”Läggematcher” har bara förlorare.

Som i går när FC Rosengård kom med sitt B-lag i hemmamötet mot guldjagande Hammarby.

Stockholmslaget utklassade Rosengård, det blev 1—5, Malmölagets största förlust hittills i den högsta serien. Rosengård förklarade sin uttagning med att man vill koncentrera sig på onsdagens returmatch mot Subotica i kvalet till Champions League. I veckan vann Rosengård med 2—1 i Serbien.

Lagets tränare Joel Kjetselberg urskuldade sig med att i Sydsvenskan förklara:

n  Vi ställde upp med det bästa laget vi kunde för dagen.

Löjligt!

Den store förloraren är naturligtvis Rosengård själv. Var finns trovärdigheten? Man måste förstå irritationen hos Häcken och Linköping, Hammarbys guldkonkurrenter, som får se Rosengård mer eller mindre ge upp matchen och till och med få se Hammarby skaffa sig en förbättrad målskillnad. Trots att Rosengård haft en sällsynt svag säsong har ett ordinarie, motiverat lag poängchans hemma mot Hammarby.

Publiken som sökt sig dit i olustiga vädret kände sig lurade, alla vi tv-tittare och de som satsat en peng på Svenska spel. Vad tycker förresten spelbolaget, Svenska Fotbollförbundets huvudsponsor, om att en av landets toppklubbar agerar så här?

Men det stora misstaget är givetvis FC Rosengårds sportsliga lednings. Den, om ingen annan med sin erfarenhet av många års europeiskt deltagande, borde veta att det kommer perioder med intensivt matchande och att det då fordras breda trupper med spets.

Rosengård har inte detta i år och tydligen anser man att många av de bästa inte klarar av att försvara en 2—1-ledning hemma mot ett beskedligt serbiskt lag utan en hel vecka utan matcher.

***

Sydsvenskans krönikör, ofta moralens väktare när det gäller kvinnlig idrott, tycker att Rosengårds förfarande var helt rätt. Han pekar på risken att Sverige kan gå miste om en tredje plats i kommande CL-kval om varken Häcken eller Rosengård tar sig vidare. Och som en följd av detta eventuella olycksscenario kommer Allsvenskan att missa i rankning med innebörden att svenska spelare får svårare att få engelska kontrakt och att det blir svårare att locka hit utländska spelare.

Tänk vad ädla tankar det frodas inom FC Rosengård! Här tänker man mer på svensk damfotboll än på sin egen heder och trovärdighet.

***

Men tänk om laget på onsdag åker mot Subotica!

I dag är det dags att granska damfriidrotten i Skåne ur ett statistiskt perspektiv.

Motsvarande granskning på herrsidan gav inga positiva resultat, sett över hela spektret, alla grenar, topp och bredd. Jag vågade konstatera att skånsk friidrott på herrsidan aldrig varit sämre än 2023. Jag pratar seniorer och ur svensk synvinkel. Och vågar påstå att situationen inte är ljusare på damsidan.

Det finns bra grenar och sämre.

Skånsk sprinterlöpning är av toppklass. Sverigeeliten på 100 och 200 meter finns i Malmö AI, och delvis i IFK Lund, och här finns också bredden,

54,10 av MAI:s Josephine Risberg Thoor på 400 m är bland de bästa i landet, men endast tre löpare under minuten skvallrar om obefintlig bredd.

Lika illa är det på 800 m, MAI:s Maria Frejs 2.03,79 är bra, statistiktvåan har närmare tio sekunder sämre tid.

4.39,19 är bästa tiden på 1 500 m, totalt sex under 5 minuter ger inga indikationer på en ljusare framtid.

16-åriga Freja Bjerström från Björnstorp löpte 3 000 m på 9.42 och där finns ett framtidshopp.

17.18 respektive 36.46 som topp på 5 och 10 000 m visar på en klen standard och det är anmärkningsvärt att de flesta och bästa tiderna är uppnådda av veteraner.

Precis som för herrarna är korta häcken (100 m) toppmässigt bra, ettan och sex tjejer bland 25 främsta i landet, däribland de duktiga mångkamparna från MAI Angela Richmore och Erika Wärff. Dessa båda fyller många luckor i många grenar i statistiken.

Endast fyra damer har prövat på 400 m häck, 60,46 som bäst, nästa över 64 sekunder.

Ett resultat är noterat på 3 000 m hinder, 12,23.

Matilda  Nilsson från IFK Lunds 1,82 i höjd ger en plats i Sverigetoppen, Angela Richmore och Erika Wärff fyller på med resultat över 1,70, men att endast fem totalt klarat 1,60 inger betänkligheter.

Tre tjejer har resultat, 4,00, 3,92 och 3,81, strax under svenska eliten i stav, men bredd saknas, bara ytterligare tre resultat över 3 meter.

