Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Måndag 15 april 18:06

I lördags var jag funktionär vid ett av min klubbs, Heleneholms IF:s, långloppsarrangemang, ett helt och ett halvt maraton och så något som kallats Varvetmilen.

Och vad är då det sistnämnda? Jo, det är ett testlopp för dem som i maj vill springa Göteborgsvarvet, 21 kilometer, och genom sin lördagstid placeras in i rätt startgrupp i kraftprovet i Göteborg.

567 löpare startade på milen, 105 på 21 kilometer och 80 på den dubbla distansen. Totalt 752 startande.

Med dagens mått mätt är detta ingen anmärkningsvärd siffra. Men inger förstås respekt. De här loppen, jag räknar det som ett arrangemang, är bara ett av 27 långlopp/motionslopp som avgörs i Skåne under 2019. Åtta av dessa har Malmöklubbarna MAI och Heleneholm som ansvariga.

Det är givetvis positivt att föreningarna tar ansvar för folkhälsan – de många loppen stimulerar självfallet till träning – samtidigt som det genererar pengar till verksamheten.

Men som vän av arenafriidrott måste man fundera över vad som sker inom skånsk friidrott. I 2019 års arenaprogram finns elva skånska tävlingar. Tio av dessa är helgungdomstävlingar ”med inslag av seniorgrenar” (ja, så beskrivs de i tävlingskalendern.) Av dessa tio är det endast Öresundsspelen i Helsingborg som årligen har hyfsade seniorstartfält. I de övriga är det generell sett klent med aktiva i de äldre årsklasserna.

Den elfte tävlingen är en sedan två år nystartad mindre kvällstävling för seniorer, Heleneholms IF:s Vårtävling. Allt i syfte att arrangera något som sedan  länge varit en bristvara i skånsk friidrott, ett tvåtimmarsprogram med betoning på seniorer. Det blev ingen succé 2017, klart bättre 2018 och med ett förhoppningsvis ytterligare ökat intresse 2019. De få skånska friidrottare – och även danska – som fortsätter över junioråldern måste få tävlingstillfällen även i närområdet.

***

Det anmärkningsvärda är att denna Vårtävling är den enda arenatävling i friidrott som anordnas i Malmö i år (enligt tävlingskalendern), sedan MAI hoppat av att under SM-veckan vara ansvarig för lag-SM. Tävlingen tas över av  Helsingborg.

Hur ställer sig de ansvariga politikerna för ombyggnaden av Stadion och önskemålen om att få en publikarena för friidrott, när den senaste publiktävlingen ägde rum 2009, SM för seniorer? Det har också avgjorts ett stafett-SM inför de närmast sörjande för något år sedan.

***

Jag forskar – jag medger, ett i sammanhanget pretentiöst ord – i Heleneholms IF:s 80-åriga historia. Men jag vill sätta klubbens verksamhet i relation till hur friidrotten såg ut i Malmö och Skåne under dessa år.

Jag är framme vid 1966. Då fanns det runt om i Skåne 28 nationella tävlingstillfällen för seniorer, varav 12 enbart i Malmö. Lägg till fem, en i Malmö, med internationellt inslag (och då räknar inte de danskar som då som nu är flitiga gäster).

Och då har jag inte räknat tredagarstävlingen kretsmästerskapen för sydvästra Skåne för de tre Malmöklubbarna IK Pallas, Limhamns IF, Heleneholms IF samt IFK Trelleborg och IK Finish (Vellinge). Det var en tävling med både bredd och topp.

I rullorna fanns 1966 bara ett långlopp, Frisksportlunken, mellan Jägersrovägen i Malmö och Malmö Frisksportklubbs stuga i Dörröd uppe på Romeleåsen.

***

Skånsk friidrott har onekligen genomgått en stor förändring de senaste 50 åren.

För att citera Johan Ludvig Runeberg i Fänrik Ståhls sägner:

Till flydda tider återgår

Min tanke än så gärna

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Torsdag 11 april 16:26

Så var den allsvenska fotbollen i gång. Två omgångar avklarade.

Har sett åtta matcher, några lag två gånger, andra igen alls. Det är givetvis ett alldeles för litet underlag att dra några slutsatser av. Och det hade det varit även om man så sett alla lagen. Två omgångar av 30 säger i princip inget.

