Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Måndag 17 feb 17:40

Målet var att nå Allsvenskan.

Det klarade LB 07. Men med ”fel” lag. Damlaget fixade det. Men egentligen var det herrarna som skulle bli allsvenska.

LB 07:s historia är intressant, men på samma gång lite tragisk. Den visar på den optimism, övertro, som finns när två bra föreningar förenas för att bli en elitklubb. Den pekar också på det tuffa ekonomiska klimat som finns för en ”andraklubb” i de flesta städer, även i en så pass stor stad som Malmö.

Exemplen är många.

***

När man började diskutera ett samgående mellan grannklubbarna Bunkeflo IF och Limhamns IF var det två välmående föreningar på herrsidan. 2006 hade Bunkeflo  kvalat upp till Superettan, Limhamn var ett topplag i division 3.

Säsongen därefter kom Bunkeflo femma i näst högsta serien, Limhamn var även denna säsong ett topplag i trean.

Båda klubbarna hade gedigna pojkavdelningar.På damsidan var det sämre ställt, klubbarnas A-lag hörde hemma i de lägre regionerna. Flicksektionerna hade båda många lag.

***

Att LB 07 skulle bli ett stabilt elitlag på herrsidan var en självklar målsättning. I diskussionerna nämndes Allsvenskan. Klubben skissade på en lokal arena med plats för cirka 5 000 personer. Det ställdes vissa ”krav” på kommunen i frågan.

Arenaplanerna tog aldrig fart. Och tur var väl det.

2008, första året då namnet LB 07 användes officiellt, föll laget ner i division 1, stannande kvar på den nivån i fem säsonger för att 2015 spela i trean och däreftetr två år till och med i division 4. Nu han man åter tagit steget upp till division 2 med sitt herrlag.

LB 07:s elitsatsning var seriös, man lät sina bästa ungdomslag deltaga i de bästa riksserierna med bra resultat i konkurrens med landets storklubbar.

Vad som gick snett i herrsatsningen vet jag förstås inte. En fundering kan vara att det blev för mycket för en ”småklubb” – förlåt uttrycket – att även sikta på att nå Sverigetoppen för damer. För där gick det snabbt för LB 07 och från ett utgångsläge i division 3 var klubben redan 2013 via kval upp i Elitettan för att 2017 vara uppe i Allsvenskan.

***

2013 markerade LB 07 sin inställning: Lika lön för lika arbete. Det innebar en viss flykt från herrtruppen med en försämrad kvalitet. Samtidigt tog damlaget stegen upp till Allsvenskan.

***

2020 har LB 07 inget damlag, sedan man frivilligt dragit sig ur Elitetttan på grund av ekonomiska skäl.,

Spelarmaterial för ett kompetent lag för Elitettan fanns självfallet, speciellt med tanke på att LB 07 de senaste åren haft ett landets framgångsrikaste U 19-lag, Men i hybrisens Idrottssverige, där man tror att det finns intresse och ekonomi för att driva ett lag på nivå 2 med resor från Skåne till Norrbotten, är det i längden en omöjlighet att driva en sådan verksamhet. LB 07 hade kalkylerat med resekostnader för 700 000 konor för en säsongs spel i Elitettan.

***

LB 07:s ambitiösa, och misslyckade, försök att bli en storklubb på två fronter är bevis på svårigheterna att nå dit. Hindren är många, i längden oöverstigliga.

Kan kanske kännas lite trist.

Men ett plus ett när det gäller klubbsammanslagningar blir oftast 0,75, om ens det. Inte när det gäller elitverksamhet i alla fall.

***

Svenska Fotbollförbundets arenakrav har irriterat mig länge. Förbundet har tvingat Malmö kommun att investera avsevärda belopp på Limhamns idrottsplats, LB 07:s hemmaarena. Nu är några av faciliteterna helt onödiga. Vilka de var redan från början.

Malmö kommun har många ekonomiska viktigare hål att täppa till.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 12 feb 11:56

En bred ungdomsverksamhet är det bästa hälsotecknet för idrotten och dess specialförbund.

