Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Onsdag 7 dec 17:23

Jag är ingen golfare.

Men har absolut inget mot sporten.

Att Henrik Stenson fick Svenska Dagbladets guldmedalj var väl ett helt ok val.

Men så kommer det här med alla överdrifter, framförda av journalister, ofta motionsgolfare. De menar att golf på världsnivå är en av de svåraste sporterna att utöva och att konkurrensen på världstoppen är så oerhörd hård.

Men vilken idrott är inte svår att utöva på den absoluta toppen? Det krävs bara andra egenskaper. Varför skall man värdera förmågan att spela golf högre än att exempelvis orientera?

Några idrotter har en finare status än andra. Golf och tennis tillhör denna kategori.

Jag begriper inte varför.

Och så kommer vi in på konkurrenssituationen. Jag har frågat två personer med bra insikt i golfvärlden om de hade någon aning om hur många tonåriga skåningar som tränar tio, tolv timmar i veckan för att nå eliten. De visste naturligtvis inte exakt. Deras svar svävade mellan tio, kanske tjugo. Detta i hela Skåne. Ställ samma fråga till friidrotten, simningen, tennisen, badmintonen, till alla lagbollsporterna och så vidare. Du skulle få oerhört högre siffror. Vi pratar om ungdomar med elitambitioner.

Världskonkurrensen då?

På herrarnas 100-bästalista finns 16 nationer med USA-dominans. Av de länder som är representerade kommer de flesta från Västeuropa. Afrika har Sydafrika, Sydamerika har Argentina, Asien i sin tur Indien, Thailand, Japan och Sydkorea.
Östeuropa med Balkan finns inte med, inte heller Arabvärlden, inte det svarta Afrika eller Karibien, det väldiga Sydamerika har endast i nuläget Argentina.

Globalt sett är golfen på herrsidan ganska så smal.

På damsidan ser det annorlunda ut. Västeuropa/USA är inte lika dominerande. Långt ifrån.

På 100-listan finns 65 östasiater, varav 41 från Sydkorea. Kina finns med.

Det är bara en tidsfråga innan Östasien även blir en region med toppspelare på herrsidan.

Då blir golfvärlden elitmässigt större och bli lite mer global än 2016.

Jag har inte med ett enda ord påstått annat än att Henrik Stenson är en fantastisk idrottsman. Men i en trots allt begränsad konkurrens.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 5 dec 13:04

I lördags arrangerades en ungdomstävling i friidrott i Malmö.

Jag hade funderingar att i går skriva ner några synpunkter men efter drygt sju timmars jobb (var en av cirka 50 funktionärer) var ork och bensin slut. Så det får bli ett inlägg med ett dygns fördröjning.

Tävlingen, Sista chansen ett samarrangemang mellan IK Finish och Heleneholms IF, vände sig till åldersgrupperna från 9 upp till och med 15.

Principiellt är jag mot alltför många tävlingar för ungdomar tio år och yngre, men när nu friidrottsklubbarna tagit in dem i gemenskapen måste man ge dem någon festlighet, en tävling, då och då. Under innesäsongen är Sista chansen en ypperlig sådan.

Men när det under utesäsongen vid i stort varje tävling finns grenar för riktigt unga, ända ner till 7-åringar, blir det i slutändan fel. Något som accentuerades i lördags. I de allra yngsta klasserna var startfälten stora, upp mot 30 startande i vissa grenar. Men sen tunnades det ut rejält redan i 13-årsåldern och i 14- och 15-årsgrupperna var det i några grenar bara en enda deltagare. Några grenar var till och med utan någon enda anmäld. Man måste undra varför det ser ut så här år efter år.

En annan tendens är att antalet flickor som tävlar i friidrott är betydligt fler än pojkar.

***

Allting har dock minst två sidor.

Det var härligt att se barnens inlevelse, för många var det första tävlingen och första besöket i Atleticum. Bara det en upplevelse.