I längd räcker 5,92 till en skånsk topplacering. Tian har 5.36, verkligen inget att yvas över.

Tresteg är inte heller bland damerna en populär gren, få och måttliga resultat, 11,89 som bäst.

I kula glänser MAI:s Fanny Roos, Europatopp med 19.29 Glappet till tvåan är stort, närmare fem meter, Richmond.

14 meter skiljer ettan MAI:s Matilda Erikssons 56,62 i diskus från tvåan.

Åhustjejen i landslaget Thea Löfström, tävlar för MAI, har årsbästat i slägga, 66,95, tvåan 48.45

I spjut leder mångkamparna Wärff, 48,58, Richmore, 46.51, statistiken, två ytterligare över 40 m, två veteraner med SM-medaljer när det begav sig, Ellinor Widh, då Pallas nu Heleneholm, och Malin Malmgren (före detta Andersson), Heleneholm.

***

Det har kommit några kommentarer och funderingar kring min förra artikel i ämnet.

Finns kanske anledning att återkomma.

I går såg jag två dammatcher i fotboll, svensklagen Rosengårds och Häckens kvalmatcher till Champions League.

Det var aftonbladet.se som bjöd denna regniga onsdag. En nätprenumeration på AB är en nödvändighet för oss som vill få lite vidgade vyer om handbollen i landet. Johan Flinck ger oss det. Vi skall inte glömma handbollskanalen.se.

Jag är så innerligt trött på Sydsvenskans fokusering på Malmö FF och tränaren Henrik Rydström. I dag toppar man en sida med att Stefano Vecchia inte kunde bada i veckan.

Men hallå!

***

Åter till fotbollen!

Rosengård vann borta med 2—1 mot serbiska Subotica, Häcken fick 2—2 hemma mot Twente från Nederländerna. Det var första mötet av två.

Det var inga höjdarmatcher precis. Den fina fotbollen från VM finns fortfarande i minnet.

Seedning är av ont och gott. Man vill givetvis ha så kvalitativa bra lag som möjligt i slutspelet. Lag med tidigare meriter gynnas, uppstickare får svårare kvalväg. Jag lägger inga värderingar i rätt eller fel. Konstaterar bara.

Rosengård var seedat, inte Häcken. det gav utslag. Det var klasskillnad på Subotica och Twente.

***

Damfotbollen har kvalitetsmässigt internationellt blivit klart bättre. Intresset har publikt stegrats.  Östeuropa har dock inte hängt med, varken på landslags- eller klubbnivå.

Subotica hade kvaliteter, oroade Rosengård inledningsvis och under korta perioder men serbierskorna hade inte den bredd som behövs i dessa sammanhang. Har svårt att se att Rosengård kan missa avancemang.

Häcken—Twente höll ett helt annat tempo. Skönspelet uteblev. Dramatik och intensitet blev behållningen. Tyvärr kom gästernas båda mål efter två grova individuella misstag i inte speciellt trängda lägen.

Det blir svårt för Häcken att ta sig vidare, i synnerhet som lagets genomgående bästa spelare Ellen Rubensson fick en tillsynes allvarlig skada.

***

Det hade varit bra för svensk klubbfotboll om Häcken avancerar. Laget är ungt och startade i går med en enda utländsk spelare, bytte sen in tre.

Rosengårds startelva var betydligt äldre och i går inledde man med fem spelare med utländska pass, bytte in tre. Receptet har varit mycket framgångsrikt för klubben men med en hårdare konkurrens utifrån har gästarbetarna numera inte den kapacitet som gör Malmöklubben till ett mästarlag.

Jag vet hur den moderna fotbollsvärlden ser ut, men har kvar den naiva tron att många, unga, svenska spelare i toppklubbarna på sikt utvecklar den inhemska fotbollen.

Friidrottssäsongen, arenadelen, är slut. Årsstatistiken för Skånes del är klar.

Sammanfattningen är enkel: Skånsk friidrott på seniorsidan har i modern tid aldrig varit sämre än 2023.

Jag har granskat den ur ett nationellt perspektiv och sett till både topp och bredd.

 I dag tittar vi på herrarna.

100 och 200 meter är helt okej. Malmö AI, främst, och IFK Lund har sprinters i svensktoppen. Lunds Erik Erlandsson är trea på 200 m med 20,80. Hygglig bredd.

400 m har en godkänd topp, med MAI:s Kasper Kadeståls 46,74 som bäst, men bara sex löpare under 50 sekunder och tian på 51,14 visar på en beskedlig bredd.

800 m med ett årsbästa på 1.52,81 och endast elva löpare under ”skamgränsen” 2 minuter är inga siffror att vara stolt över.

