Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 8 oktober 2017 16:53

I mina gårdagsplaner ingick att besöka Bäckagårdens idrottsplats och se division 2-fotboll, Kvarnby IK mot Österlen, 1--2.

Det blev inget besök.

För vem ställer sig två timmar i ösregn och i en hård vind utan att ha möjlighet till det minsta skydd? Så ser de ut kring de flesta av de många planer det spelas fotboll på i Malmö. Det finns ingen plats att söka upp för att inte bli dyblöt vid ett liknande väder som i går.

Att bygga ett enkelt skydd liknande det som finns exempelvis på tävlingsarenan på Rosengård kan inte kosta så mycket. Jag tycker att fotbollsklubbarna i Malmö är värda dessa investeringar. Fotbollen är den överlägset största sporten i stan. Planer i all ära. Men små trivselhöjande åtgärder är alltid stimulerande.

***

Denna effekt bygger Svenska Fotbollförbundet sina krav på. I damallsvenskan krävs det 1 000 sittplatser med viss kvalitet under tak. LB 07 och Vittsjö fick dispens. Om jag inte minns fel var det kring 800. Malmö kommun fick punga ut med en summa pengar för att uppfylla kraven på Limhamns idrottsplats. LB 07 har inte varit i närheten av att locka så många besökare vid någon hemmamatch där.

Jag missunnar absolut inte LB 07 en utökad komfort men när pengar finns, borde även klubbar utanför eliten få sin del av medlen.

***

För vem av alla bestämmande i kommunens alla instanser funderar över småklubbsidrottens problem? Som parkeringsbolagen. Vet dessa om att det till en del är stora problem att få funktionärer och ledare till tävling och träning och att få föräldrar att stanna kvar under barnens aktiviteter, just på grund av höga parkeringsavgifter kring arenorna? Föreningarna vill ha in mor och far i gemenskapen. Men de lämnar och hämtar. Och kör dubbelt så långt. Miljön!!!

Förvisso en bagatell i det stora, men likafullt ett hinder för en bättre idrott.

Trots att Malmös invånarantal ökar stadigt, så sjunker antalet idrottsaktiviteter.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 5 oktober 2017 15:48

Jag har sett mycket handboll i mina dar. På alla nivåer.

Men live har jag knappast sett ett bättre målvaktsspel än det Dan Beutler presterade i hans HK Malmös segermatch mot svenska mästarna IFK Kristianstad, 28—22.

Den officiella statistiken säger att Beutler hade en räddningsprocent på 52. Och den får man väl lita på – även om den inte är helt pålitlig alla gånger. Till dessa 52 procent skall naturligtvis också läggas det psykologiska övertag han fick på Kristianstads skytte. Fem, eller var det sex, ramträffar för gästerna skall delvis läggas på Dan Beutlers pluskonto. Och han skall naturligtvis tacka sitt försvar, rörligt, aggressivt och på rätt sida av den svåra gräns som avgör en hårdare bestraffning än ett ”sketet” frikast.

Det var en stark insats av HK Malmö, men det behövs fler insatser på denna nivå för att någorlunda säkert kunna fastslå HK:s kapacitet över 32 matcher.

mC More har gett oss handbollsintresserade möjlighet att se varje match i Handbollsligan. Jag har till en del utnyttjat denna möjlighet. Här några synpunkter så här i början av spelåret.

Det unga Redbergslid har imponerat. Där finns det utvecklingspotential på många händer. Målvakten Tobias Thulin kan i sina bästa stunder var lika suverän som Beutler.

Sävehof har ännu inte fått det att stämma men de rutinerade spelarna tillsammans med de unga talangerna kommer att ge ett lag som kommer att utmana i toppen.

Alingsås verkar ha kompenserat förlusten av tre landslagsmän utmärkt.

Handbollskulturen i Skövde och Eskilstuna (Guif) visar sig åter. Det är två lag på uppgång.

En titt på de två poolerna visar att topplagen från den södra kommer att gynnas av att Karlskrona och OV/Helsingborg inte verkar kunna oroa mer än sig själva. Allt annat än sex poäng mot dem vore en storsensation medan motsvarande lag i norr, Hammarby och Ricoh, på hemmaplan kan ta en och annan överraskande poäng.

Och detta duktiga Aranäs, som alltid fixar de poäng som behövs för att undvika direkteliminering.

