I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.

Med guld och medaljer till Malmö AI och IFK Lund.

Att MAI:s Julia Henriksson förbättrade sitt eget nysatta svenska rekord på 200 meter kunde vi, som betalar en summa för Sydsvenskan, läsa i ett TT-reportage. Men inte ett ord om de andra framgångarna. Inte ens i resultatbörsen.

Men när det gäller resultatredovisningen har jag resignerat. Orsakerna till alla uteblivna uppgifterna lär vara många, men visst stör det att man kan läsa resultat och tabeller från bollsporter på nivå 5 och 6, och i fotboll till och med på nivå 8, men inte från ett SM med framgångar för de lokala idrottsmännen.

Under veckan har jag med förundran också noterat att tidningen endast redovisat VM-finalresultaten i simning i de grenar där det funnits svenska deltagare. Har verkligen Sydsvenskans läsare ett så smalt intresse?

Är det bara Sverige – och Malmö FF – som gäller?

***

Den senare frågan apropå att MFF:s damlag i fotboll, på nivå 2 i seriepyramiden, tillägnas nästan en helsida med ett stort foto efter en träningsmatch (!). Allt medan två skånska lag i Superettan spelar tävlingsmatcher i Svenska cupen. Deras insatser sammanfattas i en notis. Även om Trelleborg och Helsingborg inte prioriteras i tidningen tror jag mig veta att det i Malmö finns ett läsintresse om både TFF och HIF.

Jag stannar här, när jag skrivit av mig en del av den frustration jag kände när jag i morse öppnade mitt husorgan sedan 1950-talet. Men egentligen borde jag vara van, luttrad som man blivit.

***

Åter till inledningen, SM i friidrott.

Den svenska friidrottskartan är sig lik. Det är Stockholm och Göteborg som dominerar både storleken på startfälten och besöken på medaljpallen.

28 medaljer, Stockholm (6—11--11)

27 medaljer, Göteborg (9—9—9)

  9 medaljer, Skåne (6—2—1)

14 medaljer, Övriga Sverige (5—4—5)

IFK Lunds Erik Erlandsson vann 200 meter. De övriga Skånemedaljerna är MAI:s. Anmärkningsvärt är att ingen av Malmöklubbens medaljörer är födda i Malmö. Men Maria Freij, guld på 800 meter, har IK Pallas som moderklubb och bronsmedaljören på 200 meter William Trulsson, boende i Södra Sandby, började sin friidrottskarriär i MAI.

Nog är det, som sagt, anmärkningsvärt att en så stor stad som Malmö inte har en enda infödd Malmöbo på en prispall i SM. Det fanns 78 tillfällen.

***

Men jag skall vara ärlig. Lisa Lilja, trea på 400 metet är Malmötjej.

Dessutom skall det noteras att Thobias Montler (guld i längd) är från Landskrona, Annika Jönsson (silver i stav) från Helsingborg och Anton Levin (brons på 60 meter häck) från Ängelholm.

Men allt sammantaget kan den samlade skånska friidrotten inte vara nöjd med facit från SM-helgen i Karlstad.

Det bor ju över 1,3 miljoner i detta vackra landskap.

I sju av de 13 damgrenarna fanns ingen skånska med i startfältet. Det är anmärkningsvärt med tanke på att det funnits stora flickgrupper i Skåne under många år.

***

En liten notering. När Heleneholms IF från 1965 byggde upp sin stora  ungdomsverksamhet hade vi ett livligt utbyte med Mölndals AIK och dess på den tiden främsta ledare Karin och Erland Larsson. Årligen hade vi den så kallade 100-matchen. 100 ungdomar från varje förening tävlade i klubbmatch, som avslutades med en kurirstafett 100xca 80 meter. En härlig upplevelse.

Till Parkstafetten på 70-talet kom Mölndal till Beijers Park med cirka 20 lag. Heleneholm hade ungefär lika många.

