Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Fredag 11 maj 16:37

Det blev mycket idrott i tv i går.

Två handbollsmatcher och en i fotboll. Hade satsat 100 kronor på Lången på de tre matcherna med oddset 9,62. Var ett stolpskott strax före slut från att få utdelning. Men det får man ta för den dubbla spänningens skull.

Handbollsfinalerna var sällsynt dramatiska. Så skall handboll vara. Samtidigt är sporten så grym med sina små marginaler och många hart närt omöjliga situationer att bedöma i stridens hetta. Absolut ingen skugga över domarna. Jag hade hjälp av en tv-repris – som jag påpekat åtskilliga gånger är domarnas värsta fiende. Men vid två tillfällen i andra halvlek blev HK Malmö hårt straffat av i min värld helt felaktiga domslut. HK blev berövat en straff. Kristianstad fick ett mål godkänt som var ett av de mest klara övertramp, ”nere”, jag sett den här säsongen.

Jag gillar handboll men ibland – alltför ofta – i jämna matcher kan man peka på mycket diskutabla domslut, eller ”ickedomslut”. Det är inget gnäll på domarna bara ett konstarende att deras uppgift är mer än svårbemästrad. Den är omöjlig.

Toppishockeyn har fyra domare, den internationella toppfotbollen sex, inhemsk basket tre. Handbollen två, med tolv spelare – kan ju till och med vara tretton – på en minimal yta. Med allt det fuffens som sker på plan är det en omöjlighet att se allt. Ta bara tröjdragningarna! Det blir lite hipp som happ, allt från utvisning till inget via ett frikast.

Två handbollsdomare behöver hjälp av fler par ögon! Hur man skall fördela arbetsuppgifterna får skarpare handbollshjärnor än min komma fram till.

En risk med fler domare är förstås att avblåsningarna blir fler än nu. I en normal  elitmatch på herrsidan har domarparet över 100 situationer att bedöma. Det säger allt om svårigheterna.

Jag ser dock en fara i att det finns en alltför hög acceptans mot faktiskt ganska många små eller stora feldomslut. ”Det jämnar ut sig”. Men gör det verkligen det?

***

Grattis givetvis till HK Malmö och SM-silvret. I höst gör klubben sin tionde raka start i högsta serien. IFK Malmö har 20 spelår i sex sejourer på högsta nivån. Ingen längre än sju säsonger.

Det behövs dock mer än ett herrelitlag i stan för att Malmö kan kalla sig ”handbollsstad”. Fick lite respons på mitt inlägg i detta ämne för en tid sedan och återkommer.

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 9 maj 17:38

I morgon spelar HK Malmö SM-final för herrar mot IFK Kristianstad.

Det är den hittills största matchen i Malmös handbollshistoria. För första gången spelar ett lag från stan SM-final inomhus.

Det är självklart en utmärkt prestation och värd att berömma.

Men för att rankas som den bästa Malmöinsatsen i ett historiskt perspektiv måste det bli SM-guld. 1973/74 vann IFK Malmö grundserien och i min värld är detta mer värt än en andraplats och en (eventuell) finalförlust.

En tumskada på landslagskapten Tommy Jansson kan (märk väl, kan) ha hindrat IFK att nå finalen den säsongen. Tommy kunde inte medverka i det tredje och avgörande semifinalmötet borta mot Hellas, som vann med 17—16. Lite märkligt att serieettan fick två bortamatcher mot serietrean.

Nåväl, det är historia.

Efter finalavancemanget för HK Malmö blev lovorden många, oftast berättigade. Någon skrev att Malmö åter var en ”handbollsstad”. Vad nu menas med det. Räcker det med över 3 000 entusiastiska åskådare i en enstaka match för att förtjäna detta epitet? I en stad med över 300 000 invånare och med ett enda lag på en högre än nivå 4. Men med en växande ungdomsverksamhet samtidigt som det finns åldersgrupper med inga lag alls och väldigt tunt i många. Jag bara undrar.