***

Nu när poolspelet med Skånederbyna är avslutat för den här perioden, skall det bli spännande att se var de tippade topplagen står sinsemellan. I söder har det gått tippsenligt. Förutom nu Malmös gårdagsvinst mot Kristianstad. Den var svår att förutse med tanke på HK:s insatser mot YIF och Lugi[MS1] .

Ett Lugi som jag fortfarande tror kommer att missa slutspelet.

ANNONS
Av Magnus Månsson - 4 oktober 2017 21:36

Vi har väl alla haft en chef/arbetsledare som vi inte gillat helt ut.

Men de flesta av oss har likväl gjort vårt bästa. Inte minst för självkänslans skull.

Samma synsätt verkar inte råda inom den professionella idrottsvärlden. Där är det tränaren som får ta ansvaret när det gnisslar och det är hens fel om laget/spelarna inte agerar hundraprocentigt viljemässigt matcherna ut. För att ta fotbollen! Är det för mycket begärt att bra avlönade spelare skall prestera på sin egen toppnivå under 90 minuter per vecka? Trots att man kan ha en annan uppfattning än arbetsledaren.

Närmast tänker jag att Elfsborg sparkat sin tränare Magnus Haglund. Det har gått knackigt på sistone för Boråslaget, som dock haft perioder med både effektivt och sevärt spel. (Jag har sett 15 av deras allsvenska matcher.)

Men hur ser Elfsborgs trupp ut? Inför 2015 försvann Johan Larsson, 2016 Anders Svensson, Sebastian Holmén och Arber Zeneli och inför årets säsong Viktor Claesson, Markus Rohdén, Simon Hedlund och Henning Hauger. Något tidigare lämnade Niclas Huldt, Oscar Hiljemark och Stefan Ishizaki.

Inga dussinlirare precis. Tre av dem finns med i veckans landslagstrupp. Några till har förmodligen funnits med i förbundskapten Janne Anderssons funderingar.

Över tid har Elfsborg inte lyckats ersätta förlusterna. Dem man hämtat från sina allsvenska konkurrenter Joakim Nilsson, Daniel Gustavsson, Alex Deyer och Jesper Karlsson är förvisso duktiga men inte alls med samma kapacitet som de flyktade. Undantaget är Simon Lundevall.

Målvakten Kevin Stuhr Ellegaard har varit svajig i år, åldern på Jon Jönsson har tagit ut sin rätt liksom på Lasse Nilsson. Emir Bajrami är skadebenägen. I fjor fick Issam Jebali som ny i Allsvenskan ett genombrott. Fullt naturligt har han 2017 haft ett ojämnt mellanår.

De utländska spelarna Jörgen Horn och Anders Randrup är habila men inte mer.

Talangen Simon Olsson är 19 år och i den åldern är det svårt att hålla hög klass hela tiden.

Forwardsparet Per Frick, Viktor Prodell har inte den stabila målform som är ett måste för ett lag för tätstrid.

Ytterbacken Adam Lundqvists form har hackat och liksom kollegan Jesper Manns.

Sammantaget av min amatöranalys är att Elfsborg av årgång 2017 inte haft en trupp för en toppstrid. Men, som nu, en elfteplats är en underprestation. Sexa var mitt vårtips.

Men Elfsborg är alltid intressant. Med sina gedigna grund och med en av Sveriges bästa akademier kommer man alltid tillbaka och med en stomme med spelare som varit i klubben sedan tonåren. Se bara på genomgången ovan. De flesta kommer från den egna akademin.

***

Jag menar att det var underligt att sparka Magnus Haglund. Han fick inte de förutsättningar som krävs för att skapa ett topplag. Till detta är alla ansvariga, styrelse och sportchef, tränare och hans medhjälpare och inte minst spelare.

***

Oroande är dock att Elfsborg tappat över 2 000 åskådare per hemmamatch på två år. Med ett snitt på drygt 7 100 är det svårt att konkurrera med dem som har över 15 000 och till och med över 20 000.

Elfsborgs problem är större än ett tränarbyte.

Boråsregionen måste visa att de vill ha en medaljaspirant inom svensk fotboll.

.

Av Magnus Månsson - 1 oktober 2017 13:48

I förra veckan fick två fotbollstränare kicken.