Sedan dess har Mölndals AIK en speciell plats i mitt friidrottshjärta. Därför gladdes jag över deras SM-facit, fem medaljer (1—2—2) och dessutom 13 placeringar fyra till och med sex.

Grattis Mölndals AIK

Det är mycket jämförelse i idrottens värld.

Som nu om den svenska insatsen i det pågående VM:et i skidskytte. Allt har jämförts med succén i fjor, elva medaljer. En sådan utdelning var förmodligen en engångsföreteelse. Sex medaljer 2022 är också en hög siffra. Dessförinnan var två, tre svenska pallbesök det normala. Och det var inte alls länge sedan Sverige blev helt utan VM-medaljer, till och med ett par mästerskap i följd.

Vi blev förblindade av fjorårets unika framgångar. Jag tillhör själv den kategorin. I den tävling vårt fredagsgubbagäng har vid alla större mästerskap hade jag tippat tio medaljer. Det var ett tips mer med hjärtat än med hjärnan.

Jag har alltid svårt att sätta fiaskostämpel på insatser i ett VM, oavsett idrott, trots uteblivna medaljer. Efter gårdagens dramatik i stafetterna med ett guld och ett silver lättade kritiken. De tre medaljer Sverige nu har är alla tagna i stafett, i den fjärde, singelmixed, kom Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg fyra. Med andra ord: Sverige har ett av världens bästa landslag i en idrott vars bredd ständigt ökar. De klimathindrande orsakerna till trots.

Skidskyttemedaljerna i ett VM sitter högre än de i längdåkning.

Den svenska bredden är givetvis den bästa grunden för individuella medaljer. Den bredd som Frankrikes damer och Norges herrar visat under VM. Det är naturligtvis en löjlig, omöjlig tankegång: Ta bort de franska damerna och norska damerna från resultatlistorna och Sverige skulle innan dagens masstarter haft tre individuella medaljer, Hanna Ö två och Sebastian S en.  Men det ger en bild av de två stora skidskyttenationernas dominans, men även om Sveriges position i en av de mest raffinerande sporterna. Våra damer är i paritet med Norges, herrarna gentemot Frankrikes.

***

Och det återstår två lopp. Så den här eftermiddagen är räddad.

Med en svensk pallplats hamnar vi på en normal utdelning. Det är en mera naturlig jämförelse än med VM 2023.

***

Jag ogillar, när före detta ledare och tränare offentligt kritiserar sina efterträdare. Det är andra tider och andra förutsättningar. Jag hörde aldrig förre förbundskapten Wolfgang Pichlers hårda utspel mot den nya regimen. Den var onödig. Insatserna både 2023 och i går visade på kunskap hos dagens ledare, i denna marginalernas och omkastningarnas idrott.

Och än är VM inte slut.

25 skånska föreningar kom till start med 99 lag till säsongens upplaga av USM i handboll för åldersklasserna 18, 16 och 14.

När steg 4 skall avgöras i mars har 20 klubbar 43 lag kvar. Nu sker den stora gallringen förstås i just i steg 4, där det skall återstå åtta lag per klass till finalspelet i Uppsala sista helgen i april.

Det som imponerar mest är antalet klubbar. Ett lag, förvisso med två årgångar, kräver kanske i snitt 12 spelare och tittar man sig runt om i Skåne är det få sporter som kan uppvisa en sådan ungdomsbredd som handbollen. Och då räknar jag även in de individuella idrotterna. Fotbollen, förstås. Men sen?

Och glöm inte att i handbollen, liksom basketen och innebandyn, är antalet lag ungefär lika mellan pojkar och flickor.

Gymnastiken med sina många trupper kan kanske utmana men inte när man kommer upp i åldersklasserna.

***

Det finns naturligtvis utvecklingspotential inom handbollen. Som jag tidigare noterat är den väldigt stark i vissa regioner, svagare i andra och obefintlig i en tredje.

