Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Lördag 7 juli 12:31

Det är mycket fotboll nu.

Sex matcher återstå i VM. Nystart i Allsvenskan.

Att VM närmat sig slutet känns trots allt skönt. Det har blivit en överdos. Men ok, jag ser gärna Sverige i ytterligare tre matcher. Så blir det om eftermiddagsmötet mot England blir lyckligt. Jag avstår att tippa. Marginaler kan man aldrig förutse. Det är ju dessa – och VAR, videogranskningen – som avgör. VAR har inte fullföljt sin uppgift. Och det är kanske omöjligt, speciellt när det gäller brottningsmatcherna inom straffområdet. Bestraffningarna har blivit för få.

Just närkampsspelet vid fasta situationer är något av fotbollens gissel.

***

Allsvenskan då?

I dessa dagar är kanske matcherna inte det mest intressanta. Vad händer i de fönster som är öppna hit och dit? Före fönsterstängningarna är det omöjligt att förutse utvecklingen.

På Malmö FF finns det dock en extra stor press, på styrelse, på den nye tränaren Uwe Rösler och på spelarna.

Kraven på återvändaren Anders Christiansen är enorma. Man har fått intrycket att dansken var skillnaden mellan guldet 2017 och vårens fiasko, eller vad ni nu vill kalla det.

Nu blev det den sparkade tränaren Magnus Pehrsson som fick bli syndabocken. Hans assistenter slapp undan. Liksom läkarteamet, som tillät icke fulltränade spelare matchas hårt. Med långtidsfrånvaro som följd.

Spelarna – och mediaföljarna -- har under den korta tid Uwe Rösler varit ansvarig hyllat honom för bland annat den höjda intensiteten.

Det förundrar mig att ingen, varken den sportsliga ledningen, spelarna eller de journalister som dagligen följer träningspassen, påtalade detta. Spelarna sade sig ju vara nöjda med Magnus Pehrsson. Inte bara av bekvämlighetsskäl, får vi hoppas.

Jag lär mig aldrig förstå när en tränare blir sparkad en bit in på en andra säsong. De ansvariga måste veta vad tränaren vill, gör och står för.

***

Det är tur för det ”nya” MFF att allvaret börjar mot jumbolaget Sirius.

Eller otur om det inte blir full pott.

Pressen finns hos många i MFF om någon timme.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 6 juli 20:49

Vad får man för pengar nu för tiden?

Det undrade jag på torsdagskvällen, när beskedet kom att Malmö FF sålt 19-årige Mattias Svanberg till Bologna. För – enligt uppgifter – mellan 45 och 50 miljoner.  Sen skall Mattias ha några miljoner i så kallad sign-on-bonus.

Visst är den unge mittfältare lovande. Men med en skadefri trupp är Mattias bara en bänkspelare i MFF. Eller?

Man minns honom främst från ett snyggt mål mot ett Helsingborg i ett Skånederby i ett skede av matchen, då HIF övergivit alla tankar på defensiven för att försöka kvittera. Och givetvis det två målen mot Falkenberg, då MFF säkrade SM-guldet.

Men det var hösten 2016.

2017 var Mattias inte ordinarie i MFF:s guldlag. Och ingen kan väl påstå att Mattias Svanberg stuckit ut denna krisliknande MFF-vår.

Och likväl är ett Liga A-lag från Italien berett att betala 50 miljoner kronor för en spelare som på seniornivå knappast visat något alls.

En gammal man hänger inte med i pengakarusellen.

***

MFF måste vara verkligt duktig på att förhandla. Har en känsla av att klubben får betydligt bättre betalt för sina spelare än sina inhemska konkurrenter.

Östersund lär bara få 20 miljoner för Ken Sema till Watford i Premier League. Låt vara att Sema är något äldre och ett kortare kontrakt.

Men att Svanberg skulle vara värd dubbelt så mycket som Sema, visar i min värld på de vansinniga summorna i den internationella fotbollen.

***

Såg via tv FC Rosengård—Växjö i Damallsvenskan, 1—1. Och efter den finns det anledning att åter fråga: Vad får man för pengar nu för tiden?

Här kommer nykomlingen från Småland med en 27-åring och övriga spelare kring 21 år (en utländsk spelare) och pressar ett Malmölag med många svenska och utländska landslagsspelare till ett oavgjort resultat. I startelvan hade Rosengård sju spelare med utländskt pass.