Att se en 9-åring passera mållinjen på 60 meter och sen ta ny sats för att tio meter senare med full fart låta sig bromsas upp av de tjocka mattorna i slutet av banan är bara det ett bevis på idrottsglädje. Så gör ju de stora stjärnorna och då skall givetvis jag, en levnadsglad 9-åring, också göra det.

***

Tävlingarna avslutades med stafetter. Då steg stämningen. Friidrotten saknar överlag stafetter och lagtävlingar.

Paragrafryttare och statistiker hade förstås inte gillat vad de fått se. Arrangörerna var givmilda, de tre främsta lagen i varje klass fick pris. Jag såg ungar som deltog i mer än en stafett – allt för att få en plakett – och saknade en klubb en deltagare plockade man – oftast på initiativ av en jämnårig – in en löpare från en konkurrentförening.

Det var många regler som bröts. Men med många plus. Kidsen fick utlopp för sin energi, de flesta som ville fick springa. Och de fick stiga upp på prispallen och få en plakett, för många kanske den första.

Barnen bestämde reglerna. Något i alla fall.
En tävling lite på barnens villkor, inte styrd av regelböckerna.

Ibland är det skönt att se genom fingrarna. Även i en strikt reglerad idrott som friidrott.


ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 2 dec 11:42

Förstasidan i dagens Sydsvenska hade några rader ”MFF-chatt drog storpublik”.

När jag så småningom kom fram till sidan B 15 fann jag att den nye MFF-tränaren Magnus Pehrsson hade chattat med läsarna. Vad intressant hade han då att berätta?

Jag förutsätter att den som valt ut frågor och svar gjort det ur en journalistisk synvinkel. Men fanns det verkligen inga intressantare frågor än vad Magnus Pehrsson gillade för mat, vad för sorts kaka han tycker om eller var han skall bosätta sig?

I min värld fullständigt likgiltiga frågor/svar.

Jag förstår att tidningarna – det gäller alla – vill ha engagerade läsare, men någon måtta får det väl vara. Kraft och resurser måste läggas på kvalitet.

Jag har skrivit det tidigare: Varför skall en medarbetare samtidigt som hen till papperstidningen skall skildra en fotbollsmatch, sätta betyg och eventuellt också skriva en krönika/analys dessutom till nätet meddela varje litet sketet inkast?

Det blir ju varken hackat eller malet. Kvaliteten sänks för några klickars (=följare på nätet) skull. Men man redogör aldrig för hur många som följer matcherna via tidningarnas direktrapportering. Varför?

I Journalisten, fackorganet, menar man ideligen att kvaliteten försämras i jakten på just klickar. Så är det naturligtvis.

***

Jag hade någonstans sett att Djurgården skulle presentera sin nye fotbollstränare i går. Under eftermiddag och kväll hade jag annat för mig än att söka på nätet efter vem det nu skulle bli.

Men inte ett ord i dagens Sydsvenska att det blev Özcan  Melkemichel. Kanske gårdagens intressantaste fotbollsnyhet i Sverige.

Jag fick ta hjälp av nätet.

Skall det vara så?

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 1 dec 18:58

Malbas ligger sist, nia, i herrarnas Basketliga.

Laget kan klara målsättningen att passera Umeå och därmed åter nå en slutspelsplats.

Och på sikt borde klubben ha möjlighet att stabilisera sig på högsta nivån. Malbas har sin goda vana trogen en förnäm återväxt med duktiga ungdomslag rakt genom åldersklasserna.  Under hösten har steg 1 i USM/RM för 15-, 16-, 17- och 19-åringar avgjorts. I samtliga pojkgrupper vann Malbas och avancerade till steg 3. (Basketen har samma system som handbollen, de bästa lagen slipper ”uppsamlingsheatet”, där övriga lag får en chans att ta sig vidare).

I varje av dessa Malbaslag finns det spelare som är under uppsikt av landslagsledarna. Malbas har alltså en grund som kan generera en elitklubb.

Om det nu inte det var för att det just är basketboll.

