Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Lördag 28 jan 09:47

Norge bäst i världen!

I alla de olika skididrotterna är vi vana. Men i handboll!

Så är det. I december vann de norska damerna EM. Nu i januari blir de norska herrarna sämst tvåa i VM.

Och bakom succén står två Malmöbor, eller före detta, är det bäst att tillägga. Och kanske för ärlighetens skull också notera att de båda inte har hela ansvaret utan är viktiga kuggar i ett fungerande maskineri.

På bänken i damlaget satt Söderkullagrabben och Dalhemsfostrade Mats Olsson och coachade de norska målvakterna med all den erfarenhet han skaffat som en av världens främsta målvakter under en lång karriär.

I Frankrike har man bakom den norska bänken ofta sett Kent-Harry Andersson antecknande och analyserande för att vidarebefordra sina iakttagelser till förbundskapten Christian Berge.

Inte långt efter slutsignalen efter förlängningsdramat i går såg man Berge och Andersson i en öm omfamning.

De senaste säsongerna har Kent-Harry varit Berges ”spion” på de många norska spelare som spelat i Sverige. Det finns några i VM-laget.

Kent-Harry och Malmö då? Ok, han är född i Ystad med bodde efter studierna på Lärarhögskolan många år på Djupadal (tror jag) och hade Malmö som bas innan den långa lyckosamma internationella tränarkarriären.

Och det viktigaste: hans första tränaruppdrag var i början av 1980-talet var i IFK Malmös damlag i division 2. Dessförinnan spelade han IFK:s herrlag i högsta serien, som han också tränade efter säsongerna damlaget.

Så visst har Kent-Harry Malmöanknytning. 

Om inte annat för att få en lokal journalistik poäng till Norges nästan osannolika handbollsframgångar under två månader.

Kan Norge förresten göra en Danmark? 1992 kom danskarna in som reserv i EM-fotbollen och blev Europamästare. I detta VM har Norge fått plats efter ett återbud.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 27 jan 17:46

Hur anammar de enskilda föreningarna, de viktigaste kuggarna, de intentioner och bestämmelser, som diskuteras och delvis genomförts i svensk ungdomsidrott?

Det lär inte finnas någon undersökning och det underlag jag har för mina funderingar är naturligtvis för litet för att dra några säkra slutsatser. Förhoppningsvis är mina iakttagelser från olika hemsidor, facebook, tidningsartiklar och egna besök vid faktiskt ganska många ungdomsevenemang bara enstaka olycksfall i arbetet att utveckla svensk ungdomsidrott och få barnen – för det är det ju oftast just barn – att vara kvar inom idrotten längre.

En ålderspeak vid 11,5 år – se senaste inlägget om ungdomsidrott! – är med mina erfarenheter minst sagt oroande.

Distriktsförbundet i Skåne i innebandy, fotboll och handboll vill att ungdomarna skall kunna kombinera olika idrotter – forskning och erfarenhet visar att detta är utvecklande – och gjorde så att seriesäsongerna i görligaste inte skulle kollidera.  Det gäller framför allt fotbollen kontra handbollen och innebandyn.

Men vad händer?

”Mertiden” använder man i stället till olika turneringar och utlandsresor.

Ett tioårslag från Malmö åkte till Barcelona och spelade, deltog i en turnering i Stockholm och ytterligare en någonstans i Sverige.

Ett tolvårslag, också från Malmö, åkte också långt söderöver för en tävling och spelade på hemmaplan i Skåne tre turneringar.

Föräldrarna i de här lagen tillsammans med sina ledare har gjort ett fantastiskt arbete för att samla in pengar och organisera det hela. Men har man fått med alla? Har några av ekonomiska skäl eller av bristande tid för engagemang av ensamstående eller flerbarnsfamiljer tvingats avstå?

I dessa fall har jag ingen aning. Men jag vet att det förekommit. Många gånger.

För några år sedan var ett lovande ishockeylag för 15-åringar i Kanada och spelade. Två år senare finns laget inte kvar. Kanadaresan var kulmen på deras ishockeykarriär. Vid 15 år.

Förbunden vill, många föreningar likaså.

Men när intentionerna, det är inga regler i många fall, inte följs, vems ansvar är det då?

Givetvis föreningarnas.

Men har de kraft att i ledarbristens tider sätta stopp för kreativa ledares/tränares och prestigetörstande föräldrars ambitioner?

I botten ligger hela tiden det många gånger missriktade lokala aktivitetsstödet, som ger pengar och också genererar underlag för andra viktiga bidrag.