Jag resonerar i ett tävlingsperspektiv och tar inte med tävlingar för barn under 13 år. De är förvisso många, men enligt min uppfattning för många. Visserligen har man i lagsporterna försökt avdramatisera resultathetsen med tabellösa serier och cupspel utan vinnare. Än är det för tidigt att dra några slutsatser av förändringarna.

Men som jag skrivit ett vid ett flertal tillfällen: När idrotten åldersmässigt är som störst vid 11,5 år är det dags att reagera. Många idrotter har gjort det.

***

Under många år har jag följt den skånska ungdomshandbollen och studerat deltagandet vid USM, en tävling för 14-, 16- och 18-åringar. Eftersom föreningarna anser att ett deltagande i SM ger en viss status ger detta en bra bild av den skånska bredden. Det skall poängteras att det nästan alltid är lag med kvalitet, sällan ”slagpåsar”, som anmäler sig. Nät man passerat steg 3 får man även en bra bild av toppen.

Mellan 25 och lite över 30 föreningar kommer till start varje säsong och antalet lag i de sex grupperna pendlar mellan 100 och 115.

Med mina mått ett sundhetstecken.

***

Säsongens siffror var 26 föreningar och 109 lag från start. När nu tävlingen går in i steg 4, varifrån 6x8 lag skall finalspela  i Uppsala den 24—26 april  har tolv skånska klubbar 39 lag kvar.

Det är i båda fallen färre än i de sex, sju åren jag studerat USM. Ett års nedgång är ingen trend. Och med tanke på att bredden i stort är den samma som alla tidigare år, ser jag ingen fara.

***

Lugi har hittills haft en stålande turnering, har sju lag kvar, två i FB (15/16).

Näst bäst är Ystads IF, som numera också har en konkurrenskraftig flickavdelning, sedan IK Pandora lagt ner sin. YIF har fem lag kvar, ja, lika många som IFK Kristianstad, som alltså delar andraplatsen med YIF.

Fyra lag i steg 4 har OV, Helsingborg och H 43 Lund samt inte minst Lödde. Det är verkligt starkt av en klubb från en så pass liten ort med så starka handbollsfästen i närheten som Lund, Kävlinge, Bjärred (Ankaret).

Ankaret visar sin stabila grund med tre kvarvarande lag.

Resterande Skånelag är:

2 lag: Eslövs IK

1 lag: H 65 (Höör), HK Malmö, Lågan (Hörby) och Limhamns HF.

Steg 4 spelas under mars månad. Då återkommer jag,

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 10 feb 13:09

Hade tänkt skriva ner dessa funderingar redan i lördags, men det finns uppdrag jag inte vill missa.

Som att vara funktionär vid Heleneholms IF:s friidrottstävling Atleticumspelen. Även om heldagar blivit halvdagar kräver det sin man och orken räckte helt enkelt inte till. Men det är stimulerande att vara med om att ge energiska målinriktade ungdomar från Danmark och Sverige möjlighet att mötas och tävla.

Och speciellt glad blir man, när några 13-åriga flickor från Ystads IF efter en höjdhoppstävling kommer fram, tar i hand och säger: -- Tack, du är duktig och stressar oss inte.

Lite skryt kan väl vara tillåtet ibland. Tack, stimulerar även en gammal man. Och gör att man även 2021 bidrar till att cirka 700 ungdomar under två dagar kan träffas och ha trevligt i en positiv atmosfär.

En bit av en stor del, den största, av idrotten, som inte uppmärksammas utanför den trängre kretsen.

***

Det här var en lång parentes.

Vill vidare skriva något om LB 07:s uttåg ur damfotbollens elitskikt.

FC Rosengårds tränare Jonas Eidevall kommenterar i en SDS-artikel nedläggningen. Han menar, liksom jag i min senaste blogg, att man reser för mycket i svensk idrott. Han menar också att strukturerna inte är de samma inom dam- och herrfotbollen och att ekonomin är annorlunda. Därför måste man tänka om.

Ett konstaterande det också är lätt att instämma i.

Men är det inte just att man ger, och ser, en skillnad som genustänkarna hakar upp sig på.

Sen slår Jonas Eidevall in på det typiska FC Rosengårdsspåret: Det är Svenska Fotbollförbundets fel. Besluten om seriesystemet och upplägget av Svenska cupen är fattade i demokratisk ordning. Klubben har varit delaktig i besluten.