Har Malmö för övrigt någon gång under en längre period varit just en handbollstad?

1933—34 spelades den första Allsvenskan, som bytt namn till Elitserien och nu Handbollsligan. Under dessa mer än 80 år har IFK Malmö spelat 20 säsonger på denna nivå, HK Malmö 10. Under 54 säsonger har Malmö inte varit representerad i högsta serien på herrsidan.

Dalhems IF:s damer hade i mitten av 1980-talet två säsonger i Allsvenskan.

Med grundserierna som underlag har Malmös elitklubbar ett guld, två silver och två brons. Ett av silvren är HK:s, övriga medaljer IFK:s.

Man kan urskilja två bra perioder, IFK:s från 1953 till och med 1959, då man fyllde den nu rivna Idrottshallen (”Dårhuset”) mitt emot Gamla idrottsplatsen med fem placeringar på övre halvan. Hallen rymde kring 1 500 personer, snittet var ofta över 1 200.

Flytten till Baltiska hallen ökade publikintresset och när IFK 1973—74 vann Allsvenskan blev det ett nytt allsvenskt publikrekord med officiellt 2 974 åskådare i snitt per match med kulmen 4 628 mot IFK Kristianstad den 13/1 1974. Det är rekord som slagits först på 2010-talet i Kristianstad.

Är andraplatsen i Ligan och finalplatsen för HK Malmö grunden för en tredje bra period med hyggliga publiksiffror och höga placeringar?

Men för att rankas som en ”handbollsstad” behövs betydligt mer: Fler duktiga seniorlag för både damer och herrar samt inte minst en större och mera gedigen ungdomsverksamhet.

Finns anledning att återkomma.

 

Fotnot.

1956 förlorade IFK Malmö SM-finalen utomhus (11-manna) med 22—20 mot Göteborgslaget Majornas IK.

1976 vann IFK Malmö SM-finalen utomhus (7-manna) med 19—18 mot AIK.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 7 maj 22:14

Detta måste vara veckans två mest intressantaste meningar.

Hämtade från söndagens C-del i Sydsvenskan.

 

”Jag känner ingen annan idrottsman än Bo Larsson som i hela sin aktiva fotbollskarriär och därefter varit så ödmjuk och nästan blygsam eller rentav försagd i fråga om sina egna meriter. Han borde bilda stilskola i det avseendet.”

 

Vem är författaren?

Jo den, som jag först av alla rekommenderat till Bosse Larssons stilskola. BJÖRN RANELID.

 Vars böcker om Malmö, Till alla människor på jorden och i himlen och Tyst i klassen, jag dock som Malmöbo haft stor behållning av.

 

 

 

Av Magnus Månsson - Lördag 5 maj 12:18

Jag har vid upprepade tillfällen menat att tv-repriserna – till och med i slowmotion – är domarnas värsta fiende.

Samtidigt är jag själv en hycklare. Själv vill jag i min sköna fåtölj gärna se om de omdiskuterande situationerna. Men det räcker med en repris. Som nu senast då Andreas Ekberg dömde bort ett MFF-mål i mötet mot Djurgården. Jag vet inte hur många gånger situationen vevades under matchens gång, diskuterades under pausen och även efter slutsignalen. Tv-kommentatorerna var eniga – fel domslut – spelare från de båda lagen hade fullt förklarligt motsatta uppfattningar. Lite fegt säger jag: Svårbedömt.

Samtidigt med brottningsmatchen mellan Jonas Olsson och Carlos Strandberg pågick ytterligare två inte helt regelrätta dueller mellan spelare från de båda lagen. Detta sagt för att understryka domarnas nästan omöjliga situation.

Rent allmänt är det väl så att i dessa fastasituationsdueller inom straffområdet är det oftast försvararna som gynnas. Det blir alltid mindre kritik/diskussion vid en frispark än en straff. Domarpsykologi?