Bidragsbestämmelserna är inte bra för det nytänkande som förhoppningsvis är på rejäl uppgång inom svensk idrott.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 25 jan 21:26

VM-handbollen 2017 är slut för Sveriges del.

Sverige kom på sjätte plats.

Jo, så är det. Även om Sydsvenskans krönikör påstår att det återstår några placeringsmatcher. Sedan mellanrundan slopades i samband med VM 2013 rankar man lagen mellan plats 5 och 16 efter insatserna i gruppspelet.

Men att lära sig dessa grundläggande bestämmelser är givetvis för mycket begärt, när i alla sammanhang kvantitet går före kvalitet. Det går ju inte att missa att ett ungdomslag från MFF skall spela en träningsmatch på Parken i Köpenhamn.

Om den svenska VM-insatsen är det mesta sagt. Men mer vill alltid ha mer. Det hade med en annan lottning kunnat bli ett steg till. En VM-lottning beror inte enbart på Fru Fortuna. Insatserna i tidigare turneringar rangordningar nationerna, sätter dem i olika seedningsgrupper. Sjätteplatsen i år gynnar därför Sverige inför kommande mästerskap.

I kommentarerna frodas optimismen inför de kommande årens många mästerskap. Idrotten är i sig optimistisk, det ligger i generna. Själv ser jag givetvis också med stora förhoppningar fram mot vad det här unga, sympatiska och inte minst lovande lag skall åstadkomma i framtiden.

Men det blåser snålt på toppen. Marginalerna är små, extremt små i handboll. Ett mål hit eller dit betyder så oerhört mycket.

En av många positiva egenskaper med den här svenska upplagan är att laget i de matcher man ”skulle” vinna aldrig utsatte sig för risken att hamna i stressiga, jämna avslutningsminuter. Laget fick snabbt matcherna dit man ville.

Det går givetvis att påstå att Sverige bara hade två riktigt bra motståndare – och det blev ju också förluster mot Danmark och Frankrike – men de lag man utklassade visade vid andra tillfällen sin höga kapacitet.

Det finns ingen klar logik i idrottens värld. Som nu att Danmark elimineras av Ungern, som besegrats av Vitryssland, samma lag som sen åker på minus 19 mot Sverige. Som förlorade mot just Danmark.

Och se på Danmark en gång till: OS-etta 2016 och som vid de nio senaste internationella mästerskapen, OS, VM och EM, har spelat hem fem medaljer, därav två guld, och nu i Frankrike kom på plats tio.

Kanske bra att veta när den svenska optimismen frodas inför framtiden.

 

 

Av Magnus Månsson - Måndag 23 jan 20:27

Efter förra VM-turneringen för herrar verkade det som om handbollsvärlden var på väg att breddas.

Qatar, lite speciella skäl måste medges, Brasilien, Tunisien, Österrike, Egypten (förvisso VM-fyra 2001) och Argentina oroade de etablerade europeiska nationerna på ett glädjande sätt. Alla idrotter tjänar på när fler länder kan agera på en hög internationell nivå.

Det behöver inte innebära en nationell idrottslig ”katastrof” att bli utslagen före semifinalen. Som i ishockey. Även om danskarna förmodligen har nära att känna att förlusten mot Ungern var något åt det hållet.

I årets gruppspel var man tillbaka i det gamla vanliga Europaspåret. Av lagen som kvalificerade sig till slutspelet var det endast Brasilien som slog ut ett europeiskt land, ett ungt, skadedrabbat Polen. Egypten och Qatar avancerade via Argentina och Bahrain.

Det är inte bra att elitlagen koncentreras till Europa. Främst saknar jag ett bra lag från Sydostasien. Vi lite äldre minns Sydkorea åren kring det egna OS i Söul 1988. Kan Japan få samma kick inför hemma-OS 2020? Det vore välkommet.

De ”små” stod dock upp bra i åttondelsfinalerna. Först och främst Ungerns skräll mot Danmark. Men även Brasilien var nära en knall mot Spanien. Och detta fantastiska Island höll ju Frankrike stången en bit in i andra halvlek. Ett Island utan sin världsstjärna Aron Palmarsson.

Om Qatars sätt att bygga ett landslag kan man ha många åsikter. Men avancemanget via Tyskland måste givetvis klassas som en smärre överraskning.

Och var skall vi sortera in Norges insats? Ok, fyra i EM 2016 men det är inte orealistiskt att man får se Norge i VM-finalen på söndag. Tänka sig Norges damer som EM-etta och en dryg månad senare herrarna i en VM-final.

Norrmännen kan mer än åka skidor.

Sverige då? Lite oturligt att man hamnat på samma halva som Frankrike.