Förbundet kan knappast klandras för att både Kungsbacka och LB 07 med kort varsel drar sig ut cupspelet.

Jag uppfattat FC Rosengård som gnälligt. Man har synpunkter på längden på landslagets Algarveläger och för något åt sedan förhindrade man en av sina talanger att deltaga i ett internationellt slutspel för landslag.

Det är när de svenska damlandslagen spelar och når framgångar som damfotbollen uppmärksammas och når de stora massornas intresse runt om i landet. Inte när FC Rosengård spelar inför glest besatta läktare på Malmö idrottsplats.

Bra landslag är det i särklass bästa PR-vapnet för en bredare svensk damfotboll.

 

Jonas Eidevall är också oroad över att när antalet klubbar under den absoluta svensktoppen, som LB 07 och Kungsbacka, minskar kommer det att finnas färre miljöer för unga talanger att utvecklas i. Så är det naturligtvis.

Men vilket ansvar tar FC Rosengård? Man värvar hellre – och då helst utomlands – än satsar på egenproducerat. Eller värvar från mindre bemedlade på samma plattform.

Att unga och senare blivande svenska landslagsspelare får ge plats för spelare med utländskt pass ger inga plus i min betygskalender.

Av Magnus Månsson - Fredag 7 feb 16:53

Malmö är för litet.

Ja, för att ha mer än ett elitlag i varje idrott. Eller till och med elitklubb om vi går utanför lagsporterna.

Jag har skrivit det tidigare. Och i dessa dagar finns det all anledning att upprepa sig. I fjor Panterns ishockeylag, nu LB 07:s damlag i fotboll.

Tiden får utvisa om det om sex, sju år finns utrymme för både FC Rosengård och Malmö FF på damfotbollssidan. I nuläget finns förstås det stora finansiella stödet för båda lagen.

Efter MFF:s nej till ett samgående med LB 07 var det en utopi att det i framtiden skulle finnas plats för tre topplag i Malmö. LB 07:s position på elitkartan var bara en tidsfråga.

***

LB 07-fallet väcker många frågor. Klubbens ordförande Robert Lenir säger i ett uttalande att han hade förhoppningen att spelarna skulle kunna livnära sig på att spela fotboll. Det framgick inte i artikeln om det rörde sig i LB 07 eller om  det var i LB 07/MFF.

Men ändå! I Elitettan, nivå 2!

I fjor var publiksnittet 346, delvis räddat av en PR-strid mellan Stockholmsklubbarna.

 I Allsvenskan hamnade snittet på 895. FC Rosengård kom upp i 895, en i min värld låg siffra med den massmediala uppbackning laget fick. Sämst publiksnitt i Allsvenskan var – ja, just – LB 07:s med sina 484 åskådare/match.

Med dessa siffror som grund: Hur kan Robert Lenir fundera i helprofessionella spelartrupper?

Räcker tio miljoner per år enbart i personalkostnader för en seniortrupp?

***

Rent generellt har svensk elitlagidrott ett hybrisproblem, den felaktiga tron på att man i vårt långa land kan skaffa intresse för en riksomfattande serie på nivå 2. Speciellt på damsida – detta sagt utan något genusperspektiv. Som nu exempelvis i fotboll och handboll. LB 07 hade kalkylerar med resekostnader på 700 000 kronor för en säsong i Elitettan. Är det vettigt att ett Malmölag åker till Morön i Västerbotten för att spela fotboll på nivå 2 inför 300 åskådare? Dessa pengar kan användas bättre för att utveckla fotbollen. Svensk idrott reser upp alldeles för mycket pengar.

De ojämna tabellerna både i Allsvenskan och Elitettan för damer visat att det inte finns den bredd som motiverar endast två elitserier.

***

Att nu LB 07 och tidigare Kungsbacka och Kalixlaget Assi hoppat av Elitettan borde väcka några förändringstankar.

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 5 feb 16:52

H 43, Lund och Malbas, Malmö.

Två tidigare elitklubbar i handboll och basket. På både dam- som herrsidan.

Två klubbar som av olika orsaker hamnat långt ner i seriesystemen för seniorer. Också för båda könen.