Dels lockar studier i USA (där finns några Malmötalanger) och dels tycks det behövas fyra, fem importer för att kunna hävda sig i Ligan.

Malbas har inte ekonomi för att värva tillräckligt bra utländska spelare och kan inte heller av ekonomiska skattetekniska skäl ge spelarna längre kontrakt än åtta månader. Det är därmed en omöjlighet att få kontinuitet i lagbygget. I min idrottsvärld en nödvändighet för att bygga något beständigt.

I Basketsverige finns det dock en ljusglimt. Uppsala har på grund av dålig ekonomi tvingats spela med enbart svenska spelare. Förra säsongen blev Uppsala sjua, efter elva omgångar ligger laget tvåa.

Det går alltså att lyckas med inhemska spelare.

Något att ta efter av Malbas. På sikt i alla fall.
I nuvarande Malbastrupp finns fyra spelare (låt vara att tre av dem har begränsad speltid) som funnits i Malbas ungdomsavdelning. Med tålamod kan man vänta in de nuvarande ungdomslagens utveckling. Potential finns.

***

Även om nu Basketskåne inte är stort har även Malbas grannar lovande ungdomar.
Numerärt kan basketen inte mäta sig med handbollen i Skåne. Endast fem klubbar deltar i SM-tävlingarna med sammanlagt 18 lag. Handbollens siffror 27 klubbar 105 lag.

I Malmö är det dock fler pojkar över 15 år som spelar basket än handboll.

 

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 29 nov 17:04

Handbollens steg 2 i USM är avklarat.
Efter årsskiftet är det dags för steg 3 och 4 som skall resultera i att åtta lag i varje av de sex klasserna skall spela final i Malmö 12--14 maj. I år blev finalarrangemanget minst sagt succé.

De två första omgångarna har visat på skånsk handbolls styrka. Även på ungdomssidan.

27 föreningar ställde upp med 105 lag. Inför de nya stegen finns 84 lag kvar, representerande 25 klubbar. Endast 21 lag (många är andra- och tredjelag från de större ungdomsklubbarna) och två föreningar har försvunnit på vägen.

Låt vara att handbollen (liksom några andra lagbollsporter) har generösa, positiva kvalificeringsnormer, men siffrorna är i min värld imponerande. USM arrangeras i tidens tecken, ingen brutal direkteliminering.  Lagen garanteras många matcher, förhoppningsvis minst sex. Vi tar reglerna igen: I steg 1:s gruppspel tar de två främsta lagen direkt plats i steg 3. Övriga gör upp om ytterligare två platser till tredje omgången i en ny grupp.

Det finns många intressanta detaljer bakom siffrorna.

***

H 43 Lund kom till start med 13 lag, 12 av dem är kvar, däribland tre i såväl flick- som pojkklassen för 14-åringarna. Stark!

Med denna bredd och topp rakt genom åldersklasserna borde naturligtvis en framtida återkomst till elithandbollen vara given.

Men, men …

Genom konkursen för något år sedan har de båda A-lagen placerats i division 3, det vill säga nivå 5. Lagen är i nuläget obesegrade. Damernas väg till tvåan verkar ohotad. Herrarna har ännu inte mött de två närmaste konkurrenterna Farmen och Lundagård. Blir det inte raska steg genom seriesystemet för A-lagen riskerar de främsta talangerna att försvinna till några av de många högre placerade lagen i regionen. Onekligen en grannlaga uppgift för de ledande i H 43 att lösa.

Jag har svårt att tänka mig en annan målsättning än Handbollsligan för en klubb som ligger tia i maratontabellen med 34 säsonger på högsta nivån för herrar.

Damlaget har tre säsonger på samma platå.

***

Jag har en viss varm känsla för de mindre orternas insatser i tävlan mot de stora. Som nu Kävlinge HK som har lag kvar i USM:s samtliga grupper. Det är bara Lugi, H 43 och IFK Kristianstad (mycket tack vare att Näsby IF gått upp i IFK), som kan visa upp samma facit.