Jag föredrar detta lite rakare uttryck framför det fegare, diplomatiska ”det är ett beslut i samförstånd”, framfört i ett pressmeddelande. Det är alltid samma gamla visa. Det är tränaren som offras. Trots att ansvaret för att klubbarnas inte lyckats nå sina målsättningar ligger hos alla parter – styrelser, sportchefer, tränare och inte minst spelare.

Nu skall Magnus Haglund i Elfsborg och Jack Majgaard Jensen i FC Rosengård ersättas av sina assisterande tränare. Men är dessa inte också ansvariga för de uppkomna situationerna? De har väl varit med om lägga upp de taktiska ritningarna, nominerat lagen, diskuterat eventuella byten, ja, allt som har med truppen att göra. Jag känner varken Haglund eller Majgaard Jensen, men har svårt att tänka mig att de lett sina lag utan att ta hjälp av sina assistenter. Vad har dessa att tillföra som de inte lyckats med i sina tidigare roller?

FC Rosengårds representanter säger i en intervju: Vi har olika syn på framtiden.

Utan att vilja berätta vari skillnaden ligger.

Dessutom måste meningsskiljaktigheterna ha uppdagats först på senare tid eftersom Jack Majgaard Jensen var inne på sin tredje säsong.

Rosengårds framgångar, nationellt och internationellt, har till största delen byggts på en grund av duktiga internationella spelare. Unga svenska spelare med landslagsmeriter har för att få speltid tvingats söka sig till konkurrentklubbar i Sverige. När det den utländska konkurrensen – och därmed pengarna – blivit större har Malmöklubben tvingats se några av sina främsta spelare lämna för en mera lukrativ marknad.

Var hittar man då ersättare? Tre av de senaste nytillskotten är Lotta Schelin, Anja Mittag och Caroline Seger är 33, 32 och 32 år. Inför säsongstarten var de mest uppmärksammade värvningarna Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. De är båda 29 år. I den trupp FC Rosengård presenterar på sin hemsida i dag är åtta spelare över 30 år, två 29 och en 28. Tio har utländska pass.

Åldersstrukturen pekar inte på en ljus framtid. Är det här häri Jack Majgaard Jensens och sportcheferna Therese Sjögrans/Erling Nilssons framtidssyn skiljer sig? Sjögran/Nilsson har varit huvudansvariga för spelarrekryteringen och ett intryck är att det varit mycket av kompisvärvningar med närliggande mål i ställer för en mera långsiktig planering.

Visst finns det unga framtidsspelare i FC Rosengårds A-trupp. Konstigt vore det annars, för under en lång period har klubben haft ett av Sveriges bästa U 19-lag – liksom Malmökonkurrenten LB 07.

Men viken väg väljer FC Rosengård? Den vars framgångsperiod verkar vara slut eller en där man ger större utrymme till yngre spelare, egna eller utifrån?

Av Magnus Månsson - 27 september 2017 16:18

Efter mitt senaste blogginlägg om den skånska – och för den delen också den svenska – brottningens regress, funderade jag över situationen inom friidrotten och gjorde en jämförelse.

Nu håller jag mig till Skåne. Sett över hela landet är friidrotten så mycket bredare än brottningen. I Skåne är problemen dock likvärdiga. I Skåneserierna i brottning deltar åtta seniorlag (några i laget är förmodligen under 21 år) den kommande säsongen. Till den klassiska Fyrstadstävlingen (som sedan 1977 är en klubbtävling) har Malmö Tigers och Eslövs AI, som icke ställer upp i serien, också anmält lag. Det är tillåtet att låna upp till tre brottare från andra föreningar. Det lär dessa ha gjort. Det innebär att cirka ett tiotal skånska klubbar har aktiva över 20 år.

Hur många klubbar har aktiva som deltager i arenafriidrott och är över 20 år? Tänk efter! Jag räknar inte veteraner, de över 35 år.

Jag får det till sex, sju på herrsidan, lika många bland damerna. Alltså färre än den krisande brottningen.

Ett lag i brottning har (vanligtvis) åtta aktiva. Hur många friidrottsföreningar i distriktet har så många aktivt tävlande över 20 år? MAI på herrsidan är den enda.

Min förening Heleneholms IF, breddmässigt på seniorsidan nere i en djup svacka, har i år haft fyra tävlande seniordamer, tre herrar. Och vi tillhör då likväl dem som har flest aktiva seniorer i Skåne. Några har bara en enda.

Genant. Minst sagt!

