten, Pallasspelen, återkommer jag.

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 24 jan 12:59

Det blir inget VM-guld i handboll till Sverige.

Inte ens en chans till medalj.

Där fick man för att man ville leka expert.

I en tät, lång serie blir det alltid någon mindre bra match. Sveriges kom mot Norge, ett bra Norge skall understrykas. Men det var i för många viktiga detaljer det inte fungerade. För framgång i värdshandbollen behövs ett strålande målvaktsspel. Appelgren/Palicka har agerat på denna nivå i alla matcher utom i en, den mot Norge. Då var de bara bra.

Totalinsatsen mot Danmark var också bra. De ofrånkomliga misstagen kom i fel lägen för svenskt vidkommande. Eller om man så vill, ur motsatt synvinkel, danskarna visade klass och moral när de var under rejäl press. För visst skärrade Sverige under första halvan av matchen.

Sverige har en bred trupp. Så är det. Men på en del positioner finns det en klar rangordning. Som mittnia. Linus Arnesson har kompletterat Jim Gottfridsson  alldeles ypperligt men att, efter Jim skada, som Arnesson få nyckelrollen i det svenska anfallsspelet dit är steget svårt och långt. Arnesson har skött det bra. Men givetvis har han inte samma respekt som Gottfridsson, 2017 års EM:s viktigaste spelare, framröstad av en jury. Motståndarna har kunnat koncentrera sin defensiv på en tröttkörd Lukas Nilsson, svag i de två senaste matcherna, men lagets bäste under inledningen. Uppbackad av Jim Gottfridsson.

Saknaden av Jesper Nielsen i defensiven skall inte undervärderas.

Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt. I Norgematchen var Niclas Ekberg väldigt duktig, Mattias Zachrisson snudd på usel. Det naturliga valet var Ekberg från start. Men han inledde med tre missar och in kom Zachrisson och var lysande.

På andra kanten fann förbundskapten Andresson rätt. En effektiv Jerry Tollbring från start till mål, ingen Hampus Wanne. Som kanske hade varit det naturliga förstavalet.

Som sagt: Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt.

En reflektion: Kim Andersson och Kim Ekdahl Du Rietz har av olika anledningar, spel i Handbollsligan och ett frivilligt uppehåll, varit borta från världshandbollen under en period. Duktiga spelare, men visst har det märkts att de inte helt var mogna för ett långt VM med viktiga roller.

Ett VM med sina många matcher under kort tid kräver breda trupper. Det har Sverige men det fattas kanske lite spetskompetens på några positioner under den främste. Jag erkänner oförbehållsamt min överoptimism.

På lördag vinner vi dock över Kroatien och blir femma.

Inte illa i ett globalt VM.

 

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 22 jan 19:00

Så försvann bryskt önskescenariot om vägen till ett svenskt VM-guld i handboll.

27—30 mot Norge kan aldrig bortförklaras. Att svenskarna hyfsade till siffrorna, från som värst minus sju, ger oss fortfarande möjligheten att nå en medaljmatch. De flesta i laget måste upp ett eller ett par snäpp. Tekniska fel tillhör spelet med dess snabbhet, fysiska kontakt och intensitet. Men det finns en smärtgräns. Den överskreds i går. Utvisningar tillhör också spelet, men felaktiga byten är inte acceptabla. Och inte heller som Fredric Pettersson ta en genväg genom mittcirkeln vid ett danskt avkast med utvisning som följd.

Optimist som jag är tror jag på en medaljmatch, vill helst slippa ett möte om en femteplats på lördag. Även om en femteplats är ok i ett i ett världsmästerskap i en global idrott. Vi pratar inte ishockey.

Nåväl. Danmark i morgon i en ödesmatch. Har sett de obesegrade danskarnas två senaste matcher. De har inte övertygat. Jag insisterar – trots Norgeförlusten – att Sverige har en bättre bredd. Men ingen Mikkel Hansen. Men fler måste ”ha dagen” i jämförelse med i går.

Och så finns det något som heter revanschlust. Den lär finnas. Visst kan Sverige med en bra start skärra nerviga danskar. Och vinna med de nödvändiga tre bollarna.

Det kan faktiskt räcka med en segermarginal på ett. För vem säger att Norge besegrar Ungern?

En ny spännande handbollskväll lär det bli.

Med domare som pallar för trycket. Paret som dömde Danmark—Egypten darrade betänkligt när det var jämnt.

 

Av Magnus Månsson - Måndag 21 jan 11:46

Då är det snart dags för de två hittills viktigaste matcherna i VM-handbollen för Sverige.

I kväll Norge, på onsdag Danmark.

Har de senaste dagarna för första gången i VM sett våra nordiska grannars vinstmatcher, Danmarks mot Ungern och Norges mot Egypten.

Lag med världsspelare som Mikkel Hansen (Danmark) och Sander Sagosen (Norge) inger självfallet respekt. Men sin individuella skicklighet, kombinerad med spelintelligens kan de avgöra alla jämna matcher.

Jag är självfallet medveten om att man inte får dra avgörande slutsatser av en enstaka match. Men jag tror att – det som sagts både före och under turneringen – den svenska bredden är större och fäller avgörandet. Speciellt mot Norge, som definitivt är missgynnat av det alltför tuffa och orättvisa programmet. Matchen mo tEgypten sent i gårkväll borde ha satt sina spår i redan trötta kroppar.

De båda gruppettorna, Danmark och Sverige, har blivit premierade med ett gynnsammare program.

Sverige har varit mer eller minde favorit i sina sex tidigare VM-framträdanden. Är så även i kväll. Men det här blir tufft. Det är Norges sista chans att fixa en semifinalplats. Sverige har en till, via vinst över Danmark. Men den händelseutvecklingen vill jag helst undvika.

Ett önskescenario: Vinst mot Norge. Sen kan vi förlora mot Danmark, som sen vinner sin semifinal liksom Sverige.

Och Sverige förlorar inte två matcher inom fem dagar mot danskarna.

Så blir Sverige världsmästare.

 

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se