Bjärredklubben Ankaret är också värt ett beröm med sina fem kvarvarande lag. Samma som Ystads IF och OV, Helsingborg.

***

Ungdomshandbollen i Malmö har, sett till stans storlek, inte på många decennier haft några större framgångar. Men en ljusning skymtar. Stans klubbar (HK Malmö, IFK Malmö, Dalhem och IFK Klagshamn) har totalt sju lag kvar. Faktiskt två fler än handbollsmetropolen Ystad.

Anmärkningsvärt är måhända att fördelningen är fem mot två till flickornas favör.

Med tanke på hur långt från elitplanet damhandbollen befinner sig är problemet liknande H 43:s. Hur behålla de mest talangfulla tjejerna?

Jag har ställt frågan tidigare. Den enda lösning som jag ser är: Diskussion över klubbgränserna, där handbollen framtid betyder mer är än den enskilda klubben.

 

Av Magnus Månsson - Söndag 27 nov 14:02

Idrott skall ses live.

Då får man även uppleva stämningen och får givetvis oftast en bättre överblick. Men medge att man ibland saknar de repriser som tv bjuder på?

Sitter just och planerar min handbollseftermiddag. På plast kan jag se HK Malmö mot Karlskrona. Men då missar jag avslutningen på träningsmatchen inför EM för damer mellan Tyskland och Sverige (förvisso inget tävlingsmöte, men …) och hela Guif mot Lugi.

Under alla omständigheter hinner jag via tv se när Skövde tar emot Ystads IF.

Tv:s många sändningar är för oss handbollsintresserade härligt. Att se lagen i många matcher ger en merkunskap. Med följd att intresset ökas. Man får nya spännande spelare att följa. Tv-sändningarna från alla Handbollsligans matcher (för 99 kronor/månad!) kompenserar mer än väl tidningarnas alltmer njugga inställning till att ge en mera komplett redovisning över det som sker inom den högsta serien.

Den sköna fåtöljen är dock en tuff konkurrent till att ta sig till dagens möte i Baltiskan mellan Malmö och Karlskrona. Rent spänningsmässigt är det här på pappret det kanske minst lockande. Blekingelager är skadedrabbat. 

Liveupplevelsen ger utslag. Det får överväga.

Men valet är svårt.

***

Efter cirka en tredjedel av Handbollsligan är intrycket att det finns större utrymmen för oväntade resultat och att många fler matcher är ovissa in mot slutet. Det tackar man för. Några rejäla plumpar toppen mot botten finns förstås. IFK Ystad ser inte ut att hålla måttet.

De åtta lag som i dag parkerar på slutspelsplatserna lär inte släppa dem.

Den stora positiva överraskningen är Guif. Eskilstunalaget tappade tre landslagsmeriterade spelare men har tydligt visat var kultur betyder.

I Skövde finns samma miljö. År efter år förlorar Aranäs toppspelare men har visat att man, i alla fall i hemmaarenan, kan hota topplagen. Karlskrona verkar ha höjt sig ett snäpp. Ricoh är vad laget är, ser ingen större utveckling. Jag trodde inte att Josef Pujols flytt från Hammarby skulle innebära en så pass stor skillnad som det hittills gjort. Samtidigt har det funnits perioder med strålande spel.

***

För att få ett hyggligt publiksnitt är det betydelsefullt att serien inte alltför tidigt uppdelas i olika skikt, att bottenlagen kan ta oväntade poäng. Det ser mer lovande ut den här säsongen.

IFK Kristianstad har tappat några av sina främsta och verkar kunna talas med bättre än de senaste säsongerna.

För det är ovisshet vi vill ha, både framför tv:n och på läktaren. Vilket det nu blir.

 

 

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 24 nov 17:05

Historien upprepar sig.

Men inte i allt.

När Malmö FF:s sportchef Daniel Andersson presenterade klubbens nye tränare Magnus Pehrsson var det inte många ord som var annorlunda är när Daniel för ungefär ett år sedan lanserade Allan Kuhn på tränarposten: Han står för ett tydligt ledarskap och vill spela den fotboll vi i MFF står för.