Skånsk brottning och skånsk friidrott sitter i samma kantrande båt. I alla fall bland seniorer.

***

Vid researchen – fint ord – för det här inlägget har jag hittat kanske lite intressant brottningshistoria.

Eslövs AI och Malmö Tigers har haft stora framgångar i Fyrstads. EAI har varit med i 14 finaler, därav två silver och nio brons.

Tigers var i början av 2000-talet bäst i Sverige, vann tre gånger, kom tvåa en gång.

Som stad, fram till och med 1977, vann Malmö 17 gånger, IK Sparta har varit etta sex gånger och alltså Malmö Tigers tre. Brottningen har varit en av Malmös mest framgångsrika idrotter.

***

Jag valde på måfå ut 1955. Då deltog exakt 200 lag/städer/orter i Fyrstads, 50 var från Skåne. Några ställde upp med två lag, Skivarps och Svedalas B-lag vann sina grupper. Malmö deltog vissa år med tre lag. Speciella uttagningsmatcher arrangerades.

Under storhetstiden var det prestige att vara med i Fyrstads. Klubbarna mobiliserade allt man hade.

Idrottshistoria ger intressant bakgrund.

 

 

Av Magnus Månsson - 25 september 2017 18:27

Såg någonstans att endast åtta klubbar anmält sig till årets Skåneserier i brottning.

Det har gått snabbt neråt. För åtta, nio år sedan deltog ett tjugotal, de fyra senaste kring tolv.

Det hjälper inte att påminna om att det på 1940- och 1950-talet fanns över 50 föreningar med i det skånska seriesystemet. Skåne var det stora distriktet. Det syns i listorna över OS-, VM- och EM-mästare. För att inte tala om dominansen vid SM. Det är få år som Skåne inte blivit bästa distrikt. Det är därför oroande för svensk brottnings framtid att Skåne fortfarande är det breddmässigt ledande distriktet.

Under mina år som tonåring på 1950-talet i Skurup var brottning och bordtennis de enda vinteridrotter man som man som ung kunde utöva. Och då pratar vi i brottning om ”pågar” från 15, 16 år. Knattebrottning förekom inte. Inte heller någon verksamhet för kvinnor. Den första SM-tävlingen för damer arrangerades 1995.

Före 1960-talet var brottningen tillsammans med bordtennisen, som båda kan nöja sig med mindre lokaler, de stora vinteridrotterna i landsorten. Under 1960-talet började alltfler kommuner bygga idrottshallar. Skolan ställde krav.  Fler idrotter kunde bedriva verksamhet inomhus. Konkurrensen stegrades. Nya idrotter kom till Sverige, inte minst de vi kallar asiatiska kampsporter, som vänder sig till den kategori ungdomar som gillar kampmomenten man mot man. De nya idrotterna har etablerat sig även i de mindre kommunerna runt om i Skåne.

Jag minns med nostalgisk glädje klubbmatcherna i ett fullsatt Folkets park mellan Skurups SK och grannklubbarna inom tre, fyra mil först och främst Skivarpsklubben Pantern, men även lag från Marsvinsholm, Ystad, Sjöbo, Dalby, Staffanstorp, Klågerup, Svedala, Hököpinge/Vellinge, Skegrie och Trelleborg. Ibland fick SSK även besök av någon av de mindre Malmöklubbarna, och de var många. Enighet och Sparta, storklubbarna, var för starka. Sparta fyndade förstås många gånger i Skurup, främst svenske mästaren Lennart Persson men även andra av hyfsad svensk elitklass.

Numera bedrivs herrseniorbrottning på dessa orter i större skala bara i Trelleborg (Starke), Malmö och Sjöbo/Marsvinsholm, som har ett gemensamt serielag, Marsvinsholm/Pan.

För att säkra en viss numerär – för bidrag – har brottningen precis som många andra idrotter sökt sig ner i åldrarna och inbjuder till träning och tävling ända ner i 6-årsåldern.

Resultatet är det samma som i andra idrotter. Det är ett fåtal som fortsätter upp i senioråren.

I och med tillkomsten av tjej- och dambrottare plus en på vissa orter livlig knatteverksamhet har brottningen ett hyggligt antal aktiviteter.

Bristen på seniorbrottare gör dock att det i framtiden kommer att bli svårare att rekrytera ledare och tränare med den viktiga erfarenheten av egen karriär.

Det är en fara.

