Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 1 oktober 2020 16:22

Stabilitet är en bra grund att bygga på.

Så givetvis även inom idrotten. Är ungdomsverksamheten bred ser framtiden ljus ut. I synnerhet om den är stabil över tid.

Jag har följt speciellt den skånska friidrotten och handbollen under en del år. Skillnaden är enorm. Till handbollens fördel. Handbollen har lyckats behålla sina ungdomar långt upp i junioråldern, vilket friidrotten totalt misslyckats med, och har en klubbredd som friidrotten bara kan avundas.

USM i handboll har startat med steg 1, som skall utmynna i ett femte finalsteg framåt vårkanten. Till spel i de sex kategorierna 14, 16 och 18 har 28 föreningar anmält 113 lag. Det är i stort samma siffror säsong efter säsong. 113 lag är för övrigt rekord.

Det är det som är stabilitet.

58 av lagen är pojklag, 55 flicklag. I fjor var det ett litet övertag för flickorna.

Jag tror på tvåkönade idrottsföreningar. När Heleneholms IF på 1960-talet tog in flickor i sin verksamhet blev det den faktor som gjorde att klubben växte både bredd- och toppmässigt.

Det finns många intressanta detaljer att plocka fram ur statistikunderlaget. Som att de skånska föreningarna i juniorklasserna, 18-åringarna, ställer upp med 15 flicklag och 12 pojklag. 15 juniorflicklag är imponerande. Att göra adekvata jämförelser är svårt. Fotbollen har ingen liknande tävling, inbjuder till seriespel för F 19 och F 17, regionalt indelade. I dessa grupper har åtta skånska klubbar anmält tio lag. Jag medger att det är större svårigheter att hålla igång ett lag i en serie med upp mot 18 matcher än vid enstaka sammandragningar. Men det skymmer inte att handbollen lyckats behålla sina tjejer upp i åren. Det är ett problem i många idrotter.

***

Föreningslistan är också stabil. Cirka 25 klubbar finns alltid med varje säsong. Några försvinner ett år, återkommer ett andra. Helt ny 2020/2021 är Ovesholms IF som har ett lag med i F 16.

Lundaklubbarna har som alltid flest anmälda lag, Lugi 13, H 43 nio och Lundagård två. Kristianstadsregion är bra representerad, IFK åtta lag, HK tre, Åhus fem, Vinslöv tre och Tollarp och Ovesholm ett vardera.

Ystads IF är numera en komplett förening, lag i alla sex klasserna, totalt åtta lag. IFK Ystad har ett P 14-lag.

OV/Helsingborg och Lödde har även de ett lag i alla grupperna, liksom Ankaret från Bjärred som har två i P 14. Imponerande av Ankaret och Lödde från två mindre orter.

I Eslöv kompletterar IK, damer, och HF, herrar, varandra. Stan finns med på alla plan.

Malmö då? Det var inte många är sedan det bara fanns fyra, fem lag från Malmö med i USM. Nu är det tolv, IFK sex, HK fem och Limhamns HF ett.

Läste i senaste Offside, fotbollsmagasinet, att missnöjes- och utbrytarföreningar, oftast med enbart ett lag, har en livstid på två, tre år.

Upp till bevis Limhamns HF.

***

En kort sammanfattning, ett stabilt Handbollsskåne mår bra.

 

Av Magnus Månsson - 30 september 2020 12:15

Jag hatar – nej, hata är för starkt, jag vill värna om ordens värde – det får bli är irriterad i stället.

För så är det att vara utan internetuppkoppling några dagar. Ibland tvingas man byta leverantör. Antingen man vill eller ej. Trots att det kostat mig några hundra extra i månaden har jag stannat kvar hos min förra operatör. Erfarenheten säger mig att ett byte alltid ger problem. Men min bostadsrättförening har förhandlat fram ett bra avtal med fördelar på andra områden än bara internetuppkopplingen. Det var bara att rätta in sig ledet.

Allt tar sin tid, säga upp ett kontrakt, teckna ett nytt. Med följd att det någonstans blir ett uppehåll utan kontakt med cybervärlden. Och det är svårt i dessa moderna tider. Man kan inte ens hitta ett telefonnummer om man inte har ”allt” på en smart telefon. Och vilken person 80+ har det? Dplay med de allsvenska fotbollsmachera kunde man inte casta till tv-skärmen, lika lite som  matcherna i Handbollsligan. Detta kan man kanske leva med. Under i alla fall några dagar. Men jag har saknat att inte kunna läsa de bloggar jag vill på en tillräckligt stor skärm för mina åldrande ögon. Eller hitta de idrottsresultat som finns på förbundens och föreningarnas hemsidor. Med mera, med mera, inte minst bankärenden.