Utan att djupanalysera kan man se en liten, men dock, tendens att i de tunna handbollsområdena har innebandyn funnit en bra grund att växa på. Innebandyn relativt ny på arenan, det svenska förbundet invalt i Riksidrottsförbundet så sent som 1985, utgör en tuff konkurrens om ungdomssjälarna för handbollen. Den har handbollen hanterat bra.

För sett i ett vidare perspektiv och över tid har man inte minskat i antal lag.

***

Den bredaste ungdomsklubben är Lugi som har sju lag kvar i Steg 4. Näst flest har Ystads IF med sex. YIF:s flickavdelning är på väg att växa sig lika stark som pojkarnas.

På delad tredjeplats finns OV/Helsingborg och Lödde Vikings med fyra. Min beundran för Lödde är stor. Säsong efter säsong har man lag långt framme i USM. Så sent som 2022 blev Lödde till och med bästa finalkubb i USM. Det är förmodligen omöjligt att upprepa denna strålande prestation men så här långt är fyra lag gott nock.

Femma i denna interna, helt inofficiella, Skånetabell är IFK Malmö med tre kvarvarande lag. IFK lever numera sitt handbollsliv i stort helt i skymundan men har en välskött, bred ungdomsavdelning. Herrarnas A-lag, tränat av Magnus Nilsson, Oxiegrabben som en gång, 1999, blev svensk mästare i Drott och sen spelade i Lugi för att 2003 vara med om att föra IFK Malmö till  högsta serien, ligger för närvarande på kvalplats till division 2, plattform 4.

IFK har, liksom Malmökollegan HK, svårt att få en stabil kontinuitet rakt genom  ungdomsleden på USM-nivå. Av vad jag förstått finns denna målsättning i båda föreningarna.

HK har båda sina 18-årslag kvar bland de 20 som skall spela i Steg 4. Nog så bra för en elitförening.

2 lag i övrigt: H 43 Lund, Ankaret (Bjärred), IFK Kristianstad, IFK Ystad.

1 lag: H 65 Höör, Eslövs IK, HK Kristianstad, Staffanstorp, Åhus, Vinslöv, Sund (Helsingborg), Eslövs HF, Kävlinge, Dalby.

En stor bukett av stort och smått, en bild av ett välmående Handbollsskåne.

I dag hade Sydsvenskan fyra textsidor sport, tre av dem handlade om Malmö FF.

Att 4—0-förflusten mot Bodö/Glimt fick sina två är väl helt i sin ordning, men att den glyttiga inkilningen åter uppmärksammades med en hel sida är väl att ta i.

I går öppnade tidningen också ett forum så att läsarna kunde ge sina åsikter om spelarnas barnsliga humor. Allt för den omhuldade läsarkontaktens skull.

Självklart är det bra att ordföranden Anders Pålsson tar avstånd från inkilningar.

Samtidigt – och det gäller både MFF och SDS – finns det inte viktigare händelser i närtid som borde kommenteras och fördömas? Jag tänker förstås på ultrasupportergruppernas – där några har MFF-anknytning – uttalande att det är de som bestämmer vilka lagar som skall råda på fotbollsarenorna. Inte politiker och polis.

I min enkla värld ett fullständigt oacceptabelt ställningstagande.

Men inte har jag sett ett fördömande uttalande från Anders Pålsson eller någon kommentar från Sydsvenskans många sportkrönikörer. Det kan väl till och med vara ett ämne för ledarredaktionen.

Verkligen en irriterande, frågande tystnad från MFF och SDS.

”Vi har beslutat oss för att ta ansvar – på våra villkor – för hur pyrotekniken används på arenorna. Vi gör det för att fortsatt kunna leverera arrangemang i europeisk toppklass, men också för att manifestera att det är vi, och inte till exempel polisen eller politiker, som formar de svenska läktarna”.

Det var uppmuntrande att öppna morgontidningen och få läsa rubriken:

Ultrasgrupper i upprop: Sluta kasta pyroteknik.