***

De åtta klubbar som 2017/2018 deltager med serielag är Marsvinsholm/Pan, Bergania (Helsingborg), Sparta, Björnekulla (Åstorp), Starke, Ballingslöv, Ore (Vinslöv) och Hästveda.

Av Magnus Månsson - 20 september 2017 16:08

De unga grabbarna sviker friidrotten.

Inte bara i Malmö och Skåne utan i hela landet. Nja, kanske lite vågat att skriva ”hela landet”, men en tendens finns.

I Skåne har den negativa utvecklingen varat länge. Den accentuerades än en gånga när Götalandsmästerskapen avgjordes för en tid sedan. GM är en tävling för 13- och 14-åringar. Varje distrikt får i princip deltaga med hur många aktiva man vill i varje gren. Trots dessa generösa regler kunde Skåne bara ställa upp med elva 14-årsgrabbar och nio 13-åringar, som gjorde 24 respektive 27 starter (det vill säga tre/deltagare).

I motsvarande flickgrupper hade Skåne 22 och 24 deltagare med 46 respektive 48 starter.

I de yngre tonåren finns det alltså dubbelt så många tjejer som friidrottar på en hyfsad nivå. Och egentligen är nivån i dessa åldrar oväsentlig. Det är numerären som är det viktigaste.

Men den sneda könsfördelningen är inte enbart ett skånskt problem. Vid GM gjordes 868 starter (det är alltså en stor tävling). Flickorna svarade för 566, grabbarna för 302. I stort en skillnad på det dubbla.

Hur ser det då ut på riksplanet? Där tävlar man vid ett svenskt mästerskap från 15 år. I SM gjorde flickorna 305 starter i denna åldersgrupp, pojkarna 215.

I 16-årsklasserna var könsdifferensen mindre 238—210.

Att efter ett studerat ett år är det självfallet omöjligt att dra några slutsatser, men är tendensen den samma i övriga Sverige som i Skåne ser framtiden inte speciellt ljus ut för en hyggligt bred herrfriidrott.

Givetvis skall man inte övervärdera resultat nådda av tonåringar. Men det måste finnas ett bredare underlag i dag. Tyvärr är det svårt att i det moderna idrottssamhället locka ungdomar i de yngre tonåren att pröva något ny idrott.

Bland alla de ungdomar som redan vid 12 års ålder slutat med både en och två sporter, där finns kapacitet.

För alla idrotter!

 

 

Av Magnus Månsson - 18 september 2017 12:04

 

Malmö FF vann i går med 4—0 på hemmaplan mot tiondeplacerade Hammarby i den allsvenska fotbollen.

Och euforin stiger i MFF-leden. Och dit räknar jag några av Malmömedias krönikörer.

Låt mig först som sist konstatera att den stora segern var hur rättvis som helst. Ett aggressivt hemmalag stressade gästerna till ödesdigra misstag.

I brist på fotbollskonkurrens i regionen har MFF en unik ställning i den svenska tidningsvärlden (inklusive relaterade bloggar). Ingen annan jämförbar klubb får så mycket uppmärksamhet som MFF. Det kan man väl köpa om det funnits någon som helst journalistik objektivitet i många av skriverierna. Nättidningen skånesport.se har genom sin ansvarige utgivare Robert Persson varit uppriktig och deklarerat att man skriver om fotboll ur ett MFF-perspektiv. Det är Ole Törner som svarar för merparten av den bevakningen. Problem blir det då, naturligtvis, när Ole dessutom krönikerar i Skånskan.

Kvällsposten balanserar på trovärdighetens lina, undviker de etiska övertrampen.

Det gör däremot inte Sydsvenskans Max Wiman. Så lyder några av de inledande raderna i dagens krönika:

Vi har skällt och gnällt och kritiserat - men också önskat. Och ska vi ta det på det sättet, så var det väl kvällen då alla önskningarna uppfylldes.

Vi, vem är vi, som skällt och gnällt och kritiserat och dessutom önskat? Det är naturligtvis MFF-supportrarna, inte SDS-läsarna. Men det är väl för dem Max Wiman skriver?

När han sen nämner att Markus Rosenberg och Anders Christiansen på grund av varningsbelastningar inte kan medverka i onsdagsmatchen mot Östersund lägger han för tydlighetens skull till ett – tyvärr.

Kan supporterjournalistiken göras mer tydlig? Och den har ett ansikte.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se