Måndag eftermiddag och man känner en viss abstinens, ingen EM-handboll.

Samtidigt känns det skönt, det blev lite väl mycket, 51 matcher totalt för min del.

Jag har förstått att jag inte är ensam om denna (över-)konsumtion. Handboll på landslagsnivå – det gäller båda könen – och då speciellt de internationella mästerskapen fascinerar den stora idrottsallmänheten.

Och det är väl bara att medge att det varit sällsynt många dramatiska avgöranden. Men tyvärr också med diskussion om domarstandaren. Eller om svårigheterna att hitta rätt i alla gränsfall. Jag har alltid hävdat att handboll är den svåraste bollsporten att döma. Årets EM har inte fått mig att ändra uppfattning.

Det svenska domarparet Mattias Wetterwik och Mirza Kurtgagic gjorde, när jag såg dem, två mycket bra insatser. Varför de inte fick fler matcher förstår jag inte.

***

Under Sveriges bronsmatch mot Tyskland var jag irriterad. Det spel svenskarna visade upp, speciellt före paus, var av högsta finalklass med Andreas Palickas målvaktsspel som en extra krydda. Sverige var värt att vara en part i EM-avslutningen.

Jag hoppas verkligen att få slippa se det makedonska paret i en viktig match i framtiden. Dessa två arroganta herrar förhindrade en svensk finalplats genom sitt agerande i mötet mot Frankrike

***

Sverige visade än en gång att vi åter har ett stabilt lag i topp-6 i världen. De sex stora sett över en femårsperiod är Frankrike, Danmark, Sverige, Spanien, Kroatien och Norge. Nu fallerade främst Spanien och delvis mer eller mindre Norge och Kroatien.

Var det en tillfällighet eller ett bevis på en ökad europeisk bredd? Tyskland borde kunna etablera sig som en stabil medaljaspirant. Från och till har Nederländerna, Slovenien, Portugal, Serbien och Ungern varit uppe och nosat i toppen men ännu inte lyckats nå bra placeringar några mästerskap i följd. I år sällade sig Österrike till sällskapet.

Island, deras prestationer måste man alltid beundra, tillhör alltid skiktet kring position 10.

Och jag ser gärna det unga Färöarna i fler EM-slutspel.

***

I förhandsspekulationerna såg vi väl alla Sveriges toppbredd som en favör i medaljakten. Bedömningen var korrekt. Frankrike och Sverige använde sina trupper bredast över de nio matcher som slutspelslagen hade. Glenn Solberg, Michael Apelgren och Tomas Svensson skall ha all cred för hur de matchade truppen. Den viktiga fingertoppskänslan visade de prov på.

***

Redan på onsdag har Handbollsligan återstart med full omgång. Kommer PR från EM att ge önskad publikeffekt?  Tyvärr tror jag inte det. EM-stjärnorna finns inte på hemmaplan. Men de blivande kan ju alltid vara intressanta att följa i sina första steg mot den internationella scenen.

Hur överlever en sport med så många tveksamma domslut?

Jag tänker naturligtvis på handboll.

Sådana tankar har jag haft många gånger och framfört dem i denna anspråkslösa blogg. Samma funderingar har faktiskt framskymtat några gånger de senaste veckorna under det pågående EM-slutspelet. Och hur många gånger har tv—kommentatorer och experter, med ett betydligt mer handbollsvant öga än mitt, använt just ordet tveksam vid de otaliga avblåsningar som förekommer i match.

I går nåddes förstås kulmen i mötet mellan Sverige och Frankrike med tre tveksamma/felaktiga domslut inom 15 sekunder. Alla mot svenskarna. Det är osannolikt. Detta i en värld, där man skärpt reglerna den sista halvminuten och tillåter videogranskning för alla oklara situationer.

Efter vad jag förstått av kommentarerna efter den avslagna svenska protesten är det domarna som själva skall avgöra när de behöver videohjälp. Ja, du …

Det finns ju matchdelegater, som gärna hoppar in och vill synas. Kan inte dessa kostymklädd herrar (det finns även några damer i kjol) få ett ord med i laget?

Tre avgörande domslut på 15 sekunder visar förstås även på den extremt hårda arbetsbelastningen på de två domarna. Det finns matcher, då de tar över 100  beslut. Dags för fler domare?

***

Sen är det förstås inte vältajmat av mig – och andra – att fundera över handbollens överlevnad med tanke på publiksuccén i Tyskland och det stora tv-intresset här hemma.

För dramatik bjuder verkligen handboll på.

***

Och mitt ilskna fredagsbeslut: Nu skiter jag i resten, har jag skippat.

Så i morgon sätter jag mig i tv-fåtöljen och hejar fram en svenskt brons. Och sent ett franskt guld. För det var den chansen Sverige var förtjänat att ta.