Jag vet – eller i alla fall tror mig veta – att de flesta problemen kan man lösa med en modern mobil. Och med en ung hjärna, programmerad för ett liv i den digitala världen.

Men jag har inte dessa egenskaper. Det är bara att inse.

I går kopplades mitt nya abonnemang in. Men några moment måste man själv fixa för att allt skulle fungera. Terminologin, bara den, gör att man känner sig dum och alla dessa koder och lösenord man tvingas hitta i den digra lista över sådana en modern människa måste leva med.

Efter någon timmes jobb lyckades jag fixa så att jag åter kan leva ett modernt liv med tillgång till livets nödvändighet. I alla fall mitt livs. Det som gör mitt liv angenämare. Jag kände mig lite stolt.

Jag blev klar så jag kunde jag se halva den spännande matchen i Handbollsligan, Ystads IF:s överraskande uddamålsvinst borta över Skövde.

Och i kväll blir det Alingsås mot HK Malmö med min store favorit i ligan, Alingsås William Andersson-Moberg.

Sen hoppas jag att livet kan återgå till det normala, med bankärenden, bloggskivande och massa surfande runt om i internetvärlden.

Men ännu är jag irriterad. Några inarbetade genvägar har jag inte hittat åtkomst till. Så det är väl dags att kalla in hjälp från barn eller barnbarn.

För så ser livet ut för oss årsrika.

Förhoppningsvis kommer jag inte att tvingas till fler byten av bredbandsleverantör i framtiden.

Det är inte hälsosamt att vara irriterad.

Av Magnus Månsson - 22 september 2020 10:52

1—1 i utmanarmatchen mellan Elfsborg och Häcken.

Det sågs som en seger för Malmö FF. Så kan man se det, ingetdera laget tog in två poäng på serieledarna.

Men allt har minst två sidor: MFF jagas främst fortfarande av Häcken och Elfsborg. Av två lag i stället för ett.

I alla kalkyler och spekulationer om den slutliga utgången glömmer man att det faktiskt skall spelas om 27 poäng, för fyra lag till och med om 30. Ju närmare slutet man kommer desto mer betyder naturligtvis ett poängtapp. Det finns färre tillfällen att reparera poängförlusterna. Man kommer dock inte ifrån att söndagsmötet Malmö FF—BK Häcken är oerhört betydelsefull för fortsättningen. Hisingelaget är Allsvenskans formstarkaste lag. Av de sex senaste matcherna har Häcken fyra segrar och två kryss. Vinstmatchen mot Norrköping borta och kryssmötet i går var två högklassiga matcher med allsvenska mått mätt.

Såg i går i en krönika rubriken: Just nu visar inget lag form värdig en mästare.

Detta påstående baserat på Häckens mindre lyckade insats mot Sirius, där laget dock visade att man i trängda lägen har alternativ som kan resultera i poäng. Samma sak hände i går mot Elfsborg. Jag är övertygad om att MFF räddat poäng på liknande sätt hade detta hamnat på pluskontot i Malmömedia.

För mig är Häcken den främste utmanaren till MFF, känns som en seriefinal på söndag. Tyvärr utan publik.

Göteborgslaget har de senaste åren haft svår mot toppkonkurrenterna och haft tufft utanför Bravida. 2020 ser bättre ut. Nio möten mot topp-sju-lagen har gett fyra vinster, fyra oavgjorda och endast en förlust (Djurgården borta). Bortafacit är också hittills bättre än tidigare, 3—5—2.

I min enkla värld är Häcken i alla fall en värdig utmanare.

***

I går var det angenämt att höra efterkommentarerna från Elfsborg—Häcken från både spelare och tränare, inga bittra kommentarer och bortförklaringar, utan många leenden och skämt och slutliga konstateranden att 1—1 var rättvist. Trots Häckens sena kvittering. Och Andreas Ahlm, Häckens tränare, var inte sen att berömma Elfsborgs poängräddare målvakten Tim Rönning.

Samma atmosfär upptäckte jag inte efter Norrköpings sena kvittering i söndags mot Malmö FF. Det var mest bittert.

 

 

Av Magnus Månsson - 17 september 2020 16:59

I dag är det jubileum.

Den 17 september 2012 skrev jag och publicerade min första blogg på den här sidan. Det har blivit 1 180 inlägg.