Och det räckte inte mot en ungt, trevligt spelande Växjö. Där Anna Anvegårds mål var en delikatess av högsta valör.

Ja: Vad får man för pengar nu för tiden?


ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 4 juli 12:26

Det är inte bara fotboll och VM i dessa dagar.

SM-veckan i Helsingborg och Landskrona har inletts och i helgen samlades alla Sveriges lovande simungdomar i Malmö för att göra upp om SM-medaljer.

Tävlingen Sum-Sim, fick knappast någon uppmärksamhet utanför den närmaste kretsen. Inte på tidningarnas sportsidor i alla fall. Den tiden är – tyvärr – förbi då ett junior- eller ungdoms-SM får någon uppmärksamhet. Inte ens när tävlingen sker på hemmaplan.

Några förhandsrubriker blev det förstås, till och med i rikspressen. Föräldrar var rädda för att sända sina barn till Malmö. Tävlingen skedde på Lindängsbadet, inte alls långt från Lindängsplan, platsen för en hel del skjutningar. Och heller långt från Nydala, en annan ”skjutbana”.

Det är olustigt att mitt fina Malmö är så förknippat med gängkriminalitet att föräldrar tvekar att sända sina barn till ett fantastiskt idrottsevenemang.

Vansinnet kom på något sätt närmare i går, när en man dödades mitt på eftermiddagen i en park med många människor i rörelse. Inte en kilometer från Lindängsbadet.

Och i en av de många cykelvänliga parker jag ofta besöker med min Skeppshult.

Men var vet man var idiotin finns? Cykla måste man.

***

Tävlingen, då?

Den visade att svensk och skånsk simning har en bred återväxt.  I de tolv lagkapperna, tre per åldersklass, U 17 och U 15, deltog mellan 22 och 41 fyrmannalag.

I motsvarande tävling, stafett-SM i friidrott, fanns tio lopp. Här låg deltagarantalet mellan nio och 23. Med andra ord en rejäl skillnad.

Tar man ner det på skånsk nivå blir skillnaden än mer markant, nästan genant för friidrotten.

Fem skånska friidrottsföreningar sände 18 lag i 17- och 15-årsgrubberna till Göteborg.

I Sum-Sim kom 17 skånska föreningar med 93 lag till start.

En liten del av den enorma skillnaden kan förklaras av att simningen hade sitt mästerskap på hemmaplan i Malmö. Men inte allt.

Simningen har en bred verksamhet i små orter som friidrotten bara kan drömma om. Och gjort i många år. Märk väl det är inte fråga om barnverksamhet, jämförelsen gäller tonåringar.

Helsingborg SS blev totalt sett överlägset bästa klubb före Malmö KK.

20 skånska klubbar erövrade poäng.

Jag är imponerad av den skånska simningens ungdomsbredd.


Av Magnus Månsson - Torsdag 28 juni 09:23

En intressant artikel.

En intressant notis.

Båda inom samma ämne, ungdomsidrott. Men samtidigt så olika i uppfattning om hur barn- och ungdomsidrott skall bedrivas.

Otto Persson, elittränare i den allsvenska damfotbollsklubben LB 07, lyfter fram nyttan och betydelsen av att ha en allsidig fysisk bakgrund för att lyckas elitmässigt.

Samtidigt ser jag en notis om att Malmö Idrottsgrundskola skall utöka antalet elever från 250 till 550.

Otto Perssons åsikt delar jag hundraprocentigt. Vetenskapen understryker den. Hundratals elitaktiva har vidimerat den. I tv-programmet Mästarnas Mästare berättade Peter Forsberg att han nobbade ett läger som 15-åring inför TV-pucken för att han ville spela fotboll under sommaren. Det gick rätt bra för ”Foppa” i den fortsatta ishockeykarriären trots ett missat sommarläger.

I samma program höll Magnus Wislander med Forsberg. Wislander spelade fotboll upp i mellantonåren. Hans mångsidiga idrottsliga bakgrund gjorde att han utsågs till världens främste handbollsspelare under 1900-talet.

Det finns åtskilliga ytterligare namn världen över att lägga till en sådan här lista.

Därför blir jag uppriktigt ledsen när jag under min tid som idrottslärare och ledare mött en attityd från många klubbledare/tränare: Nej, nej, hen är vår, honom/henne får ni inte röra.

Det är inte bara några få exempel. De är många och kan röra sig om ungdomar som ännu inte blivit tonåringar.

Tänk att ha talang för att bli näst intill elit i en idrott men förbli en medelmåtta i en bollsport och förhindrad av en konservativ ledare/tränare!