(1965 hade Skåne 29 löpare under 2 minuter. Kan tänka mig att det var fler några år under 1970- och 1980-talen, då skånsk medeldistanslöpning hade en glansperiod. I ögonblick då jag vill kolla mitt minne saknar jag Idrottsmuseet i Baltiska hallen, där alla årgångar av Sverigestatistiken fanns i det förnämliga biblioteket, musetts stolthet. Nu finns biblioteket i källaren på Stadsarkivet, inte lika lättillgängligt.)

  Endast tre löpare under 4 minuter, med en bästa tid på 3.54,58 på 1 500 m imponerar inte, 4.14 som tia gör inte saken bättre.

3 000 m löpes numera sällan. Årsbästa i Skåne är 8.42, enda tiden under 9 minuter.

Johan Glans (fd Leandersson) från MAI tillhör skiktet under Europaeliten på 5 och 10 000 m och hans 13.36 respektive 28.25 är alldeles utmärkta tider men bakom honom är det betänkligt tunt, tvåan har 2 respektive 4 minuter sämre tider.

 3 000 m hinder har aldrig varit en bred gren i Skåne. Tre löpare har testat, ettan 9,13 av unge MAI-aren Marcus Asker är med skånska mått mätt bra.

På 110 m häck dominerar MAI i Sverige med två löpare under 14 sekunder och ytterligare tre under 15. Bakom är det tunt. Statistiken visar att bara åtta löpare noterat resultat.

Lika många har testat på 400 m häck. Landslagslöparen Viktor Bondessons 50,93 sticker ut. Tvåan är klart distanserad, 56,94.

Ingen höjdhoppare har klarat 2 meter, bästa är 196 och 194, sex har resultat på 180, tian 177.

Lika illa är det topp- och breddmässigt i stav med 435 och 431 som bäst och 316 som tia.

Lite, men inte mycket, bättre är det i längd med 732, 724 och 709 som bästa resultat. 624 räcker till plats 10

Tresteg är ett sorgebarn. 13.27 och 13.14 som bäst säger det mesta.

Wictor Peterson, MAI nuddar toppen i Europa i kula med sitt årsbästa på 20,67. Tvåans 16.80 är i ett skånskt perspektiv okej i dessa dagar. Treans 13,28 visar på den klena bredden.

Wictor kastade diskusen 54,21 i en klubbmatch. Statistiktvåan når 40,51.

I slägga är årsbästat 45,25. Nog sagt.

Och i spjut 58,80. Nog sagt.

***

Med denna korta redovisning som grund anser jag mig ha fog för mitt påstående att skånsk herrfriidrott, sett över hela spektret aldrig varit sämre än 2023.

***

Inom kort kommer en genomgång om damsidan.

I morse hänvisade Sydsvenskan mig till nätet.

I alla fall indirekt.

I helgen avslutas fotbollsserierna i Skåne från division 4 och neråt. Några avgjordes i går. Men inte en enda tabell redovisades. På herrsidan är det bäst att tillägga. Damernas division 3 fanns nämligen med.

Under hela säsongen har man vecka efter vecka, i alla fall sporadiskt, kunnat följa sina lags tabellplaceringar, men när det var som allra mest intressant, då sviker tidningen.

Jag ser att det är trångt på resultatsidorna men det finns prioriteringar som i min värld tyder på stor okunnighet om läsarnas intresse. Hur många tar exempelvis del av de allsvenska damlagens laguppställningar?

I dag sviker Sydsvenskan småklubbsvärlden och dess många anhängare.

***

När jag ändå är på misshumör kan jag väl fortsätta.

Allsvenskan för herrar är inne i ett avgörande skede. Malmös idrottsliga flaggskepp Malmö FF är i högsta grad involverat i guldstriden. Jag förstår läsintresset kring klubb och lag. Inför dagens svåra bortamöte mot Kalmar FF har Sydsvenskan haft fem förhandsartiklar om matchen, två i fredags, en i går och två i dag. Två av dem, ganska likartade, är vinklade på

Henrik Rydströms besök i den stad som förknippas med hans fotbollskarriär både som spelare och tränare.

I alla dessa artiklar inte ett ord om Kalmar FF. En av lagets bästa spelare på sistone har varit MFF-bekantingen Dennis Hümmet. En pratstund med honom vore intressant. Och hur pass återställd är nyckelspelaren Romario? Är han redo för 90 minuter?

Men det är som vanligt allt ljus på himmelsblått, före och efter matcherna.

Jag vet att jag inte är ensam om att önska vidgade vyer i den inhemska fotbollsbevakningen.

Det finns några som menar att alla resultat i, exempelvis, fotboll alltid är rättvisa.

Fotboll går ut på att göra mål. Det lag som gör flest vinner, och gör det enligt ovanstående tes rättvist.

Men det finns faktorer som påverkar rättvisan, domarinsatsen.

Som i går när Häcken förlorade med 1—0 mot Qarabag från Azerbajdzjan i Europa League.