Okej, för EN repris, men inte ett tiotal visningar av samma situation. Om inte annat så undergräver det domarens auktoritet i framtida matcher.

***

Maskningen i slutet av matcherna är ett gissel. Det gäller alla lag. Det får inte ta över 30 sekunder för att få igång spelet vid en inspark utan åtgärd/varning.

Ett inkast, en frispark skall utföras där bollen gick ut eller förseelsen skedde. Förr skulle en inspark ske på den sida av målet där bollen passerade kortsidelinjen. Nu är det tillåtet att välja sida. Visst är det irriterande att se en målvakt inte ta emot den boll Bollkallen vill ge honom utan i stället hämtar en boll långt bort och sen förpassar sig (oftast långsamt) så långt bort på andra sidan som det är tillåtet? Detta inom reglernas ram 2018. Egentligen ofattbart att fotbollen inte ändrar bestämmelsen.

***

Lika obegripligt är att en spelare kan gå in i egna straffområdet och hindra en motspelare att ta hand om bollen vid en slarvig inspark som inte gått utanför straffområdet. Det enda rätta vore givetvis en indirekt frispark för motståndaren istället för ett nytt försök. Utnyttjas ibland för maskning.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 2 maj 13:16

Tre handbollsmatcher återstår på det inhemska handbollsprogrammet.

På damsidan blir det en repris på SM-finalen från förra året, H 65 Höör mot Sävehof, på herrsidan kan det också bli en repris. IFK Kristianstad är klart för finalspel i Göteborg, Alingsås kan bli det vid vinst i kväll mot HK Malmö.

Spekulationerna överlåter jag till andra.

Jag har sett många av slutspelsmötena. Det som gjort mig fundersman är att experterna i tv, oftast med gedigen erfarenhet från aktivt spel på hög nivå, menar att i ett slutspel skall tuffare/hårdare tag vara tillåtet. Det innebär i klartext att domarna inte skall beivra alla ojustheter – eller utdöma mildare straff -- och att smågruffen mellan spelarna skall passera utan åtgärd,

Vill den trogna handbollsallmänheteten ha det så? Sporten i sig med alla närkontakter är tillräckligt fysisk. Nivån är lagom.

Och inte vill handbollen se dessa löjliga sandlådeishockeyslagsmål, som förekom i de flesta av SHL:s slutspelsmatcher.

Nej, håll stilen!

Handbollen är tillräckligt svårbedömt som den är nu.

Jag vill i alla fall inte se en annorlunda regelbok i de avgörande matcherna än den som funnits tidigare under spelåret.

Låt det resonemanget vara förbehållet ishockeyns tv-experter. Ishockey, det vill jag poängtera, är på många sätt attraktiv. Utan den extra hårdhet som ger så många skador.

 

Av Magnus Månsson - Måndag 30 april 19:05

Ibland blir man positivt överraskad.

Som nu när MFF-media inte koncentrerade sina kommentarer till Kalmar FF:s handsmål. Misstag av domare mot favoritlaget brukar ge långa ilskna utläggningar.

Nu tog man i stället upp MFF:s tillkortakommande den här säsongen efter 3—0 förlusten. MFF är inte alltid störst, bäst och vackrast i Sverige. Det är en myt som stora delar av den nuvarande sportjournalistkåren i Malmö byggt upp. En myt, understödd av tränaren (Magnus Pehrsson) och lagkaptenen (Markus Rosenberg). Hur många gånger har dessa herrar även vid ett kryss eller vid en förlust haft en annan åsikt än att MFF varit bäst? Till och med i pausen i går menade Magnus Pehrsson att MFF varit det bästa laget. Det stod 3—0!

***

Jag har ingen annan uppfattning än att MFF de senaste åren haft ett mycket bra lag och med rätt marginaler i rätt matcher dominerat Allsvenskan. Jag mena at förväntningarna/förhoppningarna steg i alltför hög grad efter matcherna i Svenska cupen. Avancemanget via Gefle, Dalkurd, BP, IFK Göteborg och Östersund var inte helt igenom stabilt. Motståndarna skapade alla målchanser, som visade de brister som den allsvenska inledningen visat.