Även om domedagsbasunen varit framme i olika medier redan. Till största delen MFF-relaterade.

***

Något vågar man väl konstatera.

Bästa halvlek hittills är Norrköpings första i matchen mot AIK med ett högt tempo och en intensitet, kombinerat med bra passningsspel, som visade på en inneboende hög kapacitet. När AIK kom in i spelet visade Solnalaget hur svårslaget de svenska mästarna lär bli även detta spelår. 0—0 blev det.

Sämsta halvlek så här långt, i min bok, är Malmö FF:s andra mot Sundsvall. Fotboll går ut på att göra mål – och försvara sin egen bur. Det är sällan man ser ett lag bjuda på tre så enkla mål som MFF på en enda halvlek. 3—1 blev det.

En intressant iakttagelse: I pausintervjun sa Sundsvalls tränare Joel Cedergren att hans lag skulle såra MFF på den stora ytan bakom Oscar Lewicki. Det var precis vad man gjorde vid 1—0.

***

Och en sak är sig lik. Det kan man redan konstatera, Malmö FF:s självbild.

I paus påpekade Guillermo Molins hur bra laget var och att det inte skulle vara några problem att vinna.

Och efter 1—3 konstaterade tränaren Uwe Rösler att hans lag var det klart bästa. Detta efter 1—3 och tre klara misstag.

Man kände igen mantrat från förra våren, fast då hette personerna Magnus Pehrsson (tränaren) och Markus Rosenberg.

***

Som vanligt förbryllar Rosenberg i sina uttalanden.

Så här lär han sagt i veckan:

”Jag hatar att man går ut och säger att vi spelar bra när vi förlorar, men en poäng på de tre bra halvlekarna – en mot Häcken var dålig – känns inte snällt. Vi är inte i närheten av vår kapacitet, men jag tycker ändå en poäng är för lite…”

 

Hur många har hört honom under årens lopp i allsvenska sammanhang medge att motståndarna varit bättre än MFF? Samtidigt har laget alltid (nästan i alla fall) spelat bra.

Det var det där om självbild.

***

Jag är förvånad över att Markus Rosenberg spelade 90 minuter i U 21-mötet mot Häcken i måndags med motiveringen att skall han orka 90 minuter nu på söndag mot Östersund, måste han 90 minuter i benen innan dess.

Han skadade sig den 12 februari, två månader sedan, har tränat sporadiskt och spelat 20 minuter mot Sundsvall. Han är 36 år. Kan en relativt otränad kropp återhämta sig på fem dygn efter en – trots allt – viss urladdning.

Fysiologin har sina lagar. Även för en fotbollsspelare.

 

.

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Söndag 7 april 13:30

Ibland räcker inte tiden till allt man vill göra. Det gället att prioritera.

Som i går, när jag hade några funderingar om ett blogginlägg. Men jag föredrog en restaurangbesök/födelsedagsfest framför någon timme med datorn. Jag ångrar inget.

Funderingarna finns kvar. Här är de.

***

När jag under gymnasietiden på 1950-talet skrev sport i Ystads Allehanda från Skurup – till och med en ”krönika”, Sport västerpå – hade jag en mentor (fast det ordet fanns väl knappast då) från YA:s sportredaktion. Han lärde mig mycket. Först och främst att man tidigt måste skiva vad det hela gäller, vilken idrott och nivå. Dessutom poängterade han vikten av man hela tiden måste ha i tankarna att man förhoppningsvis varje gång fick en ny läsare, en kanske i ämnet oinsatt person. Denne skall man inte skrämma bort. Skribenten skall vägleda henne eller honom in ämnet. Hen (ordet fanns förstås inte heller för 60 år sedan) skall inte känna sig dum eller okunnig. Av samma skäl, påpekade min mentor, skall man undvika ”ju” och ”som bekant”. Det finns ingen anledning att briljera på en i ämnet inte lika insatt läsare.

Jag har försökt – och förstås också misslyckats med – att leva upp till dessa lärdomsord från 1950-talet.

Dessa tankar dök osökt upp efter lördagens sportkrönika i min morgontidning, som inleddes så här:

”I dag spelar Sverige landskamp mot Tyskland på Friends arena och ett rejält marknadsföringsryck med målet att slå publikrekord gav tidigt resultat.