***

Vad har då detta med en utbyggd idrottsgrundskola att göra? Det är inte själva utbyggnaden det gäller utan själva idén med en idrottsgrundkola inriktad på en specialidrott. Nu selekteras ungdomarna som 12-åringar: Du duger, men inte du.

Hur känns det att bli ratad i den åldern? Och vem kan se hur en 12-åring utvecklas fysiskt och mentalt?

Den svenska idrottsrörelsen, även många specialförbund, vill ha en annan inriktning på ungdomsidrotten. Idrotten vill att de unga skall kunna pröva många aktiviteter och minimera utslagningen.

Malmö Idrottsgrundskola gör det motsatta. Jag tycker det är underligt att en kommun arbetar mot en samlad svensk idrotts intentioner.

***

Men jag vill poängtera att jag har det största förtroendet för Malmö Idrottsgrundskola som skola. Två av mina barnbarn har haft sina högstadieår där, ett tredje skall börja. De har – och lär få – haft en trygg skolmiljö.

***

Positivt är också att Stadionområdet får ännu en hall. Men det borde man fått ändå.

Med ett utökat elevantal blir ju också antalet ratade barn färre. Men om så bara en 12-åring får besked att hen inte duger är en för mycket. Speciellt i en verksamhet som stöttas av Malmö stad.


Av Magnus Månsson - Söndag 24 juni 13:23

Videorepriserna, ofta också i slowmotion, är domarnas värsta fiende.

Vi håller oss till fotbollen. Jag har skrivit det några gånger, när media i olika former, då och då också med ”frusna” bilder, kritiserat avgörande sekvenser. Ofta efter upprepade repetitioner.

Jag var därför i grunden positiv, när VM-fotbollen införde VAR-systemet. De inledande matcherna gav mestadels rättvisande utfall av granskningarna. Men allt eftersom har videorummet negligerats. De fem herrarnas åsikter har i alla fall beaktats mindre. Det har funnits situationer, väl värda att studeras.

I går var jag irriterad två gånger, när VAR inte tog sitt ansvar. Först när Mexiko på ett regelvidrigt sätt erövrade bollen från Sydkorea och kontrade in 2—0.

Och sen när videodomarna inte ingrep på tyske Boatengs behandling av Marcus Berg i straffområdet.

Det var två händelser som i min värld borde bestrattas. Och kanske gett helt andra förutsättningar inför den rafflande onsdagsavslutningen.

Jag ogillar när domare utsätts för en massiv kritik från spelare, ledare, media och inte minst från publiken. Men på något sätt bedöms domarinsatsen nu under VM kollektivt. De fyra på plan litar på de fem i kontrollrummet. Det känns som om ingen tar huvudansvaret. Och det är inte bra.

Jag tvivlar på VAR i dess nuvarande form.

***

En liten fundering till Tysklandsmatchens straffsituation. Hade man utdömt straffspark hade inneburit 1) just en straff, 2) rött kort och 3) avstängning kommande match. Alltså tre straff.

Är det en rimlig bestraffning för ett ärligt försök att få bort bollen från Marcus Bergh? Hade händelsen skett någon annanstans hade det, om det kommit någon signal, blivit en frispark. Kan de tre tuffa bestraffningarna ha påverkat teamets beslut? Jag har ingen aning. Bara en fundering.

Men fel var det att inte granska och ge en straff för Sverige.


Av Magnus Månsson - Lördag 23 juni 12:43

Något år kring 1600 stod prins Hamlet på Helsingörslottet Kronborg och myntade de klassiska orden: Att vara eller inte vara …

Eftersom han var dansk lär han väl förstås ha sagt det på danska, eller på engelska, språket Shakespeare skrev på.

Nu sitter jag i min VM-fåtölj och funderar: VAR eller inte VAR.

För den oinvigde: VAR kallas det system som används för att i ett kontrollrum videogranska avgörande domslut i det pågående VM-slutspelet i fotboll.

Jag är kluven, mycket kluven.

Inte när det gäller om bollen är i mål eller inte. Så borde det ha varit för länge sedan. Och självklart är det bra att domarna får hjälp i främst de kniviga straffsituationerna. VM har visat hur svårt det är. Reprisbilderna har från två, tre vinklar visat att inget regelfel är begånget. En fjärde vinkel säger ”solklar” straff.