Detta är ingen efterhandskonstruktion. Se inlägg av den 7 mars.

***

Två spelare i MFF:s startelva fick i MFF:s startelva en tvåa, de nio övriga en etta i Sydsvenskans betygsättning. Men hålla! Så känslomässigt får inte en serös journalist arbeta.

Vad kunde exempelvis målvakten Johan Dahlin göra vid de tre baklängesmålen? Efter en strålande frilägesräddning mot Elfsborg lanserades Dahlin som en VM-målvakt. Han har under både cup- och seriesäsong varit en av lagets bästa, de elva baklängesmålen till trots. Ingen skugga över honom i går.

***

Så handsmålet då! Det är klart att det skall underkännas. Det säger jag tack vare att CMore gett mig en slow-motion i repris med en kamera bakom målet. Och en uppförstorad bild. Den möjligheten hade domare Patrik Eriksson inte. Den som satt på Guldfågelns pressläktare kan omöjligt ha sett var bollen träffade Måns Söderqvist, på arm, axel eller bröst. Dessa presskriverier är efterhandskonstruktioner.

Det rätta – ja, faktiskt! – hade varit att Patrik Eriksson direkt godkänt målet utan att konsultera ”linjedomaren” och hävda att han inte sett var bollen träffade. För så var det. Att rådfråga den assisterande var sällsynt dumt.

Men som jag sagt många gånger: Tv-kameran är domarens värsta fiende.

Av Magnus Månsson - Söndag 29 april 13:14

I kvällningen 17.30 är det problem för en nörd.

Allsvensk fotboll: IFK Norrköping—Trelleborgs FF och Kalmar FF—Malmö FF.

Semifinalspel i herrarnas handboll: Alingsås—HK Malmö och Lugi—IFK Kristianstad.

Varför tänker programmakarna inte på mig? Och andra likasinnade. Vi är nog många som hade önskat kunna se alla matcherna.

Mitt val blir: Direkt Alingsås—Malmö, som förhoppningsvis inte går till förlängning, för då är inte KFF—MFF slut, och då kan man på TiVo-boxens fjärrkontroll trycka på den röda A-knappen och se matchen från Guldfågeln från start. Med förhoppningen att ingen försagt sig och meddelat ställningen.

Motiveringar:

Av handbollsmatcherna lär den i Alingsås vara mest oviss. Kristianstad är för starkt på i stort alla positioner för att än en gång förlora mot unga, intressanta Lugi.

Alingsås—Malmö kan bli ett drama. Vilket målvaktspar, av två i slutspelet jämna, har ”dagen”? Det kan avgöra. I det uppställda spelet blir det en kamp mellan HK:s skytte- och genombrottsspel och hemmalagets mer varierade sätt att komma till avslut. Malmös kantspelare förlorade senast både offensivt och defensivt den interna matchen mot Alingsås.

Hemmaplan avgör. Denna gång.

Man skall inte överge ett favoritlag i motgångens stund. Men jag lovar att i utnyttja mitt säsongskort på matcherna på Vångavallen. I eftermiddag sviker jag. Jag har sett alla lag i årets allsvenska. Tyvärr måste jag medge att TFF visat sämst kvalitet av alla. Och när Zoran Jovanovic, lagets offensivt viktigaste spelare, fortfarande är skadad, ser det tungt ut för TFF.

I Kalmar är det mera ovisst. Det är två lag som inte övertygat. KFF är alltid svårspelat hemma. Det vet alla motståndare. Tyvärr lär Rasmus Elm fortfarande vara skadad. Som fotbollsälskare vill jag alltid njuta av hans briljans.

Är kryss ett dåligt tips?

En spännande kväll blir det under alla förhållanden.