Över 30 000 biljetter är nu sålda och rekordet på 20 302 åskådare från gamla Råsunda och mötet med Schweiz 2002 är historia och publiksiffran blir förmodligen högre än när Sverige EM-kvalet mot Rumänien nyligen.

Samtidigt har några hisnande rekord slagits senaste tiden ute i Europa.”

 

Jag är påläst. Jag vet att det handlar om fotboll. Jag vet också att matchen är en landskamp för damer och rekordet som skall slås – och också gjordes – är för damer. Jag vet också att EM-kvalmatchen var för herrar.

Jag testade den citerade texten för några bekanta. De förstod inte vad rekordjakten gällde.

Och detta bara för att krönikören menar att fotboll är fotboll och inte  damfotboll och herrfotboll. Låt så vara. Även om jag vid besök på FC Rosengårds matcher hälsats välkommen till ”den allsvenska damfotbollsmatchen.”

Så enkelt det hade varit att skriva dit att det handlade om damer. Utan att lägga några som helst genusperspektiv på frågan. Bara för tydlighetens skull.

***

Det kom 25 882, självfallet en imponerande siffra. Men den är ”dopad”. Gratis är gott. Nästan gratis smakar också utmärk. Den höga publiksiffran till trots blev arrangemanget, enligt text-tv, en förlustaffär för Svenska Fotbollförbundet. Biljetterna kostade bara mellan 50 och 150 kronor per styck. PR får kosta och åskådare på plats och via tv fick en bra underhållning.

 

 

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 4 april 17:11

Några funderingar denna underbara vårdag i april.

Förvisso blåsig -- vi är ju Skåne – det märke jag under min timmeslånga cykeltur i Malmös västra delar. Motion i lagom tempo ger plats åt, ja, funderingar.

***

Förlåt om jag är tjatig!

Jag vill åter ta upp handbollsdomarnas omöjliga uppgift. Inte för att det är säkert att ytterligare ett par ögon sett vad som hände vid handgemänget i gårdagsmatchen mellan Alingsås och Ystads IF, men en domare till, på avstånd, hade kunnat få en överblick över vad som skedde i det allmänna kaoset.

Tv-repriserna visade att det blev helt fel? Eller? Jag klandrar inte domarparet, som var inne för att sära kombattanterna.

Men vad var delegatens roll? Han måste ju ha skaffat sig en bra överblick från sin position.

Det känns fel när den verklige syndaren, som förorsakade tumultet, kom undan med två minuter, dennes lagkamrat som överreagerade inte fick något straff alls, medan två (av många) spelare som bara ville sära på de inblandade fick matchstraff.

Jag är emot videogranskning i fotboll. Har förståelse för att man använder den i kniviga fall inom ishockeyn.

Och efter gårdagshändelsen i Alingsås är jag benägen att acceptera metoden i särskilda fall även inom handbollen. Som gårdagens.

***

Vad är detta?

9—8, 8—5, 16—12, 8—7.

Jo, det är spelaromsättningen, in och ut, i Malmös fyra herrdivision 2-klubbar i fotboll, IFK Malmö, FC Rosengård, Prespa Birlik och BK Olympic.

Liknande siffror har presenterats många av de senaste säsongerna.

Är denna brist på kontinuitet den rätta vägen att täppa till den genanta luckan upp till Malmö FF?

Jag tror det inte.

Av de fyra klubbarnas nyförvärv kommer sju från i höstas degraderade Kvarnby IK, som redan innan har minst lika många före detta spelare på denna nivå. Och högre.

Kvarnby IK har verkligen varit duktig på att utbilda fotbollsspelare.

***

Några ord om den allsvenska fotbollspremiären.

Den var intressant. Alla tre nykomlingarna tog tre poäng. Inget av de sex topptippade vann. Häckens kryss borta mot seriefavoriten Malmö FF var kanske förstås något av en seger. Hisingelaget har de senaste åren haft svårt mot topplagen och även i bortaspelet.

Men självfallet är en förstaomgång inget att dra slutsatser av.

Även om en Malmölöpsedel dagen efter 1—1-mötet frågade sig om MFF kunde ta guld utan en frisk Markus Rosenberg.

Kraven är stora på honom, laget och Uwe Rösler, som i min värld har en del att bevisa även mot toppmotstånd i Sverige. Under hans tid i MFF har han på sju tävlingsmatcher mot lag från övre halvan av Allsvenskan 2018 bara vunnit två. Förvisso bara ett nederlag (IFK Norrköping).