Samtidigt har vi sett situationer som tveklöst borde granskats och gett en straff men som helt ignorerats. Så trots de många ögonen och tekniken är systemet inte ofelbart. Den mänskliga faktorn finns alltid med.

Men auktoriteten hos huvuddomaren har undergrävts. Har videorummet sagt sitt, måste han hålla med även om han inte delar uppfattningen. Sydkorea hade en farlig kontring på gång mot Sverige, när anfallet blåstes av för VAR. Hur hade reaktionerna från sydkoreanerna blivit om domaren inte accepterat VAR:s uppfattning?

Hittills har det, efter vad jag sett, blivit fler rätt än fel i straffsituationerna och de avgörande offsideavblåsningarna. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt.

Cirka 50 procent av VM-målen kommer dock efter fasta situationer och till denna kategori räknas också hörnor och frisparkar. Visst en straffspark är den optimala målchansen, men den här turneringen har visat att utdelningen på frisparkar har varit hög och delvis även på hörnor. En del av de målgivande frisparkarna har varit diskutabla, några av hörnorna borde ha blivit inspark.

Självfallet kan VAR inte gå in och granska allt. Det är en orimlig tanke.

Men är det rätt att förseelser beivras/granskas olika beroende på var de sker? Ok, straffområdeslinjen är gränsen mellan straff och frispark. Men en felaktigt dömd frispark utanför straffområdet är en högklassisk målmöjlighet. Inte minst för Portugal med Ronaldo.

Jag inbillar mig också, att utan VAR hade domarna blåst för fler straffar direkt. Nu vet de att kan räddas – åt båda hållen – av sina kolleger i domarrummet. De har som elitdomaren Stefan Johannesson menade i en tv-intervju ”både hängslen och livrem.”

Efter att ha sett en halv VM-turnering är jag inte övertygad om att VAR i den nuvarande form är den bästa metoden att få en mera rättvis fotboll.

Däremot är jag förvånad över att man inte utnyttjar systemet för att beivra alla brottningsmatcherna i straffområdet. Det har funnits åtskilliga tillfällen att statuera exempel. En straff har det efter vad jag sett blivit. Det borde ha blivit åtskilliga till. Bildbevisen är många. Videorummet har här ett ypperligt tillfälle att få bort en av fotbollens avarter. Blir det ett par, tre straffar kommer försvararna att sluta vara brottare. Det är ju så att ojusta anfallare straffas oftare än försvarare. En frispark ger aldrig samma reaktion som en straffspark.



Av Magnus Månsson - Måndag 18 juni 13:19

Fest eller vardag?

Dum fråga, naturligtvis.

Men i många fall föredrar jag vardag. Inte minst i idrottens värld. Det är den dagliga verksamheten som ger de långvariga framgångarna. Det gäller även på tävlingsområdet, där man förstås måste utbyta daglig mot årlig.

De här tankarna dök upp, när jag förstått att Malmö stad och Skånes Friidrottsförbund sökt, och lär få, veteran-EM inomhus 2020 i Atleticum i Malmö i mars månad.

Jag har full förståelse för att Malmö vill ha hit ett evenemang, som varar en vecka med cirka 3 500 aktiva och med ledare och anhöriga säkert rör sig om ytterligare några tusen besökare. Det ger stora inkomster till besöksnäringen.

Men vem skall arrangera en tävling med låt oss säga 10 000 starter på dagtid under en vecka? Förbundet hoppas att de skånska föreningarna gemensamt skall klara av det. Utan att förstås ha kännedom om den ekonomiska ersättningen tvivlar jag på att viljan att arrangera ett veteranmästerskap är tillräcklig stor ute i föreningarna. Skånsk friidrott har viktigare uppgifter.

Detta skrivit utan att förringa den alerta skånska veteranfriidrotten.

Efter vad jag förstått är de föreningar, Heleneholms IF, IK Pallas, IK Finish och IFK Lund, som under en lång period sett till att det årligen funnits minst fyra inomhustävlingar i Lund- Malmöregionen för seniorer och ungdomar, måttligt intresserade av att engagera sig i EM-tävlingen. De vill värna om Julchansen, Sprinterträffen, Pallasspelen och Atleticumspelen.

Vardagen är viktigare än en festvecka.

***

2019 skall SM-veckan i sommargrenara avgöras i Malmö. Utmärkt för besöksnäringen.

Men återigen har stad och förbund – vem som nu är ansvarig – inte försäkrat sig om att det finns kompetenta arrangörer. I friidrott har MAI accepterat att ansvara för lag-SM. Heleneholm har tackat nej till SM-loppet över 10 mil (!).