Så återstår fyra lag i handbollens EM.

Tre av de främsta favoriterna, Danmark, Frankrike, Sverige, kanske just i den ordningen, och så hemmanationen Tyskland.

Det sista intrycket brukar vara det bestående. Och det var ju inte speciellt imponerande för de tre förstnämnda. Speciellt inte för Sverige, vars insats mot Norge var direkt pinsam. Nu betydde förstås resultatet inte något, det är en förklaring. Gång efter gång poängterar vi viljans betydelse i handboll. Är den inte på topp blir det inte bra. Men Norgeinsatsen var under skamgränsen.

Men sådana här genomklappningar är vanliga i den här sporten, till och med i de stora mästerskapsfinalerna.  För att ta de senaste. 2013 vann Spanien VM-finalen över Danmark med 35—19, året efter var våra danska vänner ute i samma orkan i EM-finalen mot Frankrike, 32—41.

Förvisso ingen tröst, men så ser det stundtals ut i handbollsvärlden även när stornationerna möts.

Exemplen kan mångfaldigas.

Därför ser jag med optimism fram mot fredagsmötet mot Frankrike. Visst fransoserna har imponerat med sin spets och bredd, styrka och snabbhet. Men i den sista segermatchen mot Ungern, 35—32, såg man lagets svaghet. Man vilade sin förstemålvakt Samir Bellahcene och de alternerade ersättarna övertygade inte alls. Bellahcene har stundtals varit riktigt bra i EM, men som det sagts i förhandsdiskussionerna: Målvaktsposten är Frankrikes svaga punkt.

Låt vara stark, men ändå.

Med andra ord det gäller att vinna målvaktsmatchen. Och trots alla Tobias Thulins belackare tycker jag vi har ett bra målvaktspar. Med en utvilad Andreas Palicka som klar etta.

***

Så jag ser fram emot en EM-final på söndag mot Danmark. Med svensk revansch från huvudrundan. Inte förlorar Sverige två matcher på raken mot danskarna.

Debaclet mot Norge ändrar inte mitt utgångstips.

Det är mycket handboll nu.

Nästan för mycket – jo, faktiskt.

Men med alla ovissa, spännande matcher i EM vågar man inte hoppa över några. Någon har jag missat, men inte många. Men det känns skönt att det nu blir några EM-fria dagar före finalsöndagen.

Men den vardagliga handbollen går på högfart. Bland annat har USM för Flickor   klarat av steg 3. 20 lag återstår, fem av dem är skånska: Lödde, H 65 Höör, Ystads IF, Eslövs IK och IFK Malmö.

När den svenska startuppställningen presenteras i EM är det tydligt vad en klubbredd betyder. Många av spelarna har mindre kända klubbar som sin moderklubb. Här nere i Skåne är det välkända handbollsorter som har lag kvar i F 16-gruppen. Men hur viktigt är det inte att Lödde, Höör och Eslöv år efter år producerar talanger. Glädjande är förstås också att Ystad nu även har topplag på dam- och flicksidan.

Malmö är över tid inte känt för någon stabil damverksamhet. Nu har både IFK och HK Malmö flicklag. H 65, YIF och EIK har elitlag. Lödde i division 2 och IFK Malmö i division 4 lär dock få se de främsta talangerna försvinna till höge nivåer. Men att driva en bred sektion, där ungdomarna då och då får tävla mot den svenska eliten, är väl så gott som något.

Så ser stora delar av svensk idrott ut. Den jag älskar.

Jag hade i ett tidigare inlägg mitt önskescenario klart, knapp förlust, 27—28, mot Danmark i går och så revansch i finalen söndagen den 28 januari.

Okej, jag medger att hindren är många före EM-handbollens önskefinal, Sverige—Danmark. Önskefinal, ja, ur nordisk synvinkel. Övriga ser nog att Frankrike blir danskarnas motståndare i avslutningsmatchen.

Portugal i morgon kan nog bli svårt att besegra. Portugiserna har visat klass på många positioner. Sen skall vi inte bortse från Norge. De här hindren tror jag svenskarna klarar.

Jag tycker att Sverige som lag har övertygat. Det finns kvalitet och bredd. Och inte minst moral. Hur lätt är det inte att ge upp med fyra minus mot de regerande världsmästarna?

***

Ett slutspel är tufft, nio matcher, förhoppningsvis, på 19 dagar kräver att lagledningen har koll på slitaget. Inte minst på målvaktspositionen. Ingen målvakt klarar av en belastning 9x60 minuter. Målvakterna måste alternera.