Statistik är statistik.

Tynd det som ni vill.

 

Av Magnus Månsson - Måndag 1 april 17:54

Från Boden i norr till Ystad i söder.

Så ser elithandbollen i Sverige ut. Hela landet är med.

Men så år det inte. Bodens damlag är ett undantag. Liksom Karlskronas herrlag.

Svensk handboll på elitplanet är koncentrerar till några regioner, Skåne, Göteborgstraketen med två fästen österut (Alingsås och Skövde), den stora Stockholmsregionen med två inslag från Mälar- Hjälmardalen (Västerås och Eskilstuna).

Och precis likadant ser det ut på ungdomssidan. Av de 48 lag i sex grupper som kvalificerat sig till finalspel första helgen i maj kommer 16 från Göteborg med omnejd, 14 från Skåne, nio från Storstockholm och de resterande nio från Alingsås, Skövde och Eskilstuna.

I de två allsvenska serierna för seniorer finns fler områden representerade, men de flesta lagen på denna nivå 2 kommer i stort från samma handbollsfästen som elitlagen.

Det finns mycket oplöjd mark för handbollen att utöka och bredda sin verksamhet.

Ishockeyn, exempelvis, håller på ett helt annat sätt grepp över hela Sverige.

***

Åter till USM!

28 klubbar har lag till finalerna i Uppsala. Flest lag har Sävehof med fe, följt av H 43 Lund med fyra och Kungälv, Alingsås och IFK Skövde alla med tre.

Av övriga Skåneklubbar har Lugi, Eslövs IK och HK Malmö två lag kvar, Lödde, OV/Helsingborg, Kävlinge och Ystads IF ett vardera.

Att två Malmölag (HK Malmös) finns med så här långt har väl inte hänt sedan 1980-talet, då Dalhems IF och Malmö BI dominerade svensk ungdomshandboll.

Då, och några år in på 1990-talet, fanns det fler duktiga ungdomsklubbar. Nu bara HK och IFK.

***

H 43 har säsong efter säsong många lag långt framme i USM. Ser nu att klubben, efter det ekonomiska haveriet för några år sedan, åter sagt sig satsa på sina A-lag. Det borde finnas underlag inom den egna ungdomsverksamheten att inom överskådlig tid nå Allsvenskan för både herrar och damer.

 

Av Magnus Månsson - Lördag 30 mars 10:02

Malmö FF som trea i årets Allsvenska i fotboll.

Det tippade jag i går.

Vem kommer före då?

1) IFK Norrköping. Ung trupp under utveckling med i sina bästa stunder ett både sevärt och effektivt spel. Visade i några matcher 2018 ineffektivitet men  det rättar återkommande ”Totte” Nyman till. Bra bredd och starkt i alla lagdelar.

2) BK Häcken. Dags att det rutinerade, breda, välbalanserade laget tar ytterligare ett steg i positiv riktning. Måste ta fler poäng mot toppkonkurrenterna och undvika överraskande tapp på naturgräs. Det löser man i år.

Och efter MFF hamnar:

4) Hammarby med sitt publikstöd och intressanta nya spelare, inte minst Örn Kjartansson. Blir Junior kurant och kommer i form kan Hammarby störa alla lag.

5) Djurgården har verkat starkt i cupspelet och har ett hårt arbetande kollektiv med spetskompetens i alla lagdelar.

6) AIK, de regerande svenska mästarna, vann guldet på sin stabila defensiv. Den lär inte bli lika bra 2019. Får förlita sig på ett bra mittfält, dock utan fjorårets främste Kristoffer Olsson.

7) Elfsborg. Dags att vända den negativa trenden. Intressanta nyförvärv och lite för många spelare 2018 som inte visade den kapacitet som bevisligen finns. Den tar man fram i år. Plockar alltid fram nya talanger.

8) Kalmar FF. En frisk Rasmus Elm kan inspirera klubbens många talanger att ta stora steg i utvecklingen. Har vårlånet El Kabir kvar sin måleffektivitet och några av de andra uppskrivna nytillskotten infria förväntningarna kommer KFF bli ett lag för övre halvan.