Årligen tre inomhustävlingar, en nationell utomhustävling, fyra långlopp och två, tre DM för veteraner är tillräckligt.

Vardagen är viktigare än ett enstaka SM-lopp.

***

Såg att Stiftelsen MAI undersöker möjligheten att få arrangera en Finnkamp i friidrott. Trevligt.

Men finns det någon annan idrottsorganisation i Malmö som så levt upp till orden ”Mer prat än verkstad” som Stiftelsen MAI?

Och fått sina budskap framförda av en och samma ickeifrågasättande skribent.


Av Magnus Månsson - Fredag 15 juni 16:36

Stafett-SM i friidrott avgjordes precis före min semester.

Hann inte med att kommentera. Kan dock så här i efterhand inte låta bli att komma med några iakttagelser.

Aldrig – och jag menar verkligen aldrig – har Skåne kommit från ett stafettmästerskap med ett så dåligt resultat. Och då både topp- och breddmässigt. För seniorerna blev det ett silver, MAI:s damer på 4x100 meter.

Därutöver inte en enda placering bland de sex främsta. MAI:s 4x100 metersherrar blev diskvalificerade. Men det mest anmärkningsvärda var att Skåneklubbarna inte hade ett enda startande lag på de andra sex seniorstafetterna, 4x400, 4x800 m och 4x1 500 m för de båda könen.

Hade det inte varit för MAI:s segrande lag på 4x100 m i M 22 hade det varit lika tunt i den åldersklassen. Precis som i P 19 och K 22.

I F 19 räddade duktiga Åhus lite av den sydliga äran med två finallag, 4x100 m (fyra) och stafett 1 000 m (sexa).

Sammanfattningsvis: I 20 lopp i de tre äldsta åldersgrupperna deltog endast fem skånska lag.

I min värld ett rejält bottennapp.

Bättre var det i 17- och 15-årsklasserna. MAI hade lag i de fem pojkloppen, inga medaljer. Flicksidan har under åtskilliga år varit både större och bättre i Skåne. MAI, IFK Lund, IFK Helsingborg, Höör och Åhus deltog med 14 lag som fixade tre guld (MAI två och Höör ett) och ett silver (IFK Lund).

MAI:s segertid på F 17 4x100 meter, 46,60 är imponerande, svenskt rekord i F 19.

I Höör gör den gamle mästarlöparen Gert Möller ett utmärkt ledarjobb. Guldet på 3x800 m i F 17 visar att det finns talanger överallt. Finns det bra ledare/tränare blir det framgångar. Åhus är ett annat exempel på att ”de små” kan lyckas på SM-nivå.

Om man får behålla sina talanger.

***

Nu är friidrott mer än löpning. I hopp och kast finns några skånska toppar. Liksom i löpning. Men bredden är rakt igenom skral på seniorsidan.

Det finns mycket att göra på alla områden, inte minst för att skapa många stimulerande seniortävlingar för att få bredd på verksamheten.

År efter år visar det sig att seniorgrenar inlagda i de ofta dagslånga ungdomstävlingarna inte lockar. Startfälten är små och föga inspirerande. Likväl försätter klubbarna i sin överambition att bjuda in till tävling för seniorer. Nej, ta bort och arrangera i stället mindre tävlingar på kvällstid över max två timmar!

Min förening, Heleneholms IF, inbjöd i fjor till en nationell kvällstävling i maj månad. Deltagarmässigt ett fiasko, endast cirka 50 starter. Vi trodde på idén och återkom i år. Nu kom 125 startande. Det visar att konceptet är intressant och kan utvecklas. Deltagarna var nöjda.

Det är dags för andra klubbar att ta efter. På 1960-talet fanns det ett år över 50 nationella tävlingar i Skåne, merparten på kvällstid. På den tiden fanns det gott om aktiva seniorfriidrottare. Det finns det inte nu, så 50 tävlingar är givetvis orealistiskt. Men säg fem, sex kvällstävlingar under 2019!

Det vore väl en realistisk skånsk målsättning?

Och enligt mig en väg för att bibehålla de aktiva längre upp i åren. Och i framtiden undvika fler skånska fiaskon liknande det i årets stafett-SM.

Men det krävs förstås att klubbarna och de aktiva  – och kanske inte minst tränarna – ställer upp på idén.

Friidrotten lever farligt i det här distriktet.






Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se