Läste på en facebookstråd att Tobias Thulin fick tuff kritik för sin insats under den första halvleken. Han var inte bara dålig just i går utan hans sätt att jobba inte är av världsklass. Var och en har sin personlighet, det finns olika sätt att bli en toppmålvakt. Du blir inte målvakt i Bundesliga i Magdeburg och Stuttgart eller dansk mästare i GOG och med strålande insatser och guld i de europeiska klubbturneringarna utan att hålla hög klass. Om än inte i alla matcher, så oftast.

Jag har inga band med Tobias Thulin men känner olust inför känslomässig kritik, grundad på okunnighet. Två av världens bästa målvaktare Niklas Landin och Andreas Palicka var i går inte ett dugg bättre. Landin till och med betydligt sämre.

Kritik skall vara relevant. Inte känslomässig

***

Matchen visade på ”omöjligheten” att rättvist döma en tuff handbollsmatch på denna nivå.

Jag har försökt ta reda på när domarna får ta videohjälp. Har inte hittat de exakta reglerna. Mål eller mål och om ett slag i ansiktet skall ge två minuter eller rött kort direkt. Det har jag lärt mig tidigare. Och i går att man även kan kolla om lagen använder sig mer än fyra passningar efter en passivitetsvarning.

Vad mer?

Jag förstår att man måste begränsa möjligheterna. Skulle alla tveksamma – ett ofta använt ord av tv-kommentatorerna – domslut granskas hade matcherna dragit ut i det oändliga.

Men visst skulle man vilja se danske världsstjärnan Mathias Gidsels stegisättningar i slow motion. För visst luktar det stegfel då och då.

***

EM-fortsättning följer om några timmar.

Det finns en massa klyschor inom idrottens värld, mer eller mindre trovärdiga.

En är: Varje match lever sitt eget liv.

Så är det naturligtvis. Det är bra att ha i åtanke inför morgondagens EM-möte i handboll mot Danmark.

Med stor möda och briljant målvaktsspel (Andreas Palicka) vann Sverige med ett mål över Nederländerna. Två dagar senare segrade Danmark med tolv över holländarna. Och genast är gemene man framme och poängterar klasskillnaden mellan Danmark och Sverige. Visst, våra grannar på andra sidan Öresund är världsmästare och ett djäkligt bra lag.

Den stora differensen gentemot Nederländerna är till stor del vilseledande. Matchen var ytterst jämn i 40 minuter, Nederländerna var till och med i ledning vid några tillfällen. I sin överambition ville en av turneringens storstjärnor, Luc Steins, själv ta igen ett tvåmålsunderläge och gjorde under knappt två minuter tre ödesdigra bolltapp med tre danska kontringsmål som omedelbar följd. I ett underläge på fem försvann all den vilja i försvarsarbetet som är en nödvändighet i handboll.

Jag menar att Danmarks storvinst mer berodde på motståndarnas kollaps än på den egna styrkan.

Därmed inte sagt att Danmark inte var bra.

Men som sagt: Varje match lever sitt eget liv.

***

Sveriges vinstmöte över Slovenien, då?

Experter och annat löst folk har ihärdigt framfört åsikten att Sveriges trupp är exceptionell stark toppmässigt. Jag tillhör dem, vilken kategori får ni själv avgöra. I går kom en ny bekräftelse. Visar någon en något sämre dagsform – naturligt med detta täta matchande – stiger alltid någon annan fram. Den kväll det klaffar för alla – eller i alla fall de flesta – blir det riktigt bra.

Varje match lever sitt eget liv.

***

Sverige—Danmark, då?

Visst har Sverige möjlighet att rubba danskarna. Det är ju ett Supercupmöte, världsmästarna mot Europamästarna. VM och EM rankas i allmänhet likvärdigt.

Men att vinna två matcher i följd över danskarna ter sig svårt.

Ett önskescenario, knapp förlust i morgon men via full poäng mot Portugal och Norge en klar andraplats i gruppen och därmed säkrad semifinalplats.

I den kommer den första urladdningen och vinst mot antingen Frankrike eller Kroatien (avgörs senare i kväll, men kan även bli Tyskland). Så blir det då revansch mot Danmark den 28 januari. Det blir den kvällen det fungerar för alla i truppen.

Låter bra! Eller hur?

Förspelet är klart, grundomgången i EM-handbollen är avklarad.

Redan i eftermiddag börjar förfesten, huvudrundan, innan det är dags för finalfesten den 26 och 28 januari.

Det har redan blivit några timmar i tv-fåtöljen. Det har varit några spännande matcher med stor dramatik. Och överraskningar. Som att Spanien, av alla, inte avancerade, ett Spanien som i de sju senaste internationella mästerskapen tagit sex medaljer. Bra att ha i åtanke om nu även Sverige skulle hamna utanför prispallen. I ett handbolls-EM sitter medaljerna högt.

***

Alla idrotter har en förhoppning om en större bredd. Österrikes insats med kryss mot såväl Spanien som Kroatien var kanske ett steg mot en mera permanent plast på toppscenen.