Men det finns andra, mera positiva, likheter. Båda klubbarna har stora gedigna, framgångsrika ungdomsavdelningar, givetvis för såväl flickor som pojkar.

Trots många säsonger av segrar och medaljer för de båda klubbarna i USM har lyftet på seniorsidan uteblivit. H 43:s båda seniorlag håller till i division 2, nivå 4, Malbas på ungefär samma plattform.

Spel i så låga sammanhang lockar inte ungdomarna. I Skåne är det tätt mellan handbollens elitklubbar. Talangerna har mycket att välja mellan. Ett tiotal av H 43:s tidigare herrungdomsspelare finns i regionens elitklubbars organisationer. På damsidan har H 43 även en hel del före detta spelare på högre nivå än egna laget.

Rörelsemönstret känns igen från Malmöklubben Dalhems herrar på 1980-talet och dess damer under några år under det här decenniet. Lovande grupper har skingrats, elitspel lockar. Kanske fullt naturligt. Så ser verkligheten ut i dessa tider. Duktiga ungdomsfostrare från en lägre nivå får sällan skörda frukterna av sitt eget arbete. Det går inte att som på 1940-talet med ett klasslag som stomme få fram ett lag som når högsta serien. Som H 43 en gång i tiden.

Basketen har inte samma konkurrens i närområdet. Men collegebasketen i USA drar tidigt de mest lovande spelarna dit.

Miljön är tuff för de stora ungdomsklubbarna från de lägre seniornivåerna. H 43 har cirka 70 seriespelande lag, Malbas ungefär 30.

Nu i halvtid ser det hygglig ut för de båda klubbarnas damlag. Det kan bli avancemang till division 1 för såväl H 43 som Malbas.

***

USM-spelet är igång och det visar än en gång på den stabila grunden i de båda klubbarna. H 43 Lund ser dock ut att få ett något sämre slutfacit än de senaste säsongerna. När turneringen går in i steg 4 av 5 har man fyra lag kvar.

Basketen är betydligt mindre än handbollen. Men när grupperna U 15 och U 16 är klara med sitt steg 3 och åtta lag är kvar har Malbas tre av fyra lag med bland de åtta främsta i landet.

U 17 och U 19 har bara avverkat en omgång. Malbaspojklagen tog sig som ettor direkt till steg 3. F 1

F 19-laget skall i helgen i den nya, fräsch Hästhagenhallen föröka nå dit.

***

I veckan skall jag ta mig en titt på övriga Skåneklubbar i ett USM-perspektiv,

 

 

  •  
Av Magnus Månsson - Måndag 3 feb 17:44

Det har varit en hel del liveidrott den senaste tiden.

Malmö har bjudit på en varierad kost. Jag har varit gäst på ett handbollsderby, SM-finalerna i brottning och en omgång i Riksmästerskap i basket för 15-åriga flickor. Intrycken är många och besöken visar på idrottens styrka och kraft i samhället.

***

Brottning är en av de idrotter jag är uppvuxen med i Skurup. Utbudet var förstås inte så stort, men seriematcherna åren kring 1950 på dansrotundan i Folkets Park på söndagseftermiddagen var publikfester. Det var ofta fullsatt.

Min ungdoms idol var Lennart Persson, sedermera flerfaldig svensk mästare.

När jag blev sportjournalist på Sydsvenskan fick jag ofta uppdraget att bevaka de stora mästerskapen. Det gjorde tidningen på 1980- och 90-talen. Minnena är många. De mest bestående är hur sympatiska, hjälpsamma och tacksamma de aktiva var. Och förmodligen är än i dag.

***

Jag gladdes i går vid finalpasset med tävlingsledaren Jörgen Olsson en gång Europamästare, när Limhamns sporthall var fullsatt med råge. Det var den även vid de tidigare passen. Brottningsfolket sviker inte när det är fest.

Jörgen är hängiven sin sport och har en syn på ungdomsidrott och ledarskap som är befriande. Fler ledare med hans resning behövs. Inte bara inom brottningen.

***

Brottningen är trängd, sett i ett seniorperspektiv. Men det får vi ta vid ett annat tillfälle.