9) GIF Sundsvall. Upp till bevis! Var fjorårets åttondeplats en tillfällighet efter alla år av lindansande? Jag tror inte det. Insatsen byggde på ett eget tryggt passningsspel. Och eftersom de tongivande spelarna är kvar blir det en stabil mittenplacering även i år.

10) Östersund. Svårplacerat. Det finns kvalitet över hela plan men den spets man hade under våren 2018 har försvunnit utomlands men i Tekie och Aiesh finns två av Allsvenskans mest spännande spelare.

11) Helsingborgs IF. Ja, var står nykomlingen? Lär få förlita sig på sin rutin, och av den varan är det gott om, vid återkomsten. Men på sikt måste nytt och krytt till. I massor.

12) AFC Eskilstuna. Ok, såg några matcher i fjor i Superettan. Det var stabilt. Intrycker förstärktes i årets cupspel. Inte minst imponerade laget när man efter 0—1 mot AIK tog tag i det hela och kvitterade och sen vann på straffar. Ett anonymt lag med kvalitet.

13) IFK Göteborg. Tränaren Poya Asbaghi är säkert tacksam över att Sebastian Eriksson kommer tillbaka, inte för egenskaperna som spelare men för de ledaregenskaper han har och den energi han sprider. Sebastian behövs i detta unga lag.

14) Örebro SK. Här finns rutin i massor, men nog har många spelare passerat ”bäst-före-datum”. Det är viktigt att de unga tar rejäla kliv i sin utveckling. Annars ser det illa ut. Inte minst på sikt.

15) Falkenberg. Små resurser men en tränare, Hasse Eklund, som alltid, i alla fall i FFF, får ut mycket av ett begränsat spelarmaterial. Det finns räddningsplankor i ett ganska svagt bottenskikt.

16) Sirius. Även för Uppsalaklubben gäller att de rutinerade, duktiga spelarna levererar. Intressant att se hur nye tränaren Henrik Rydström lyckas på seniorsidan. I Kalmar FF visade han sin förmåga att utveckla unga spelare och tro på dem. Har Sirius några sådana?

 

Av Magnus Månsson - Fredag 29 mars 16:17

Så är det dags, allsvensk premiär.

Efterlängtad av många, även av mig.

Men hur skall man hinns med allt? Allsvenskan, TFF i Superettan och en och annan match på gamla Stadion med IFK Malmö och även besök på andra arenor i stan. Och så har klubben i idrottshjärtat, Skurups AIF, hamnat i en Malmöfemma och det innebär ytterligare besöksalternativ. Det lär bli svårt att välja.

Så fortsätter det ovissa SM-slutspelet i handboll. Och några ishockeyperioder lär väl också locka. I alla fall så länge Malmö Redhawks är kvar.

Det är väl bara att erkänna: Är man nörd så är man.

Men jag har faktiskt andra intressen också, kan prioritera.

***

Det tillhör traditionen att tippa Allsvenskan. Har studerat de stora kvällstidningarnas välmatade magasin och kommit fram till slutsatsen: Malmö FF vinner inte guldet 2019.

Men så läste jag på en blogg av en av de trognaste MFF-följarna: Alla kommer inte att tippa att MFF blir mästare. Vissa önsketänker, andra gör sig till för att sticka ut och många tror verkligen att det finns något annat lag som har bättre chanser. Det gör inte jag.

Ojdå. Jag framhärdar dock och placerar mig i kategori 3, jag tror på mitt tips. I fjor hade jag MFF som fyra, laget kom trea. Alltså var jag bättre än alla dem som hade MFF som svenska mästare.

Slut på raljerandet. Här är min förklaring.

Malmö FF har en åldersstruktur på sin trupp, som saknar en nödvändig utvecklingspotential. Många av de viktiga spelarna, både forwards och försvarare, är skadebenägna.

Speciellt försvarslinjen är sårbar, får svårt mot snabbt motstånd. Och vad talar för att Rasmus Bengtsson och Behrang Safari håller en hel säsong? Lasse Nielsen är överskattad.

Hur många matcher kommer Markus Rosenberg och Guillermo Molins att spela?

Lagets styrka är mittfältets Fouad Bachirou och Anders Christiansen, två av Allsvenskans absolut bästa spelare. De tar plats. Och måste få den. Kan tränaren Uwe Rösler motivera alla de duktiga mittfältare som kommer att få minimalt med speltid under våren, då programmet inte är speciellt tätt?