Hoppfullt för oss som hatar alla fördröjda fotbollsmatcher. Men så läste jag vidare och fann då att supportergrupperna bara lovade att inte kasta mot personal och rivaliserande grupper.

Alltid något, förstås.

Men pyrotekniken skall fortfarande användas för att höja stämningen. Och det innebär i sin tur givetvis lika många irriterande avbrott som tidigare.

Det mest uppseendeväckande är att ultrasgruppringarna i den ovan citerade ingressen skriver att det är VI och inte polis och politiker som formar de svenska läktarna.

Svensk lag skall i deras mening alltså inte råda på en fotbollsarena.

I min värld låter det helt absurt. Den samlande svenska fotbollen måste ta ett samlat avstånd mot denna radikalisering av vissa delar av läktarkultuturen.

Ser med spänning fram mot kommentarer från, politiker,förbund, klubbar och ledande krönikörer.

Läste att Johan Flinck, handbolsskribenten på Aftonbladet, rankat landets 20 främsta tonåringar på herrsidan.

En sån här listan är naturligtvis subjektiv, men är det någon som kan göra en sådan rankning med förtroende så är det Flincken, en journalist det är ett måste att läsa, om man önskar följa med i handbollssvängen. Och det vill man ju.

Anmärkningsvärt på listan är att fyra av de 20 har H 43 Lund som moderklubb, en genom alla tider en av Sveriges främsta talangutvecklare.

De fyra är

 2) Nikola Roganovic, Guif

 6) Mattias Söderberg, Lugi

13) Oskar Arnell, mv, Lugi

14) Felix Montebovi, IFK Ystad

Men tittar man sig runt om i handbollsvärlden finns det H 43-fostrade spelare på många elitnivåer. Vi kan väl börja med Andreas Palicka och följa upp med utlandsproffsen Alfred Jönsson Isak Persson.

I dagens Lugitrupp finns förutom Mattias Söderberg och Oskar Arnell ytterligare fem spelare: Adam Wennerholm, Adrian Hesslekrans, Assar Kammenhed, Axel Andersson och Victor Hedberg (mv).

I Guif spelar också målvakten Marko Roganovic och Pavle Karacic.

HK Malmö har Handbollsligans främste straffräddare i Ebbe Håkansson och även Arvid Johansson.

Önnereds speldirigent Hugo Forsberg har ett förflutet i H 43:s ungdomsled.

Oskar Johansson är utlånad till IFK Karlskrona.

Rasmus Nilsson, licensierad för IFK Ystad, tar av personliga skäl ett sabbatsår från handbollen.

Listan gör inga anspråk på att vara komplett, men visar på H 43:s gedigna ungdomsverksamhet. Lägg märke till antalet målvakter som finns bland namnen ovan.

***

I och med konkursdegraderingen 2014 hamnade H 43 seniorlag i division 4, nivå 6, och det är ingen miljö som lockar och inspirerar de främsta talangerna.  Att de flyttar på sig är en naturlig del i den moderna idrottsvärlden, inte bara handbollens.

Försvunnen är den tid då en skolklass, som i H 43:s fall, höll samman och under många år och 1956 kvalificerade sig till högsta serien.

Nostalgi, visst, men idrottsromantik är aldrig fel.

***

Nu leder H 43:s herrar obesegrade division 2 och lär nästa säsong spela på nivå 3. Då blir det lättare att behålla talangerna.

Damerna ligger på kvalplats till division 1.

Så säsongen 2023/24 kan bli det första steget mot högre nivåer för H 43, som har en hög placering i mitt handbollshjärta. Det var få klubbar man kände sig så väl mottagen som journalist som vid besöken i Lund.

***

Johan Flinck rankingartikel har gett uppmärksamhet på sociala medier. Den är H 43 värd.

510 åskådare på en juniormatch i handboll.