Dock blev jag faktiskt överraskad av de extremt tunna startfälten i damklasserna. De svenska tjejerna är verkligen framgångsrika i de internationella mästerskapen från seniorer och ner i åldersgrupperna. I min enfald trodde jag att det fordras en viss bredd för att få den internationella topp som svensk dambrottning bevisligen har. I fjor var det SM-final direkt i fyra av nio klasser. I år var det lika illa. I två viktklasser vägde sex aktiva in, i övriga fyra och tre.

Det är en smal grund att bygga på.

***

Malmö har varit landets brottningshuvudstad. Så är det inte längre. En mästare blev det Malmö Tigers Alexander Bica. Sparta, en av de klassiska storklubbarna, hade inte en enda deltagare. Sedan länge har Enighet, den argaste lokalrivalen när det begav sig, ingen sektion för brottning.

Nu är Malmö Tigers, en sammanslagning mellan Björnvid och Centrum (tidigare Mellanheden) samt Limhamns BK från 1970, då Fiskarena och Kärnan blev LB, de enda brottarklubbarna i stan.

Där blev det lite idrottshistoria från Malmö.

***

Limhamns BK hade för övrigt i samband med tävlingen anordnat en smakfull utställning om Limhamnsbrottningens historia. Kom osökt att med saknad tänka på att Malmö numera inte har något Idrottsmuseum. Vilket tillfälle det varit att under någon månad flytta utställningen till just ett centralt idrottsmuseum.

***

Alla idrottskartor ritas om. Så även brottningens. Överlägset bästa herrklubb blev AIK, Solna/Stockholm, landets främsta (?) idrottsallians. Tvåa blev Marsvinsholms IF och femma Pan, som i seriesammanhang tävlar gemensamt under namnet Marsipan. Laget vann för övrigt hösten skånska elitserie. I serien under kom Limhamns BK etta. Tyvärr deltog totalt bara sju klubbar.

SM-etta bland damerna blev Helsingborg Wresling Team.

***

Det var anhängarna till just Pan och Marsvinsholm som gav extra fest till finalpasset. Engagemanget, när deras aktiva var uppe på mattan, påminde om den stämning som fanns i Skurups Folkets Park, när SSK mötte kanske just Marsvinsholm.

***

Det var några trevliga, nostalgiska timmar i Limhamns sporthall. Jag vet att det finns många engagerade medlemmar i Limhamns BK, utan vars hjälp det inte går att genomföra ett SM, men att utan Jörgen Olssons entusiasm hade det inte blivit de succé det blev.

***

Handbolls- och basketfunderingarna får anstå till ett senare tillfälle.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Fredag 31 jan 16:22

Förra helgen avgjordes Pallasspelen i friidrott i Atleticum.

Det är årets största friidrottstävling i Malmö med ett erkänt och välförtjänt renommé, grundlagt av min vän Lennart Samuelsson, tävlingsledare under ett 40-tal år. Årets upplaga var inget undantag, Det var välarrangerat. En skillnad är nu att Pallasspelen är ett samarrangemang mellan Pallas, Heleneholm, Finish och IFK Lund.

Bland seniorerna var resultatnivån i många grenar hög med stora startfält. Kvantiteten, och delvis också kvaliteten, berodde till största delen på de danska deltagarna. Cirka hälften av seniorstartfälten var danskdominerade. Utan danskar kommer Pallasspelen inte att bli den PR-tävling, som skånsk friidrott så väl behöver.

Men det finns ett andra hot mot tävlingen, de små startfälten i vissa (alltför många) grenar i ungdomsklasserna, 19, 17, 16 och till och med 14 med färre än fem, sex startande. I någon gren kom bara en aktiv till start. De små startfälten var mest förekommande i pojkgrupperna.  I och sig ingen nyhet. Sedan många år är det fler flickor än grabbar som tävlar i friidrott.

Pallasspelen borde i en idrottslig optimistisk värld vara den inomhustävling som de skånska ungdomarna sökte sig till för att få stimulerande konkurrens. Men det var många grenar utan en enda skånsk deltagare. En faktor är, det finns ingen skåning eller skånska som någorlunda seriöst ägnar sig år grenen. Så ser verkligheten ut.