Men det finns utrymme för fler överraskningar. Svenskarnas strålande insatser hittills – Qatars och Egyptens senaste matcher har visat dessa lag inte alls är så dåliga som siffrorna mot Sverige visade – har naturligtvis gjort att fransmännen knappast lär underskatta Sverige.

Det finns dock läge för en helnordisk final. Eller tog nu den orealistiska, nationella optimismen överhand?

Troligen.

Av Magnus Månsson - Lördag 21 jan 13:41

Några tankar en lördagsmiddag i dimman.

Den yttre, inte den inre.

Har just sett damloppet på skidor i Världscupen. Strålande vinterväder och 30 000 personer på plats i Ulricehamn.

Skidsporten har en stor, fast plats i det svenska idrottshjärta.

30 000 är imponerande.

***

Har något svenskt landslag i handboll någon gång haft ett bättre försvarsspel än under de 40 första minuterna i går i VM-mötet mot Egypten? Jag tvivlar. Det var defensiven som bäddade för Jerry Tollbrings och Niclas Ekbergs kontringssuccé. Och målvakten Andreas Palickas höga räddningsprocent.

Imponerande, minst sagt.

***

Fredrik Larsson har lämnat Malbas ligalag för Norrköping. Han är den ende spelaren som haft någon längre speltid de två senaste säsongerna i ett lag som skriker efter kontinuitet.

Utan denna kan man aldrig bygga något stabilt. Speciellt inte när kassan dessutom är tom.

Nu pratar coachen Henrik Svensson om att ersätta Fredrik Larsson, genomgående lagets främste, med en utländsk spelare för att försöka nå i fatt Umeå och nå en slutspelsplats, det vill säga bli åtta av nio lag.

Till vad nytta?

Jag har inget emot idrottsliga ambitioner, men de måste vara realistiska. För att få ett lag, utan Fredrik Larsson, att hota Umeå behövs ett nytillskott av så hög klass att det är helt otänkbart att en sådan spelare skall hamna Malmö.

Kom ihåg att Malbas förlustsiffror i match efter match ligger kring 30 poäng!

Om, jag menar om, om, om, det orealistiska inträffar skulle det innebära två dyra bortaresor till antagligen Luleå och en kostsam hemmamatch i Heleneholmshallen.

Malbas har ett redovisat hemmasnitt på 128 (!) åskådare, särklassigt minst i Ligan. Varje hemmaarrangemang innebär många tusen kronor i förlust. Varför försämra detta konto till ingen sportslig nytta?

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Fredag 20 jan 12:55

Det pågår en ständig debatt om barn- och ungdomsidrott.

Givetvis positivt.

Under jul- och nyårshelgen fanns det många inlägg i tv, radio och i tidningarna. Att debatten tog ny fart berodde naturligtvis på att den mäktiga fotbollen bestämt att man från och med 2017 inte skall redovisa serietabeller innan laget deltar i en 13-årsserie. Inga vinnare i olika cuper skall heller koras i yngre årgångar än 13.

Dessa regler, med modifierade åldersgränser, finns redan i basket, handboll och innebandy. Och faktiskt även i några fotbollsdistrikt, till exempel Göteborg.

Utfallet är övervägande positivt. Verksamheten har inte minskat. Tävlingshetsen har avtagit.

De som är mot de restriktiva bestämmelserna glömmer det allra viktigaste: Den svenska ungdomsidrott är som störst innan barnen fyllt 12 år.

Detta enligt Björn Eriksson, Riksidrottsförbundets ordförande, vid ett möte med Idrottsmuseets Vänner i Malmö i höstas.

För mig är det naturligt att de ansvariga då gör något. Givetvis skall vi ha barnidrott under trivsamma, sociala former, gärna med tävlingar utan press från omgivningen. Definitivt inte från okunniga, prestigetörstande föräldrar.

***

Ett annat argument som framförs är att genom att i cuperna reducera antalet tävlingsinriktade åldersklasser kommer arrangörsföreningarna att missa en stor inkomstkälla.

Men hur många av exempelvis Skånes 390 föreningar arrangerar en årlig turnering? I Malmö är det tre, Malmö FF:s Skånecup, Olympic cup och Oxie SK:s Tomtecup. För de två mindre klubbarna är det förstås ett kännbart inkomstbortfall. Samtidigt kan man förhoppningsvis i ett framtidsperspektiv vända den utveckling som finns och få fler ungdomar att fortsätta med sin idrott med nya utmaningar med attraktiva turneringar. Antalet ”mellantonåringar” som spelar fotboll minskar nämligen. Det är detta de nya åldersbestämmelserna vill få stopp på.