Kommentarerna i den Malmöbaserade delen av massmedia är denna gång dock inte lika positiva som senast. Fallskärmarna är framtagna. Ifrågasättande när det gäller MFF:s handlingar är, om man så säger, inte alltid Malmöpressens bästa gren. En kursändring?

Trots SM-guldet blev 2016 inte vad MFF och dess anhängare i pressen hoppats på. Den spelidé Kuhn lanserade i början kom sällan fram. Och när vd:n Niclas Carlnén vid presskonferensen menade att Kuhn infriat 2016 års mål är detta väl en sanning med viss modifikation. Laget missade genom finalförlusten i Svenska cupen mot Häcken möjligheten att kvala in till Europa League i år och i och med cupnederlaget mot Landskrona försvann de viktiga tävlingsmatcherna inför den allsvenska premiären. Det är två resultatmässiga misslyckanden,

Varför inte vara uppriktiga och säga som det är: Allan Kuhn var inte tillräckligt bra för MFF.

Det hade varit ärligare. Anställandet av Allan Kuhn var ett misslyckande, signerat Daniel Andersson.

***

Självfallet har jag ingen aning om var Allan Kuhn eller nu Magnus Pehrsson fanns på rekryteringslistan. Att MFF påstår att Magnus Pehrsson är deras förstaval är givet. Annat vore tjänstefel.

Att stora delar av presskåren hoppats på ett mera känt tränarnamn, kan det bero på man överskattar MFF:s dragningskraft internationellt?

Ledningen har kanske en mera realistisk uppfattning om var MFF befinner sig i näringskedjan. Och då inte enbart på spelarfronten.

***

Spännande skall det att följa Helsingborgs val av ersättare till Henke Larsson.

Hade jag haft något att säga till om hade jag valt Peter Gerhardsson, Häckens avgående tränare. Men i hans fall ligger kanske Hammarby närmast.

Av Magnus Månsson - Tisdag 22 nov 16:44

Idrottsgalor är inget för mig.

Valet var därför extra lätt i går. Givetvis föredrog jag via tv Redbergslid mot HK Malmö från Handbollsligan framför Fotbollsgala. Som alltid i jämna matcher, till slut 27—30, spännande.

Men jag har naturligtvis tagit del av prislistan. Och måste då ställa frågan: Vad har juryn mot Andreas Isaksson?

Jag hade faktiskt trott och hoppats att han skulle få Guldbollen för 2016. Men så fick jag reda på att novembermatcherna 2015 i EM-kvalet räknades in i bedömningen. I och för sig underligt.

I dessa två matcher mot Danmark har jag tidigare menat att Zlatan fick alldeles för mycket kredit. Visst han gjorde tre mål (av fyra), men alla på fasta situationer.  En straff och en frispark fixades av Emil Forsberg, som dessutom svarade för det fjärde målet.

Det var Emil Forsberg som var den svensk som just i play-offavgörandet mot Danmark var den viktigaste spelaren. Om man nu vågar påstå något sådant i Zlatanland.

***

Att Isaksson inte fick Guldbollen är väl trots allt ok. Men att han inte fick utmärkelsen Årets målvakt är obegripligt. Han var tveklöst bäste svensk i EM-slutspelet, säsongens viktigaste turnering. Efter sin insats i VM-kvalet mot Frankrike borde Robin Olsen inte vara en utmanare. Låt vara att han var mycket bra i kryssmatchen mot Holland.

***

Valet av Stefan Johannesson som Årets domare är också förvånade. Han har kanske haft otur att jag råkat se ganska många matcher det här spelåret, när han svarat för många viktiga misstag.

En konspiratorisk tanke: Stefan Johannesson är 45 år och har därmed passerat åldersgränsen för att döma internationellt.

Utmärkelsen var ett tack för lång och trogen tjänst.

 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se