Ungern tappade inga poäng på sin väg mot huvudrundan. Man har länge väntat att ungrarna skall ta ett ytterligare steg på rankinglistan. Dags nu?

Färöarnas insats är naturligtvis imponerande. Elias Skipagötus exceptionella förmåga har man lärt sig uppskatta under säsongerna i Sävehof, men att det fanns så många fler unga spelare på Atlantöarna att man kan oroa i ett slutspel i EM, det var det väl få som anade. Skipagötus förmåga att bestämma tempot i matcherna är imponerande. Låt vara att det stundtals går långsamt.

Island klarade sig som oftast vidare och det inger alltid respekt.

Den stora besvikelsen är Polen, ja, förutom då givetvis Spanien.

Vem har då övertygat mest? Jag har ännu inte sett Danmark, vars möten kolliderat med Sveriges. Inte heller Norge har jag sett, deras resultat har inte direkt imponerat.

Mötet Frankrike—Tyskland, 32—30, var en tuff tillställning, där båda lagen visade hög klass, speciellt fransmännen i de avgörande momenten. Men ett kryss mot Schweiz visar på sårbarhet.

***

Sverige, då? Första målet att nå huvudrundan med två på poäng infriades, om än med möda. Men glöm inte att Nederländerna, denna fantastiska idrottsnation, sedan några år tillhör skiktet precis under de absolut bästa i världen. Holländarna kommer att skärra fler lag än Sveriges.

Det som gav en viss oro ur svensk synvinkel var att ingen av de två uppställningar man konsekvent litat på i såväl genrepen eller i de två inledande EM-matcherna lyckades helt ut. Och, kanske än märkligare, de fick inte ens spela tillsammans.  Den uppskrivna, och det har varit berättigat, bredden kom så att säga aldrig upp till bevis. Det gjorde mig lite konfunderad. Behövdes det så lite av gnissel i spelet för att ändra på de uppgjorda planerna?

I kväll är det upp till bevis mot alltid besvärliga Slovenien.

Handbolls-EM tar sin tid.

Visst har det varit en del matcher, där man med fog kan fundera över bredden i den europiska handbollen för att dagen efter får uppleva det som gör idrotten så fascinerande, matcher där de små utmanar och till och med vinner över de stora och etablerade.

Det finns all anledning att återkomma efter att det första gruppspelet är avklarat.

***

Ungdomsidrotten har fullspäckat program under storhelgerna. Bollsportsturneringarna är många.

Handbollen har kommit igång med sitt USM. I helgen avgjordes Steg 3 för 14-årspokarna. Det gick bra för Skåne. I just 14-årsklassen har handbollen ett extra sympatiskt system. Inga lag skall bli utslagna. Efter varje steg får lagen en ny nivå att spela på. Systemet ger dock inte avkall på vikten av tävling. I steg 5 skall åtta lag ha utkristalliserats för att tävla om USM-titeln i maj i Uppsala.

En nackdel med utformningen är att den är dyr för klubbarna – och föräldrarna. Många matcher med resor och mat och uppehälle kostar inte så lite.

Ju mer man sätter sig in i ungdomsidrottens ekonomi desto mer ser man av den stora faran, den ekonomiska segregationen.

Fick i veckan en uppgift att 9-åringar måste betala 2 500 kronor per termin för att vara medlem i en av Malmös fotbollsklubbar.

***

Åter till steg 3, nivå A. I åtta 4-lagsgrupper kvalificerade sig de tre främsta till Steg 4. Det klarade IFK Malmö, Ystads IF, OV Helsingborg, Eslövs HF och Lugi 2 som poolettor, Dalby IF (Bravo!), Kävlinge och Ankaret (Bjärred) som tvåor och Lödde Vikings som trea.

Från nivå B tog Lugi och H 43 Lund, som vann var sin grupp, sig åter upp till nivå A. Det innebär att tio av de 32 lag som kan komma till Uppsala är skånska.

***

Steg 3 för 15- och 16-åringar i basket börjar nu i januari. 16 lag återstår per åldersgrupp. Märk att basketen har ettårsintervaller mot handbollens två.

Malbas har lag kvar i alla fyra grupperna, Eos i F 15 och F 16, Lobas i F 15 och P 15 och Helsingborg och Trelleborg ett vardera i P 16.

Med andra ord inte alls handbollens bredd.

Men liksom handbollen är basketen stark i Lund (Eos, Lugi, H 43) och Lomma (Lobas, Ankaret).

Rent generellt är Lunds ungdomsidrott stark.

***

Basketen är Stockholmsdominerad.

Av de 64 lag som skall spela i Steg 3 är 31 från Storstockholm, 10 från Skåne och 23 från övriga Sverige.

Skåne hade behövt fler satsande föreningar.