Ta 2016 års Tomtecup är ett exempel på hur det ser ut. Antalet deltagande lag var på pojksidan:

P 16 – 6                           P 15—10                          P 14—10

P 13—20                          P 12—16                          P 11—32

P 10—40                          P 9—48                            P  8—48

P  7—48

Nu är naturligtvis en inneturnering i Malmö i december ingen helt rättvisande bild av ungdomsfotbollen i Sverige. Men den visar hur det ser ut, var koncentrationen ligger.

Är det inte förståeligt att idrotten vill diskutera och ändra något som olika forskningsresultat visar inte är bra för svensk idrott, varken ur social eller elitidrottens synvinkel.

Jag har full förståelse att det för föreningarna är en viktig inkomstkälla och därför satsar ungt.

Men siffrorna visar också att Björn Erikssons oroande siffror har fog för sig:

”Svensk idrott peakar i 11,5 årsåldern.”

***

Jag återkommer med synpunkter på svensk ungdomsidrott.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 18 jan 22:45

Det finns många spelare att berömma efter den övertygande elvamålsvinsten över Qatar i handbolls-VM.

Jag lyfter i ställer fram de båda förbundskaptenerna Kristjan Andrésson och Martin Boquist. De har, så här från tv-fåtöljen, skapat en glädje och harmoni i truppen som gör att de unga spelarna vågar och plockar fram de egenskaper de har och som gett dem plats i VM-truppen.

Albin Lagergren visar till och med en högre kapacitet än på hemmaplan i Kristianstad.

Jag gillar också att tränarna går runt på många spelare. Det skapar laganda. Som att låta Jesper Konradsson under långa perioder strålande ersätta lagets viktigaste utespelare Jim Gottfridsson.

Deras tro på en totalt sett misslyckad Lukas Nilsson, bra i dag igen, är viktig för en lyckosam fortsättning.

Sen är jag övertygad om att utse Niklas Ekberg till lagkapten är ett strålande val. Han skapar med sin sympatiska framtoning en positiv anda i truppen.

Det blir en intressant fortsättning av VM. Och trevliga mästerskap framöver.

 

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 17 jan 16:31

Två händelser dominerar dagens idrottsdebatt.

Jerringpriset och den dramatiska handbollsavslutningen i VM mellan Danmark och Sverige.

***

Galor av allehanda slag är inget jag lägger tid på. Hade dock inte fikat klart, när Idrottsgalan inleddes. Såg därför de första fem minuterna innan det var dags att förbereda sig för levande idrott på min egen apparat.

Galapresentatören inledde med att förklara hur man röstade på Jerringpriset: Använder ni – och så sa hon namnet på en app – får ni gratis tre samtal.

Men hallå, kan man på ett tydligare sätt visa att förfarandet är – precis som belackarna påstår – en form av kampanjröstning? Kampanjer kan man inte värja sig mot, men att under röstningsperioden bara får använda ett telefonnummer vore väl inte så svårt att införa 2017.

Nu har det blivit en olustig debatt. Golfentusiasterna har gått i taket. Var finns simmarnas röster? Och de andras idrotternas?

Rätt eller fel vinnare? Jag vet inte. Jag bryr mig helt enkelt inte.

***

Det gör jag mig däremot om VM-handbollen.

Det var synd att ett i mina ögon mycket bra domarpar gjorde två misstag i slutminuten. Danmark hade sju passningar innan Hans Lindberg – med klar golvkontakt – knorrade in 27—25. Sverige gick miste om en kvitteringsmöjlighet.

Låt mig först konstatera att Sverige under Kristjan Andresson gjorde sin absolut bästa insats, trots att det var första förlusten. Sverige var spelmässigt i klass med Danmark. Den stora bristen fanns i avslutningarna. Visst Niklas Landin var som vanligt ypperlig i det danska målet, men handen på hjärtat, många av skotten, speciellt från distans, var inte av VM-klass.

Albin Lagergren är i min bok den hittills största överraskningen i VM. Men han behöver avlastning inför slutspelet. Johan Jakobsson är välkommen.

Liksom att Lukas Nilsson återfår sitt självförtroende. Tyvärr bröt insatsen senast mot Argentina inte trenden. Några bra inspel och kantutspel är inte nog för en skytt.

Simon Jeppsson är ännu inte testad i het internationell landslagshandboll.

Det behövs ett bättre distansskytte!

***

Det sägs att tur otur jämnar ut sig. Är det så, är det Sveriges tur att ha marginalerna med sig i nästa jämna VM-match. För det var dessa som var skillnaden mellan Danmark och Sverige.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se