2005 ock 2006 var Pallasspelen som störst med cirka 2 800 starter. I år låg den på ungefär 1 800. Det är främst det minskade antalet skånska starter som utgör skillnaden.

Men i framtiden: Hur intressant är det att åka från exempelvis  Göteborg till Malmö och veta att man bara får tävla mot ett fåtal motståndare? Som i många fall dessutom kommer från samma stad.

Det byggs fler hallar i Sverige, det arrangeras fler tävlingar. Konkurrensen om ett minskat antal själar ökar.

Pallasspelen är en institution i skånsk friidrott, en av de absolut viktigaste. Den måste räddas. Det är en samlad skånsk friidrotts uppgift att fixa detta.

Den danska hjälpen är en utmärkt grund.

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 28 jan 18:15

Idrottsgalan och Jerringpriset väcker alltid känslor och debatter.

Gårdagens var inget undantag.

Jag såg delar av den, lyssnade lite i radion. Med indisponibla föräldrar måste ett barnbarn transporteras till sin basketträning. Idrottsvardagen tar inte paus för att det är gala i tv.

Jag hade inte tänkt blogga om det hela men har sett mer eller indignerade inlägg på diverse media, så jag kan inte låta bli.

För det första: Det finns ingen absolut sanning när man skall rangordna idrottsprestationer och jämföra olika idrotter. Det är en lek som intresserar.

Jag har sett uppgifter om hur många nationer som är anslutna till det internationella förbundet. Precis som det skulle vara ett bevis på sportens storlek och idrottsliga klass. Andra har påpekat hur många aktiva som finns inom de svenska specialförbunden, inget om åldersstrukturen, inget om antalet aktiva som seriöst siktar på internationell elitkarriär. Genom åren har det framskymtat åsikter om att det är mer meriterande att kunna hantera en boll med fötterna än med händerna. Och varför är det finare att vinna en stor tennistävling än en GP-tävling i bordtennis eller badminton?

Hur många vet att det i Sverige troligen finns åtskilligt fler tävlingsorienterare än kvinnor och män som ägnar sig åt att tävla i friidrott på medel- och långdistans?

När Tiomila i orientering för herrar i tiomannalag avgjordes i Skåne i våras deltog cirka 250 svenska lag. Det är en siffra att fundera över för landets friidrottsansvariga.

Det är omöjligt att avgöra om en världsmästare i diskus är mer kvalificerad än världens bäste orienterare. Lägg ner de indignerade känslorna! Ta det för vad det är.

Jag tycker juryn fick fram en okej lista. Damlandslaget i fotboll fick sin beskärda del genom att förbundskaptenen Peter Gerhardsson blev Årets ledare, Daniel Ståhl blev Årets manlige idrottare, Mattias Falck svarade för Årets prestation med sitt VM-silver i bordtennis och att skidornas Frida Karlsson var årets nykomling var väl egentligen inget att diskutera. Om man nu inte helt vill diskvalificera längdskidåkningen. Vilket många tycks vilja.

Årets lag är en kategori som naturligtvis är diskutabel. För vad är ett lag? Är nu statuterna som de är det bara att inse att damstafettlagets skidprestation var ett utsökt lagarbete.

***

Omröstningen om Jerringpriset engagerar. Och det är väl alldeles utmärkt. Det är intressant att konstatera att de mindre exponerade idrotternas anhängare ställer upp för sina favoriter, oavsett klubbtillhörighet, och ringer in sin röst.

Därför är det omöjligt för en inhemsk fotbollsspelare att vinna Jerringpriset. En MFF-are kan ju aldrig rösta på någon spelare från någon annan klubb.

***

Diskussionerna om Vinterstudions långa tv-sändningarna pågår jämt och ständigt. I alla fall är söderöver. Jag har ingen uppfattning, har nämligen inte sett ett enda avsnitt den här säsongen.

Men en uppfattning om hur populärt programmet är fick jag härom lördagen. Program 1 funkade inte i vårt område. Då ringde det på dörren. Min 95-åriga granna Viola var irriterad och undrade om även min tv strejkade. Nu kunde hon inte se Stina Nilsson och Charlotte Kalla.

Lärdom: Man skall inte bedöma intresset bara av vad några medelålders herrar anser.

 

 

Presentation

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se