Matcherna i Svenska cupen var definitivt inte övertygande. Där avslöjades många brister, som trots en bred trupp visade att det även mot svagare motstånd är nödvändigt att komma till spel med näst intill bästa manskap vid varje tillfälle.

Allsvenskan är jämn. Det går inte att underskatta några lag. Det har inte minst cupspelet visat.

Malmö FF blir trea 2019.

Vem som kommer före, och efter, får ni veta i morgon.

***

Fler MFF-funderingar.

Sydsvenskan hade i dag en lista över 26 personer, tränare och spelare, som varit i MFF-organisationen och nu finns hos en allsvensk konkurrent. Lite tidigare i dag kom ett 27:e namn, Egzon Binaku till IFK Norrköping. 

Det är en bild av hur fotbollsvärlden på elitplanset ser ut. Även i Sverige.

”Slit och släng!” Nej, i många fall har man verkligen inte slitit på personen i fråga. Det har varit korta sejourer, korta investeringar, mer eller mindre lyckade.

 ”Köp och släng!” är måhända ett bättre uttryck?

                                                                                             ***

MFF:s supporters lär hata AFC. Man har till och med uppmanat till bojkott till resor till MFF-matcher i Eskilstuna.

Likväl lånar MFF ut nytillskottet Adi Nalic till förhatliga konkurrenten.

Några av MFF-krönikörerna har samma åsikt om den ”odemokratiska” klubben.

Har jag missat någon kommentar?

 

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 28 mars 15:41

Det har blivit en del tv-tittande på ishockey den senaste tiden.

Mycket positivt givetvis. Men ofta, tyvärr alltför ofta, återkommer frågan: Vilka värdegrunder står den samlade svenska ishockeyn för när det gäller tufft/hårt/ojuste/brutalt spel i herrseniorhockey? Nu i slutspelstider med generellt högre intensitet blir gränserna än mer diffusa.

Handbollen har sina gränsproblem i bedömningarna, men de är små i jämförelse med ishockeyns. Frikast eller straff, ett gult kort, en tvåminutersutvisning, eller i sällsynta fall ett rött kort, det vill säga direktutvisning? Det är små differenser, men förvisso viktiga, i straffpåföljderna. Handbollsfamiljen är i stort enig. När inte det egna klubbintresset tar överhand över förnuftet.

I ishockey verkar enigheten inte lika stor. Definitivt inte om man tar del av machokillarna på CMore, många före detta elitspelare och elittränare. De kan älta och reprisera händelser/domslut och ifrågasätta utvisningar och ha en hel annan uppfattning än domarna. Tv-herrarna verkar tillåta mer än reglerna föreskriver: ” Det är ju hockey! Och dessutom slutspel!”.

Niklas Wikegård och hans kollegor må ha sin uppfattning men något fel någonstans måste det finnas, när de anser att en tackling är korrekt och en disciplinnämnd dömer till fem matchers avstängning plus dryga böter.

Och så alla dessa diskussioner vid tacklingar mot sargen. Efter höstens många allvarliga skador var man enig (?) om att dessa tacklingar måste beivras. Nu är det slutspel och satsningarna har blivit tuffare. Med utvisningar som följd.

Och med vidhängande protester som följd från gänget från CMore. Och – tyvärr – också från många tränarhåll.

De löjliga slagsmålen orkar jag inte kommentera. Sylvegårdarna i Malmö Redhawks verkar dock bättre som slagskämpar än som hockeylirare.

Ishockeysporten har i sig så mycket positivt i sig att dessa avarter, som många kallar en krydda, i min värld bara ger negativ pr-effekt.

Men det som irriterar mest är bristen på empati.

Det finns exempel på situationer, där en spelare efter en ojust tackling skadats, men där spelarna ägnat sig åt ett allmänt raggarslagsmål i stället för att ta hand om sin skadade lagkamrat.

Och i går efter att Malmös Jens Olsson groggig fått lämna plan efter en tackling av Joel Lundqvist, som gav matchstraff men som kommentatorerna ansåg korrekt, sökte Wikegård upp Malmös tränare Peter Andersson för att höra dennes åsikt om tacklingen/utvisningen, som för övrigt vevats åtskilliga gånger på tv-skärmen.

Inte en fråga om hur det gått för Jens Olsson, hur han mådde.

Empati var ordet!

 

Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se