Låt mig först som sist konstatera att Qarabag var det bättre laget, inte minst fysiskt.

Men alla pratar om att mål, kanske speciellt det första, förändrar matchbilden, ger andra taktiska förutsättningar. Häcken fick inte denna möjlighet, berövades en straff (inte garanterat mål, men väl den yppersta av målchanser) vid 0—0. De som också menar att VAR skapar rättvisa måste väl också fått sig en funderare. För ingen kan väl mena att fällningen av Mikkel Rygaard skedde utanför straffområdet?

Sen kan man också undra över varför den österrikiske domaren inte VAR-granskade armbågen mot Rygaards ansikte. Vid risk för direkt rött är det tillåtet att studera händelser på hela plan.

Skall svenska klubblag hävda sig på denna höga europeiska nivå får domsluten inte gå mot laget, som nu på Ullevi.

Qarabag var ett bra lag med starka, snabba och tekniska spelare. I närkampsspelet räckte några av hemmaspelarna inte till. Häckens konstruktiva mittfält fick inte den tid på sig som i Allsvenskan och sällan har man sett så många felpassningar från tvillingarna Gustafson och Mikkel Rygaard som i går.

Likväl hade svenska mästarna poängmöjlighet in i det sista.

Det blåser hårt på toppen och med tveksamma domslut mot sig blir motvinden alltför hård.

Läste för några veckor sedan att det lag som leder Allsvenskan med nio matcher statistiskt också blir svenska mästare.

Nu fyra omgångar senare ser jag, okej på ett annat forum, att leder något lag med fem matcher kvar så vinner man också guldet. Problemet är att det i år inte är samma lag som ledde då, Elfsborg, som det som leder nu, Malmö FF.

Vad skall man tro?

En sådan ”analys” att förutse en sluttabell ger jag inte mycket för.

Sannolikheten att statistikprofetiorna slår in är förstås större ju färre matcher som återstår. Samtidigt är det en omöjlighet att jämföra olika säsonger. MFF har exempelvis att möta båda sina svåraste konkurrenter, Häcken borta och Elfsborg hemma. Givetvis både en fördel och nackdel. MFF har sitt öde i egna händer.

Nu skall jag bli ologisk och hänvisa till statistik, till årets MFF-möten mot topp fyra, kryss och förlust mot Djurgården, oavgjort mot Häcken och noll poäng mot Elfsborg. Skall det bli guld till Malmö måste laget vinna även mot en toppkonkurrent.

I spekulationerna kring guldet räknar de flesta bort mästarna Häcken. Visst fem poäng är många att ta in på MFF, men matchen på Bravida kan bli avgörande. Jag tycker att Häcken nu hittat rätt i sina ersättningar efter de tunga sommartappen. Trots 0—4 mot Leverkusen i Europacupen gjorde man en riktigt hygglig match och 0—1 mot Kalmar speglade inte händelserna på plan. KFF-målvakten Richardo Friedrich gjorde sin bästa match för säsongen.

Jag anser också att Häcken har Allsvenskans bredaste trupp. MFF:s bänk har inte, sett till bredden, imponerat på sistone även om unge Adrian Skogmar senast mot BP var en intressant och spännande bekantskap.

Häcken har fyra av sina fem återstående matcher på favoritunderlaget konstgräs.

Nackdelen är förstås att laget hat tre Europamatcher före den allsvenska avslutningen den 12 november.

Men Häcken kommet att gäcka statistiken.

I helgen hade 16-årsflickorna sin första omgång av sitt SM i handboll.

Elva av 20 skånska lag tog sig direkt till steg 3, de övriga nio får en ny möjlighet i steg 2.

Fyra lag blev gruppettor, Eslövs IK, H 65 Höör, i dessa sammanhang alltid duktiga Lödde och Ystads IF, som numera är en komplett förening även på dam- och flicksidan.

Som tvåor avancerade OV Helsingborg, Kristianstad HK, Ankaret (Bjärred) och två lag vardera från Lugi och IFK Malmö.

Överraskningen är att IFK Malmö har två lag vidare. Klubben har byggt upp en bred ungdomssektion men med ett seniorlag för damer i division 4, nivå 6, blir det svårt att behålla talangerna i den gula dressen. Det finns många klubbar i närområdet högre upp i serierna som fullt naturligt lockar. IFK Malmö, från en lite lägre nivå, befinner sig i ungefär samma situation som H 43 Lund. Det gäller för båda könen.

Ny chans får Ystads IF lag 2, IFK Kristianstad, Lågan (Hörby), Stavsten (Trelleborg), två lag från H 43, Kävlinge och ett tredje lag från Lugi. YIF, Lågan och ett av H 43:s lag hade inte marginalerna med sig, föll alla tre på sämre målskillnad som grupptreor.

Steg 3 spelas 18—19 november,