Läsarintresset har varierat. Utan reklam är det svårt att nå de siffror/följare som kändisar av olika dignitet kan presentera.

Det är klart att jag vill bli läst. Men det är skrivarglädjen som får mig att fortsätta att ge mina synpunkter på företeelser främst inom idrottens värld. Politik lämnar jag åt andra.

Jag har haft tankar på att med ålderns rätt sluta. Men av någon anledning har antalet läsare ökat den senaste tiden. Varje månad kan över 700 enskilda personer söka upp Manssonsport och göra totalt över 7 000 besök/månad.

Det finns alltså ett intresse som gör att jag kommet att fortsätta. Utan att fastställa någon slutdatum.

***

Mer eller mindre frivilligt kan man hamna på bloggar och facebooksidor, som man faktiskt blir rädd för att läsa. Personangreppen och invektiven haglar. Kritik skall/kan vara personlig med saklig. Även om enskilda personer kan kritiseras.

Det är enligt detta motto jag tänker fortsätta.

Men mest intresserar mig de trender och förändringar som sker inom Malmös och Skånes idrottsvärld. Det var så jag skrev i min första blogg för åtta år sedan.

Jag menar att det i dagens massmediavärld saknas en debatt om de förändringar som sker inom den breda, djupa idrotten.

Jag skrev för en tid sedan att jag saknar Kvällsposten sportkrönikör Birger Buhre.

Men för Guds skull tro inte att jag kan ersätta honom. Det går bara inte.

 

 

Av Magnus Månsson - 14 september 2020 16:30

I helgen hade friidrotten sina svenska mästerskap i stafettlöpning.

Tävlingen avgjorde i skuggan av coronapandemin. Och i Göteborg.

Det märktes på måna sätt. Klenare startfält än vanligt, och det vill inte säga lite. Och så en total Göteborgsdominans i antalet starter-Totalt deltog 177 lag i de 30 loppen, ett snitt på sex i de fem åldersklasserna, seniorer, 22, 19, 17 och 15. 84 av lagen kom från en Göteborgsklubb, 50 från Stockholmsregionen, Skåne hade 18 lag, övriga Sverige 25.

En jämförelse med 2019 är inte rättvis. Då låg tävlingen i maj och Stockholm, som då hade 102 startande lag av 256. Göteborg hade 82, Skåne 22 och övriga landet 50. När Stockholm sviker – av vad jag förstår delvis av ekonomiska skäl denna gång – visar det hur tunn svensk friidrott breddmässigt är. Ett stafett-SM utan närhet till de två stora regionerna vore en smärre ”katastrof”.  I min värld – hur gärna jag än vill ha stora mästerskap i Skåne – är det orealistiskt att få ett mästerskapsvärdigt stafett-SM här. I friidrott ligger vårt distrikt i periferin.

För Sveriges befolkningsmässigt näst största distrikt är 18 startande lag genant.

Av dessa kom 14 från Malmö AI, IFK Lund och Åhus hade vardera ett seniorlag och ett ungdomslag. Heders till Åhus, som alltid deltager i stora som små sammanhang och har några av sina talanger i konkurrentklubbar.

MAI, enda skånska klubben med medaljer, sprang hem fem guld och sex silver.

Mer statistik: I 16 av de 30 loppen hade Skåne ingen representant alls. Är det inte anmärkningsvärt, så säg!

***

Att ingen lyssnar på mig, det begriper jag. Men lägg ner 22-årsklasser I K 22 var det 3, 2, och 3 startande lag, alla från Göteborg. i M 22 13 lag på tre distanser, tio från arrangörsstaden, två från Stockholm och lika många övriga. Det fanns alltså bara fyra lag som var intresserade av åka till Göteborg för att tävla om SM-medaljer.

I min nostalgiska värld är antalet startande seniorlag också frapperande låga, bland herrarna 8, 5, 4, 6 och bland damerna 8, 3, 5, 4 (4x100, 4x400, 4x800 och 4x1 500).

Slut på gnället för i dag!

 

 

Av Magnus Månsson - 11 september 2020 17:51

Om några timmar är det fösta avkast i Handbollsliga, Ystads IF mot Varberg.

För att få intressant information om alla de 15 lagen hänvisas man till Aftonbladet och en massa hemsidor. Handbollen prioriteras inte massmedial i den här regionen.

I år finns det 15 lag i serien. På grund av coronapandemin slutfördes inte förra säsongens serie. Aranäs, den allsvenske ettan, tog steget upp. Det positiva är att man slipper poolspelet med dess inneboende orättvisa vad gäller hemmaplansfördelen mot lagen i egna poolen. Det blir en rak serie över 28 matcher.