Men dessförinnan är det fotbollssöndagens intressantaste svenska match, Stockholmsderbyt Hammarby—Djurgården.

Och sen, innan det är dags att plocka fram kvällslektyren (Väinö Linnas Upp trälar i den strålande trilogin om åren kring det finska inbördeskriget), måste jag på en inspelning se finalen i Mästarna mästare. Där väl alla (?) har sympatier i alla lagen.

Det är inte alltid lätt att vara nörd, en söndag som denna.


Av Magnus Månsson - Torsdag 26 april 21:13

Det är mycket handboll nu.

Tre dagar med USM-finaler och så semifinalspel i SM så gott som varje dag.

I går gladdes man åt att en spelare, fostrad i en Malmöklubb, hade en delvis avgörande roll i Lugis segermatch mot H 65 Höör. Jag tänker på Sara Olofsson, som lärde sig spela handboll i Söderkullahallen hos Dalhems IF. Redan i tidig ålder försvann hon till elitklubben i Lund.

Sara, en av få spelare på elitnivå med en Malmöförening som moderklubb för närvarande, är ett av många bevis på hur svårt det är att bibehålla talangerna om A-laget håller till på en låg nivå.

För Sara var steget till Lugi naturligt. Hon visade tidigt sin talang för att bli en etablerad elitseriespelare. Problem kan det bli när äldre ungdomar med något mindre utvecklingspotential från samma grupp också överger moderklubben för spel på en nivå endast ett steg högre. Alltför många bärande spelare försvinner. Det blir svårt att avancera i serieträdet.

Den skånska idrottsvärlden bjuder på många exempel.

***

Jag pratade under USM-helgen med några ledare från H 43 Lund. Konkursen för några år sedan sätter sina spår i långt ner i ungdomsleden. Spelare och deras föräldrar – inte alla men förhållandevis många – tycker att de och deras barn är för bra för att spela i en klubb vars A-lag håller till på nivå 4 i seriesystemet. Från den grupp 14/15-åringar, som i förra årets USM-slutspel tog både guld och brons och vara nära att få ett tredjelag bland de åtta främsta, har ett tiotal grabbar försvunnit till konkurrentklubbar. Och vi pratar om 15-åringar. Trots detta ställde H 43 upp med fyra lag i säsongens SM-spel för 15/16-åringar. Det främsta kom sexa.

Med tanke på hur lite tålamod många spelare – och jag upprepar: Deras föräldrar – visar, var de misslyckade kvalen för både dam- och herrlag en missräkning för H 43. Det är en avsevärd skillnad på attraktionskraften med A-lagen i division 1 eller 2.

***

Det är lite av samma syndrom i Dalhem, oftast med en gedigen flicksektion, och nutidens H 43. A-lagen är inte tillräckligt attraktiva för att behålla de egna talangerna.

Vad Dalhems sammangående med HK Malmö innebär får framtiden utvisa.

Båda Dalhem/HK Malmö och H 43 vill tillbaka till eliten, H 43 har 34 säsonger i högsta herrserien och tre i damserien. Dalhems damer spelade högst uppe två gånger under mitten av 1980-talet.

***

De skånska föreningarna skötte sig bra i USM. Räknade för skojs skull ut en föreningstävling med åtta poäng för guld, sju för silver osv …

1)    Sävehof 22, 2) IFK Kristianstad 19, 3) H 43, Lund 18, 4) Lugi 17, 5) Skövde HF 14, 6) Tyresö 12, 7) Ystads IF 10.

Det är mer än på seniorsidan Skåne dominerar.

Man skall givetvis inte glömma Åhus vinst i P 16/17.

***

IFK Malmös 14/15-årspojkar var enda Malmölag i finalspelet, blev förvisso åtta och sist, men det var definitivt en injektion för både klubb och inte minst grabbarna. Det finns talang att bygga vidare på.

Men IFK behöver givetvis ett herrseniorlag för att hålla kvar spelarna.

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se