Var kan det ske, om inte i Ystad. När YIF och IFK i helgen möttes i Steg 3 i USM hade så många sökt sig till Ystad Arena för att se gruppfinalen i detta heta derby.

IFK vann med 29—26 men även YIF avancerade till Steg 4, där 20 lag skall bli åtta till finalerna framåt vårkanten.

Att läsa en laguppställning från ungdomshandbollen i Ystad visar alltid på den tradition som råder i stan. I YIF fanns Melvin Seifert, 8 mål (son till Sebastian) och Colin Tönnesen, 9 mål (son till Stian och barnbarn till Basti Rasmussen) och i IFK var Fredrik Petersens son Melvin med sina 5 mål en av de mera framträdande. Jag hittade även en Kleman, ett gott namn i Ystad, och bland de mera ”vanliga” namnen fanns förmodligen fler släkt- och familjeanknytningar.

Ystads ständiga leverantör av elitspelare beror givetvis på tradition, brist på konkurrens från andra bollsporter men som en betydelsefull del ligger att klubbarna oftast har välkvalificerade tränare i ungdomsleden.

I helgeni helgen coachades IFK av internationellt meriterande spelaren Fredrik Petersen och YIF av mångårige elittränaren Jan ”Proppen” Karlsson.

Det är ingen tillfällighet att Ystad, när pojkarnas Steg 4 i tre åldra skall spelas har sex lag kvar på pojksidan, YIF fyra och IFK 2.

***

Även i övrigt gick det bra för Skåne.

HK Malmö, Lödde Vikings, OV Helsingborg och IFK Kristianstad vann sina grupper, Lugi avancerade som tvåa efter Lödde och Vinslöv som tvåa efter OV.

Åtta lag av 20 visar på en bra skånsk återväxt.

***

14-årsflickorna hade också sitt Steg 3 i helgen. Nu återstår 40 lag. I denna åldersgrupp är handbollen generös. Lagen skall få många, utvecklande matcher mot jämbördigt motstånd. I kommande steg blir gallringen dock stor, 40 skall bli 8.

Genom spel i en A-grupp tog sig två Lugilag, Ystads IF, IFK Malmö, Åhus, HK Kristianstad, Ankaret och Lödde vidare.

I en B-grupp, i ett uppsamlingsheat om ni vill, vann OV och Staffanstorp och därför finns tio Skånelag bland de 40 i nästa omgångs A-grupper.

I mitt inlägg om den danska dominansen i friidrottens Pallasspel koncentrade jag mig kanske för mycket på numerären.

Men de danska aktiva presterade också riktigt bra resultat. Ida Beiter Bomme satte till och med ett Pallasspelsrekord på 60 meter häck. I finalen nådde hon 8,22, efter att i försöket tangerat det förra rekordet, 8,23. Det var från år 2000 och sattes då av Susanna Kallur. Så det var inget ”skitrekord” vilket som helst.

I loppet deltog sju danskor och en tjej från Kalmar.

***

Ibland förklarar ansvariga ledare och tränare från skånska föreningar att konkurrensen här nere söderöver är för klen och att man därför föredrar tävlingar någon annanstans. Resonemanget gäller inte enbart Pallasspelen utan rent generellt, inne som ute.

Följden blir naturligtvis urholkade startfält med minskad inspiration. Ännu håller Pallasspelen så hög standard att tävlingen borde vara utvecklande för den skånska eliten. Det anser i alla fall jag.

Jag har en känsla av att skånsk friidrott inte drar åt samma håll. Man hjälper inte varandra. Exemplen är många under de senaste åren.

Danskarna räddar inomhustävlingarna i Malmö. De tyska ungdomarna, för att ta ett annat exempel, den största utomhustävlingen Öresundsspelen.

Skall det behöva vara så i ett distrikt med drygt 1,3 miljoner innevånare?

***

(Tack Göran Mörkeberg för din info om Ida Beiter Bomme, som gav inspiration till detta inlägg.)