Efter att bara ha läst sporadiska referat från träningsmatcherna är det svårt – näst intill omöjligt – att tippa utgången av grundserien. Jag har misslyckats förr, men här ett nytt försök.

1) IFK Skövde (4 förra säsongen). I stort intakt tupp med erfarenhet och utvecklingspotential (Jack Thurin, Victor Ljungkvist). Strålande avslutning 2019/2020-

2) IFK Kristianstad (3). Sämre målvaktspar men en bra A-uppställning med ligans bäste spelare, Olafur Gudmundsson. Har tränaren Ljubomir Vranjes hittat rätt?

3) HK Malmö (2). Kontinuitet är en fördel. Många långa skador förstörde förra säsongen för nyförvärven. Givet topplag. Daniel Ekman måste en skadefri säsong för ett varierat anfallsspel. Kassem Awad,  vilket utveckling!

4) Alingsås (1). Återigen har man tappat toppspelare, främst Claar, Tern och Kraft (mv) men landets främste ligatränare över tid, Mikael Franzén, har förmågan att hitta nya lösningar. Även nu?

5) Sävehof (7). I fjor Sunnefeldt, i år Bogojevic. Blir tappet för stort? Gzim Salihi, den store talangen är kry och med Jonathan Edvardsson viktiga kuggar. Tre nordiska nytillskott och många egna talanger ser intressant ut-

6) Ystads IF (5). Kim Andersson? Håller han? I sann Ystadsanda, från förr, många uppflyttade unga spelare. Ludvig Hallbäcks utveckling intressant. Jonathan Svensson måste ta nästa steg. Bättre målvakt i år, Kraft. Carlén jr, som tränare, vad kan han tillföra?

7)  IFK Ystad (8). Tufft om bäst i stan. De norska nyförvärven lär fylla luckorna efter spelarförlusterna. Bra förstauppställning. Men bredden? Tränare Seifert har förmågan att få ut det bästa av sina trupper.

8) Lugi (7). Tomas Axnér utvecklade de unga spelarna fantastiskt bra. Är ersättaren Marc Udh lika skicklig finns kapacitet och en intressant fortsättning mot det verkliga toppskiktet. Om än inte denna säsong.

9) Redbergslid (9). De nya Elliot Stenmalm (egen) och Oskar Joelsson (OV)  måste lyfta i sin nya omgivning om det skall bli slutspel. Många frågetecken.

10) Hallby (10). Fjorårssäsongens stora överraskning som nykomling med årets tränare Jesper Östlund. Hur skall i stort samma trupp klara andra året? Laget blev bättre allt eftersom. En av de intressantaste nykomlingarna på många år.

11) OV, Helsingborg (13). Tränaren Toni Johansson (Aranäs) det bästa nyförvärvet. Vad kan återbördade Mattias Thynell tillföra? Vågar man ge en av landets främsta talanger Alfred Månsson mycket speltid?

12) Guif (12). Kunde det Zoran Roganovic-tränade laget, starkt åderlåtet, bli tolva i fjor går det inte sämre nu med en breddad trupp med viss spets och talang. Nyckel: Eric Johansson.

13) Önnered (11). I hemmahallen är laget svårspelat och kam med sitt optimistiska spel hota även topplagen.

14) Varberg (14). Höjde sin kapacitet som nykomling allt eftersom. Men tappet av Daniel Lindgren och Tobias Bengtsson tunga. Inspirerade av stans fotbollslag? Det går att slå ur underläge.

15) Aranäs (nykomling). En av Sveriges främsta ungdomsklubbar med massor av spelare i konkurrentklubbarna. Philip Jonsson tillbaka efter begränsad speltid i AIK och Lugi. Återfår han den kvalitet han hade innan han lämnade?

 

Av Magnus Månsson - 9 september 2020 15:07

Allsvensk nystart i kväll.

Det har hänt en del under uppehållet. En tränare har fått lämna, det är diskussioner om flera. Om man skall tro media. Och det skall man kanske inte alltid göra.

Det heter ju att tur och otur i det långa loppet, som 30 omgångar allsvensk fotboll, jämnar ut sig. De berömda marginalerna avgör många möten. Så är det.

Jag har sett åtskilliga matcher i de 18 omgångarna. Som nu IFK Göteborg, där Poya Asbagi fått sparken. Blåvitt blev cupmästare och är ett av de lag som missat de flesta öppna lägena, som spelarna, många gånger hårresande, missat. Poya Asbagis fotbollsfilosofi har alltså resulterat i åtskilliga målchanser. Det har varit mer fel på spelarna än på Poya Asbagi. Och ändå är det han som får lämna.

Sympatiskt att även Kenneth Andersson, sportchefen och den högste ansvarige för rekryteringen av spelare, avgår.

Rött kort till IFK Göteborg.

***

I Norrköping lär det blåsa kring Jens Gustafsson, succétränare ena månaden, ifrågasatt den andra. Under en period tappade Norrköping i tempo och blev för omständligt. Min minnesbild av de matcher jag sett helt eller delvis är att Norrköping fått exceptionellt många tveksamma, och till och med felaktiga, domslut mot sig. Sekundmarginalerna i slutet av matcherna har inte heller gått Norrköpings väg. Laget var precis före landskampsuppehållet involverad i säsongens bästa matcher.

Norrköping kommer att bli en outsider i medaljkampen. Med Jens Gustafsson vid rodret.

***

Om han nu inte tar över i IFK Göteborg efter Poya Asbagi. I så fall kan han ta över i Norrköping,

Och i bakgrunden finns ju alltid den sparkade AIK-tränaren Rikard Norling.

Detta nämnt bara för att förtydliga parodin.

***

Guldryck, det ordet gillar rubriksättare. Det har använts redan många gånger. Minns Norrköpings succéinledning! Och Malmö FF:s obesegrade svit, nådd främst genom matcher mot lag från de nedre regionerna. Efter hemmakrysset mot Elfsborg ströks ordet delvis från MFF-vokabulären. Men mina vänner, det lär återkomma åtskilliga gånger.

Jag tror dock att rycket lär dröja.

Tack och lov finns det många intressanta omgångar kvar.

Det blir en spännande allsvensk fotbollshöst.

 

Av Magnus Månsson - 8 september 2020 15:33

Lite lösa tankar efter helgens Finnkamp i friidrott.

Såg den på tv.

Att producera friidrott på tv är svårt. De som refererar är beroende av en kunnig producent. Det hör ju också till saken att vid internationella tävlingar har de olika nationerna olika intressen. Men som att vid Brysselgalan i fredags inte direktsända Armand Duplantis världsrekordförsök är tjänstefel.

Friidrott i tv är otympligt. Det går inte att följa allt, inte allt i just det skede det händer. Just i Finnkampen märks bristerna. När den jämna herrkampen avgjordes var längd en nyckelgren. Tv visade bara toppstriden, inget om kampen bakom täten, en strid som är Finnkampens nerv. De tre kommentatorerna hade inte heller koll på läget. En klar brist.

Det kom mig att tänka på ”den gamla goda tiden”, radiotiden, 1940- 50- och början av 60-talet, då jag mest intensivast följde landskamperna. Hyland, Strömmer och Björklund (för det var väl dom?) hade stenkoll på alla grenar tillsammans med någon kunnig bisittare som protokollförde vad som hände i teknikgrenarna. Poängställningen var alltid aktuell

Är tre kommentatorer och en innerplansintervjuare verkligen nödvändigt? En bisattare med uppgift att kolla vad som skedde utanför kamerabilderna hade gett en bättre bild av den dramatik som faktiskt fanns.

Det var annars väldigt få grenar med den placeringsspänning som ger nerv i en landskamp. Det var på herrsidan inte mindre än åtta 16—6, grenar av 18. Alla fyra kastgrenarna, två till vardera, blev klara tripplar.

De många klara poängdifferenserna beror på att den så kallade toppbredden, och det gäller båda nationerna, har minskat. Sett över tid och i alla grenar.

Tittade på åren 1984, 1994, 2004 och 2014 och noterade då att trippelvinsterna på herrsidan var 2, 1, 5, 6 och alltså 8 2020.

På damsidan 1, 2, 1, 3 och 4.

Alls icke vetenskapligt men en utveckling som pekar fel för dem som vill ha en jämn match totalt över 2x20 grenar men också i alla de 40.

Det minskade publikintresset – jag räknar naturligtvis inte in årets pandemimöte – på arenorna de senaste åren är naturligtvis oroande. Både Finland och Sverige behöver den här klassiska landskampen.

Ur ekonomisk synvinkel, som PR mot allmänheten (många tv-tittare) och inspirationskälla för skiktet under den internationella eliten är ovissa Finnkamper/Sverigekamper ovärderliga.

 

 

Presentation

Fråga mig

24 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se